31 januari 2012

The Lion's Roar

First Aid Kit.
Tisdagen den 7.2 i Åbo.

Såg dem som förband till Band of Horses i Stockholm 2011.
Så pass bra att jag kan gå en gång till för att lyssna på dem.

att ropa hurra innan man hoppat över ån*

Jag har bara läst de första sju sidorna i Korparna, en debut av Tomas Bannerhed (som dessutom vann Augustpriset 2011 för boken), och det är inte ens februari än men jag kan inte hålla mig:

Måste vara en av årets läsupplevelser.


* att tänka utanför boxen, eller för trött för att googla

30 januari 2012

Cool as a Fire

Från skivan Something av Chairlift.
Äntligen en ny skiva av dem.

att göra det till lyrik

Veckoslut, LittSkapveckoslut, skrivveckoslut. I flera år har jag försökt undvika att skriva om det där. Det där jag helst inte orkar minnas. Helst inte tänker på. Det har gått relativt bra att undvika också om jag nu och då tangerat det i olika texter. Det har alltid tidigare varit allmängiltigt, inga konkreta detaljer, inget jag med i texterna. Sedan skulle vi göra en paruppgift. Berätta något, någon händelse, något talande, välja något som båda i paret ska skriva om. Efter några minuters prat, säger jag det plötsligt. Hår, tomater, tvättmaskiner som betyder annat för mig än hår, tomater och tvättmaskiner. Jag skriver. Det lossnar. Det har gått så länge att jag kan skriva det. Jag kan till och med stå upp, läsa texten högt, inte darra så mycket på rösten. Håret jag inte fick klippa. Tomaterna jag måste äta. Och tvättmaskinen jag inte fick använda.

Och jag dog inte av nervositet eller skam.

inte värt det

Gjorde ett försök att läsa Marcus Birros bok Diktskolan. En diktares guide till galaxen. Slutade med att jag blädderläste den här och var. Inte riktigt något jag väntat mig, med tanke på titeln.

27 januari 2012

ett stycke fredag


Halva tiden framför datorn har jag surfat på fb, sökt möjliga konserter jag vill gå på, lyssnat på musik, surfat på spotify, läst nyheter. Nu fick jag en omåttlig lust att äta ost.

Bäst att gå hem.
Ost finns hemma i kylskåpet.

en höjdpunkt

Den 4 december bloggade jag att jag hade biljett till The Dresden Dolls konsert i Perth. Då visste jag inte att jag skulle bo i Fremantle, att släktingarna vägrade låta mig gå ute ensam när det var mörkt eftersom busstation var ett så oroligt område. Jag hade tänkt att jag helt enkelt stiger på första bästa buss, åker dit, är på konsert och tar en nattbuss tillbaka. Istället fick en släkting köra sammanlagt två timmar för att jag skulle gå på konsert. Jag är evigt och innerligt tacksam. En bra konsert, och jag hade dagen till ära köpt den tokigaste, färggrannaste, kortaste och tylligaste klänningen i manna minne för att ha den på mig.

Men det var inte allt.

Under konserten meddelade att de planerade ge en gratis konsert, öppen för alla åldrar i en park/på en strand någonstans i Perth. Perth som senare visade sig bli en park i Fremantle. Staden jag bodde i! Och helt plötsligt satt vi tre generationer i en park och lyssnade på dem. Så bra att det inte går att beskriva. Så då kan man istället se de här klippen (där de tre generationerna också figurerar om man tittar noggrant):










Och här en från konserten från kvällskonserten:

26 januari 2012

jag åkte till Australien, blev vuxen

Det är rätt tragiskt.
Under stor del av hösten hade jag dåligt samvete för att jag skulle åka till Australien. Åka till Australien och vara ledig. Åka till Australien, inte skriva avhandlingsord. Åka till Australien, inte ta med jobböcker.
När jag väl var framme gick det hur bra som helst. De sista sakerna skrev jag på flygen Helsingfors-Amsterdam-Kuala Lumpur, och under min mellanlandning i Kuala Lumpur skickade jag iväg alla texter, rapporter, jobbmejl. Så hade jag ledigt, på riktigt.

Och nu? Nu har jag varit tre dagar på jobb. Skrivit rekordantal avhandlingsord per dag. Ätit riktig, varm mat, som lunch. Varit på jobb under kontorstid, det vill säga gått hem innan sena kväll, stigit upp innan elva på förmiddagen. Varit både i förrgårkväll och igårkväll på Bremer. Ikväll storstädat.
Jag skulle inte ha behövt ha dåligt samvete. Dessutom verkar jag ha kommit ifrån ovanan att sitta vid datorn varje kväll, hela kvällen.

