Det är besvärligt när människor som bor en bit bort ringer och berättar att de gör något roligt. Någonting som de vet att jag skulle älska. Eller egentligen är det inte besvärligt. Besvärligt är fel ord. Det är snarare ledsamt och irriterande. Irriterande att inte kunna åka iväg genast. Inte ens möjlighet att åka iväg imorgon. Inte på helgen heller. Och inte efter helgen. Kanske sen. Kanske sen när helg nummer två är halvbortstökad. Kanske då får jag göra något som jag kommer att älska. Lite som när jag spelade Guitar Hero i x-antal timmar i streck. Lite som när jag två gånger fick sendrag i handflatorna, blåsor på tummen, men spelade vidare på gitarren i alla fall. Bara för att det var så otroligt roligt.
Och här sitter jag medan de har roligt. De hade roligt igår. De har roligt idag. De kommer att hinna ha roligt många gånger innan jag kommer att hinna med. De var noga med att påpeka det. Dessutom var de noga med att påpeka att de kommer att ha väldigt mycket tid på att bli bra på det där roliga, vilket betyder att jag kommer att stå i extra mycket för att bli minst lika bra på några få timmar, som de blivit på några dagar.
Men det är ju faktiskt så att jag hade en bra måndagkväll på krogen som fungerar som mitt vardagsrum. Jag hade faktiskt trevligt igår. Jag kommer att njuta av att dansa Bailatino ikväll. Det är riktigt kiva att dricka kaffe och äta kaka medan vi planerar skrivkurs imorgon. Det är helt huippu att spela Futsal på torsdagkvällar. Fredagkväll är faktiskt bokad med bra umgänge och bra program. Jag ska äta lunch ute på lördag med vänner jag träffat allt för sällan den här tokhösten. En annan kaveri råkar vara i stan på lördag. På måndag flyger jag faktiskt till Stockholm. På fredag flyger jag faktiskt till Helsingfors. På fredag har jag faktiskt (förhoppningsvis) en någorlunda färdig teaterpjäs i bagaget. Vad kan vara bättre än det?
Ja, om jag ändå kunde spela lite Wii Fit redan ikväll. Genast. Omedelbums. Helst igår redan. Eller om de ens bodde lite närmare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar