30 december 2008

perspektiv

Var på en rolig fest hemma hos några kompisar, som är ungefär fem år yngre än mig. Och det slog mig att de är så unga. Och det slog mig att de lever ett väldigt annorlunda liv än mig. De lever i ett parförhållande, i en snyggt inredd lägenhet, med trygga heltidsjobb och katter. Sedan kom jag på att jag levde ett liknande liv när jag var lika ung. Det känns som en evighet sedan, samtidigt som man blir särskilt påmind om det vid högtider.

29 december 2008

decemberskörd

Jag är rätt nöjd med decemberskörden. Inget som direkt kan klassificeras som crap har slunkit med. Lite klen är skörden visserligen, men kan förklaras med att jag sträcktittat på Prison Break och Californication.

Grace is Gone hade jag inga som helst förhoppningar om. Jag hade egentligen inte ens någon aning om vad den skulle handla om innan jag såg den. Visade sig att den lätt kom med i månadens top tre. Kanske för att jag tyckte att huvudpersonerna var sympatiska på rätt sätt. Kanske för att jag kände igen mig i syskonens relation. Kanske för att filmen var snygg och hade en måttlig takt. Lars and the Real Girl blev jag rekommenderad och den hade redan tidigare funnits med på min to-see-lista. Gillade den. Vill se den flera gånger, eller i alla fall en gång till. Också den hör till top tre för december. Den tredje filmen som finns på min top tre för december är Surveillance. Jag misstänker till och med att den är månadens vinnare. Den var genialt. Den var snygg. Den var humor. Den var långsam. Filmen klassas på imdb.com som horror, thriller, drama och crime, samtidigt som jag skrattade till perfekta oneliners så att jag hade ont i magmusklerna.

Genast efter att jag sett Burn After Reading tyckte jag att den var usel. Jag var helt enkelt besviken. Tills det gick någon dag och jag fortfarande småskrattade när jag tänkte på en scen från filmen. Tills det gått två dagar och jag kom att tänka på en annan scen. Och tredje dagen gillade jag filmen helt plötsligt. Jag tror helt enkelt att jag måste ge den en andra chans. Det samma gäller egentligen med In the Valley of Elah och Hunger. Halvt besviken först, tills jag insåg att jag flera dagar efter filmen tänkte på dem. Och då tänkte jag inte på dem för att de var dåliga. Nej, de var definitivt värda att se. Och kanske särskilt Hunger.

Felon var en av årets filmer jag inte hört något om, tills jag av en slump såg den. Blev betagen, tappade andan av spänning och faktiskt fällde en liten tår (något som händer kanske en gång på tre år när det gäller filmer). Tropic Thunder hade alla förutsättningar. Den hade storyn. Den hade skådespelarna. Men av någon orsak blev jag lite besviken. Det kändes helt enkelt som om regissören inte utnyttjat allt potential filmen hade. Bottennappet för december var Georgia Rule. Lindsey Lohan, drama, romantik. Say no more.

Och fortfarande finns det några dagar att klämma in några filmer på.

26 december 2008

hemma

Jag sitter ensam i köket när brorsan kommer gående från vardagsrummet.

"Eiks niin", frågar han.
"", svarar jag.
"Lalalalaaa...", sjunger han (med melodin av Beethovens femte symfoni).

Han ställer sig vid köksbordet.

"Någå nya byxor sku vara kiva. Int som farmare.", säger han.
"Du vet. Nog snyggare, men som jag kan ha till vardags.", fortsätter han.
"De får nog vara snygga-snygga", tillägger han efter en liten paus.
"Så riktigt snygga", frågar jag.
"", svarar han och fortsätter "Men int årsfestsnygga. Ja eller så länge jag kan gå med dom snyggt till vardags så."
"Jag vet hurdana du menar", säger jag.

Så var julen slut. Eller i alla fall nästan. På ett ungefär. För nu ska vi ännu åka på mellandagsrean till Helsingfors. Jag och brorsan.

"Nå, har du koll på secondhandbutikerna i Hesa", frågar han senare.
"Lite, men jag kan kolla lite till på nätet", svarar jag.

Efter en stund kommer han tillbaka till köket.

"", frågar han.
"Äh, jag orkar inte göra det i alla fall", svarar jag.
"Du kan väl göra det", fortsätter jag.
"Int blir det någå om int du kollar", svarar han.
"Int då", svarar jag och han går tillbaka till vardagsrummet.

Efter tre minuter kommer han tillbaka till köket.

"Hur är det med secondhandbutikerna", frågar han igen.
"Men inte orka jag ju kolla", svarar jag irriterat.
"Jaja, men jag måste ju fråga igen utifallatt", svarar han.
"Man vet ju aldrig liksom", fortsätter han.

Det är så det fungerar här. Det är aldrig tyst. Det är det jag gillar. Någon säger alltid något. Oberoende om man har något att säga eller inte. Och om man inte har något att säga kan man i alla fall slänga fram en fråga på måfå. Eller allmänna konstateranden. Eller sjunga en trudelutt. Det sjungs mycket i min familj.

"Eller ska vi fara till Stockholm imorgon", frågar han plötsligt.
"Jaaa", säger jag ivrigt.
"Ja men ja", säger jag med lite mera eftertryck.
"Men jag måste tillbaka tills söndagkväll", säger han.
"Då går det ju int", svarar jag besviket.
"Flyg", säger han frågande.
"Ja, jag har ju i och för sig sparat gratisresor med FrequentFlyerkortet", säger jag fundersamt.
"Men kanske jag sku spara dem tills vi kan stanna längre än några timmar", fortsätter jag snabbt.
"Hesa då", svarar han och trummar på stolens ryggstöd för att bekräfta beslutet.
"Jepp", svarar jag.

Förutom att det sjungs mycket i min familj händer det också att snabba och spontana beslut görs. Det gillar jag också.

22 december 2008

tomtetider

Lady of the Lake efterlyste tomtar.
Av förståeliga orsaker finns det inte några tomtar hemma hos mig.
Så här kan det inte fortsätta, tänkte jag och tog kameran med mig när jag satte mig på tåget mot de västnyländska trakterna för att fira jul.
Och visst hade jag rätt.
Där kom de emot mig i tomtehjorder.

God Jul!

Generation Celebration


Detektivbyrån

19 december 2008

såhär vid juletider

När jag var barn avskydde jag att gå till mataffären vid jul. Alltid fanns det någon vitskäggig julgubbe med enorm mage som traskade omkring i affären. Jag kunde inte se någon logik i hans promenadrutt och det var svårt att undvika honom. Än stod han vid potatisen när mamma eller pappa skulle plocka potatis. Än stod han vid grönsakerna och jag var tvungen att övertala föräldrarna att vi kan gå till grönsakerna senare. Jag var rädd för julgubben. Jag ville inte att ha hans godis. Jag ville inte få en kram av honom eller skaka hand med honom.

Det är kanske därför vi aldrig haft tradition att ha en julgubbe som delar ut julklapparna. För att jag inte skulle behöva träffa honom hade mina föräldrar och morföräldrar ett kontrakt med julgubben. Han lämnade julklappssäckarna på nedre våningen när vi var på övre. Sedan gick vi ner för att hämta säckarna. Jag vågade sällan gå med ner eftersom jag var rädd att han inte skulle ha hunnit vidare. Någon aning varför jag var rädd för julgubben har jag inte. Men fortfarande har jag obehag för julgubbar i mataffärer.

Här om dagen blev jag överraskad. I affären stod en livslevande enorm Hugo. Kävipä peikkomainen flaksi. Han stod vid musikavdelning. "Nämen sii, Hugo!", utbrast jag till mitt sällskap antagligen lite för högljutt. Mitt sällskap som inte kände någon Hugo traskade bara vidare, när jag fortsatte "Men såg du Hugo då? Såg du honom?" Slutligen visade sig att mitt sällskap trodde att jag pratade om någon bekant till mig och var irriterad för att jag tjatade istället för att gå fram och prata. Herää pahvi, viimeistä viedään! Övervägde nästan att gå och få en kram av Hugo, men blev för blyg. Han såg så ensam ut och jag hade ju timtal tittat på honom på tv och senare spelat Hugospelet på datorn. Dessutom tror jag inte att barnen i affären visste vem han var. Det måste ha varit någongång i början av 90-talet som han var med i tv som ett telefonspel. Tryck 4 och han går till vänster. Älä kaiva nenää samalla sormella kun pelaat. Jag gick inte fram till Hugo, men han gjorde min dag en hel del bättre. När vi nästan handlat färdigt frågade sällskapet mig var äggen finns. "Säkert bredvid Hugo", svarade jag. Freudian slip.

På sätt och vis fick jag en förståelse för vad ickejulgubbsrädda barn kände när de såg julgubben i mataffären. För mig fungerar tydligen endast Hugo. Pitikö olla hoppu, nyt se on leikin loppu!



18 december 2008

jämlikhet

Gör de sista formändringarna i en vetenskaplig artikel enligt instruktioner. Jag har inte haft problem med att skriva en kort sammanfattning. Inte var det heller besvärligt att ställa in marginalerna, göra sidnumrering, ändra fontstorlek till 10, skriva referenser enligt önskemål eller formatera så en sida består av två kolumner på 8,4 cm. Problemet kom när jag läste följande:

"Be careful with the use of gender-specific pronouns (he, she) and other gendered words (chairman, manpower, man-months). Use inclusive language (e.g., she or he, s/he, they, chair, staff, staff-hours, person-years) that is gender-neutral. If necessary , you may be able to use “he” and “she” in alternating sentences, so that the two genders occur equally often."

Vad artikeln handlar om? Den är en feministisk etnografisk analys av today's outfit i modebloggar. Materialet består visserligen både av bloggar skrivna av unga kvinnor och män, men att gå så långt att jag skulle räkna om jag lyckats nämna han och hon lika många är skrattretande eftersom de manliga modebloggarna i allmänhet är i minoritet och jag har helt enkelt inte hittat lika många män som gett sitt medgivande till att publicera deras fotografier.

Så sådant en arbetsdag som denna.

17 december 2008

World Of Its Own


Tingsek

den där kärleken eller vad det nu var, del 2

Tisdagkväll. Jag tittade på The Millionaire Matchmaker. Ett program som fascinerar samtidigt som det tränar kräkreflexerna. Har du kort hår? Skaffa hårförlängingar. Har du lockigt hår? Använd plattången. Alla vet att män älskar långt hår som de kan dra fingrarna igenom utan att trassla in sig. Inget annat går för sig. Nej, inget annat går väl för sig. Det handlar ju trots allt om så världsliga saker.

16 december 2008

and the search continues

Jaha. Den här julen blir tydligen dedikerad till att undersöka om det är skinka, gravad lax, kokt potatis, ägg, rökt forell, ärter, aladåb, sill, musslor, vindruvor, eller pepparkakor som jag ska undvika i fortsättningen. Idag åt jag alltså årets första julmiddag, kände av den kroniska tjocktarmskatarren och antecknade noggrant i min matdagbok.

Tidigare uteslutet är grönsallad, rågbröd, lök, laktos, paprika, och cola-drycker. Och egentligen tyder allt även på päroncider och öl. Jag är måttligt road.

Holiday


Tough Alliance

15 december 2008

bortglömda ord

Igår blev jag påmind om ett ord jag glömt bort.

Anagga.

Jag är osäker på om det är ett riktigt svensk ord, ett dialektord eller något som hör till min släkt på pappas sida.

dagens lärdom

När jag sover låter jag tydligen som en mobiltelefon som vibrerar. Och så till den milda grad att personer känner sig tvungna att stiga upp för att kontrollera om telefonen ringer.

13 december 2008

städning

Man brukar väl säga att om det inte annars städas, städar man i alla fall när man får gäster. Jag antar att det här talesättet innebär att man själv städar innan gästerna anländer.

Idag provade jag på en ny version.

Jag hade tidigare försett gästen med egen nyckel hem till mig. Jag visste att gästen skulle anlända medan jag ännu var bortrest. Mitt på golvet lämnade jag dammsugaren med en liten lapp. På lappen stod "Hej du! Man får använda mig om man vill". När jag kom hem var golvet dammfritt och jag gick efter en familjepizza för att fira. Det är sånt här man bara täcks prova på sina kära bror.

12 december 2008

Minus Celsius

Idag har Backyard Babies konsert i Åbo.
Jag är i Åbo, men jag är inte på konsert.
Det stör mig ganska mycket.
Men man kan inte få allt här i livet.


vilka är dina starka och svaga sidor?

I morse hade jag papiljotter i håret. Jag noppade ögonbrynen och lackade naglarna ljuslila. Jag gick med klapprande vuxenskor längs med min gata tills den ändrade namn. Gick in i en byggnad. En halv timme efter att jag gått ut från byggnaden fick jag ett telefonsamtal. Efter telefonsamtalet hade jag ett nytt jobb. Fortfarande kan jag inte riktigt koncentrera mig på dagens jobb.

11 december 2008

den där kärleken eller vad det nu var

Jag tror inte att det går att säga det bättre än så här.

För jag kan ju vara lite svår att ha att göra med. Jag tycker om att göra saker på mitt sätt. Jag jobbar mycket, har många intressen och vänner. Läser skräp och teoretiker, sträcktittar på TV-säsonger, tappar lätt bort tre timmar på internet. Jag är cynisk och jag gav nätdejtandet en halvironisk chans. Jag tycker iofs att det finns smarta och roliga killar, men det är ju faktiskt lättare att vara vänner. Man kan väl säga att jag lever lite bredvid mig själv. Jag levde år efter år efter år efter år efter år efter år efter år med någon som var fel på de flesta sätt men jag var ju faktiskt inte singel i alla fall, nejbevars, då kan man ta en hel del skit för sakens skull. Och efter att jag blev av med skitet är det faktiskt rätt skönt att inte ens försöka så där helhjärtat.

Och jag är ju faktiskt ganska nöjd. Egentligen. Ikväll funderar jag på att hoppa över mingel på stadens kulturmottagning och sträcktitta på Californication.

Jim


Bergman Rock

9 december 2008

sånt jag funderat på idag

Det finns strider man ska ta och det finns strider man skall undvika. Dessutom finns det andra personers bråk man skall blanda sig i och bråk man helst inte ska engagera sig i. Det här är bråk jag följt som åskådare, haft åsikter om, men undvikit att engagera mig i. Tills jag idag inte kan hålla mig från att skriva ett inlägg.

Vad handlar det om? Det handlar om brevbloggarnas blogg. Det handlar om svar de fått på sina blogginlägg om andra bloggare. Det handlar bland annat om sådana här svar, sådana här svar och sådana här svar. Det handlar om mobbning eller inte mobbning. Det handlar om gränser på olika sätt. Det handlar om rätten att referera. Det handlar om rätten att kommentera. Det handlar om rätten att analysera. Det handlar om definitionen av en blogg.

Jag refererar, kommenterar och analyserar själv bloggar dagarna i enda. Visserligen inte i min egen blogg, men i texter som någon gång skall publiceras eller redan publicerats i tidskrifter eller böcker. Av en del har jag bett om lov eftersom jag upplever att det handlar om ytterst känsliga ämnen, en del har jag inte bett om lov av. Är jag en hemsk människa för att jag analyserar någon annans blogginlägg? Gör det mig per automatik till en mobbare? Var går gränsen? Jag ser det som om att det ofta handlar om nyanser i språket, användandet av ironi eller avsaknad av ironi. Text är svårt överlag tycker jag. Ironi är också svårt. Den här veckan skall jag kommentera och ge positiv kritik till några skönlitterära texter, detta i textform. Det är människorna bakom de skrivna texterna som ska läsa mina kommentarer och förstå dem på samma sätt som jag vill förmedla dem. Å andra sidan förväntar de sig kommentarer. Men samtidigt tar olika människor fasta på olika delar i en text, ord kan få olika innebörder. det är knpeigt helt enkelt.

Mitt syfte är egentligen inte att bedömma om det är fråga om mobbning eller. Det jag främst reagerar på är att det finns personer som inte inser att de har en läsarpublik och att de inte kan styra den. Är det verkligen okej att säga att man inte vill bli refererad eller analyserad? Det handlar ju trots allt om en blogg. En blogg som inte är lösenordsskyddad. Kunde de som jag refererar till meddela mig att de vill att jag ska stryka i min text? Kunde man dra paralleller till författare som meddelar forskare att de inte vill bli forskade om? Blir det annorlunda för att det är en blogg?

Så var går gränserna?

8 december 2008

lång lång lång dag

Det har varit en sån där dag då man vet att om man ska få just det där mejlet så kommer det just idag, så man sitter fastklistrad vid mejlboxen hela dagen och gör nytt personligt rekord i att refresha sin mejlbox. Man ger inte ens upp efter kontorstid, även om man är fullt medveten om att det är förbi kontorstid. Utifall att.

Mejlet kommer förstås inte. Istället kommer ett telefonsamtal som är nästan lika bra.

Hanne Hukkelberg

6 december 2008

hem ljuva hem


Bara nästan som vanligt.

