favorit i repris

En vänlig person passade nyss på att påminna mig om att Säkert! spelar på Popaganda om 67 minuter. Tack för det. Salt i såren. Lök på laxen. Sten på bördan. Rubb it in liksom.



Såg dem i december på Cirkus i Stockholm. Idag känns en gång som ingen gång. Buhu.

Under de röda fanorna

Idag ska jag inte stanna sent på jobbet.
Idag ska jag inte oroa mig över artikeln.
Idag skall jag inte göra något fysiskt ansträngande.

Idag ska jag gå på sista minuten kultur.

störande

Egentligen är det inte alls konstigt.

Piloten till tjänst redan från nio på morgonen. Jag hade tänkt ta en välbehövlig ledig halvdag. Rensa bort jobbstress med några hopp.

Det ösregnar och jag sitter med datorn framför mig.

påväg

"Du e nu alltid såndärn", säger hon och fnyser i telefonluren.
"Vadå?", undrar jag. "Hur menar du?"
"Äh, du vet. Det är inget att prata om. Det ändras nog aldrig", fortsätter hon.

Något svar på hurdan jag är får jag aldrig. Men med tanke på att jag pratar med min mamma och att jag nyligen berättat för henne att jag beställt en ensam resa till Riga har jag mina aningar.

"Jag är försiktig. Jag är alltid försiktig. Jag kom hem levande från Granada också."
"Knappt levande."
"Inte är Riga knappast värre än Köpenhamn eller Granada.", säger jag. "Och till Köpenhamn åker jag ju också ensam."
"Precis."
"Nåmen, hellre stanna en extra natt i Riga och faktiskt se staden, än att bara mellanlanda där påväg till München", försöker jag.

Det hjälper inte. Jag är såndärn. Jag får för mig att resa ensam. Jag reser ensam. Dessutom betalar jag antagligen fortfarande för att jag beslöt mig för att hoppa fallskärm. För att jag hoppade fallskärm. Och fortsatte att åka fallskärm. Varför utmana ödet flera gånger när man redan gjort det en gång och överlevt? Att fallskärmshoppandet förmodligen är säkrare än att cykla i Åbo är irrelevant i detta sammanhang.

hela 8 minuters racerfarts cykelväg hem

Tittar ut genom fönstret på en grusbetäckt innergård. Det börjar bli mörkt ute. Känns som höst. Jag sitter fortfarande på jobbet, min mage kurrar. Orkar inte stiga upp, släcka belysningen, låsa dörren till arbetsrummet och gå mot cykeln. Det är lättare att sitta och stötvis skriva några rader på min artikel, åja och våja sig över min vänstra armbåge som gör ont när jag vilar armarna framför tangentbordet.

Imorgon skall jag på riktigt försöka gå hem när de andra går. Det är inte roligt att cykla hem hungrig i mörkret. Jag behöver en cykellampa. Och någon som väntar på mig hemma.

Mattis and Maia

Maia Hirasawa

fullt ös

Under helgen konstaterade jag att jag underskattat sömn i min egen säng. Trött kropp blir inte piggare av att hållas i rörelse. Hoppade på onsdag. Jag spelade fotboll på torsdag. Cyklade till bussen mot Dalsbruk på fredag. Befann mig i Dalsbruk, hölls vaken i Dalsbruk, kom hem från Dalsbruk tills söndagkväll, sov en liten stund och spenderade den här dagen vid flygfältet. Marktränade, slog min ena armbåge blå och förlorade ytskiktet på densamme.

Och nu känns det som om jag inte orkar skriva. Vill inte skriva. Orkar inte skriva att jag haft ett av de jobbigare veckosluten, men även ett som var rätt roligt. Och maten var god, och hotellet snyggt och ordpåradochordiföljd. Jag skrev ett helt veckoslut. Jag skrev mig sönder och samman.

Nu vill jag bara lägga mig ner. Titta på en film och somna med handen i en chipspåse. Jag ska lägga mig ner.

uppvärmning

10.10.2008 i Åbo. The Tour Before The Fall. Jag började uppvärmingen igår.


Hellacopters - Toys and Flavors

side effects

Kroppen är så trött, så trött, medan hjärnan fortfarande går på högvarv av adrenalinrus. Jag tror inte att det är så bra att hoppa sent mitt i veckan.

jag såg ut över hela Åbo

Jag har varit förväntansfull, nervös, uppspelt, skamsen, besviken, förbannad och förlåtande. Gissar att rädslan också kommer snart, så jag motarbetade den lite genom att köpa fler hoppbiljetter.

Det här vädret är inte klokt. Först är det blåsigt, molnigt, regnigt, sedan finns klarblåhimmel och endast klarblå himmel. Fick bråttom att packa väskan med hopphandskarna och hoppdagboken, byta kläder och iväg mot flygplatsen.

Blev mitt andra hopp idag. Men det första hoppet jag inte fick godkänt. Uthoppet var inte enligt någon av konstens regel. Skämdes ögonen ur mig när jag senare såg det på band. Kunde ha varit farligt även om jag vet precis vad jag skall göra om jag fastnar med en fot i snören. Blir att öva uthopp och ge ett uthoppsprov till hoppmästaren innan jag får hoppa igen. Samtidigt som jag blev besviken på mig själv, så är det väl bara att konstatera att de hade rätt: det är väldigt få (om ens någon) som får hopp efter hopp godkännt. Jag var inte den första. Det är inte slut här.

Förmodligen kommer rädslan inför nästa hopp snart. Men före det skall jag sova en djup nattsömn. Kommer att ha träningvärk imorgon.

No One's Gonna Love You

Band of Horses

tänk om inte internet fanns

Så hemskt det skulle vara om inte internet fanns. Då skulle jag ha promenerat nervös till sjukhuset. Tackvare internet var jag förberedd på att det inte skulle göra ont, knappt kännas alls.

Framme klädde jag på mig roliga byxor med hål på konstigt ställe, en skjorta med massa knappar och strumpor utan hälar och långa skaft, sedan lade jag mig i fosterställning på en brits. Log och svarade glatt på frågor tills internet hade fel och jag gnydde, svettades, fällde både en och två tårar medan en kvinna tryckte på min mage för att mina egna händer domnat av eget tryckande på magen och en annan kvinna tröstade mig med att klappa mig på ryggen, medan en tredje styrde kameran. Internet visste inte att jag hade fnurror på tarmen. Men annars har jag glädjen att berätta att den var riktigt snygg, som den ska se ut helt enkelt.

Jag kände mig som en lågstadieelev när jag log över berömmet jag fick över vältömndhet. Efteråt satt jag i rummet bredvid, blev serverad två smörgåsar och drack fyra glas röd blandsaft. Påminde mig om skolutflykter. Jag tror inte att jag hade ätit påläggskorv sen dess. Den var överraskande god nu. Väl hemma sov jag nästan en hel nattsömn mitt på dagen.

Förhoppningsvis kan samtalen med och mellan föräldrarna återgå till det mera normala. Att de som föräldrar till en 28-åring ringer till varandra under arbetsdagen för att konferensa om det senaste inom dotterns tarmfunktioner känns lite konstigt. Det borde väl ha slutat för många år sen, faktiskt riktigt herransmånga år sen?

Inlägg i serien "kanske lite för privat, men det får gå den här gången för varför är det okej berätta att man gått igenom en rotfyllning men inte att man gått igenom endoskopi?"

dagens konstaterande

Det är värre att vara törstig än att vara hungrig.

enligt instruktioner

Klockan 13 fick jag välja mellan att äta soppa eller några smörgåsar. Jag åt två smörgåsar med tonfisk, efter det har jag inte ätit något. Det har nu gått fem timmar och jag är både sugen och hungrig. Om jag ens kunde äta ett kex eller liknande. Får endast dricka klara drycker. Preparerar mig inför morgondagens undersökning. It sucks. Ingen fast föda fram till imorgon klockan halv tre på eftermiddagen. Över ett dygn alltså. Efter klockan åtta imorgonbitti får jag inte ens dricka. Det är sex och en halv timme utan vätska.

Innan jag läste intruktionerna tyckte jag att det var konstigt att man skulle vara sjukledig hela dagen för en högst en timmes lång undersökning. Efter fem timmar utan mat känns det inte så underligt. Jag försöker göra så lite som möjligt för att spara energi och mitt humör.

