29 april 2010

14 "rätt" av 14 möjliga

Kännetecken på dyskalkyli

1. Mycket svårt med de fyra räknesätten.
2. Svårt att minnas siffror.
3. Räknar långsamt.
4. Räknar på fingrarna, även en- och tvåsiffriga tal (4+7, 15-9).
5. Kastar om siffror, 246 blir 264.
6. Svårt att lära sig multiplikationstabellen.
7. Svårt att uppfatta antal och mängd.
8. Svårt att lära sig klockan.
9. Dålig tidsuppfattning.
10. En eller flera i familjen, eller någon nära släkting, har räknesvårigheter.
11. Svårt att hantera pengar och att sköta sin ekonomi.
12. Dåligt lokalsinne, svårt att hitta, skilja på höger och vänster, läsa kartor.
13. Svårt att läsa och förstå tidtabeller.
14. Svårt att planera och organisera.

Av en ren slump råkade jag hitta ordet dyskalkyli. Historierna är otaliga. Den som jag kan också själv skratta lite åt är: Jag hoppar fallskärm för första gången. Har en radio inbyggd i hjälmen. Min lärare står på marken med en walkie talkie, han säger vasen (vänster). Jag styr mot höger. Vasen. Jag styr mot höger. Vasen. Jag styr mot höger. Vasen. Jag styr mot höger. Vasen. Jag styr mot höger. Toinen vasen (den andra vänstern). Jag styr mot vänster.

28 april 2010

fyra orsaker till att jag inte är vuxen

En päroncider.
En päroncider.
En mörk öl.
Baksmälla.

27 april 2010

tisdag, lite som måndag men ändå inte

Morgon.
Papperssortering.
Fila på stipendieansökningar.
Jobbmöte.
Forskarseminarium med min text.
Papperssortering.
Fila på pedagogiskt slutarbete.
Styrelsemöte.
Natt.

Jag har börjat en ny taktik. Somnar utan persienner framför fönstret. Sover inte till 10. Vaknar vid halv sju. Stiger upp halv åtta, långt innan väckarklockan ringt. Kämpar med att hållas vaken till halv tolv.

Jag tror inte att jag vill vara vuxen.

26 april 2010

inte helt måndagiskt

"Syndernas förlåtelse", sa hon och vips var mitt låneförbud borta. Biblioteket finns en våning ner. Och jag skäms.

23 april 2010

fredag på jobbet

Jag förstår inte hur klockan bara är två. Det är så tyst. Jag är lite trött. Nej, jag är väldigt trött. Trött i ögonen. Jag skjuter skrivbordsstolen bakåt och lägger min vänstra kind mot skrivbordet. Det är så tyst här. Jag är ensam på jobbet. Och klockan är bara två. Hör någon i andra ändan av korridoren, någon med klackskor i våningen ovan. Jag sätter mig upp igen och tänker att det skulle kännas konstigt om någon gick förbi mitt rum nu. Med vänstra kinden mot skrivbordet. Jag lägger högra kinden mot skrivbordet. Ser ut genom fönstret. Ser inte längre den grusbeklädda backen med trafik förbjuden. Jag ser inte det vita trähuset med det svarta taket som finns på andra sidan gatan. Det haglade tidigare. Jag såg hur haglet rullade ner från det svarta taket. Nu ser jag bara de limegröna gardinerna, de vita persiennerna och ett stort gult hus uppe på backen. Det är kanske dags att äta lunch. Min hemgjorda matlåda. Quinoa med granatäppel, sparris och gröna bönor. Det är godare än det ser ut.

21 april 2010

sånt som gjort min dag lite bättre

Jag har förbeställd Band of Horses nya skiva som kommer ut i maj och lyssnat på de nya låtarna som redan finns på You Tube.

20 april 2010

en inte helt lyckad variant

Two-headed boy har slumpat fram 7 låtar på ipoden och skrivit någon om dem alla. Jag tänkte göra något liknande. Slumpar fram 7 låtar och skriver i anknytning till dem medan de spelar.




Sign of the Zodiaz - Rasputina
Jag vet inte vem som tipsat om Rasputina. Kanske ingen tipsade om dem. Kanske jag bara hittat dem. Förmodligen i samband med när jag hittade Dresden Dolls.

Det är mycket stjärntecken just nu. Mest fiskar och skorpioner. Som skorpionen säger att passar ihop. Jag är fisken. Jag vet inte.




Cliffhanger - Britta Persson
Det är vår. Min uppsalavår. Jag går längs med trottoaren som fortfarande är full med grus. Det knastrar under fötterna. Det finns några gråa snöhögar kvar. Bredvid blommar krokusarna. Jag sitter inne i Reginateatern. Bredvid slottsbacken. Jam All Stars. Med Britta Persson. När jag steg in i teatern fick vi en liten pins. Jam All Stars 2008 stod det på pinsen. Jag vet inte var pinsen finns längre. Det känns som så längesen.




