31 juli 2008

orsak och verkan

Det finns en orsak till att jag brukar undvika solen. Sedan jag brände mig i söndags har jag varit noga med att vara fullt påklädd och hållt mig till skugga. Idag har jag vätskefyllda blåsor över kroppen. De gör mig tokig. De kliar. Dessutom är det inte alls snyggt.

30 juli 2008

fallskärmskursen

Om en vecka är första dagen. Jag undrar inte om jag verkligen vågar hoppa ur planet. Jag undrar inte om jag kommer att banga ur. Jag undrar inte om jag kommer att störta till marken. Jag undrar inte om jag kommer att fastna i ett träd. Jag undrar inte om min finska är tillräckligt bra för att jag ska förstå alla instruktioner.

Jag undrar vad jag skall ha på mig. Hur tokigt är inte det?
Jeans är väl opraktiskt. Kjol och klänning är helt omöjligt. Vad passar under halaren? Vad blir för varmt? Vad blir för kallt? Ser det töntigt ut om jag kommer med mjukisbyxorna och det visar sig att vi inte får hoppa första dagen? Kanske det ser värre ut om jag kommer i klänning. Varför äger jag inga kloka shorts för såna här ändamål? Känns inte riktigt som läge att ringa till instruktören: "Hördu jag sitter här och funderar på vad jag skall ta på mig för kläder".

med sista tåget hem

Helt uppskruvad och trött på samma gång. Det borde finnas flera sånahär dagar. Bra dagar. Utomordentliga dagar. Från morgon till kväll.

Min tänkta runda blev halv. Det gör ingenting. Man orkar bara med så mycket man orkar med. Hann i alla fall besöka Vapriikki, Ransu Karvakuonos jubileumsutställning på Rupriiki, Skomuseet, Ishockeymuseet och In Flames-utställningen på TR1. Åt härlig restaurangmat, chillade i parken, träffade en hel hög nya trevliga människor, drack hallonsaft.

The absolute highlight of today was meeting my fabulous friend Milan. Maybe we'll meet in Serbia next time. I did already check travel options. They look great :D

28 juli 2008

livsdom

En dag gick bra. Två dagar gick bra. Tre dagar trodde jag gick bra. Idag sitter jag inomhus vid bordsfläkten. Ser ut som en kokt kräfta.

Tonto


Battles

27 juli 2008

en lördagstimme

och så ler jag lite grann lyssnar på skrattet och tänker att det inte alls är roligt får ur mig ett litet vai niin hehe hoho och känner hur allt det konstlade tränger på det såg kanske ut som om vi hade roligt där vi satt under parasollet på restaurangens innergård och hela vägen hem leder jag cykeln stör mig på den senaste timmen om man gör si är man konstig om man gör så är man konstig jadajadajada och jag tänkte att det låter ju som om dendär personen du beskriver är riktigt intressant någon jag skulle tycka om men det sa jag ju inte visste att det inte skulle förstås inte ens vara provocerande eller demonstrerande jag hör redan till det där konstiga facket jag bryr mig egentligen inte vi har bara en gemensam hobby gemensamma bekanta behöver inte kalla oss vänner behöver inte träffas på tumis för kaffe för lunch för öl för umgänge det kunde ha varit det att jag kom lite sent att ni redan beställt mat och att jag insåg att de inte hade en mjölkfri maträtt inte en mjölkfri bulla ja förutom sorbet man blir inte mätt av det kan jag säga kunde ha varit det som gjorde mig känslig jag tvivlar så vi fortsätter väl att träffas nu och då och jag koncentrerar mig på att umgås med de andra och så minns jag att jag råkade i misstag äta en osthamburgare på torsdag man glömmer så lätt jag hoppas att jag inte behöver undvika i all evinnerlighet det är lite jobbigt ja kanske jag är lite extra känslig i alla fall att du inte var värre än du brukar det är ju faktiskt jag som har mens som är trött som inte orkar lyssna på sånt där kritiseras av andra jag har varit väldigt mycket ute i solen kanske det är solen som är problemet jag skall sova igen en snutt nu

26 juli 2008

25 juli 2008

semester

Inte trodde jag att jag skulle bli förbannad. Förbannad blev jag.
Några dagar innan deadline fick jag ett meddelande om att deadlinen skjutits upp med en månad. Jo, min text är ju faktiskt så gott som klar redan. Jo, det är ju visserligen skönt att ha den klar redan. Men alla dagar som jag jobbat länge och övertid? Alla helger jag varit ledig med dåligt samvete?