På min ytterdörr hänger inte längre min egengjorda dörrdekoration eftersom någon stulit den under de tretton dagar jag varit borta. Men jag orkar inte vara arg just nu. Jag är allt för upptagen med att njuta av min julklapp som fick flytta in hos mig i förtid. Nu har jag tre stycken teven i min 25 kvadratmeter stora lägenheter. En som fungerar som ett konstverk, en pytteliten som väntar på att bäras upp till vinden och en platt 32 tums härlighet. Jag tror att det bor en materialist i mig.

5 december 2008

4 december 2008

kroppsvärk

Alltså. Sov bort gårdagen också. Fortfarande har jag inte fått kraft att sätta mig på tåget hem. Och igår blev jag förbjuden att åka hem innan jag orkar vara vaken och någorlunda alert en och en halv timme i sträck. Det här är inte utmattning, det här är en bobba.

2 december 2008

så nära men så långt borta

Jag skulle vara hemma nu. Men ibland kan den sista resesträckan bli för mycket. Eller så är problemet att nio dagar av reseväskeliv är för mycket. Kroppen orkar inte röra sig. Varken kroppen eller hjärnan går på övervarv längre. Så jag har sovit på någon annans soffa genom nästan hela dagen. Jag har sovit genom teveljud i samma rum. Personer har kommit och gått, suttit på soffan bredvid och pratat. Jag har sovit.

gårdagens repliker

L: Jag tänkte se Hotel Rwanda nu. Har du redan sett den?
P: Den såg vi väl på teve när vi var barn?
L: Men den är ju från 2004 eller liknande? Inte var vi väl barn då?

lång tystnad

P: Ajaa, jag tänkte på A Fish Called Wanda.

1 december 2008

Ghosts


Laura Marling

dit, dit, hit, ditåt, men snart hemma

Det är mycket usch just nu. Det är hej förvirring, hej trötthet, hej stresssymptom som gör nätter sömnlösa, hej sömnlöshet helt enkelt. Hej kroppen som bara vill ligga på soffan samtidigt som det nervöst spritter i den så att jag inte kan koppla av.

Efter program på program efter resa på resa hade jag tänkt ta ett par dagar ledigt då jag skulle packa upp, låta alla nya intryck sjunka in. Istället ser det ut som om ett par dagar borde förlängas till många fler. Vänta ut kombinationen obehag, obeslutsamhet och eld och lågor.

För jag är eld och lågor. Jag rider liksom vidare på den hyperaktivitet resorna genererat. Så jag skriver jobbansökning till drömjobbet jag i misstag hittade efter att jag läst en veckas gammal tidning samtidigt som jag försökte koppla av i bastun (en avkoppling som bara höll i sig en kort stund). Jag leker med tanken att flytta till en stad i ett land jag egentligen vill bo i. Det är inte där det här drömjobbet är, men möjlighet till annat drömjobb finns ju där också. Jag skriver vidare på pjäsen som tidigare kändes färdigskriven. Jag gör anteckningar över hur jag skall skriva min avhandling. Jag försöker motarbeta impulsiviteten. Funderar om det är farligt att imorgon säga upp mitt hyreskontrakt. Funderar om det är fel mot mig själv att taktikera med att träna flera timmar om dagen för att återfå någon form av balans. Övertalar mig själv att det är bättre att trötta ut mig fullkomligt än att ligga irriterad stilla i de närmsta dygnen.

Och samtidigt vet jag. Eller jag tror. Det är alltid så här när jag flugit tio gånger inom tre månader. I takt med att jag börjar svära mer, i takt med att jag blir elakare i pikar och kommentarer, i takt med att jag slukar mat och efteråt sitter som en zombie är jag kanske inte helt logisk i framtidsplanerna.

Äsch. Usch. Jag vet inte. Känsloväxlingarna har varit så stora senaste vecka. Mest har jag varit upprymd. Att jag sedan inte orkar vara upprymd i all evighet ger mig dåligt samvete. Dåligt samvete får mig att fundera var jag gör fel. Felsökningar får mig att hitta fel. Fel finns både just nu och flera år tillbaka. Fel innebär bortkastade år på olika sätt. Bortkastade år ger ångerskänsla. Ångerskänsla är inte bra blandning till upprymdhet.

Jag borde kanske helt enkelt lära mig att inte boka in tusen resor inom en korttidsperiod.
Men det är ju så roligt.

24 november 2008

snön

Det finns en annan skillnad mellan årets och förra årets turnering. Ifjol började inte resan med att jag satt fast på en flygplats och väntade på försenade flyg. Första gången jag ser sår här mycket människor på Åbos flygplats.

Tillägg klockan 10:55:
Och väntan fortsätter och fortsätter. Jag är förvånad hur bra jag är på att vänta. Kanske det är för att jag har datorn med mig, kanske för att det finns trådlöst nät, kanske för att vi nyss blev serverade smörgås och kaffe. Vågar inte ens tänka på hur hysterisk jag skulle ha varit om jag haft en connection flight. Nu sitter jag bara och hoppas att jag kommer fram så att jag kan använda min biobiljett klockan 18.

23 november 2008

att turnera

Jag gör nästan en repris av november-december 2007 turneringen. Då gjorde jag rutten Jönköpingshotell, Stockholmsk våldsgästning x 2, ett stopp i Helsingfors och sedan hoppade jag av tåget halvvägs hem och våldsgästade på obestämd tid i trädgårdsstaden. Den gången tog de rena strumpor slut.

Imorgon tar jag morgonflyget till Sverige. Bor på hotell, tills jag avrundar med våldgästning för att senare ta mig vidare till Helsingfors och därifrån någon dag senare till trädgårdsstaden på nästan obestämd tid.

Det känns bekant, men annorlunda. Det är snöstorm ute och jag har kanske överdrivit med packningen.

22 november 2008

en sådan där lördag

Det är en sådan där lördag då man vaknar sent och konstaterar att man kanske inte känner sig helt fräsch efter gårdagskvällen, då man kokar en enorm tallrik havregrynsgröt som brunch för att sedan gå ut på en kaffe med kompisar, tacka för sig och traska vidare till följande café och följande kompis.

Det är som sådana där lördagar då man säger att man inte orkar komma med ut på kvällen. Man orkar inte ens komma med på förfesten. För om man orkar kravla sig till förfesten vet man att man efter ett par timmar kommer att vara den mest bittra och inåtvända personen på platsen, alternativt den person som sitter och tjatar på de andra att vi måste vidare, att vi måste snapsa, att vi måste stanna uppe i all evighet. Inget av de två alternativet är särskilt trevliga. Alternativt två särskilt otrevligt följande dag.

Så då blir det en sådan där lördag då man sitter hemma och tittar på film. Och konstaterar att det måste vara längesen man bloggade något om vilka filmer man sett, även om sådana listor kanske inte är särdeles intressanta för andra att läsa, men vad vet man. Och man kan ju alltid göra en lista för sin egen glädje. Sen konstaterar man att det verkligen var längesen.

Med inte längre introduktion än detta (kunde väl knappast vara längre heller). Varsågod, jag har de senaste månaderna sett följande filmer:

Ja: Derailed, Happy Go Lucky, Talk to Her, The Lookout, Wanted, The Great World of Sound, Half Nelson, Bad Education, Reign Over Me, Blood Diamond, I am Legend

Nåjoo: Breaking and Entering, Death at a Funeral, Hancock, Mamma Mia, Jane Austen Book Club, The Dead Girl, Loaded, Mr. Brooks, The Departed, Where in the World is Osama Bin Laden, Cassandra's Dream, Little Athens, Little Fish, 21

Crap: Elephant, Du och jag, The Mummy: Tomb of the Dragon Emperor, Du Levande, Bangkok Dangerous, Fracture, Stardust, Brideshead Revisited, The Dark Knight, Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull

Odefinierbara: You Don't Mess With The Zohan's, What Happens in Vegas, precis vad jag behövde se just då, men kan jag några dagar senare säga att de var helt huippu? Det vet jag inte.

20 november 2008

dagens irritationsmoment

Någon skickade en förfrågan till mig i tisdags per mejl. Idag kommer mejl nummer två. Idag undrar personen var det falerat* när svar ännu inte kommit.