Ask for More

Billie the Vision and the Dancers

veckoslutsprogram

Sitter i en svart lädersoffa. Bredvid mig till höger finns en motorcykelhjälm. Det doftar pizza. Vi är nio personer här. På teve kommer det damernas spjut. Jag har reserverat en pink fallskärm och jag är den enda som skrivit namnet på hopplistan. Ute regnar det. Man vet aldrig när det slutar regna, då är det bra att finnas här och inte hemma.

saker jag inte förstår

Goda nyheter är att jag inte har salmonella, endast kalk- och d-vitaminbrist. Dåliga nyheter är att jag idag därför fick kallelse till den förbannade undersökningen. Från söndag klockan 13 till måndag klockan 14 får jag endast dricka vatten och klara energidrycker. Efter undersökningen får jag äta och dricka som vanligt. Det förstår jag. Det är helt logiskt. Men varför vill de innan undersökningen veta till vilken församling jag hör, mitt civilstånd och mitt yrke? Vad har det för inverkan på min tjocktarm? Jag undrar.

blogginlägg i serien "Vad jag åt i natt"

Situation: Hemkommen från trevlig utekväll. Lång kö vid grillkiosk, vrålhunger.
Vad: 3 stycken (tyvärr aufblatzt även om jag inte kokade. Jag glömde helt enkelt att de låg i kastrullen för tillagning. Jag skäms.) med Münchner Weißwurste, söt Händlmaier's senap och Franziskaner Weissbier.
Varifrån: direkt från München, Bayern, Tyskland. Tusentack U!
Instruktioner: finns här mycket utförligt
Smakbedömning: 4 av 5 (full femma om jag även haft tillgång till Bretzn och avnjutit målet i München). Senapen var helt gudomlig!
Kuriosa: Morgonmål. Får inte ätas efter klockan 12 på dagen. Jag räknade med att ett på natten är tidig morgon.

Det behövs så lite ibland.

Ett snabbtundanstökat möte, åtföljt av ett par päroncider på terass kvällen innan. En uppiggande diskussion mitt i natten. En lunch med det traditionella lunchsällskapet istället för att sitta vid datorn med smörgåsen och en ångestframkallande tom skärm framför sig. En utsökt pastalunch, en och en halv toblerone, en kaffe och några cachewnötter.

Jag kom precis hem från jobbet. Klockan är 19:51 och jag både inledde, utförde och avslutade arbetet med den åtta sidor långa engelska sammanfattningen av min forskning idag.

Forskandet kan väl liknas vid en konstform. Ångesten, skapandet, proppen, flödet. Det gäller bara att minnas det när det känns som mest oframkomligt och man tror att det aldrig kommer att vända.

där istället för här

Det känns som om jag bor i fel stad.

egentligen obeskrivbart

De säger att man förlorar de flesta av sina tidigare vänner, att man slutar med tidigare intressen, att man vid fint väder inte ligger på stranden, att man vid dåligt väder ligger väntande i klubbsofforna utifallatt och att alla pengar går till det nya intresset. Idag förstår jag. Igår spenderade jag nästan 14 timmar av dygnet vid klubben.

Klockan 14:23 lättade molnen en aning. Plötsligt tömndes soffona och ett stort gäng stod utomhus och tittade med enorma leenden och nickningar mot varandra och skyn. Klockan 21:05 landade jag och kom gående med fallskärmen över axeln. Jag hade gjort mitt första fallskärmshopp. Det var underbart. Det var rofyllt. Lugnande. Hjärnrensande. Och allt för snabbt överstökat. Ville stanna uppe mycket längre. Ville inte komma ner. Allt gick som det skulle. Det enda jag borde bättra på är att våga sitta med ena klinten utanför planet innan jag hoppar.

Innan gårdagens hopp hade jag hårdträning inför hoppet. Finns knappt någon muskel som inte är sjuk, medan jag under hoppet inte kände någonting alls. Kroppslös utan minsta grubbel. Totalt fokuserad. Idag: hellre på marken och önska man var i luften, än att vara i luften och önska att man var på marken. Jag är lite styv.

Det känns inte ens omöjligt att jag blir den första svenskspråkiga instruktören i Åbo. Så hoppfullt känns det. Jag har hittat något som går förbi alla dyra utekvällar, alla kläd- och skoköp. Ja, till och med förbi alla bokköp.

ännu finns det hopp

Imorgon gäller det. Jag har aldrig kännt mig så här förberedd, så här säker, så här lugn men laddad. Allt är rutin. Rabbla upp i sömnen. Det sitter. Aldrig tidigare har jag kollat väderprognosen så här ofta. Gissar att det blir en hel del kaffe drucket, prat pratat och fallskärmsfilmer sedda i klubbens soffor innan det gäller. Klockan nio på morgonen blir det teoretiskt och praktiskt prov. Sedan en lång, lång, lång väntan.

Min nya mantra

Igår kväll kändes allt så avlägset. Idag blev allt mycket mera verkligt.

Hängde från taket i en sele. "Ovelle". Tittar snettbakåt mot vänster, mot piloten, bröstkorgen ut, grepp med händerna i luften samtidigt som benen dinglar. "Mene" och jag spänner ut mig i deltaställning. "Satayks, satakaks, satakolme, sataneljä, sataviis", räknar jag och kollar att fallskärmen väcklar ut sig som den ska. Är beredd på att punokset tvinnar och sliden inte åker ner. Korkeus. Svänger benen åt sidorna, får upp tvinnet, pumpar ner sliden. Korkeus. Ilmatila. Sijainti. Pamppula ja kahva. Jarru koe. Flyga, svänga, flyga, flyga, puolijarru, svänga. Följer instuderad kuvio. Korkeus. Ilmatila. Sijainti, Pamppula ja kahva. 300 meter. Myötätuuliosa. 200 meter. Perusosa. 100 meter. Finaali. Valmistaudu maahantuloon. Kevennä jarru. Jalat yhteen. Täysjarru. Kierähdys.

Undrar hur många gånger jag hinner tänka igenom hela processen innan jag somnar. Dags att hänga från taket imorgon igen. På lördag är det the real deal. Det första av förhoppningsvis otaliga.

Andas in. Andas ut.

Det är väntan som är värst. Vaknade klarvaken och pigg halv sex, rädd för att försova mig. Om en timme och 45 minuter börjar kursen. Jag sitter redan ändamålsenligt klädd. Väntar. Jag vågar inte ens räkna hur många gånger jag besökt toaletten. Nu anländer kurssällskapet. Gissar att vi kommer att fnittra hysteriskt tills det är dags. Håhå.

släktfel

Jag tycker inte om att bo ensam. Det är trist. Det är ensamt.

I morgon får jag besök. Han stannar i fem dagar. Mot slutet av veckan är jag säkert glad att han åker. Mina 30 kvadratmeter (inklusive balkong) är knappast gjorda för två personer. Han ringde nyss och berättade att han har packat en hel väska enbart för sina skor. Vi är släkt. Och det märks.

Vi kommer att ha jätteroligt. Jag får vara med och välja nya sandaler till honom.

När han åkte utomlands för ett halvår köpte jag en t-skjorta till honom där det stod "Please handle with care". Jag kände att det var min storesysterlige plikt.

My Love

Billie the Vision and the Dancers

släktkalas

Vissa saker är omöjliga att förklara. Som att jag har ett jobb. Som att jag inte svälter. Som att jag är stor. Och mormor sa idag: "Du borde kanske söka jobb i någon butik, så att du får lön och blir rund om kinderna igen. Du blev så mager så fort. Vet du att du alltid kommer att vara mitt lilla gryn?". Jag skrattade, nickade och sa att jag nog trivs med det jag jobbar med. Jag var förvånad över att hon inte nöp mig i kinderna. Kanske hon trodde att jag skulle gå sönder. Runt halsen hade jag mormorsmors halsband. Imorgon skall jag fira farmor.

justja

Om Jenny läser det här: börja blogga igen!

orsak och verkan

Det finns en orsak till att jag brukar undvika solen. Sedan jag brände mig i söndags har jag varit noga med att vara fullt påklädd och hållt mig till skugga. Idag har jag vätskefyllda blåsor över kroppen. De gör mig tokig. De kliar. Dessutom är det inte alls snyggt.

fallskärmskursen

Om en vecka är första dagen. Jag undrar inte om jag verkligen vågar hoppa ur planet. Jag undrar inte om jag kommer att banga ur. Jag undrar inte om jag kommer att störta till marken. Jag undrar inte om jag kommer att fastna i ett träd. Jag undrar inte om min finska är tillräckligt bra för att jag ska förstå alla instruktioner.

Jag undrar vad jag skall ha på mig. Hur tokigt är inte det?
Jeans är väl opraktiskt. Kjol och klänning är helt omöjligt. Vad passar under halaren? Vad blir för varmt? Vad blir för kallt? Ser det töntigt ut om jag kommer med mjukisbyxorna och det visar sig att vi inte får hoppa första dagen? Kanske det ser värre ut om jag kommer i klänning. Varför äger jag inga kloka shorts för såna här ändamål? Känns inte riktigt som läge att ringa till instruktören: "Hördu jag sitter här och funderar på vad jag skall ta på mig för kläder".

med sista tåget hem

Helt uppskruvad och trött på samma gång. Det borde finnas flera sånahär dagar. Bra dagar. Utomordentliga dagar. Från morgon till kväll.

Min tänkta runda blev halv. Det gör ingenting. Man orkar bara med så mycket man orkar med. Hann i alla fall besöka Vapriikki, Ransu Karvakuonos jubileumsutställning på Rupriiki, Skomuseet, Ishockeymuseet och In Flames-utställningen på TR1. Åt härlig restaurangmat, chillade i parken, träffade en hel hög nya trevliga människor, drack hallonsaft.