Nu är jag inte förbannad längre.
Igår tog jag semester. Idag tog jag semester. Har några semesterdagar utan dåligt samvete. Semesterväder. Låg halva dagen i eller vid utomhusbassängen. Ibland glömmer jag varför jag gillar att bo i Åbo. Det är somrarna. Det är den fem minuter långa cykelvägen till en avsvalkande bassäng. Och nu kom jag på att det där lät konstigt. Borde jag inte söka mig mot stranden, sanden, havet?

23 juli 2008

6 dagar, 10 filmer

Om jag fortsätter se filmer i den här takten blir jag antagligen tvungen att skriva lista oftare. Jag är helt enkelt inne i en filmtittarperiod.

An American Crime var strålande. Hade höga förhoppningar, men ändå var jag tydligen inte beredd på att bli så här gripen av den. För några år sedan läste jag Running with Scissors, gillade boken och naturligtvis betyder det att jag inte var helt nöjd med filmen. Kändes halv. Men om man inte läst boken, se i alla fall filmen. En annan film som var en av de bättre var Little Children. Har ännu inte läst boken, ett måste nu väl. You and Me and Everyone We Know var absurd. Absurd på ett bra sätt. Hann redan tänka att den var dravel, tills jag flöt med och slutligen inte visste vad som knocked me out.

Varken The Guide to Recognize Your Children, The Nanny Diaries (vilken ovanligt nog var bättre än boken. Säger kanske egentligen mer om boken), December Boys, Crank eller PS, I Love You var något extra att hurra för. De var inte urusla. De var tidsfördriv. Kill Your Darlings var däremot usel.

Draw in the Reins


Cats on Fire

22 juli 2008

när tant doktor och farbror doktor är tillbaka från semestern

Läkar-laboratorie-karusellåkningsdagarna har börjat igen. Vänta, in, undersöka, ut, vänta, in, blodprov, ut. Hoppas slippa äckelslangar och äckelföremål i kroppsdelar där slangar och föremål inte ska finnas. Fram till att provsvaren kommer skall jag undvika allt som innehåller mjölkprodukter. Inget problem, tänkte jag. Tills jag skulle dricka te med mjölk i, breda margarin på brödet, ta en chokladbit. Hur gör man?

21 juli 2008

Private Dancer

På Hangö teaterträff såg jag en dansföreställning av och med Niklas Laustiola. Private Dancer hette den och var en av de riktiga guldkornen jag såg under de dagar jag var där. Private Dancer är gjord med en snegling åt privata filmer på You Tube där människor filmar sig själv när de dansar till sin favoritmusik. En privat dansföreställning inför publik. Scenen var väldigt nära publiken, skapades en intim stämning, samtidigt som Laustiola koncentrerat stirrade in i kameran som står på stativ framför honom.

Nu råkade jag hitta The Foehr Kidz på You Tube. Strålande.

20 juli 2008

och sedan tillbaka till vardagen

Idag har jag sovit. Länge, djupt och gott i egen säng. Eller tills jag blev väckt av någon som ringde. Efter det sov jag några timmar till.

Det blir så när man har roligt flera dygn i rad. Helt fantastiska har de senaste dagarna faktiskt varit. Bila upp, bussa ner. Var lite darrig båda vägarna. Perfect line of drunkness, we were in the corridor, corridor thingy, mellan änglavaktsbesök, jaa (tyskuttalat). Det är kanske inte så konstigt att jag har ont i halsen fortfarande. Av allt sjönsjungande vrål mitt i natten. Ju högre destu bättre. Överrösta. Plastigmexikohattflaskkork på huvudet. Prost!