Jag har stora goda nyheter. Mejlet försvann inte ut i cyberspace. Det åts inte upp av vassa giriga rymdtänder. Dina ord ligger tryggt i mina lilla brevlåda. Efter att det är sagt vill jag å vänligaste meddela att jag tyvärr inte har möjlighet att vid detta tillfälle svara snabbare än så här. Jag jobbar nämligen. Dessutom sitter jag inte vid datorn hela tiden (även om det kunde antas att så är fallet). Det råkar sig dessutom så att jag även får andra mejl och bland dessa mejl finns det hör och häpna även andra jag är tvungen att besvara. Jag prioriterar vissa mejl, det ska erkännas. Jag strävar till att svara på alla förfrågningar jag får inom en rimling tidsram. Jag anser att det är rimligt att vänta två dagar på svar. Förutsatt att det inte är fråga om liv och död (eller om du frågar om jag vill dricka kaffe med dig, eller om du vill att vi träffas på en pub, eller om du undrar om vi ska äta lunch tillsammans, eller om du står ute i kylan med ditt trådlösa internetabonemang och undrar om jag kan komma med reservnyckeln eftersom du är utlåst, eller om du vill meddela mig att jag blivit antagen till en kurs eller att min artikel blivit antagen till en tidskrift förutsatt att jag svarar inom en timme. Då svarar jag inom en timme, om jag nu råkade sitta vid datorn det vill säga). Tyvärr måste jag erkänna att jag inte blir gladare av att få mejl nummer två, två dagar efter att mejl nummer ett kom. Jag upplevde inte mejl nummer ett som akut. Det brann liksom inte i husknuten om du förstår hur jag menar. Tilläggas kan att du skulle ha fått svar på din förfrågan idag, eftersom det endast ett äldre obesvarat mejl i min mejlbox. Den personen har fått vänta enda sedan måndags. Stackaren. Tre dagar är länge, kan tyckas.

*falerat är inte mitt uttryck. Gubevars**
**Gubevars är mitt uttryck, oturligt nog.

19 november 2008

Louder


Babylon Bombs

när andra gör roliga saker

Det är besvärligt när människor som bor en bit bort ringer och berättar att de gör något roligt. Någonting som de vet att jag skulle älska. Eller egentligen är det inte besvärligt. Besvärligt är fel ord. Det är snarare ledsamt och irriterande. Irriterande att inte kunna åka iväg genast. Inte ens möjlighet att åka iväg imorgon. Inte på helgen heller. Och inte efter helgen. Kanske sen. Kanske sen när helg nummer två är halvbortstökad. Kanske då får jag göra något som jag kommer att älska. Lite som när jag spelade Guitar Hero i x-antal timmar i streck. Lite som när jag två gånger fick sendrag i handflatorna, blåsor på tummen, men spelade vidare på gitarren i alla fall. Bara för att det var så otroligt roligt.

Och här sitter jag medan de har roligt. De hade roligt igår. De har roligt idag. De kommer att hinna ha roligt många gånger innan jag kommer att hinna med. De var noga med att påpeka det. Dessutom var de noga med att påpeka att de kommer att ha väldigt mycket tid på att bli bra på det där roliga, vilket betyder att jag kommer att stå i extra mycket för att bli minst lika bra på några få timmar, som de blivit på några dagar.

Men det är ju faktiskt så att jag hade en bra måndagkväll på krogen som fungerar som mitt vardagsrum. Jag hade faktiskt trevligt igår. Jag kommer att njuta av att dansa Bailatino ikväll. Det är riktigt kiva att dricka kaffe och äta kaka medan vi planerar skrivkurs imorgon. Det är helt huippu att spela Futsal på torsdagkvällar. Fredagkväll är faktiskt bokad med bra umgänge och bra program. Jag ska äta lunch ute på lördag med vänner jag träffat allt för sällan den här tokhösten. En annan kaveri råkar vara i stan på lördag. På måndag flyger jag faktiskt till Stockholm. På fredag flyger jag faktiskt till Helsingfors. På fredag har jag faktiskt (förhoppningsvis) en någorlunda färdig teaterpjäs i bagaget. Vad kan vara bättre än det?

Ja, om jag ändå kunde spela lite Wii Fit redan ikväll. Genast. Omedelbums. Helst igår redan. Eller om de ens bodde lite närmare.

18 november 2008

abstinens

Medan flygplanet går igenom en grundlig uppiffning ligger jag nattetid och drömmer att jag klättrar upp i en mast, bedömmer höjden, klättrar upp en bit till och hoppar sedan ner med fallskärmen.

17 november 2008

16 november 2008

planlöst

Lördag: Motion. Mötesförberedelser inför måndag. Tvättmaskin som går bärsärkargång i mitt badrum. Jag sitter på maskinen och läser The Tenth Circle av Jodi Picoult så att maskinen inte skall hoppa omkring. Städar.

Söndag: Någon knackar på ytterdörren. In stiger människor med varm lasagne. Tvättmaskinen lyfts tillbaka på plats. Jag fyndar tossor för Futsal.

Jag är redo för en vecka av jobb.

15 november 2008

14 november 2008

på rätt plats i rätt tid, äntligen

Det låg ett stort kuvert på tamburmattan när jag kom hem idag. Mitt namn och min adress handskrivet, ingen avsändare. Innehöll tidningen för årets filmfestival i Stockholm. Konstigt. Jag har inte beställt hem tidningen. Eller inte så konstigt. Jag har mina misstankar.

Jag ska jobba i Stockholm från nio på morgonen till åtta på kvällen i några dagar. Delvis de rätta dagarna. Tänkte att jag kanske kan klämma in en film eller två, kanske tre, fyra, sex, åtta. Vem behöver sömn? Det räknas väl som tillräcklig sömn att sitta i biosalongen mellan jobb och jobb? Men deras hemsida vägrade fungera tidigare när jag provade så jag tänkte att det var meningen. Jag ska inte få veta vad jag missar på grund av jobb eller sömn. Det är inte meningen att jag skall gå. Inte i år heller, även om jag i princip är på rätt plats i rätt tid. Ödet och allt det där.

Så vad händer när jag öppnat kuvertet? Jag lusläser tidningen. Jag tar fram en penna och kruxar för filmer jag vill se. Jag tar fram tidsschemat och försöker pricka in filmerna. Jag läser tidningen en gång till för att försäkra mig om att jag inte missat att kruxa för en intressant film. 49 filmer. Och då har jag trots allt varit väldigt kräsen. Börjar stryka filmer som går fel dag eller fel tidpunkt. Så tar jag fram en blå och en grön överstrykningspennor. Jag stryker blått över de jag absolut vill se och grönt över de jag eventuellt kan hoppa över. Blir glad för att väldigt många filmer börjar runt nio på kvällen. Blir ledsen för att det är omöjligt att se fem filmer samtidigt. Överväger att hoppa över kvällarnas middagar med kollegorna, men besluter mig för att jag väl måste äta nångång. Lyckas ta mig till hemsidan. Skapar konto. Loggar in. Använder deras smarta tidschema på nätet, efter att min pappersversion är nerklottad till oläslighet. Granskar igen igenom informationen om alla filmer. Nästa steg skulle väl vara att rangordna filmerna som går samtidigt, noggrannt med penna och papper, naturligtvis. Kanske senare, just nu fick jag lust att krypa ner i sängen och se en film.

Åh, jag tror att någon skapat ett monster...

13 november 2008

Dragonfly


My Brightest Diamond

12 november 2008

en arbetsdag

I denna studie. Stopp. I denna studie. Stopp. I denna studie. Paus. Vill jag. Stopp. Vad vill jag? Paus. Jag vill skriva något om att jag hör till andra gruppen internetforskare. Stopp. Läser meningen igen. Och vilken grupp är det? Det är liksom den där gruppen som ser på virtuell etnografi på det senare sättet. Liksom. Det är där jag ska placera mig. Ja. Det ska jag. Liksom. Du vet. Det där ordet. Vad är det där ordet som kommer efter I denna studie vill jag. Eller vill jag? Det där är banalt. Det är där som felet ligger. Och antagligen ligger det också i orden I denna studie. Strunt. Banalt. Ovetenskapligt. Radera. Raderat. Medan det finns forskare som anser att online etnografi innebär distinkta tillvägagångssätt finns även forskare som anser att internetforskning etnografiskt tvingar oss att reflektera över fundamentala antaganden och begrepp allmänt inom etnografi. Vart har jag satt referenserna? De fanns nog här nyss. Så där kan man inte säga så där bara. Skriva så där bara. Påstå. Och blev det nu inte en lite väl lång mening. Finns låter inte alls bra. finns finns. Stopp. Sidu, det är ganska mörkt ute. Undrar vad klockan är. Får jag gå hem nu? Kanske jag borde få den där sista meningen formulerad i alla fall. Den där jag placerar min forskning i ett större sammanhang. Scrollar uppåt. Det var väl det jag tänkte. Jag glömde skriva online etnografi. Skrev istället etnografi. Metodologiskt kan studien kategoriseras som en kvalitativ etnografisk studie med fokuseringen på enskilda fall. Och hur ska jag nu egentligen göra med det där förbannade ordet online? När jag kollat med det där rådet föreslog de att jag skulle använda ordet uppkopplad. Att det är korrekt svenska. Hej, jag sysslar med uppkopplad etnografi. det låter ju inte riktigt klokt. Förstod de månne min fråga? Virtuell etnografi skulle jag egentligen kunna använda. Undrar hur andra gjort när de skrivit? Kanske jag skulle ge upp med den där sista meningen för idag. Om jag har tur kommer den där meningen till mig i sömnen.