The absolute highlight of today was meeting my fabulous friend Milan. Maybe we'll meet in Serbia next time. I did already check travel options. They look great :D

livsdom

En dag gick bra. Två dagar gick bra. Tre dagar trodde jag gick bra. Idag sitter jag inomhus vid bordsfläkten. Ser ut som en kokt kräfta.

Tonto

Battles

en lördagstimme

och så ler jag lite grann lyssnar på skrattet och tänker att det inte alls är roligt får ur mig ett litet vai niin hehe hoho och känner hur allt det konstlade tränger på det såg kanske ut som om vi hade roligt där vi satt under parasollet på restaurangens innergård och hela vägen hem leder jag cykeln stör mig på den senaste timmen om man gör si är man konstig om man gör så är man konstig jadajadajada och jag tänkte att det låter ju som om dendär personen du beskriver är riktigt intressant någon jag skulle tycka om men det sa jag ju inte visste att det inte skulle förstås inte ens vara provocerande eller demonstrerande jag hör redan till det där konstiga facket jag bryr mig egentligen inte vi har bara en gemensam hobby gemensamma bekanta behöver inte kalla oss vänner behöver inte träffas på tumis för kaffe för lunch för öl för umgänge det kunde ha varit det att jag kom lite sent att ni redan beställt mat och att jag insåg att de inte hade en mjölkfri maträtt inte en mjölkfri bulla ja förutom sorbet man blir inte mätt av det kan jag säga kunde ha varit det som gjorde mig känslig jag tvivlar så vi fortsätter väl att träffas nu och då och jag koncentrerar mig på att umgås med de andra och så minns jag att jag råkade i misstag äta en osthamburgare på torsdag man glömmer så lätt jag hoppas att jag inte behöver undvika i all evinnerlighet det är lite jobbigt ja kanske jag är lite extra känslig i alla fall att du inte var värre än du brukar det är ju faktiskt jag som har mens som är trött som inte orkar lyssna på sånt där kritiseras av andra jag har varit väldigt mycket ute i solen kanske det är solen som är problemet jag skall sova igen en snutt nu

turist i egen stad

En guidad rundtur i Kakola.

semester

Inte trodde jag att jag skulle bli förbannad. Förbannad blev jag.
Några dagar innan deadline fick jag ett meddelande om att deadlinen skjutits upp med en månad. Jo, min text är ju faktiskt så gott som klar redan. Jo, det är ju visserligen skönt att ha den klar redan. Men alla dagar som jag jobbat länge och övertid? Alla helger jag varit ledig med dåligt samvete?

Nu är jag inte förbannad längre.
Igår tog jag semester. Idag tog jag semester. Har några semesterdagar utan dåligt samvete. Semesterväder. Låg halva dagen i eller vid utomhusbassängen. Ibland glömmer jag varför jag gillar att bo i Åbo. Det är somrarna. Det är den fem minuter långa cykelvägen till en avsvalkande bassäng. Och nu kom jag på att det där lät konstigt. Borde jag inte söka mig mot stranden, sanden, havet?

6 dagar, 10 filmer

Om jag fortsätter se filmer i den här takten blir jag antagligen tvungen att skriva lista oftare. Jag är helt enkelt inne i en filmtittarperiod.

An American Crime var strålande. Hade höga förhoppningar, men ändå var jag tydligen inte beredd på att bli så här gripen av den. För några år sedan läste jag Running with Scissors, gillade boken och naturligtvis betyder det att jag inte var helt nöjd med filmen. Kändes halv. Men om man inte läst boken, se i alla fall filmen. En annan film som var en av de bättre var Little Children. Har ännu inte läst boken, ett måste nu väl. You and Me and Everyone We Know var absurd. Absurd på ett bra sätt. Hann redan tänka att den var dravel, tills jag flöt med och slutligen inte visste vad som knocked me out.

Varken The Guide to Recognize Your Children, The Nanny Diaries (vilken ovanligt nog var bättre än boken. Säger kanske egentligen mer om boken), December Boys, Crank eller PS, I Love You var något extra att hurra för. De var inte urusla. De var tidsfördriv. Kill Your Darlings var däremot usel.

Draw in the Reins

Cats on Fire

när tant doktor och farbror doktor är tillbaka från semestern

Läkar-laboratorie-karusellåkningsdagarna har börjat igen. Vänta, in, undersöka, ut, vänta, in, blodprov, ut. Hoppas slippa äckelslangar och äckelföremål i kroppsdelar där slangar och föremål inte ska finnas. Fram till att provsvaren kommer skall jag undvika allt som innehåller mjölkprodukter. Inget problem, tänkte jag. Tills jag skulle dricka te med mjölk i, breda margarin på brödet, ta en chokladbit. Hur gör man?

Private Dancer

På Hangö teaterträff såg jag en dansföreställning av och med Niklas Laustiola. Private Dancer hette den och var en av de riktiga guldkornen jag såg under de dagar jag var där. Private Dancer är gjord med en snegling åt privata filmer på You Tube där människor filmar sig själv när de dansar till sin favoritmusik. En privat dansföreställning inför publik. Scenen var väldigt nära publiken, skapades en intim stämning, samtidigt som Laustiola koncentrerat stirrade in i kameran som står på stativ framför honom.

Nu råkade jag hitta The Foehr Kidz på You Tube. Strålande.

och sedan tillbaka till vardagen

Idag har jag sovit. Länge, djupt och gott i egen säng. Eller tills jag blev väckt av någon som ringde. Efter det sov jag några timmar till.

Det blir så när man har roligt flera dygn i rad. Helt fantastiska har de senaste dagarna faktiskt varit. Bila upp, bussa ner. Var lite darrig båda vägarna. Perfect line of drunkness, we were in the corridor, corridor thingy, mellan änglavaktsbesök, jaa (tyskuttalat). Det är kanske inte så konstigt att jag har ont i halsen fortfarande. Av allt sjönsjungande vrål mitt i natten. Ju högre destu bättre. Överrösta. Plastigmexikohattflaskkork på huvudet. Prost!

mera som en minneslista för mig själv

Känns som om jag inte riktigt sett så mycket filmer den senaste tiden. Så är kanske inte fallet i alla fall. Jag läser mindre än jag brukar. Jag följer inte med någon annan serie just nu än nyaste säsongen av Hell's Kitchen i amerikansk realtid. Jag somnar till en film de flesta nätterna. Jag har åkt en hel massa tåg med datorn den senaste tiden. Det finns ingen teve på landet. Jaja. Följande har jag nyligen sett:

Senast såg jag The Kite Runner. Boken står i bokhyllan oläst. Fin, hemsk. Bra. Riktigt bra.

Into the Wild var utomordentlig. Hade dragit mig en tid för att se filmen. Varför vet jag inte. Kanske för att jag läst ploten. Trodde inte att jag skulle orka med berättelsen. Visade sig att manuset var i min smak. Räddade filmen tillsammans med det visuellt vackra. När jag väl såg den fastnade den kvar och allt kändes rätt. Måste få tag på boken.

No Country for Old Men hade jag hört både bra och dåligt om. Jag thör till dom som tycker att den var bra. Kom på mig själv med att glömma andas. Påminde mig om att jag vill se Fargo på nytt.

Jag råkade vara på precis rätt humör när jag såg The Darjeeling Limited. Jag tror nämligen att man måste vara på ett speciellt humör. Så där tålmodigt avslappnad. Kan tänka mig att se den flera gånger.

My Blueberry Nights var jag skeptiskt till. Skeptisk tills jag såg den. Jag gillar inte romantiska filmer. Jag menar "Bedragna Elisabeth snubblar in på ett fik en sen natt i New York. Fikets ägare Jeremy tröstar henne innan hon drar iväg till periferin i USA. På sin odyssé möter hon trasiga människor som hjälper henne att omfamna lyckan runt hörnet." Blablabla liksom. Men dialogen, färgerna, tempoväxlingarna och kameravinklingarna gjorde att jag övervans. Kanske romantik inte är så dåligt i alla fall, inte om det görs på rätt sätt.

Sex and the City vet jag inte vad jag skall säga om. Den var bra. Den var okej. Och här ska kanske erkännas att jag knappt sett så många avsnitt av serien. Kunde vara en film jag av tjurskallighet bojkottar (som Titanic), nu blev det inte så. Nu drack jag skumpa, såg filmer på bio och drack lite mer skumpa.

Juno var feelgood. Var vad jag behövde just då. Gjorde mig glad, skrattade, fnissade till dialogen. Samtidigt tror jag knappast att jag ser den fler gånger.

The Royal Tenenbaums har jag länge tänkt se. Jag hade liksom missat den 2001 när den kom. Sen skjöt jag upp, sparade den tills jag behövde se något i den här stilen. När jag väl såg den blev jag besviken. Kanske jag var på fel humör. Kanske jag var för trött.

The Happening. Jaha. Skräckfilm, men ändå inte skräckfilm. Thriller, men ändå inte thriller. Den där krypande stämningen som borde ha infunnit sig, infann sig inte ens.