17 juli 2008

mera som en minneslista för mig själv

Känns som om jag inte riktigt sett så mycket filmer den senaste tiden. Så är kanske inte fallet i alla fall. Jag läser mindre än jag brukar. Jag följer inte med någon annan serie just nu än nyaste säsongen av Hell's Kitchen i amerikansk realtid. Jag somnar till en film de flesta nätterna. Jag har åkt en hel massa tåg med datorn den senaste tiden. Det finns ingen teve på landet. Jaja. Följande har jag nyligen sett:

Senast såg jag The Kite Runner. Boken står i bokhyllan oläst. Fin, hemsk. Bra. Riktigt bra.

Into the Wild var utomordentlig. Hade dragit mig en tid för att se filmen. Varför vet jag inte. Kanske för att jag läst ploten. Trodde inte att jag skulle orka med berättelsen. Visade sig att manuset var i min smak. Räddade filmen tillsammans med det visuellt vackra. När jag väl såg den fastnade den kvar och allt kändes rätt. Måste få tag på boken.

No Country for Old Men hade jag hört både bra och dåligt om. Jag thör till dom som tycker att den var bra. Kom på mig själv med att glömma andas. Påminde mig om att jag vill se Fargo på nytt.

Jag råkade vara på precis rätt humör när jag såg The Darjeeling Limited. Jag tror nämligen att man måste vara på ett speciellt humör. Så där tålmodigt avslappnad. Kan tänka mig att se den flera gånger.

My Blueberry Nights var jag skeptiskt till. Skeptisk tills jag såg den. Jag gillar inte romantiska filmer. Jag menar "Bedragna Elisabeth snubblar in på ett fik en sen natt i New York. Fikets ägare Jeremy tröstar henne innan hon drar iväg till periferin i USA. På sin odyssé möter hon trasiga människor som hjälper henne att omfamna lyckan runt hörnet." Blablabla liksom. Men dialogen, färgerna, tempoväxlingarna och kameravinklingarna gjorde att jag övervans. Kanske romantik inte är så dåligt i alla fall, inte om det görs på rätt sätt.

Sex and the City vet jag inte vad jag skall säga om. Den var bra. Den var okej. Och här ska kanske erkännas att jag knappt sett så många avsnitt av serien. Kunde vara en film jag av tjurskallighet bojkottar (som Titanic), nu blev det inte så. Nu drack jag skumpa, såg filmer på bio och drack lite mer skumpa.

Juno var feelgood. Var vad jag behövde just då. Gjorde mig glad, skrattade, fnissade till dialogen. Samtidigt tror jag knappast att jag ser den fler gånger.

The Royal Tenenbaums har jag länge tänkt se. Jag hade liksom missat den 2001 när den kom. Sen skjöt jag upp, sparade den tills jag behövde se något i den här stilen. När jag väl såg den blev jag besviken. Kanske jag var på fel humör. Kanske jag var för trött.

The Happening. Jaha. Skräckfilm, men ändå inte skräckfilm. Thriller, men ändå inte thriller. Den där krypande stämningen som borde ha infunnit sig, infann sig inte ens.

Margot at the Wedding är också en Jack Black film. En annorlunda Jack Black film. Väldigt annorlunda. Nicole Kidman film är det också. En film som jag trodde att jag skulle älska, medan jag såg den insåg jag att jag avskydde den, för att några dagar senare inse att jag nog älskade den i alla fall. Nu vill jag se den en gång till. Har en känsla av att jag missade något. Måste se den en gång till och då passa på att njuta av den.

När jag äntligen såg Be Kind Rewind kändes det som om jag väntat i evigheter. Jag gillar Jack Black. Jag gillade filmens idé. Jag vet inte vad som hände. Kanske jag helt enkelt inte var på humör. Kanske filmen helt enkelt inte var så bra.

Funny Games US är också en sån där film som ska vara skrämmande thrilleraktig. Jag satt mest och jäspade, väntade på att den skulle ta slut. En recensent har skrivit: "Faktum är att det är en av få filmer kapabel att frammana en fysisk reaktion av illamående hos åskådaren". Jag tor att det är något fel på mig.

Broken English var ingen höjdare. Eller ja, den var en blandning av drama och romantik. Vet inte ens vad som fick mig att se den, men nu är det gjort.