Tillägg: Blogginlägget är ett exempel på åtgärd efter att jag suttit med samma mening i tio minuter. Och nej, önskad effekt infann sig inte. Jag hoppas fortfarande på sömnen.

No Song Unheard


The Hellacopters

11 november 2008

10 november 2008

Tacksamheten

Jag avskyr den här ovissheten, osäkerheten, fattigdomen. När jag inte kan annat än tacka och ta emot tågpengar. Eller tacka för att min väska är fylld av godsaker, mat och till och med fyra donerade ölburkar när jag åker hem till mig. När levnadskostnaderna är nerskruvade så att de till och med mindre än när jag var studerande. När jag plötsligt inte kan tänka på annat än möjligheter till extraknäck. Jag fick min senaste nämndvärda kontoinsättning på försommaren. Men jag vill göra det jag gör. Jag vill skriva klart min avhandling. Och jag är tacksam över att jag har tak över huvudet. Men som det är nu skulle jag nog aldrig rekommendera någon att bli stipendieforskare. Undrar om jag borde söka ett kvälljobb. Undrar om jag skulle orka med det andra. Men tacksam är jag i alla fall.

8 november 2008

Hometown Glory


Adele

I’ve been walking in the same way as I did
Missing out the cracks in the pavement

Vi besökte rötter, människor, lyssnade på samma berättelser de alltid berättat, alltid berättar. Som om gråstarren i ögonen var en nyhet. Lika entusiastiskt varje gång. Sjukdomarna. Åt smörgåstårta, havtornskräm med vaniljglass. Jag bad om en extra portion. Sedan steg vi upp. Satte oss i bilen. Vinkade till personerna som stod vid fönstret, alltid står vid fönstret. Får inte försvinna från fönstret. Vi kommer hem. Jag klär på mig min mjuka mörkblåa byxor, som egentligen är ganska fula, lånar mammas tossor och rock. Vi klär på oss vantarna. Han stolt över sin kondition. Jag mindre stolt. Ont i mina vader och smalben. Det är mörkt. Reflexväst, ser inte konstigt ut i denna småstad, längs de stora vägarna utan trottoar. Gatulampor som knappt lyser upp och hål i vägen som lappats. Svarta asfaltsfläckar. Flås. Förbi kyrkan. Jag joggar bredvid för att hinna med. Förbi nya hus. Torget. Under järnvägen, nerför, nerför tills vi är hemma. Irish coffee, varsin soffa, framför teven. Jag lånar mammas gröna filt. Jag och pappa är ensamma hemma.

Det är det här som är semester och vila när det är som bäst.

6 november 2008

dagens jobblogg

Jag känner någon som känner någon, som någon gång någonstans träffat någon som i sin tur känner någon. Det är så det känns. Som slump och kontakter.

Senast igår kväll sa jag något om att jag haft tur. Att jag kommit in i rullorna. Att jag träffat någon någonstans som dragit med mig i maskineriet. Ut ploppade det en vetenskaplig antologi. Vips en publikation. Vips inbjudan som föreläsare i Jönköping andra året i rad. Vips ett mejl om att den någon som jag tidigare träffade någonstans pusslar ihop en bok till. Vill jag vara med? Ja tack, naturligtvis.

Ikväll plingade det i mejlboxen igen. Någon har en vetenskaplig tidskrift. Någon hade hört mitt föredrag i Köpenhamn. Någon vill att jag skickar någon min presenterade artikel för eventuell publicering. Om jag vill. Jag vill.

Jag känner mig bortskämd. Och helt plötsligt känns det inte alls så hemskt att jag inte hade någon semester i somras eftersom jag stressade med mitt Köpenhamn-föredrag.

4 november 2008

ett och annat

Det finns både ett och annat test på internet. Idag råkade jag hitta det här testet och fick veta att jag är satanist. Eller ja, jag är tydligen bortom satanist eftersom jag fick -270 poäng.

Respektlöshet

20 personer deltar i en workshop. Alla har fått till uppgift att skriva 2-3 sidor om sin forskning. Alla läser och kommenterar varandras texter. En person har skickat en 6-sidor lång text med liten fontstorlek och enkelt radavstånd. Vad gör att den här personen tycker att det är okej?

Jag sitter ännu på jobbet och försöker läsa och kommentera alla texter. Det är lite farligt. Genast det blir mörkt ute och jag har en ledig kväll blir det så svårt att ta på sig ytterkläderna, släcka belysningen och gå hem. Jag misstänker att det är kallt ute.

2 november 2008

dagen efter

Det är fullt möjligt att jag gjorde bort mig igår. Nej. Jag menar naturligtvis att det är fullt möjligt att Snövit gjorde bort sig igår. Samtidigt är det inget mot fjolåret. Jag skäms fortfarande ögonen ur mig på grund av fjolåret. I år var det bara konstigt.

Iakttagelse 1: Det är lättare att vara Snövit i nattklubb i Jakobstad än det är i en nattklubb i Åbo. Speciellt obekvämt kan det kännas i Hamburger Börs.
Iakttagelse 2: Det är fullständigt accepterat att krama Snövit. Oberoende om man ser henne spatsera mellan dansgolv eller om hon står i toalettkö och oberoende av eget kön.
Iakttagelse 3: Det räcker med att vara Snövit i Åbo en gång. Redan en gång är en gång för mycket.
Iakttagelse 4: Om man använder peruk behöver man ingen mössa.
Iakttagelse 5: Ibland glömmer man hur man ser ut. Tills man råkar se sig i en spegel. Usch.
Iakttagelse 6: Man känner sig inte särskilt attraktiv i svart, lockigt perukhår.

31 oktober 2008

först gjorde jag det, och sen gjorde jag det, nu kommer jag kanske att göra det här.

Idag inser jag att det är egentligen rätt trevligt att vakna tidigt. Äta morgonmål och ändå vara beredd på kaffe vid nio. Vara vrålande lunchhungrig vid elva. Äta lunch när andra äter lunch. Dricka eftermiddagskaffe när andra dricker eftermiddagskaffe. Promenera hem när andra promenerar hem. Känna för ett varmt mål mat vid fem.

Nästan så att jag funderar på att göra det till en vana.

Vaknade halv sex av veckans huvudvärk. Tog traditionella värkmedicinen och tittade på Wanted medan den verkade. Det är sådana huvudvärksmorgnar jag brukar somna om. Huvudvärkslösa morgnarna sover jag oavbrutet tills klockan är mycket. Idag steg jag upp halv sju och resten av dagen har jag varit lugn och harmonisk.

Såja. En dagsresumé, men ändå inget om allt det viktiga, det som egentligen betyder något. Som att jag faktiskt skrev några sidor avhandlingstext. Ny avhandlingstext, inget bearbetande tjafs. Och faktiskt finns det annat viktigt också, men det tänker jag inte skriva om, istället skall jag prova Snövits klänning och tänka på betydelsefulla saker.

Såja. Som om någon skulle bry sig.

Over My Head


Gentlemen Reg

30 oktober 2008

pling, pling, plong

Idag håller jag på att bli tokig. Till och med tokigare än igår. Plingplongandet på dörrklockan. Varför, o, varför kan folk inte skaffa sig nycklar till huset? Hör steg när någon går för att öppna dörren. "Hello, hello, I can show you where the copy machine is".

Jag har öppnat avhandlingdokumentet idag. Ändrat font och konstaterat att jag nu har 72 sidor text. Det är vad jag åstadkommit. Eventuellt ändrar jag fonten tillbaka. Jag vill ju så gärna skriva. Jag har till och med något att skriva. Istället sitter jag och väntar på att det skall gå fem minuter och dörrklockan pling, pling, plongar igen så att jag kan få fortsättning på mitt raseri.

29 oktober 2008

28 oktober 2008

på väg till jobbet

Jag ledde cykeln uppför backen.

Jag tänkte: Hur var det nu igen? Var det så att man skulle svara att det finns lika många uppförsbackar som nerförsbackar i Finland om någon frågade "Hur många uppförsbackar och nerförsbackar finns det i Finland?". För frågan är väl menad som en komppakysymys där man automatiskt börjar fundera på antal? Men hur ofta händer det egentligen att frågan ställs? Och vad är egentligen komppakysymys på svenska? Guppfråga? Gropfråga? Nä, komppa är ju varken grop eller gupp. Vad tänker jag egentligen? Trick question. Trickfråga? Nä. Men hur är det egentligen? Finns det verkligen lika många uppförsbackar som nerförsbackar? Tänk om landet lutar på något sätt så att det måste finnas en uppförsbacke mer. Äsch. Vad håller jag på med? Nu glömde jag att jag redan kommit uppför backen och kan igen sätta mig på cykelsitsen och rulla neråt.