Margot at the Wedding är också en Jack Black film. En annorlunda Jack Black film. Väldigt annorlunda. Nicole Kidman film är det också. En film som jag trodde att jag skulle älska, medan jag såg den insåg jag att jag avskydde den, för att några dagar senare inse att jag nog älskade den i alla fall. Nu vill jag se den en gång till. Har en känsla av att jag missade något. Måste se den en gång till och då passa på att njuta av den.

När jag äntligen såg Be Kind Rewind kändes det som om jag väntat i evigheter. Jag gillar Jack Black. Jag gillade filmens idé. Jag vet inte vad som hände. Kanske jag helt enkelt inte var på humör. Kanske filmen helt enkelt inte var så bra.

Funny Games US är också en sån där film som ska vara skrämmande thrilleraktig. Jag satt mest och jäspade, väntade på att den skulle ta slut. En recensent har skrivit: "Faktum är att det är en av få filmer kapabel att frammana en fysisk reaktion av illamående hos åskådaren". Jag tor att det är något fel på mig.

Broken English var ingen höjdare. Eller ja, den var en blandning av drama och romantik. Vet inte ens vad som fick mig att se den, men nu är det gjort.

Iron Man. Håhåjaja. Jag hade ingen som helst aningen om vad den handlade om, vilken genre den representerade. Jag visste vem som var skådespelare och jag visste att den skulle vara någon form av blockbuster. Började verkade som ett drama tills den plötsligt blev en Marvel-film. Inte överdrivet bra Marvel-film.

Unaccompanied Minors var total dravel som jag somnade till. Vaknade, somnade igen och insåg att jag aldrig kommer att orka se den. Jag vill inte ens försöka se den.

Hallam Foe råkade jag se av en slump. Det regnade. Jag satt i en husvagn. En helt okej film, men också en film som jag gång på gång liksom glömmer att jag sett.

ett ganska stort wohoo

Riktigt skakadarr är jag. Pirr pirr. Jag vågar inte ens gissa hur jag känner mig om exakt tre veckor.

Jag minns när jag gick på femman eller sexan i lågstadiet. Det ordnade en nationell tecknetävling där man skulle rita en sport man är intresserad av. För att vara lite orginell (eller för att jag tyckte om att rita djur helt enkelt) ritade jag en björn som hoppade fallskärm. Nu är jag anmäld till fallskärmskursen. Äntligen, efter alla dessa år!

Börjar nästan se ut som om jag kanske skulle hinna upp till en Jakobs dag eller två.

Det börjar gå överstyr när jag cyklar hem från jobbet sent för att sedan fortsätta jobba hemma, inse att jag måste göra annat också, så jag tar en promenad mot stan, stannar upp, tar fram telefon fort som fan för att skriva ner en snilleblixt, vänder hemåt för att skriva vidare på snilleblixten. Jag kan tydligen inte koppla bort det hur jag än försöker. Är väl bara att ta till vara kreativiteten, smartheten. För inte har jag väl gått och blivit tokig i värmen? Tänk om det alltid var så här lätt att klämma ur sig vetenskapliga textsjok.

för varje hjärtslag

Anna Järvinen & Annika Norlin

Alla andra har semester. Jag har deadline, och när deadlinen är avklarad kommer nästa deadline. Sitter ensam på jobbet. Det är egentligen ganska skönt. Inte stressande. Jag är före i min tidtabell. Det känns ovanligt. Jag skriver om modebloggar, om hur kroppen porträtteras i "Today's outfit-blogginlägg". Jag funderar på blicken, poseringen, kameravinkeln, negativ/positiv annorlundahet, iscensättning, performancen, formgivandet, subjekt och objekt. Jag vet vad jag ska skriva, det är bara att skriva. Samtidigt försöker jag minnas att jag borde till posten och att jag borde köpa fotbollstossor innan torsdag och svara på mejlhögen.

annat namnlöst (eller kanske samma)

Fick några åhå för några dagar sen. Välmenta åhå i och för sig men obekväma. Spenderade dagen med en välbekant typ och en ny typ. Den välbekanta typen hade tydligen berättat en del om mig för den nya typen. Bara bra saker. Egentligen mycket bra saker, men jag blir så obekväm med sånt. Det kändes som om det gjorts reklam om mig. Och där satt jag och försökte febrilt äta pizza, tugga, svälja, vifta bort allt obekvämt.

Ja, det är väl relativt ovanligt att syssla med det jag sysslar med, i alla fall om man har den bakgrund jag har, den uppväxt jag har. Redan att ta studenten är jag så gott som ensam om, så när jag sen fortsatt, blivit färdig och fortsatt igen är det riktigt konstigt och udda. Kan man göra så om det helt naturligt borde blivit duunare av mig? Jag försökte förklara att det är inte så mycket åhå. Det är mitt liv. Det känns inte som åhå. Så blev det lite mera prat om vad jag specifikt gör. Mera åhå. Att jag gör några andra helt normala men tydligen konstiga saker. Åhå. Och jag försöker vifta bort alla åhå:n. Försökte förklara att jag inte är åhå, jag är helt vanlig. Men det gicks inte riktigt med på. Lugnade ner sig så småningom.

Så när vi ätit färdigt och satte kurs mot en repris av alla de värsta nöjesfältsmaskiner på Borgbacken och välbekanta typen avrundade med att berätta om mitt benjijump ifjol, trodde jag att han, den nya typen skulle kollapsa av för stort åhå i halsen. Och jag ville helst bara försvinna. "Jag är riktigt normal", ville jag ropa. "Jag kunde ha bil, man, barn, egnahemshus, bolån, hund och katt. Jag kunde ha en trädgård, sommarstuga, fast anställning, lön istället för stipendier som inkomstkälla. Jag kunde jobba 9 till 5. Nu har jag inget av det här. Men sluta säga åhå. Och nej, jag vet faktiskt inte när jag får nästa inkomst eller hur stor/liten den är."

Förbaskade jantelag. Förbaskade 30-års kris (innan jag ens fyllt 30). Förbaskade jag, som tycker att jag inte åstadkommit något, att jag trampar på stället. Förbaskade jag som blir påminnd om att jag är singel, med hyrd pyttelägenhet, barnlös, katt- och hundlös, utan ens en egen bil. Jag glömmer så lätt att min cv är skrämmande välfylld med konferensbidrag, publicerade vetenskapliga artiklar, föreläsningar, publicerade noveller, förelästa universitetskurser. Jag glömmer att de räknas. Jag glömmer att jag egentligen är rätt ung med tanke på listan. Och jag är ju faktiskt inte lastgammal, ännu. Och jag har vänner, ett socialt liv, intressen. Det är ju faktiskt den här friheten jag tycker om.

Det här ovan skrev jag för några dagar sen. Lät bli att publicera.
Tills jag åkte tillbaka till ursprunget, tillbaka till de gamla gatorna jag lekt på. Tills jag i den vävan, det nystanet träffade på en av föräldrarnas gamla bekanta. "Man ser dig inte längre i trakterna. Vad sysslar du med", frågades jag. Jag svarade och fick det förbannade åhå:et. Jag förväntades svara att alla mina tre barn går i skolan.

Nu är jag hemma i min pyttelägenhet, med mitt konferenspapper jag stretar med och det känns som om det kommer att ta horja lengi tis ja vill åk tibaks ti traktn. Ja e no liiite färdiger me alla åhå:n.

fram och tillbaka

Just ja. Leif GW Persson har börjat blogga.

Young folks

Peter, Björn & John featuring Victoria Bergman

det materiella jaget

För någon månad sedan doktorerade Uppsala-etnologen Erik Ottoson på avhandlingen "Söka sitt. Om möten mellan människor och föremål." Erik skriver: "En dag i butikerna består till stor del av att söka efter sådant som väcker intresse. Kanske är sökandet efter saker ett särskilt sätt att förhålla sig möjligheterna i det materiella?" Hans studie rör sig genom olika platser där människor letar efter någonting. I Kista Galleri, gatorna i London, loppmarknaderna och containrarna.

Jag läser och nickar igenkännande.

Förutom att jag saknade vänner och bekanta när jag befann mig i Uppsala, saknade jag mina föremål, mina prylar, mina souvernirer från resor. De där små sakerna som betyder något för mig. När jag åkte iväg funderade jag om jag borde ta med mig en liten sak men struntade i det. Vilken liten grej skulle jag sakna under två månader borta, frågade jag mig själv och kom inte på en enda.

Min lägenhet är prylfylld. Massa små figurer, minnen, fynd. Det är de som gör att det känns som hemma. Det är de som gör att det känns som om jag bor här. Jag tycker om att söka. När det gäller loppmarknader skriver Erik bland annat: "Loppmarknaden motsvarar vissa förväntningar på ett bättre sät än andra shoppingmiljöer. Eftersom utbudet är så oordnat och öppet och blandar föremål av olika kategorier och åldrar, finns möjligheten att man hittar en sak som är exakt den rätta."