Iron Man. Håhåjaja. Jag hade ingen som helst aningen om vad den handlade om, vilken genre den representerade. Jag visste vem som var skådespelare och jag visste att den skulle vara någon form av blockbuster. Började verkade som ett drama tills den plötsligt blev en Marvel-film. Inte överdrivet bra Marvel-film.

Unaccompanied Minors var total dravel som jag somnade till. Vaknade, somnade igen och insåg att jag aldrig kommer att orka se den. Jag vill inte ens försöka se den.

Hallam Foe råkade jag se av en slump. Det regnade. Jag satt i en husvagn. En helt okej film, men också en film som jag gång på gång liksom glömmer att jag sett.

16 juli 2008

ett ganska stort wohoo

Riktigt skakadarr är jag. Pirr pirr. Jag vågar inte ens gissa hur jag känner mig om exakt tre veckor.

Jag minns när jag gick på femman eller sexan i lågstadiet. Det ordnade en nationell tecknetävling där man skulle rita en sport man är intresserad av. För att vara lite orginell (eller för att jag tyckte om att rita djur helt enkelt) ritade jag en björn som hoppade fallskärm. Nu är jag anmäld till fallskärmskursen. Äntligen, efter alla dessa år!

15 juli 2008

Börjar nästan se ut som om jag kanske skulle hinna upp till en Jakobs dag eller två.

Det börjar gå överstyr när jag cyklar hem från jobbet sent för att sedan fortsätta jobba hemma, inse att jag måste göra annat också, så jag tar en promenad mot stan, stannar upp, tar fram telefon fort som fan för att skriva ner en snilleblixt, vänder hemåt för att skriva vidare på snilleblixten. Jag kan tydligen inte koppla bort det hur jag än försöker. Är väl bara att ta till vara kreativiteten, smartheten. För inte har jag väl gått och blivit tokig i värmen? Tänk om det alltid var så här lätt att klämma ur sig vetenskapliga textsjok.

14 juli 2008

för varje hjärtslag


Anna Järvinen & Annika Norlin

Alla andra har semester. Jag har deadline, och när deadlinen är avklarad kommer nästa deadline. Sitter ensam på jobbet. Det är egentligen ganska skönt. Inte stressande. Jag är före i min tidtabell. Det känns ovanligt. Jag skriver om modebloggar, om hur kroppen porträtteras i "Today's outfit-blogginlägg". Jag funderar på blicken, poseringen, kameravinkeln, negativ/positiv annorlundahet, iscensättning, performancen, formgivandet, subjekt och objekt. Jag vet vad jag ska skriva, det är bara att skriva. Samtidigt försöker jag minnas att jag borde till posten och att jag borde köpa fotbollstossor innan torsdag och svara på mejlhögen.

12 juli 2008

annat namnlöst (eller kanske samma)

Fick några åhå för några dagar sen. Välmenta åhå i och för sig men obekväma. Spenderade dagen med en välbekant typ och en ny typ. Den välbekanta typen hade tydligen berättat en del om mig för den nya typen. Bara bra saker. Egentligen mycket bra saker, men jag blir så obekväm med sånt. Det kändes som om det gjorts reklam om mig. Och där satt jag och försökte febrilt äta pizza, tugga, svälja, vifta bort allt obekvämt.

Ja, det är väl relativt ovanligt att syssla med det jag sysslar med, i alla fall om man har den bakgrund jag har, den uppväxt jag har. Redan att ta studenten är jag så gott som ensam om, så när jag sen fortsatt, blivit färdig och fortsatt igen är det riktigt konstigt och udda. Kan man göra så om det helt naturligt borde blivit duunare av mig? Jag försökte förklara att det är inte så mycket åhå. Det är mitt liv. Det känns inte som åhå. Så blev det lite mera prat om vad jag specifikt gör. Mera åhå. Att jag gör några andra helt normala men tydligen konstiga saker. Åhå. Och jag försöker vifta bort alla åhå:n. Försökte förklara att jag inte är åhå, jag är helt vanlig. Men det gicks inte riktigt med på. Lugnade ner sig så småningom.