I Will Fade - Archive
Det finns musik som jag inte har några minnen av. Inga vägar jag minns att jag gått längs när jag lyssnat på dem. Sedan börjar sången på riktigt. Och jag känner igen men kan inte placera. Det är lite ledsamt, tror jag. Ganska gråtigt och sorgligt. Men fint. Och jag kan inte skriva någonting. Bara lyssna. Försöker unvika att höra orden. Jag tror att de är för sorgliga just nu.





Big Day Coming - Bad Cash Quartet
Min faster ringde. Det var askmoln, resor och flygplan. Hon frågade var jag var. Om jag hade möjlighet att prata. Jag stod hemma i mjukisbyxor. Snorade. Och hon mindes att jag egentligen skulle vara i Amsterdam. Var glad över att jag inte åkt. Att jag inte satt fast. Och hennes man som sagt att det är ett tecken på att världens slut. Jag skrattade och stod i tamburen, pillade på mina hemnycklar. Och hon sa att om världen tar slut vill hon att det går fort.




Everything Will Be Alright - The Killers
Det är alltid så att allt blir bra. Det ordnar sig alltid. Vi sitter på övre våningen i en hamburgarkedja i Tyskland. Jag tror att det är i Munchen. Eller i Frankfurt. Det finns en teve. De spelar Lykke Li och jag är ivrig. Berättar att det är svenskt. Sedan kommer den där kända sången av The Killers. Den där sången som jag inte minns vad heter. Och hon frågar vem det här är. Och jag tror att det är The Killers. Men det var kanske inte the Killers. Och det var kanske inte en av deras kändare sånger. Det var så tidigt. Då när jag ännu bara snappat upp att det finns något sådant band. Men det var klippor. höga höjder, ett band på bergtoppen i låten som kanske inte alls var the Killers. Det var kanske något med dance. Eller så minns jag fel. Det var kanske Lykke Li videon som var dance, dance, dance. Det var en hamburgarkedja i Tyskland. Det är jag säker på.




Tij- Battles
Jag känner redan nu att den här låten kommer att vara lång. För få minnen för dess längd. För många platser i Åbo jag varit på när jag lyssnat på dem. Mest cykelvägar. Obetydliga platser. Jag skulle se dem i Stockholm sommaren 2007. Det var då som inget riktigt blev som jag tänkte mig. Det blev bättre, men nu efteråt t'nker jag ofta att det egentligen blev sämre. Mer komplicerat blev det i alla fall. Det regnade när det var dags att gå till ett område nära Frescatti. Jag var glad att det regnade. Jag ville inte gå dit ensam. Mitt sällskap fanns inte längre i Stockholm. Istället gick jag in till stan, köpte klänningar. En klänning som jag inte ännu använt, men som jag kanske kan ha på ett bröllop i sommar. Jag orkar inte med så här långa låtar just nu. Ännu två minuter kvar. Det är inget fel på Battles. Det är fel på mig. Klarar inte av dem just nu. För hackigt.





X Telling Me About The Loss of Something Dear, at Age 16 - Hello Saferide
Jag har sett Annika Norlin som Säkert. Jag har inte ännu sett henne som Hello Saferide. Det kommer. Förutsatt att de inte slutar. Låten finns på den skiva jag köpt senast. Förhandsbeställde den från Bengans musik i Göteborg. Med en autograf på skivomslaget. Nej, man kan inte skriva om sju låtar under den tid de spelar utan att ta pauser. Det här kunde ha blivit hur bra som helst. Istället sitter jag bara här och tänker på hur hungrig jag är och hur jag vill få det undanstökat så att jag kan äta. Inget tålamod. Skönt, nu var sången slut.

17 april 2010

"det är ödet"

Antal gånger den här veckan som jag tänkt "Det var ödet": väldigt många.

Min mamma var emot min resa när jag planerade boka den. Jag tvekade, räknade pengar och bokade i alla fall. Och så blev jag sjuk och blev inte frisk innan flygplanet gick. Jag minns allt för väl min katastrofresa till Granada, ensam. Blev väldigt sjuk redan första morgonen på plats. Allt gick fel. Bankkoden jag totalglömde, när jag skulle ta ut pengar för medicin. Språket jag inte kunde. Hur jag enda gången utomhus, mitt i sommaren, fick vila på varje bänk jag såg mellan busshållplats och apotek. Min resväska som kom fram först sista dagen. Telefonladdaren som jag inte packat i handbagaget. Den höga febern. Visste inte skillnad på dag och natt i hotellrummet. Städaren som blev arg för att jag ockuperade rummet. Om jag rest skulle jag väl ha blivit sjukare än jag var på den resan. Det var ödet.