"Jag har många loppissaker", tänkte jag skriva, hejdade mig, tittade mig runt och insåg att de gegntligen inte är så många. Men de är destu kärare. Kläder har jag, väskor har jag, men egentligen inte så många prylar. Det bästa fyndet är en knallröd BOC soda syphon från 60- eller 70-talet. Varför den är bäst vet jag inte. Jag använder den inte. Den är bara fin. Just nu letar jag efter den perfekta tekoppen, den perfekta brickan, det perfekta kakfatet, de perfekta plåtburkarna för löste från loppmarknad. Att jag redan sökt i långt över ett år, säger kanske en del.

Något annat jag gör sporadiskt är roskisdykning. Man vet aldrig var man hittar det där underbara, speciella, rätta. Min allra bästa fynd kom överaskat och oplanerat i början av sommaren. Den fungerar inte i digitider, men den är fin. Den är jag. På jobbets utfärd stod vi vid kajen för att vänta på förbindelsebåten. Bredvid stod några roskisar och bredvid skräp som skulle hämtas. Slutade med att jag släpade med mig hem en teve. Den ingår i min lilla installation på paradplats i lägenheten. Har ritat in en liten gubbe som jag kan byta ut. Planerar att göra en liten stad i teven. Ibland står teven på och myrornas krig visas.

"Det materiella överflödet som är en förutsättning för sökandet bland det överblivna, är inte bara ett överflöd av saker, utan också av tänkbara positioner i förhållande till tingen. För någon är en sak värdefull, för någon annan är den likgiltig eller ent av till besvär. Spänningen mellan skräp och nyttigheter sätter saker i rörelse. Saker flyter omkring och strandar här och där.", skriver Erik.

Här har någons överblivna och besvärligt digiboxuttagsfattiga teve strandat.

bra dagar

som det brukar bli

Det är rätt intressant egentligen. När man som mest tror att de närmsta dagarna blir halvtråkiga och onödiga får man roliga planer. Utan att egentligen anstränger sig. Omväxlande planer. Och genast blir man på gott humör, hoppa jämfota och klappa i händerna humör. Mina käkar har träningsvärk efter gårdagskvällens skratt.

Lite ångrar jag samtidigt. Att jag igår skickade iväg de ord jag skickade. Kunde ha valt andra, ord som verkade mindre sårade, argsinta. Jag är inte argsint, inte sårad. Ibland måste man bara fråga frågor som är svåra av orsaker jag själv inte ens vet. Det blir så konstiga formuleringar, man hör inte röstläge i lästa ord. Svårtolkade. Svåra när man inte ens vet om mottagaren har ett svar. När samtalsundvikande kanske inte var ett undvikande. Det blir så konstigt då. Så krystat i fortsättningen för alla inblandade. Sånt är onödigt. Eller så blir det tyst, knäpptyst och verkligen undvikande. Kanske man kunde låtsas att jag aldrig lade näsan i blöt. Vilket alternativ som är bättre vet jag inte. Men att aldrig mera säga "hej kompis, hur går det" är väl värsta alternativet, med tanke på att det startade med min våta näsa som visade sig.

WAM

Kom nyss hem från ett museibesök. Kunde konstatera en sak: har man sett en grekisk kruka har man sett dem alla. Eller så är felet att jag sett otaliga, i medelhavsmuseet i Stockholm, på museum i Santorini, I Wäinö Aaltonens museum i Åbo och så vidare. De är inte så spännande längre tyvärr.

Bonus var att konstnären råkade vara på plats när vi besökte museet. Han gick också dit med sina vänner när det var gartis inträde på fredagar klockan 16 frammåt.

väntan

"What you're getting here is a stupid story about a stupid little boy. A stupid true life story about nobody you'd ever want to meet. Picture this little spaz being about wait high with a handful of blond hair, combed and parted on one side. Picture the little icky shit smiling in old school photos with some of his baby teeth missing and his first adult teeth coming in crooked." Choke, Chuck Palahniuk

Det handlar om Vikctor, en sexberoende bedragare som betalar sin mammas sjukhusräkningar genom att med flit kvävas och räddas av andra restaurangbesökare, dagligen. Det finns alltid någon som räddar honom, någon som tycker synd om honom.

9 år efter att Fight Club hade premiär verkar det som om nästa film som baserar sig på en Chuck Palahniuk-bok har premiär. Och som jag väntat. En av min favoritförfattare. Mörk, satirisk, bisarr, konstig, provocerande, välskriven.

"... some soap opera, you know, real people pretending to be fake people with made-up problems being watched by real people to forget their real problems." Choke, Chuck Palahniuk

Prescilla

Bat for Lashes

det namnlösa

Den äter upp mig innifrån. Aningen, känslan eller vad den ska kallas. Insikten kanske eller motståndet. Det känns som om insikten kom för sent. Så länge man inte känner något kan man inte bli besviken. Så länge man inte nödvändigtvis vill något eller bara vill något litet och obetydelselöst, gör det inget om man inte får det. Det är lättare så. Det är alltid lättare så.

Men så händer det något och jag ligger sömnlös på nätterna. Jag tror inte att det är de sömnlösa nätterna som satt i gång det, det är snarare det andra som satt igång de sömnlösa nätterna. Och det stör mig. Tappar matlusten. Blir gråtfärdig för varje liten sak. Som att jag inte har mjölk i kylskåpet. Eller att jag stiger av tåget och inser att jag glömt efter mig hela nyckelknippen på avgångsorten. Att jag inte kommer åt min cykel som står på tågstation. Att jag inte kommer in på arbetsrummet. Att disken hopar sig. Att jag fått spänningshuvudvärk och inga värktabletter, heta duscher, värmedynor eller salvor hjälper.

Men det går väl om. Det har tidigare gått om. Endera går den ätande ältande känslan bort först eller så den andra. Vet inte vilket som skulle vara bättre egentligen. Bra är att jag råkar ha en reservnyckel hem.

be part

Och när jag precis börjar känna att nu, nu kunde jag faktiskt ta min väska med smutsiga kläder (som inte längre är smutsiga eftersom de blev nytvättade när jag insåg att det nog inte blir någon snar hemresa i alla fall) och ta nästa tåg hem, omedelbums, när jag fått tillräckligt av småstadsluft och landsbygdsluft, åkt till Helsingfors för att inta avgasluft (som inte egentligen var så avgasig), ja då får jag plötsligt jobbkeikkor i trakten över helgen. Då ska jag plötsligt sitta i främmande människors hem för att prata med dem om det de vill prata om mest, efter att jag placerat små mikrofonknappar i skjortkragarna på oss och tryckt på record. Så blir det sen. Ingen fest på ö blir det heller. Jag hinner inte. Ibland är det lite jobbigt att vilja vara med överallt.


Kocky feat. Jens Lekman

Hail to the King Baby (eller två spellistor)

All time favourites (i oordning):
Super Mario Bros 1
Super Mario Bros 3
Tetris
Pipemania
Bubble Bobble
Heroes of Might and Magic III
The Sims
Sid Meier's Civilazation II
Duke Nukem Forever
Rayman Raving Rabbids I
Crash BandiCoot
DevilDice

Önskelista:
Lego Indiana Jones
Buzz
Singstar
Guitar Hero
Wii Fit
Mario Kart
The Sims 3

pick a box, it's content will help you oooon yoooour waaaay

I en drömvärld jobbar jag halvtid med forskning samt halvtid som speltestare och recensent. Nu lever vi inte en drömvärld, men jag har inte varit långt ifrån de senaste dagarna.

Dag 1 var planerad till punkt och prick. Jag skulle jobba och ta kreativa pauser genom att spela Super Mario Galaxy. Ett spel jag sparat i månader. Trånat efter i månader. Det gick snett. Gav spelet någon timme men kom inte riktigt in i det. Förhoppningarna var helt enkelt för stora. Att jag inrett min lägenhet med Super Mario-figurer säger kanske en del. Får låta spelet vila en tid. Ge upp kan jag inte.

Resten av de kreativa pauserna tröstade jag mig själv genom att spela Super Mario Bros 1, Super Mario Bros 3 och Bubble Bobble. Spelade så pass helhjärtat att jag dag 3 hade handledsvärk. Idag är dag 3. Fick helt enkelt ta det lite lugnare idag. Började på Sims 2 Pets. I'm hooked. Jag kommer att drömma om min Simsfamilj med sin Simshund. Så hooked är jag.

my room is white

Mia Doi Todd

hemma bra, borta bäst

Jag packade för två dagar. Nu har jag varit hemifrån i fem dagar. "Hur länge stannar du?", frågar folk. "Jag vet inte", svarar jag. Jobbet har jag med mig. Tar dagen som den kommer. Sover i husvagn. Sover i gästrum. Det regnar för mycket för att sova i tält. Jag vill utomlands.

trevlig midsommar

Här sitter jag på jobbet. Har roligt. Plockar ut kroppsbeskrivningar dagen före midsommar. Jag tror inte att det är allmänt accepterat att ha så här roligt på jobbet dagen före midsommar. Inte när man de facto jobbar. Så jag önskar trevlig midsommar häremellan och fortsätter sedan med mitt.

game, alpha-hannen och den heteronormativa matrisen

"Det finns bara ett sätt att få kvinnan du drömmer om - du måste bli mannen hon drömmer om! Genom att tillämpa de attraktiva beteenden vi lär dig kommer du direkt att märka hur din dragningskraft för kvinnor i din närhet ökar." 30 maj 2008

Citatet kommer från bloggen Charismatic Revolution. En blogg jag följt med en längre tid, skriven av ett gäng som kallar sig Sveriges främsta attraktionsexperter. Om jag inte hade en avhandling att skriva (konferanspaper att trolla fram, universitetsföreläsningar att planera, bokkapitel att fundera på) skulle jag skriva en artikel om fenomenet. Nu har jag inte den tiden, så jag bloggar. Bloggar ett ytskrap.