Så när vi ätit färdigt och satte kurs mot en repris av alla de värsta nöjesfältsmaskiner på Borgbacken och välbekanta typen avrundade med att berätta om mitt benjijump ifjol, trodde jag att han, den nya typen skulle kollapsa av för stort åhå i halsen. Och jag ville helst bara försvinna. "Jag är riktigt normal", ville jag ropa. "Jag kunde ha bil, man, barn, egnahemshus, bolån, hund och katt. Jag kunde ha en trädgård, sommarstuga, fast anställning, lön istället för stipendier som inkomstkälla. Jag kunde jobba 9 till 5. Nu har jag inget av det här. Men sluta säga åhå. Och nej, jag vet faktiskt inte när jag får nästa inkomst eller hur stor/liten den är."

Förbaskade jantelag. Förbaskade 30-års kris (innan jag ens fyllt 30). Förbaskade jag, som tycker att jag inte åstadkommit något, att jag trampar på stället. Förbaskade jag som blir påminnd om att jag är singel, med hyrd pyttelägenhet, barnlös, katt- och hundlös, utan ens en egen bil. Jag glömmer så lätt att min cv är skrämmande välfylld med konferensbidrag, publicerade vetenskapliga artiklar, föreläsningar, publicerade noveller, förelästa universitetskurser. Jag glömmer att de räknas. Jag glömmer att jag egentligen är rätt ung med tanke på listan. Och jag är ju faktiskt inte lastgammal, ännu. Och jag har vänner, ett socialt liv, intressen. Det är ju faktiskt den här friheten jag tycker om.

Det här ovan skrev jag för några dagar sen. Lät bli att publicera.
Tills jag åkte tillbaka till ursprunget, tillbaka till de gamla gatorna jag lekt på. Tills jag i den vävan, det nystanet träffade på en av föräldrarnas gamla bekanta. "Man ser dig inte längre i trakterna. Vad sysslar du med", frågades jag. Jag svarade och fick det förbannade åhå:et. Jag förväntades svara att alla mina tre barn går i skolan.

Nu är jag hemma i min pyttelägenhet, med mitt konferenspapper jag stretar med och det känns som om det kommer att ta horja lengi tis ja vill åk tibaks ti traktn. Ja e no liiite färdiger me alla åhå:n.

fram och tillbaka

9 juli 2008

Just ja. Leif GW Persson har börjat blogga.

Young folks


Peter, Björn & John featuring Victoria Bergman

8 juli 2008

det materiella jaget

För någon månad sedan doktorerade Uppsala-etnologen Erik Ottoson på avhandlingen "Söka sitt. Om möten mellan människor och föremål." Erik skriver: "En dag i butikerna består till stor del av att söka efter sådant som väcker intresse. Kanske är sökandet efter saker ett särskilt sätt att förhålla sig möjligheterna i det materiella?" Hans studie rör sig genom olika platser där människor letar efter någonting. I Kista Galleri, gatorna i London, loppmarknaderna och containrarna.

Jag läser och nickar igenkännande.

Förutom att jag saknade vänner och bekanta när jag befann mig i Uppsala, saknade jag mina föremål, mina prylar, mina souvernirer från resor. De där små sakerna som betyder något för mig. När jag åkte iväg funderade jag om jag borde ta med mig en liten sak men struntade i det. Vilken liten grej skulle jag sakna under två månader borta, frågade jag mig själv och kom inte på en enda.

Min lägenhet är prylfylld. Massa små figurer, minnen, fynd. Det är de som gör att det känns som hemma. Det är de som gör att det känns som om jag bor här. Jag tycker om att söka. När det gäller loppmarknader skriver Erik bland annat: "Loppmarknaden motsvarar vissa förväntningar på ett bättre sät än andra shoppingmiljöer. Eftersom utbudet är så oordnat och öppet och blandar föremål av olika kategorier och åldrar, finns möjligheten att man hittar en sak som är exakt den rätta."

"Jag har många loppissaker", tänkte jag skriva, hejdade mig, tittade mig runt och insåg att de gegntligen inte är så många. Men de är destu kärare. Kläder har jag, väskor har jag, men egentligen inte så många prylar. Det bästa fyndet är en knallröd BOC soda syphon från 60- eller 70-talet. Varför den är bäst vet jag inte. Jag använder den inte. Den är bara fin. Just nu letar jag efter den perfekta tekoppen, den perfekta brickan, det perfekta kakfatet, de perfekta plåtburkarna för löste från loppmarknad. Att jag redan sökt i långt över ett år, säger kanske en del.