Jag cyklar nerför backen.

Jag tänker: Kuggfråga. Det är såklart en kuggfråga. Men komppa, trick och kugg? Hur går det egentligen ihop? Och ja, nu minns jag ju nog. Om backen går uppför eller nedför beror på var man som betraktare befinner sig. Det var ju därför de alltid är lika många.

Det här kommer att bli en lång arbetsdag.

27 oktober 2008

samtal

Dotter: Jag hade tänkt fira att jag är hemma med att äta morgonmål i sängen men blev tvungen att stiga upp. Det är så obehagligt med brödsmulor i sängen.

Mor: Jag visste väl att du skulle bli vuxen förr eller senare.

26 oktober 2008

16


Timo Räisänen

23 oktober 2008

dagsstart

Min toalettstol gör konstiga ljud. Jag kan inte bestämma mig om den låter som om den skulle kippa efter andan eller som om någon krattar löv inne i den. Jag borde väl spola. Jag borde väl sluta planera dagens föreläsning och gå till jobbet.

I natt räddade jag en långhårig katt från att bli uppäten av en enorm gädda. Sedan smög jag tillbaka rädd för att gäddan ätit upp en annan katt. Så var inte fallet. Gäddan låg död bredvid en trappa. Vi hurrade och jag höll hårt om den långhåriga katten.

Jag har huvudvärk.

22 oktober 2008

konferensdöden

Den är här nu. Konferensdöden. Vill inte, orkar inte, kan inte. Måste. Den slår till när man varit hemma en dag och tror att man undvikit den.

Jag är hemma igen. Mer eller mindre. Betonade mindre på veckans jobbmöte på förmiddagen. Om en halv timme skall jag föreläsa, imorgon skall jag föreläsa. Helst av allt skulle jag blunda och vila mina trötta ögon. Omåttligt glad att det idag är planerat att kursdeltagarna skall presentera sin projekt och jag kommentera dem. Omåttligt glad att det är först imorgon jag ska få till stånd någon form av slutknorr på kursen, avslutande, avrundande föreläsning.

Jag har redan bokat min nästa jobbresa. Om 33 dagar sitter jag i flygplanet igen.

21 oktober 2008

att turista i Köpenhamn


Tog en sväng via kyrkogården.

Cykel bredvid cykel på cykel på cykel bakom cykel vid en station.

En gubbe i Kungen Haven - The King's Garden.

Nyhavn som påminde en del om Bryggen i Bergen.

Först såg jag turistgrupperna, sedan såg jag den Lilla Sjöjungfrun.

Amalienborg och andra turister.



Besökte Fristaden Christiania. Visste inte vad jag skulle vänta mig. Diskuterade turistmål med en dansk på konferensen, berättade att jag tänkt besöka fristaden och hon förstod inte varför jag ville göra det, eller varför konferensarrangörerna tipsat oss extra om det tillsammans med Vikingamuseet. Annoslunda kan man definitivt säga att det var.

Konstmuseet Arken en bit utanför Köpenhamn. Hade två helt otroliga utställningar; surrealism samt Picasso och kvinnorna.

Jag tog en promenad vid Kastellet två gånger, eftersom jag första gången inte visste att den lilla sjöjungfrun fanns där.

En av många kanaler (och kanalbåtar).



Utställningshall efter utställningshall, våning efter våning i Nationalmuseet.


En och annan skulptur med och utan huvud i Ny Carlsberg Glyptotek.

Bygga slott av Lego på Rådhusplatsen.

I något skede kommer det en vägg emot när det gäller hur många stilleben jag orkar titta på och jag helst vill springa blundande genom hela museet. Här besöker jag Statens Museum for Kunst.


Därtill såg jag Jesper Just-utställningen i Nikolaj Kunsthall. Jag promenerade, såg en kyrka, tänkte se en kyrka, nog måste man väl gå in i en kyrka vid varje stadsresa? Gick in i kyrkan och konstaterade att de gjort om hela kyrkans bottenvåning, torn och hela faderullan till en konsthall och att de just nu råkade ha en videoutställning som jag jättejättejättegärna ville besöka.

The pleasure is to play, it makes no difference what you say

Blev den absolut bästa arbetsresan hittills. Rätt mängd arbete och arbetstid som kändes som fritid (nästan), rätt människor, rätt mängd förnuft när det vara dags att säga nej, jag orkar inte just nu och förnuft att stanna länge på de rätta festerna.

Har aldrig varit på en så rolig bankett. Började redan när jag med svensk och engelsman testade our dancing shoes vid busshållplatsen innan. Jagade upp oss över att nästa års konferens ordnas i Millwaukee. Sedan mingel och öl. Sedan mingel och champange. Sedan tre rätters middag. Sedan dansk dj och discoljus. Sedan Singstar med storskärm. Debuterade sångvråligt med Motorheads Ace of Spades. Diskuterade Singstarforskning med en australiensare (alltid dessa australiensare). Tydligen är det ovanligt att inleda med en svår hardrocksång. Slutade med att konstatera att det kanske var något finländskt eftersom de enda som uppträdde med sången var jag och en annan finländare. Och om man inte hinner få med alla ord kan man alltid kompensera med luftgitarr. Har jag hört...

Idag sover jag och har lite dåligt samvete över alla mejl jag varken läst eller svarat på den senaste dryga veckan. De är många.

17 oktober 2008

detour eller getting stalked by Australians

A1: So what's happening tonight?
F1: Reception and red wine, I assume
A1: Yeah I know, but afterwards?
F1: Huh?
(long silence)
A1: Ey, let's get drunk!
F1: Sounds like a plan!

A2: This is only my first glass.
F1: I'm on my second.
A1: Me too.
A2: I'm getting drunk already.
F1: Me too.
A1: Cheers to that!

F1: I feel weird.
A1: I'm starting to feel drunk in a bad way.
A2: If we don't go out clubbing after this, what could we do?
(silence)
F1: Let's go to the Tivoli!
A1: Hurray!
A1: But what is the Tivoli?
F1: Amusement park in the middle of the city. Closes in a couple of hours.
A1: Let me get my jacket.

A1, A2, F1 sitter på metron mot centrum.
NZ1: Is this seat free? You're from the same conference as me, right?.
(jada, jada, jada)
F1: Hey, why do I always end up with a bunch of Australians and New Zealanders?
NZ1: Do you know each other from before.
A1: Nah, I stalked her after listening to her presentation earlier today.
A2: Me to.! I love research about Sweden.
(jada, jada, jada)
F1: I feel sick. Have to get off at the next station.
A1: Maybe not a good idea to go to the roller coaster tonight.
A2: Maybe tomorrow.
F1: Maybe.
A2: See you tomorrow.

F1 stiger av metron. Inser att F1 glömt kartan på hotellrummet. Får i sig lite frisk luft. Hittar en buss som går mot centrum. Stiger av vid fel håll plats. Trasslar runt en stund tills F1 hör rop från tivolit. Följer ljuden, stiger in i hotellet som är granne med tivolit.

16 oktober 2008

sex sells & in i konferensdimman

Känner att allt är under kontroll. Går in i auditoriet. Hjälp. Plats för 130 personer. Vad hade de tänkt sig? Var det bara slump? Hade de kastat tärningen när de beslutat sig om vem som skulle presentera var? Jag hade nyss lämnat ett rum för 25 personer där jag lyssnade på en presentation. Vi satt ihopklämda i ett klassrum. Det här auditoriet har sluttande golv, fasta bänkrader, en spotlight som lyser på presentatören.

Just så. Sex sells, konstaterar vi fyra som skall presentera våra enskilda forskningsprojekt. Paraplyrubriken som organisatörerna gett oss är "Online Sexual Relationships" Någon pratar om virtual sextalk, en annan om cuteness på lolcat.com, en om online dating services, jag diskuterar hur unga människor poserar när de tar Today's Outfit som de sedan publiserar på sina bloggar. Men, fortfarande är jag inte helt säker på hur jag passade in. Eller är allt som har gender i rubriken något sexuellt?

Efter att min mun slutat torka av nervositet, mina ben slutat darra kan jag konstatera att det var rätt roligt att stå framför människor och prata. Den här gången också. Gjorde så där passligt bort mig när jag skulle svara på en fråga. Svamlade och förstod inte att avsluta mitt svar tidigare. Longer isn't better. Longer can be more complicated. Yes.