De skriver om alphakonceptet, manlighet, raggning, game, dejter och sex. De har skapat ett företag, de reser runt för seminarier, de ordnar bootcamps för män. Vill du lära dig hur du skall bli en varm alpha-hane? Betala 950 kronor för en endagskurs. Den varma alfahannen ger inte bara värde och bekräftar andra, utan är också beskyddare av närstående, ledare för män och vald av kvinnor.

"I den mänskliga “parningsdansen” är kvinnans roll att ge medgivande till att bli tagen medan mannens roll är att visa upp sig att han är värdig och attrahera henne. Det är därför vi har attraktionskurser för män - männen behöver det mkt mer än kvinnor." 5 februari 2008

Vad jag kommer att tänka på när jag läser bloggen är den heteronormativa matrisen och queerteori. Det är med de teorierna jag skulle vilja göra en analys. Judith Butler talar om den heterosexuella matrisen, en kulturell förståelse av kroppar, kön och sexualitet som gör att könsrollerna uppfattas som "normala". Föreställningen om normaliteten i att dessa två heterosexuella motpoler begär varandra är, enligt queerteorin, en förtryckande struktur.

Det finns många intressanta saker man kunde ta fasta på vid en analys. Vad jag förstått är det strängt förbjudet för kvinnor att delta i seminarierna eller i ett så kallat bootcamp. Hur skulle de reagera om en homosexuell man anmälde sig? Hur ska det tolkas att en av instruktörerna i pressen endast vill kallas The Man (ja, med stort m)? Frågorna är otaliga.

Jaja. Det är det här det handlar om att vara feministisk kulturforskare. Det är de där glasögonen som aldrig riktigt går att ta bort. Som egentligen inte vill tas bort. Man analyserar allt och alla. Man är aldrig ledig. Väldigt roligt är det samtidigt. Och jag känner att jag kanske borde gräva fram min kandidatavhandling som behandlade maskulinitet i manstidningen Slitz. Det sitter i. Bara jag först skulle bli klar med avhandling. Sen. Kanske.

473

Några gånger per år får jag för mig att omorganisera mina bokhyllor. Ibland blir det enligt färg på pärmryggen, ibland enligt språk och ibland enligt genre. Det blir aldrig i alfabetisk ordning. Jag tycker inte om alfabetet. Alfabetet är bara jobbigt.

Den här gången sorterade jag böckerna enligt lästa och olästa. Rensade bort några dubbelexemplar.

Jag vet inte om det var en så bra idé.

Fanns två böcker som jag hade till och med trippelexemplar av. Fanns 473 olästa böcker, varav 341 var på engelska. Det är år av läsning. Otaliga år av läsning. Så många olästa böcker att det nästan känns lite ohanterbart.

3 dygns dimma

Lördag, söndag och måndag flyter ihop till ett stort huvudvärksmoln i vänstra delen av huvudet, käken, vänstra ögat, nacken. Och jag som hade planer. Pangbom och så låg jag lamslagen i genomsvettiga sängkläder. Sov någon timme, drack vatten, mådde illa, satt i duschen under brännhett vatten, sov, värmde värmekudden, sov, drack mera vatten, försökte äta. Pangbom så har tre dygn gått och jag är tillbaka. Nästan som om inget hänt. Måste byta sängkläder. Musklerna under vänstra armhålan ömma. Lite sliten.

sent ska synden vakna

I torsdags spelade jag fotboll. Idag har jag träningsvärk.

Rock my Boat

Dntel

dagen efter frissabesök

Blondes don't have more fun, blondes have more work. Det är bara så. Och jag tackar och tar emot.

Kan inte tacka nej till att åka till Köpenhamn för att prata 40 minuter om pro-anorexi på nätet. Även om jag några dagar senare ska prata i 20 minuter om modebloggar och kroppslighet. Jag får stanna i Köpenhamn lite längre helt enkelt. Och precis när jag tänker att nu får det räcka, nu är min höst uppbokad, får jag en förfrågan om att medverka i en bok om ungdomskultur. Det kallas flyt. Tror jag.

kaffepaus

Jag sitter hemma. Det luktar gårdagens popcorn och jag äter choklad medan jag jobbläser bloggar. Råare historier än någon skönlitteratur. Unga flickor som svälter sig, skär sina armar och spyr efter att de hetsätit ett äppel. Och man vet inte vart man ska vända sig. Jag vet inte vart jag skall vända mig. Det är alltid lika tungt de första läsdagarna efter några lediga dagar. Oberoende hur mycket jag gosat med hund och matat häst med knäckebröd under sommarsol. Och så tänker jag på sånt jag måste bloggcencurera, sånt som inte egentligen är värt att grubbla över. Sånt som kunde vara något bra och fantastisk men nu bara är ett nystan. Hemgjord räkrisotto står på diskbordet och tinar. Äkta tavara. Och jag är kanske lite hungrig.

Jag har infört nya regler. De dagar jag genomgår obehagliga läkarundersökningar (som inte alls borde oroa eller stressa. För det är ju inget farligt fel på mig, kommer de snart att inse.) får jag på vägen hem köpa all tröstande roskmat jag vill. Och jag får äta upp den inom några få timmar. Sluka rentav. Igår var en sådan kväll. Och jag åt. Och jag låg på sängen, tittade på Project Runway och var så onyttig man vill när man nyligen gått igenom undersökning av ändtarmen. Ja, det där borde kanske också censureras. Men nu blev det inte cencurerat så det får man leva med. Precis som undersökningen. Urk. Det var inte det här jag skulle blogga om. Men låt så vara. Jag behövde en liten paus från läsandet. Det fick jag nu.

Battles - Tonto

walking down memory lane

Det är något speciellt med Hangö. Det är där det finns flera viktiga människor. Där jag har många viktiga minnen. Här ett blogginlägg från för ett år sedan. Samma tid, samma plats:

"Och jag minns vad vi pratade om. Jag minns vad jag sa och vad hon sa medan vi tog nytt rekord i att dricka drinkar. Vi drog ett streck på dagstidningen varje gång vi tömt glasen. Vi pratade om kärleken. Blandade apelsinjuice med brännvin och Passoa. Jag medgav att allting inte alltid är bra.

Hon sa rakkaus, jag sa kärlek, men egentligen pratade vi om vardagen, osäkerheten, grälen under ytan. Om hur det är att vara många år tillsammans med någon bara för att det blivit så.

Jag minns ungefär när vi inte längre brydde oss om att lägga isbitar i glasen, när vi spillde på vaxduken med blåa blommor och vi fnittrade. Vi dansade den kvällen på nattklubb och pratade med en man som hade en särskild passion för fjärilar. De spelade en Billy-Idol-låt och vi skickade ett gemensamt sms till honom låten påminde oss om.

Jag minns inte varför jag satt gråtande på höghusets bakgård klockan sex på morgonen. Det kan ha varit för att jag tappat bort henne, på grund av kärleken eller alkoholen.

När jag i år steg av tåget skickade jag ett meddelande till henne: "Jag är här igen. Kanske träffas i kväll?"

På kvällen gick vi till stranden. Jag åt en päronglass och hon pratade om raskaus (graviditet), äitiysloma (mammaledighet) och synnytys (förlossning) medan jag pratade om förhållanden som börjar och kärlek som tar slut. Hon berättade att hon fortfarande har dagstidningen kvar från i fjol. Att vi drack tolv Kelkka-drinkar vid köksbordet den kvällen."

Hangö, Hangö, Hangö

Idag blir det tre teaterpjäser, imorgon två och på söndag en. Noggrannt utvalda. Enligt vad jag orkar, vad som intresserar och vad som är logistiskt möjligt.

I våra tunnlar, Bodies in Construction, Das Fliegande Spektakel, Kvinna på halvtid, Private dancer och No fear.

Däremellan glass på stranden, pizza på uteservering och bra sällskap. Igår på tåget skrev jag två sidor repliker. Jag tror att det börjar lossna igen.

run to the hills

The Hellsongs

been there, done that

You live such an interesting life, you know, säger hon och jag kommer att tänka på ord som rastlöshet, oro, otålighet, knyckigt och guppigt. You seem so peaceful. It is something I envy, säger jag och fortsätter or i correct, sometimes I envy that, just sometimes.