Och så var det där vulkanaskmolnet. Det var kanske inte meningen att jag skulle åka. Nej, det var inte meningen att jag skulle åka. Kanske hade jag fastnat i Riga, där jag skulle mellanlanda. Visserligen tycker jag om Riga men känns som om jag varit där så många gånger och så nyligen att det inte skulle ha varit spännande på ett bra sätt. Kanske flyget skulle ha trillat ner om jag varit med. Nej, det var helt enkelt inte meningen att jag skulle resa. Och om jag kommit fram, så hade jag kanske inte kommit hem igen på grund av askmolnet. Det är ödet.

Och nu hade jag trots allt möjlighet idag att åhöra en finfin disputation jag annars missat.

16 april 2010

sånt jag gjort

Sånt jag gjort den här veckan: ingenting. Förutom svettats, nyst och snutit mig.

Gånger jag varit utomhus: ingen. Senast jag var utomhus var på söndagen.

Gånger jag trott att jag blivit feberfri: två. Den första var torsdagsförmiddag. Jag blev glad och firade med att tillreda mat och diska. Efter det blev jag totalutmattad och konstaterade att jag hade feber igen. Andra gången är nu. Men ännu inte beredd på att gå utomhus.

Egentliga planer: presentera avhandlingstext på forskarseminarium och besöka Amsterdam.

Gånger jag blivit lite arg: Direkt samband med friskhetsgrad kan konstateras.

Jag visste att jag inte kunde annulera flygresan eftersom jag bokat billigaste möjligaste flygresan, men jag visste inte att jag 24 timmar innan resans start hade kunnat ändra resedatum genom att betala 75 euro extra. När jag upptäckte det försent blev jag lite arg, men det gick om eftersom febern steg.

Tidig torsdagsmorgon skulle jag ha åkt. Jag tänkte gå till läkare för att få sjukintyg och då möjligen få en del av resans kostnader tillbaka genom min reseförsäkring. När jag skulle iväg till hälsostationen kände jag mig ovanligt pigg och konstaterade att jag inte hade feber längre. Inte kunde jag ju då få läkarintyg, tänkte jag. Jag fick helt enkelt glömma det där med försäkringen. Blev lite förbannad. Då fick jag feber igen. Och då var hälsostationen stängd. Så var jag arg på det.

Besvikelsegrad: förvånandsvärt låg. Jag har varit för trött för att vara besviken.

14 april 2010

det här bloggandet

Antal blogginlägg under de senaste dagarna om jag haft tillräckligt mycket energi: nästan oändligt många

8 april 2010

efter fuldag kommer konstig hårdag

Påväg till jobbet bestämde jag mig för att det nog var dags att boka tid till frissan.
Väl framme på jobbet frågade två personer om jag varit till frissan.
Jag hade inte ens tvättat håret samma morgon.
Jag bokade inte tid till frissan.

7 april 2010

en helt vanlig fuldag

Jag har en fuldag. Lite för stora skor, men bekväma. Pösiga vinterjackan, efter att jag frös igår. Osmickrande byxor, bara för att. Jag borde tvätta håret, men ska spela fotboll ikväll. Orkade inte sminka mig.

Beslöt mig imorse att gå till arbetsrummet men inte visa mig. Stänga dörren. Sitta där och äta medhavd lunchsmörgås. Skippa kaffe. Skriva avhandlingstext. Men redan det första mejlet jag läste imorse, gjorde att jag kände att jag måste offra mig själv. På med ytterkläderna. Hastigt ut från rummet, iväg till grannuniversitetet efter en doktorsavhandling som kunde hämtas idag. Den där avhandlingen som jag väntat på. Ville läsa. Hon som ska doktorera om ett par veckor. Jag kom dit. Tittade inte upp när jag mötte folk. Kände mig ännu fulare. Kom fram. Och där fanns fem andra personer som skulle hämta samma bok. Alla kände jag. Alla måste jag heja på. Prata lite med. Äsch.

Resten av dagen har jag knappt skrivit. Läst boken. Suttit inlåst. Känt att det var värt att offra mig. Snart börjar jag till och med känna mig beredd på att offra mig för en kaffe. Kanske till och med gå till cafét för en smörgås. Jag har sökt igenom varje skrivbordslåda, utan att hitta något att äta.

en del av min påsk i bilder






1 april 2010

dagens notiser

Idag hade jag både klänning, vårjacka och vårskor. Det växlar så fort. Igår hade jag kallt med vårjacka och byxor. Idag hade jag varmt.

Jag är väldigt pigg och uppåt just nu. Man kan nästan säga att jag är sprittande. Jag blir sån när jag föreläser. Att kursen dessutom avslutades med mycket beröm från studerandehåll och kommentaren att en av mina andra valfria kurser borde hållas för alla nya studerande direkt de börjar, för att göra att de inte hoppar av ämnet gör att jag nästan spricker.

Jag spricker också nästan av glädje över att jag nu får farmor- och fasterbesök. Måste köpa kaffe, mjölk och kex. Måste köpa kaffe, mjölk och kex. Och sedan tar de med mig till hemtrakterna.

All denna glädje gör att jag känner att en spänningshuvudvärk är på väg. Förbannade spänningshuvudvärk.