In i konferensdimman. Utmattande. Diffust. Blurry edges. Lyssna på presentation efter presentation. Diskutera forskning med engelsman vid lunchbordet. Hälsa ett glatt hejhej i farten när min väg korsas med en tysk jag lärde känna igår. Höra någon uttala mitt dopnamn med australiensisk accent (vilket jag knappast kommer att bli van med någonsin) när jag tar kaffe. How are you doing today? Did you go to the bar last night? I vimlet råka på en svensk som jag träffade första gången i Stockholm för fyra år sedan. Hur är det med dig nu för tiden? Konstatera att hans barn blivit äldre. Att vi blivit äldre och förhoppningsvis klokare. Och skratta åt att jag fortfarande (och just idag) använder en ryggväska som både han och jag fick för fyra år sedan. Det var faktisk en bra väska, det är en bra väska.

Och samtidigt som allt det här händer måste jag ta en paus, gå några våningar upp i byggnaden, sätta mig vid datorn, andas, inte dras med i hetsen att hinna med så mycket mingel som möjligt, inte lyssna på så många presentationer som möjligt, inte jämföra hur många publikationer jag har jämfört med andra. It's a crazy world.

15 oktober 2008

konferansdrogad

Är det jag som har ändrats? Har jag blivit mera mingelmingel? Eller är det helt enkelt så att internetforskare är för mig bättre konferensmänniskor överlag än andra forskare? I alla fall kan jag konstatera att de är yngre. De är i min ålder. Jag vet inte och egentligen bryr jag mig inte heller om att fundera mera över orsakerna. En orsak till mitt humör kunde också vara att jag inte känner mig stressad, inte pressad och inte trött. En annan orsak är att jag befinner mig i Köpenhamn. Jag tycker om Köpenhamn. Jag tycker om att bo på samma hotell jag bott på tidigare. Jag tycker om att bo mitt i centrum. Jag tycker om att kunna kommunicera på svensk/danska med busschauffören.

Det känns helt enkelt som "Honey, I'm home". We speak the same language, so to speak. Vi har inte kostymdress, skjorta, högklackade klackskor just because vi skall stå framför en massa människor och prata. Vi kommer i converse, men blåa jeans och en t-skjorta med musikbandstryck.

Jag hade en out-of-body-upplevelse. Om det var till för- eller nackdel vet jag inte riktigt, men den infall sig precis när jag stod upp och presenterade min forskning. Inte snegla på mitt manus, inte sacka ner på en stol och idka högläsning. Det börjar äntligen kännas som om jag vet vad jag håller på med. Det var på tiden. Och förhoppningsvis får jag hålla kvar den känslan. Lite till, bara lite till.

Imorgon skall jag presentera en annan studie, min sommarforskning. Jag har blivit ihopbuntad med online sexual relations gänget och jag ska prata om hur både manliga och kvinnliga modebloggare använder "the male gaze" när de tar today's outfit-bilder.

För några dagar sedan var jag tveksam till att ha båda mina presentationer under de två första konferensdagarna. Jag var väl egentligen tveksam till att presentera något överhuvudtaget. Just nu känns det bra. Ha mitt jobb undan och sedan njuta resterande fyra dagar. Bara lyssna, kommentera andra, mingla, äta gott och framför allt gå på en öl eller två på kvällarna med människor som jag ivrigt och gärna diskuterar forskning med.

Tänk att föra diskussion efter diskussion där jag inte behöver inleda med att förklara vem Sherry Turkle är, the definition of a web log, community, virtual performativity, att SNS står för Social Network Site och FPS står för First Person Shooter in games such as CS som står för Counter-Strike. I'm in heaven och nu gäller det att också sova och vila mellan varven. En Granada-konferens-upplevelse-aldrig-mer.

12 oktober 2008

får inte klia mig i ögonen, får inte klia mig i ögonen, får inte...

Jag hackade chili habanero utan handskar igår kväll. Sedan tvättade jag händerna med tvål, duschtvål och fairy, smörjde in dem med handkräm och kräm för kliande eksem, stod med händerna under iskallt vatten, försökte tejpa bort eldkänslan från händerna med tejp, somnade med händerna inlindade i en våt kall handduk och en plastpåse, vaknade varje 30-45 minuter för att det inte längre fungerade, kylde dem under rinnande kallt vatten, somnade och vaknade igen för att upprepa proceduren varje 30-45 minuter.

Mina fingrar brinner fortfarande. Jag hittar inga fler tips genom att googla. Fan.

Wait


The Kills

11 oktober 2008

the Hellacopters

Jag är stundvis förnuftig men ingen tant. Jag gick på the Hellacopters igår med stödstrumpor.

Utan att egentligen planera det råkade jag nära scenen. Där människor crowdsurfade och dansknuffade till höger och vänster. Skapades dominoeffekt och jag taktikerade en del med att stå nära sådana som såg ut att ha någorlunda balanssinne och stadga i benen så att jag inte skulle trilla omkull allt för mycket när personen närmast mig blev knuffad. Jag gav upp mot slutet av konserten när jag fått en knytnäve mot kindbenet. Började arbeta mig bakåt. Publiken längre bak var väldigt glest utspridd och stod stilla och lyssnade. Som om man varit på en annan konsert helt enkelt.

9 oktober 2008

personligt rekord

Jag höll min första föreläsning hösten 2003 eller våren 2004. Jag var inte utexaminerad ännu och jag inledde med att säga precis det man inte skall säga. "Jag vet inte knappt själv vad jag skall prata om idag, höhö, haha" Det har aldrig hänt igen efter det.

Igår slog jag däremot förmodligen personligt rekord. Jag höll en så tråkig föreläsning att jag själv kunnat somna alternativt mer än gärna stigit upp och gått ut mitt i föreläsningen.

Först fick jag inte videoprojektorn att fungera. Jag gick efter hjälp. Videoprojektorn vägrade fortfarande fungera. Då började jag föreläsningen, när vaktmästaren plötsligt sprang in och ut i rummet och sa "bry dig inte om mig, bry dig inte om mig, jag kollar bara projektorn". Jaha. Jag svamlade vidare utan huvud och fötter, berättar om kursuppgiften deltagarna skall utför, avbryts av en deltagare som meddelar att personen ifråga tyvärr måste avsluta för att personen i fråga inte kmmer att hinna göra uppgiften (medan jag står där och tänker: gaaaaah, jag är så usel föreläsare att folk avbryter sitt deltagande i kursen), sedan blir jag trött, sätter mig ner på en stol och gör ärkefelet att i princip läsa rakt av från manuset. Big no no. Efter att det gått 45 minuter tröttnar jag själv totalt och känner att jag har absolut inget mer att säga. Nada. Noll. Orkar inte. Vill hem. Omedelbums. Låt mig slippa. Resterande 45 minuter försöker jag kasta fram frågor tills studenterna, samt själv inflika några kommentarer som jag genast jag sagt det högt tänker "shit, varifrån kom den där smörjan? Vad var det där bra för?". Sneglar på klockan. Håll ut 30 minuter till. Håll ut 20 minuter till. Håll ut 15 minuter till. Håll ut 5 minuter till. Bra, nu slutar vi för idag. Jisses. När jag kommer hem minns jag plötsligt övningarna jag planerat för föreläsningen, meningarna och begreppen jag skulle skriva upp på tavlan för att undvika att sacka ihop på en stol.

Et voilà! En dålig och tråkig föreläsning.

7 oktober 2008

kvällsprogram i Åbo

Ikväll kan man i Åbo lyssna på författare Torbjörn Flygt (vars bok Underdog jag inte kan annat än rekommendera) och författare/professor Torsten Pettersson.

Klockan 18:30, Gamla Rådhuset, fritt inträde.

jobbigt ojobbig

Det är så svårt, så svårt. Att bara vila. Att inte nonchalera feberhuvudet. Att låta bli febernedsättande för att orka gå på möte. Om jag vilar hela långa dagen, kan jag väl undvika att avboka eftermiddagsmötet och kvällsprogrammet, tänker jag. Om jag går och sova nu och ställer klockan på väckning en timme före mötet, har jag väl sovit tillräckligt och kan köra på halvfart (om inte helfart) resten av kvällen, tänker jag.

Sedan minns jag hur det var en vecka sedan. När jag proppade mig själv med coldrex, satt på mötet och inte minns så mycket mer av mötet än att jag satt där. Där på stolen satt jag. Det var allt. Vad gjorde jag för nytta på det mötet? Inte blev jag friskare i alla fall. Inte var jag konstruktiv, engagerad. Jag bjöd på lettisk choklad som jag själv inte ens hade lust att smaka på.

Jag har dåligt samvete, men ibland måste man också göra de svåra sakerna.