Vi sitter ute i skuggan i centrala Åbo, äter lunch. Jag har dagen innan kommit hem från en intensiv och impulsiv resa till Uppsala. Stigit av morgonbåten, för att en timme senare sätta mig en buss påväg mot Själö. Spenderat hela den soliga och varma dagen där med jobbet. Idag kan man inte prata om solbränna, man kan prata om brännskada.

Jag hann aldrig reflektera över hur det kändes att vara tillbaka i Uppsala. Att hälsa på mitt jobb där, att sitta i det välbekanta kafferummet med välbekanta människor. Det var mera vemodigt än förra gången att stiga på bussen mellan Uppsala och Stockholm. Det kände konstigt att få syn på mitt namn skrivet med min handstil på fikalistan som hängde i kafferummet. I have been here, riktigt på riktigt.

Idag börjar stadskonstevenmanget Vardagsrummet 306,4 km². Idag har jag ledigt, på torsdag och fredag skall jag delta. På fredagen åker jag mot Hangö och Hangö teaterträff.

Hon frågar hur jag gör. Hur jag gör för att leva mitt så kallade intressanta liv. Never say never och you never know, svarar jag.
Det har inte alltid varit så här. Ibland saknar jag känslan av lugn och tillfredställelse av att jobba 9-5 och komma hem för att titta på teve resten av kvällen. Att städa och eventuellt göra någon rolig sak på veckosluten. Att spara sig till veckosluten. Att inte kunna ta semesterdag beroende på väder, humör och deadline. Att känna trygghet i att om det står på pappret att jag har semester i augusti har jag semester i augusti. Å andra sidan är det något jag provat. Just den här veckan saknar jag inte den formen av tillfredställelse eller lugn. Den här veckan kör jag utan att tuta först.

Helena och semestern

Nu är den där Helena N på semester igen. Den här gången ska hon inte vara i kontoret förrän den 1.7.2008. Tills dess: ha det bra, skriver hon. Och jag ser framför mig hur jag x gånger om dagen kommer att få meddelande av Helena N. Rubb it in liksom. Dessa arma mejlinglistor.

Ikväll åker jag mot Uppsala. Kanske jag borde göra ett automatisk svar i min mejlbox som meddelar alla om min vistelse.

allt oftare saknar jag en bakgård med gräsmatta

cheekbone hollows

The Child Ballads

skål

Det är så mycket som förändrats sedan gamla goda tiden. Jag bor där jag bor i min lilla etta och de bor där de bor med babyleksaker utspridda i lägenheten, de bor där jag också en gång bott och han bygger det hus han bygger. Alla mår bra, kanske till och med lite bättre än på gamla goda tiden.

Och i natt satt en del av oss ute i sommarnattsvärme, syrendoft, med irish coffee mustasch och mindes. Diskuterade vaipoja, kroppsoro, perheelämä, kakkakonsistens i olika åldrar, tärkeitä asioita som jag inte vågat säga högt och vi saknade tiden då vi utan att egentligen reflektera firade högtider tillsammans, hyrde stuga mitt i skogen, lekte kurragömma klockan tre på natten som vuxna. För nångång under alla de där åren blev vi vuxna. Det hände saker som gör att vi inte kan sitta i köket och dra streck på en dagstidning för att hålla koll på hur många Kelkka vi klarat av att dricka, vi kan inte längre stå i tamburen och säga men kom nu då till resten av gänget som sitter vid stereon och trycker på repeat vid intron av Hells bells femtielva gånger. Men vi kan skåla för vänskapen.

Och jag kan gå några timmar tidigare hem till dem för att säkert ha tid att gulla med den lille. Och jag får sova på deras gästmadrass och väckas av babyljud. Och de vet att jag är lyckligare i mitt nyare liv och att jag inte saknar det gamla. Och nu när de verkligen vet såna saker andas de ut. De andas ut som om de hållit andan under hela denna tid och det syns att de får färgen tillbaka på sina kinder. Och de säger att de inte vetat hur de skall förhålla sig, var gränsen går för vad de får säga, vilka namn de får nämna. Alla namn får nämnas. Och så skålar vi igen.

innan tio på morgonen

Först kom dåliga nyheter via posten, sedan bra nyheter med en en dålig twist via telefon . Min arma kropp. Skulle kunna rulla i självömkan, men som tur har jag bokat in en dunderkväll med någon jag saknat. Jag ser allt för mycket framemot kvällen för att inte skärpa mig, tvätta tänderna och kamma håret.

Jag har varit mindre än en månad hemma från Uppsala. Om några dagar åker jag tillbaka för en kortvisit.

Det är bra att ha saker att se framemot.

visdomsord

Nästintill ultimat frustration är att ha bokats en halvtimmes telefontid för att få provsvar och denna halvtimme sitta i telefonkö för att slutligen inse att tiden gått ut och läkaren stängt av sin telefon.

det är bara text

Det är tungt att tänka hela dagen. Men det är tyngst att hålla sig från att känna. Det är bara text. Text som gör mig väldigt trött. Somnar tidigt, sov två timmar efter jobbet. Sover och påminner mig själv om att avsikten inte är att rädda liv. Inte direkt i alla fall. Jag tittar på texten. Det är det som är mitt jobb. Att läsa, tolka, analysera. Det är inte fler jobbtimmar än tidigare, egentligen är det färre jobbtimmar för att jag bättre ska orka.

Det var min tur att presentera på forskarseminariet idag. Första gången jag visade texterna jag analyserar. Jag har pratat om dem tidigare, men det är inte samma sak som att själv läsa dem. Och som slutfråga fick jag den personliga frågan. Jag hade då redan stigit upp från stolen, jag andades ut och jag minns mina händer mot ryggstödet med det gröna tyget. Placerade hela min tyngd på händerna och erkände att jobbmomentet är väldigt psykiskt tungt just nu.

Imorgon får jag mina provsvar från laboratoriet. Det är lättare att hantera något konkret.

för mycket av det goda

Invigde mitt andra arbetsrum för i år. Tills jag brände mina axlar, arm och nacke, tills hästen tröttnade på att bli matad knäckebröd varje gång jag behövde jobbpaus, tills det blev för hett för att sitta mitt på tegen och tills jag själv blev trött av all frisk luft. Ibland är det skönare med asfaltliv, jag behöver inte ha dåligt samvete över att jag sitter inne när solen lyser.

silverbröllop take two

Vardagen återställd. Hon som brukar veta allt vet också den här gången allt. Eller nästan allt. Tillräckligt mycket för att avböja allt firande. Restaurangmiddag i storstad blev tortillakväll hemma i soffan i småstad. Inget fel i sig. Ingen försa sig. Men att komma så här nära att hålla en hemlighet från henne gör att folk i hennes omgivning drar lite mer på smilbanden, är lite mera höhö, är lite nöjdare. Sånt gör henne misstänksam. Hon borde ha blivit privatdetektiv.

silverbröllop

Det är mycket hemligheter nu. Han ringde till mig nyss från en industrihall, det var vår hemlighet. Jag hörde knappt vad han sa. Och så skrattade vi och sa ses imorgon. Efteråt skickade jag ett mejl till en tredje person i hemlighet från honom som ringt mig innan. Kan du i hemlighet printa ut lite bilder på Bonney M? Någon vet inte om att hon kommer att vara i Åbo i morgon, men det vet vi andra tre. Varken hon eller han som hon kommer i sällskap med vet att de ska på middag och en Bonney M-konsert i september.

Hon är den som alltid brukar veta allt. Och jag glömmer så lätt vem jag hade vilken hemlighet med.

livets små gåtor

Om man somnar mitt i en film:
Varför vaknar man inte av scenväxlingar, prat, musik och dylikt? Varför vaknar man i och med eftertexterna? Jag kan förstå om det handlar om en bekant teveserie där man känner igen slutvinjetten. Nu förstår jag inte.

I alla fall var första halvan av Run Fatboy Run ganska okej.

working 9 to 5

jobbdag: äckel, kräkas, fansfitta, spy, fetto, ful, tjockis, missfoster, flodhäst, kropp, äs, kcal, träna, jagvilldö, skärahandlederna, helvete, orka, smal, mat, miffo, dagenskaloriintag:435, våg, hetsäta.

Jag beskrev inte vad jag känner för mitt jobb. Faktum är att jag är mer motiverad än någonsin att jobba, skriva, analysera. Det är intressant på ett halvvrickat sätt. Det jobbiga är att läsa dessa ord gång på gång på gång och de tar aldrig slut. Läsa "jag ska ta livet av mig. farväl"-blogginlägg och sedan flera dagars paus tills ett livstecken. Läsa hur de ljuger för sina vänner, föräldrar, psykologer. Det är tungt. Det är levande människor. Människor som publicerar foton på sina uppskurna handleder, ordet fet inristad i låret. Och jag försöker vara professionell, men inte tappa min mänsklighet, försöker lämna jobbet på jobbet när jag går hem. Vill inte bli avtrubbad. Vill bli färdig. Vill hoppas att jag gör någon nytta.

kroppsliga stönet

Min kropp ger upp. Den spelar spratt. Den fungerar inte som den ska. Jag väntar ut den, sitter i läkarens väntesal, i laboratoriets väntesal, i telefonkö till tidsbeställning. Försökskur från apoteket. Väntar på provsvar. Väntar på nästa steg. Och hela tiden tänker jag att jag ju nog borde ha förstått tidigare. Tagit tag i det, inte ignorerat. Men bättre sent än aldrig, intalar jag mig själv. Det är alltid bättre sent än aldrig. Och jag känner mig ju faktiskt inte allvarligt sjuk. Det är säkert inget farligt.

böcker

1. Vilken bok läste du senast?
Mig äger ingen av Åsa Linderborg och innan dess Döden och pingvinen av Andrej Kurkov.

Jag vet att Mig äger ingen är självbiografisk. Jag vet att den ska vara självbiografisk. Samtidigt dunkade hela tiden uttrycket show don't tell i bakhuvudet på mig. Boken var okej, den kunde ha varit otroligt bra. Nu var den inte otroligt bra.

