skål

Det är så mycket som förändrats sedan gamla goda tiden. Jag bor där jag bor i min lilla etta och de bor där de bor med babyleksaker utspridda i lägenheten, de bor där jag också en gång bott och han bygger det hus han bygger. Alla mår bra, kanske till och med lite bättre än på gamla goda tiden.

Och i natt satt en del av oss ute i sommarnattsvärme, syrendoft, med irish coffee mustasch och mindes. Diskuterade vaipoja, kroppsoro, perheelämä, kakkakonsistens i olika åldrar, tärkeitä asioita som jag inte vågat säga högt och vi saknade tiden då vi utan att egentligen reflektera firade högtider tillsammans, hyrde stuga mitt i skogen, lekte kurragömma klockan tre på natten som vuxna. För nångång under alla de där åren blev vi vuxna. Det hände saker som gör att vi inte kan sitta i köket och dra streck på en dagstidning för att hålla koll på hur många Kelkka vi klarat av att dricka, vi kan inte längre stå i tamburen och säga men kom nu då till resten av gänget som sitter vid stereon och trycker på repeat vid intron av Hells bells femtielva gånger. Men vi kan skåla för vänskapen.

Och jag kan gå några timmar tidigare hem till dem för att säkert ha tid att gulla med den lille. Och jag får sova på deras gästmadrass och väckas av babyljud. Och de vet att jag är lyckligare i mitt nyare liv och att jag inte saknar det gamla. Och nu när de verkligen vet såna saker andas de ut. De andas ut som om de hållit andan under hela denna tid och det syns att de får färgen tillbaka på sina kinder. Och de säger att de inte vetat hur de skall förhålla sig, var gränsen går för vad de får säga, vilka namn de får nämna. Alla namn får nämnas. Och så skålar vi igen.