6 oktober 2008

miniatyrversion av gång-i-väggen

Det var för mycket för två veckor sedan. Det var för mycket för en vecka sen. Förra veckan var mycket. Det har varit en proppad höst, efter en semesterfri sommar. Sedan satte jag mig vid föräldrarnas köksbord. Det skulle bara vara tillfälligt. Jag blev sittande där. Kunde inte stiga upp. Eller jag kunde ha stigit upp, men föräldrarna tvingade mig att sitta kvar. Om så bara för en så kort stund att jag hann se att något var riktigt galet med mig.

Den här veckan avbokar jag (nästan). Tar mig tid att snyta mig. Säger nej. Tyvärr inte just nu. Hostar. Bojkottar mediciner som håller mig på benen. Håller de planerade föreläsningarna. Det är så långt jag sträcker mig. Nästa vecka håller jag två föredrag i Köpenhamn. Veckan efter det de sista föreläsningarna. Jag längtar till november.

5 oktober 2008

2 oktober 2008

som om någon tänkt på mig

Jag läste nyss färdigt Liv Strömquists seriealbum Hundra procent fett. Jag läste första sidan och tänkte "Jamen, den här måste jag definitivt ta en kopia på och tejpa upp på passande vägg", sedan läste jag andra sidan och tänkte "Jamen, den här måste jag definitivt ta en kopia på och tejpa upp på passande vägg", sedan läste jag tredje sidan och tänkte "Jamen, den här måste jag definitivt ta en kopia på och tejpa upp på passande vägg", sedan läste jag fjärde sidan och tänkte "Helt otroligt, det här vinner ju nästan över Nina Hemmingssons enrutingar eller Joanna Rubin Dranger".

Naturligtvis googlade jag seriealbumen (för man googlar ju allt nuförtiden och då kom jag på att det var ju något jag funderade på i Tyskland som jag skulle googla vid passande tillfälle. Vad det var jag skulle googla har jag glömt, för det gör man ju trots allt rätt ofta, glömmer alltså) och när jag googlade hittade jag detta.

1 oktober 2008

tillbaka, mer eller mindre

Jag är hemma nu. Jag är i Finland. Om jag skulle ha tid att känna efter skulle jag antagligen kunna konstatera att det är skönt att vara hemma, att resan var hur bra som helst, att det är dags att packa upp för att snart igen packa ner för min vecka i Köpenhamn.

Tid att känna efter har jag inte. Däremot kan jag inte undvika att känna att jag är fullproppad med coldrex och näsan fullsprejad med nässpray. Jag kan göra vad som helst tackvare coldrex. Igår kunde jag göra de sista justeringarna på föreläsningarna jag skall hålla nästa vecka. Idag kunde jag inreda och fixa ihop en hel monter till veckoslutets bokmässa med en hel del hjälp.

Och det var faktiskt en bra resa. Den var hur bra som helst. Bra i Riga och ännu bättre i Munchen. Det var som att komma hem när jag steg av flygplanet i Tyskland. Inte så konstigt egentligen, var tredje året i rad som jag i slutet av september befann mig i Munchen. Dessutom var kontrasten enorm mellan Lettlands och Tysklands arkitektur.

Fortsatte i Tyskland på matprojektet "Äta god mat". Startade med makaronilåda ala värden, lyxig hamburgarmåltid på värdinnans stamkrog, traditionell Bayersk morgonmål i ölkällare och drömlik tapasafton med Sangria. Däremellan cocktails på krog, öl, tjo och tjim på Oktoberfest, besök på utställningen Female Trouble på Pinakothek der Moderne och allmänt turistandet i kyrkotorn.

Det var ungefär det. På flygresan hem slog flunssan till. Precis som det ska vara när man reser.

26 september 2008

13 timmar i Riga, 14 timmar kvar

Jag vill bara äta och äta. Glufs, glufs. Smask. Smask. Äta mera. Äta och äta. Äta. Äta. Jag kan inte äta mera. Jag är proppmätt och totalt utmattad. Jag klämmer i mig de sista bitarna av det färska brödet och hummus. Jag gör det med tvång. Det är så gott.

Om jag kan ska säga något om Riga är det att maten är god och extremt billig. Om jag ska tvingas säga något mer är det att det luktar piss i de flesta spårvagnarna och bussarna. På allvar. Men jag envisas med att åka med dem. Jag har även envisats med att gå på offentliga toaletter här idag. Man blir van, kan jag säga. Och helt plötsligt var förra toalettbåset inte värst. Med spåran och bussarna åkte jag runt mer eller mindre på må få, besökte Etnografiska friluftsmuseet med 122 byggnader på ett enormt område utan logisk promenadstråk, men med en massa stigar som gick hit och dit i skogen. Där knallade jag runt, i strålande solsken. När jag tog bussen tillbaka tänkte jag att jag skulle vara lite extra äventyrlig. Steg av bussen på slumpmässig hållplats och trodde att jag visste vart jag gick. Det visste jag inte. Efter en halv timmes promenad, gav jag upp och frågade råd. Jag fanns inte på kartan längre. De facto var jag så långt utanför kartan att jag lika bra kunnat vara i Finland. Resulterade i att jag fick ta en extra spårvagnstur tvärs genom hela staden. Kanske inte så konstigt att jag mest såg bilar och bussar i området jag promenerade omkring i, knappt någon promenerande människa. Varför skulle man promenera där? Det var som att gå bredvid motorvägen.

Tyckte att det var lite konstigt att jag inte såg en enda person som gick omkring med karta. Hörde bara lettiska och ryska. När jag på kvällen kom till gamla stan, förstår jag varför. Turister rör sig tydligen ingen annanstans än där. På pittoreska gamla gator och moderna shoppinggallerior av glas. Hörde plötsligt finska, svenska och norska. Massor av finska, svenska och norska.

Resten av timmarna här ska jag sova.

25 september 2008

hinner, hann, hunnit

Tre dagar hann jag vara hemma.

Hunnit finslipa en recension, skriva en bidragsansökning, beundra och bli beundrad, dricka rödvin, spela fotboll, träna bailatino, packa upp och packa ner, betala räkningar, sova, besöka nyrenoverat stadsbibliotek, bränna en kastrull gröt, koka en ny kastrull gröt, tvätta tre maskiner kläder.

I natt börjar min resa till Riga och därifrån vidare till Munchen.

24 september 2008

streets of Bergen









going native - att gå på tur

Upp gick vi i Bergen. Sedan gick vi ner. I fem timmar gick vi.
Det var på lördag, men känns fortfarande i mina fotsulor.




18 september 2008

Sell your body


Turbonegro

always a first

Aldrig tidigare har jag packat ned tossor och tuulipuku i min kappsäck. Till och med min varma tröja som jag köpte i Estland år 1995 får komma med. Överväger att även packa ner mina gummistövlar och knallgula regnrock + regnbyxor.

Ikväll åker jag mot Bergen.

17 september 2008

tantfasoner

Jag är förbannad. Riktigt förbannad.

Det händer sällan att det tar sig till den här nivån. Jag började morgonen med att skrika och härja. Jag brukar behärska mig bättre. Jag behärskade mig ännu igår. Brukar ha överseende. Se det positiva i eländet.

Det går inte längre.

Jag ordnar, fixar och beställer. Efteråt kommer vi med de goda råden. Vi väntar med de goda råden tills det för mig känns som om det är försent och orsakar mycket mera ordnande när jag har annat att tänka på. Sedan drar vi ut på det hela så gott det går. Så meddelar vi för n:te gången att vi sannerligen inte tycker om den och den. När det är dags att åka hem, meddelar vi att vi minsann måste få sitta bredvid mig i bussen. Vi har ju ärenden, viktiga ärenden. Vi ler lite oskyldigt. Jag nickar och stirrar ut genom fönstret. Förklarar att det i stadgarna står si och så, att det inte hänger på mig.

Det är så här långt jag skulle ha klarat mig. Men räckte det? Nej.

Sedan skulle klockan bli sent samma kväll. Då ringer vi. Och ringer. Jag vägrar svara. Resonerar att det är bättre att lugna ner mig än att svara och säga någonting riktigt fult. När jag i morse vaknar, efter en lång natt med mardrömmar om tanter, läser jag mejl. Visst har jag fått ett långt mejl. Med beskyllningar, anklagelser. Om man kan vara elak ansikte mot ansikte med andra personer närvarande, kan jag säga att man tydligen kan vara dubbelt elakare i skriven text riktad till en person. Jag läser halvvägs, sedan ryter jag rakt ut, stänger mejlen halvläst.

Jag måste ryta till, måste sätta människan på plats för att klara av hela perioden. Annars får jag ingen nattsömn, inget konstruktivt gjort.

16 september 2008

behov

Jag vill ha en katt. Jag kan inte ha en katt. Inte just nu. Sällan hemma, liten stadslägenhet. Därför tycker jag att julgubben omedelbums borde komma med en kanin, en väldigt speciell kanin. Låt sedan vara att det ännu är flera månader till jul.