Döden och pingvinen var den första ukrainska boken jag läst. "Ett litet tragikomiskt mästerverk", skrev Daily Telegraph "Den gravallvarliga tonen fungerar perfekt och läsaren måste vara hårdhjärtad för att inte bli rörd av Viktors relation till sitt ovanliga husdjur", skrev The Times. Och jag kan bara hålla med.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
Skulptrisen av Minette Walters. Efter det ska jag se om jag får tag på Fältstudier i ukrainskt sex av Oksana Zabuzjko.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Jag tror att det är kvinnliga, inget jag eftersträvat visserligen. Det har bara blivit så.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker "nu har jag kommit en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra! hälften!" osv?
Tänker inte hurra! hälften! men nog en fjärdedel, en tredjedel.

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex. omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
All of the above. Dessutom har jag vänner och bekanta runt om i världen som överraskar mig med böcker. Rätt ofta ligger det böcker i min post som någon läst och tänkt att jag borde läsa. Har läst mycket som jag knappast skulle ha fått tag på om jag gått till biblioteket eller bokhandeln.

6. När blir en bok för lång?
När den är tråkig. Meningslöst tråkig.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
Ja. Eller speciellt vissa författare. En av mina favoritförfattare är Chuck Palahniuk och han läser jag endast på engelska. Har det senaste året haft som mål att läsa mer finlandssvensk och svensk litteratur.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
Många. Black and Blue av Anna Quindlen, My Sister's Keeper av Jodi Picoult, alla Chuck Palahniuk-böcker, de flesta av Douglas Coupland's böcker.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? I så fall, när ger du upp?
Inga problem att göra det. Men ibland läser jag en bok till slut för att den är dålig och jag vill se vad som gör att boken är så dålig.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Det finns inga historiska romaner, inga självhjälpsböcker, knappt någon fantasy eller sci-fi. Chic lit är överrepresenterat, vilket är synd eftersom jag helt tröttnat på att läsa dem. Det finns också mycket thrillers. Grafiska romaner, finlandssvenskt, poesi och antologier har ökat markant den sista tiden.

hurra jag, liksom

Hur bakis kan man vara? Jag dricker sockervatten. Klunk1, väntar, klunk2, väntar, klunk3, väntar, springer till toaletten. Ingen som helst minnesbild av den sista halvan av hempromenaden. Tydligen kom jag hem. Usch. Fått vänligt meddelande om sms jag skickat i natt. Jag vill inte veta. Det kan uteslutande ha innehållit:

a) obegripliga bokstäver efter varandra
b) sentimentala ordkombinationer
c) andra pinsamheter

Jag kråmar inte i självömkan. Inte idag. Jag skäms. Jag skäms ögonen ur mig. Och kan behöva skämmas lite till så jag bloggar.

Och ja. Jag hade roligt igår. Väldigt roligt redan från klockan 10 på morgonen.

lördag

Jag behöver inte försöka vara glad. Det kommer automatiskt. Blir en bra dag. Allt ordnar sig nog.

kate nash - foundations

påminnelse på min kylskåpsdörr

Det börjar kännas som om jag kan blogga snart igen. Ibland handlar det bara om att sätta namn på känslan man har. Det är lättare att komma ur känslan om den har ett namn. Jag trodde inte att jag skulle genomgå en kulturkrock när jag kom hem från Uppsala.

tänk att se dem live

Battles - Atlas

avbrott

Jag kan inte blogga. Det kallas väl blockad.

Om jag inte skrivit både prosa, dramatik och vetenskapligt de senaste dagarna skulle jag vara lite orolig. Nu irriterar det mig bara att jag spenderat så mycket tid vid bloggen med att skriva en rad och radera den. Jag hoppas det är tillfälligt.

Pausmusik

Det är det här jag saknat mest.

"Jag har kommit fram till att jag under två månader använder nästan en Theramed"
"Så mycket? Jag använder två droppar per gång"
"Nääää?!"
"Joooo! Sätter du på tandkrämen först och väter tandborsten sen eller?"
"Vill du se hur jag tvättar tänderna?"

Han nickar. Jag gör en rutintandborsting under andaktig tystnad. Han står bredvid och inspekterar.

"Märkväl hur jag också borstar tungan"
"Jag behöver inte se. Jag hör dina spyljud ju"

Spottar. Sköljer. Torkar.

"Det där var ju riktigt intressant"
"Naturligtvis! Vill du nu se hur jag applicerar deodorant?"
"Kanske vi sku gå ut och grilla istället. Jag måste ju ha något att se framemot tills nästa gång du kommer."
"Mm, det är ju kanske lite överkurs."

Att komma hem ska vara en schlager

Jag tycker inte om schlager. Jag har för mycket att göra, för många platser att vara på. Tåg att passa. Disk att diska. Texter att skriva. Och när jag nu varit hemma i fyra dagar åker jag till Helsingfors. Måste komma in i skrivateaterpjäshumör. Jag har glömt hur man gör.

perspektiv

som baksmälla men annorlunda

Jag kan inte riktigt beskriva känslan.

Jag bar/släpade efter mig 45kg bagage och svor för att jag inte fick tag på en taxi en lördagsmorgon i Uppsala. Svor för att jag är så envis. Svor för att jag är för mycket kan-själv. Promenaden till bussen som normalt tar knappt en halv timme tog knappt en och en halv timme. Det sög. Rejält. Och jag visste att nu ligger mina nycklar kvar i rummet. Nu vaknar snart de andra och ser att jag flyttat ut. Nu kommer jag högst antagligen aldrig att sitta i köket igen.

Jag minns inte bussresan till Stockholm. Det jag minns är att det var fullsatt. Att tre personer fick sitta på bussgolvet. Att solen gassade. Jag minns att jag tittade ut genom bussfönstret vid Cityterminalen och tyckte att taxichauffören längst fram i kön såg snäll ut och att jag genast "rusade" fram med mina 45 extra kilon.

I taxin kunde jag inte sluta le stort när taxichauffören skrattande frågade om jag skulle flytta eller hade guldtackorna med mig och jag svarade att japp, jag ska flytta hem.

Man vill inte minnas en färjresa mellan Stockholm och Helsingfors. Den är längre än en resa mellan Stockholm och Mariehamn, längre än en resa mellan Stockholm och Åbo. Svårt att sova. Oroliga drömmar om ohandlad snus, bröllop, gamla bekanta, Facebook och packning.

Lättnaden att se nära och kära i Helsingfors. Tomheten i bilfärden. Mundiarré på bredaste dialekt hela dagen. Förträngde akut Uppsalalängtan med att prata, klappa häst, äta, stå på bryggan. Ont i magen. Tungt att andas. Vill tillbaka. Inte färdig.

Sedan tillbaka i min lägenhet, i min stad, bland mina saker. Som om jag egentligen aldrig varit borta. Trist.

Tidsmässigt tog det längre att planera och låta min kommande vistelse mogna i huvudet än att utföra själva vistelsen. Jag känner mig snuvad på konfekten. Vart ska jag nu åka? Om inte tillbaka?

Jag har en plan på en ny hobby. Skall räkna pengar den här veckan. Sedan är det bara att börja hoppa? Jag längtade för två somrar sedan då jag flög luftballong över Åbo. Jag längtade ännu mer när jag ifjol hoppade 110 meters benji.

Jag är lite excited igen. Jag behöver vara excited för att stå ut.

mot akut Uppsala-abstinens

man kan alltid planera

Imorgon är det min sista hela dag i Uppsala. Jag tror att jag ska till Gamla Uppsala för att se på högarna och Gamla Uppsalas museum, Skattkammaren för att se Drottning Kristinas guldkalk, Tropiska växthuset för att se tropiska växter, Linnémuseet och Linnéträdgården för att främst se mina släktliga anor, Uppsala stadsteater för att se teaterpjäsen Tjuven, till Flogsta för att höra Flogstavrålet. Gärna skulle jag också gå så långt bort längs Fyrisån som jag hittills inte gått. Och egentligen lurar jag bara mig själv. Om jag är duktig blir det Gamla Uppsala, Linnémuséet och Tjuven. Annars blir det någon film i sängen och Tjuven. Jag känner mig fortfarande trött.