Något annat jag gör sporadiskt är roskisdykning. Man vet aldrig var man hittar det där underbara, speciella, rätta. Min allra bästa fynd kom överaskat och oplanerat i början av sommaren. Den fungerar inte i digitider, men den är fin. Den är jag. På jobbets utfärd stod vi vid kajen för att vänta på förbindelsebåten. Bredvid stod några roskisar och bredvid skräp som skulle hämtas. Slutade med att jag släpade med mig hem en teve. Den ingår i min lilla installation på paradplats i lägenheten. Har ritat in en liten gubbe som jag kan byta ut. Planerar att göra en liten stad i teven. Ibland står teven på och myrornas krig visas.

"Det materiella överflödet som är en förutsättning för sökandet bland det överblivna, är inte bara ett överflöd av saker, utan också av tänkbara positioner i förhållande till tingen. För någon är en sak värdefull, för någon annan är den likgiltig eller ent av till besvär. Spänningen mellan skräp och nyttigheter sätter saker i rörelse. Saker flyter omkring och strandar här och där.", skriver Erik.

Här har någons överblivna och besvärligt digiboxuttagsfattiga teve strandat.


5 juli 2008

som det brukar bli

Det är rätt intressant egentligen. När man som mest tror att de närmsta dagarna blir halvtråkiga och onödiga får man roliga planer. Utan att egentligen anstränger sig. Omväxlande planer. Och genast blir man på gott humör, hoppa jämfota och klappa i händerna humör. Mina käkar har träningsvärk efter gårdagskvällens skratt.

Lite ångrar jag samtidigt. Att jag igår skickade iväg de ord jag skickade. Kunde ha valt andra, ord som verkade mindre sårade, argsinta. Jag är inte argsint, inte sårad. Ibland måste man bara fråga frågor som är svåra av orsaker jag själv inte ens vet. Det blir så konstiga formuleringar, man hör inte röstläge i lästa ord. Svårtolkade. Svåra när man inte ens vet om mottagaren har ett svar. När samtalsundvikande kanske inte var ett undvikande. Det blir så konstigt då. Så krystat i fortsättningen för alla inblandade. Sånt är onödigt. Eller så blir det tyst, knäpptyst och verkligen undvikande. Kanske man kunde låtsas att jag aldrig lade näsan i blöt. Vilket alternativ som är bättre vet jag inte. Men att aldrig mera säga "hej kompis, hur går det" är väl värsta alternativet, med tanke på att det startade med min våta näsa som visade sig.

4 juli 2008

WAM

Kom nyss hem från ett museibesök. Kunde konstatera en sak: har man sett en grekisk kruka har man sett dem alla. Eller så är felet att jag sett otaliga, i medelhavsmuseet i Stockholm, på museum i Santorini, I Wäinö Aaltonens museum i Åbo och så vidare. De är inte så spännande längre tyvärr.

Bonus var att konstnären råkade vara på plats när vi besökte museet. Han gick också dit med sina vänner när det var gartis inträde på fredagar klockan 16 frammåt.

3 juli 2008

väntan

"What you're getting here is a stupid story about a stupid little boy. A stupid true life story about nobody you'd ever want to meet. Picture this little spaz being about wait high with a handful of blond hair, combed and parted on one side. Picture the little icky shit smiling in old school photos with some of his baby teeth missing and his first adult teeth coming in crooked." Choke, Chuck Palahniuk

Det handlar om Vikctor, en sexberoende bedragare som betalar sin mammas sjukhusräkningar genom att med flit kvävas och räddas av andra restaurangbesökare, dagligen. Det finns alltid någon som räddar honom, någon som tycker synd om honom.

9 år efter att Fight Club hade premiär verkar det som om nästa film som baserar sig på en Chuck Palahniuk-bok har premiär. Och som jag väntat. En av min favoritförfattare. Mörk, satirisk, bisarr, konstig, provocerande, välskriven.

"... some soap opera, you know, real people pretending to be fake people with made-up problems being watched by real people to forget their real problems." Choke, Chuck Palahniuk

2 juli 2008