24 januari 2012

jag har läst

Packningsoptimistisk bokmal kan man inte (för tillfället i alla fall) kalla mig men kanske jag är lite influerad av alla bokbloggar jag läser.

Till Australien tog jag med mig (och läste):
1. Ett inte ännu utgivet manus (roman) av XX. Som borde bli utgiven och dessutom få pris!!!
2. Borta bäst (roman) av Sara Kadefors. (som e-bok)
3. Man (lyrik) av Tim Stern. (som e-bok)
4. Brukaren (lyrik) av Ulf Karl Olov Nisson. (som e-bok)
5. Pojkarna (roman) av Jessica Schiefauser. (som e-bok)
6. Det är så logiskt, alla fattar utom du (roman) av Lisa Bjärbo. (som e-bok)
7. Outsider (roman) av Torbjörn Flygt. (som e-bok)
8. Spelreglerna (novellsamling) av Jonas Karlsson. (som e-bok)
9. Att springa (roman) av Maria Sveland. (som e-bok)
10. Barndomstolen (lyrik) av Ulf Karl Olov Nilsson. (som e-bok)
11. Den unga F:s bekännerlser (prosalyrik) av Maria Margareta Österholm. (som tryckt bok)


Alla (förutom boken Man) får toppbetyg (men Man får nog godkänt).


23 januari 2012

Ett urval (utan bildtext)

Foton i all oändlighet och utspridda överallt.
Jag kan inte hålla mig.

(Bildtexter någon dag när jag inte längre är så förfärligt jetlagig. Dygnsrytm upp och ner, väldigt lite sömn per dygn, yrsel och illamående. Huuuur länge ska det ta tills man är normal? Va? Va?)





skrivet och läst

Att komma hem och läsa bloggar igen är rätt häftigt. Häftigare än att göra det dag ut och dag in i flera års tid, utan att egentligen pausa.

Det finns folk som skriver oerhört fint, folk som bloggar så att man fnissar fast man ännu inte sett videon, folk som föder barn när man är borta, folk som skriver kloka blogginlägg, folk som skriver om en liten vardagsnära händelse som beskrivs fint, folk som har otroligt roliga barn, mera folk skriver oerhört fint och stämningsfullt.

22 januari 2012

Men på fotona på facebook syns inget av det här.

Innan jag åkte tänkte jag att det här kommer att vara en resa jag gör en gång i livet. Jag var helt säker på det. Inte för att jag trodde att jag inte skulle vilja åka tillbaka. Det har pratats om den så länge jag minns. Resan. Så länge jag levt. När jag växte upp lärde jag mig att det kostar tiotusen mark för en person att resa till Australien. Att tiotusen mark var mycket. För tiotusen kan man åka till Faster. Faster som jag aldrig träffat. Tiotusen som aldrig fanns.

Så åkte vi. Mamma och jag. När vi steg av flyget stod Faster och Linda med australienska och finländska flaggor i händerna. Viftade och tjoade. Jag kramade Faster hårdare än någon annan jag träffat för första gången. Vi bodde hos dem i tre veckor. Åt morgonmål med dem. Satt tysta med dem. Pratade med dem. Åkte omkring i bil med dem. Åt med dem. Jag sov i Fasters säng. Det är som Faster jag hört om henne. Det är hon som är Faster, också om hon är mammas faster.

När jag åkte hade jag ingen aning om hur resan skulle vara. Att det inte bara skulle vara en resa. Att det mer handlade om allt Faster berättade. Resa till Fasters sorgliga, glada berättelser. Om hennes uppväxt, barndom, ungdom, ålderdom. Alla släkthistorier jag aldrig hört.

Jag hade heller ingen aning om att ett farväl kunde vara så tårdrypande för alla inblandade. Hur svårt det skulle vara att stiga på planet. Hur svårt det skulle vara att hålla mig från gråt när jag väl hemma hälsade på mommo och mofa för att berätta om resan och hur de följde oss ända till vår gate (som jag trodde att bara var möjligt på film). Och ändå har Faster och en av hennes döttrar bokat sin resa till Finland i maj (efter över trettio år). Och ändå har vi bestämt att hennes andra dotter firar jul med oss i Finland i år, om det är ekonomiskt möjligt.

Men på fotona på facebook syns inget av det här. På bloggen syns det med kortkorta blogginlägg som upphör efter några dagar, när jag inte längre vill sitta med en dator i famnen på deras bakgård.

jetlag, vad är det? jag är bara morgonpigg...

Dag två. Eller natt två. Hur man nu tar det. Tog ingen tupplur. Var vaken från fem på morgonen till halv tolv på kvällen. Vaknade och steg upp fyra på morgonen. En timme efter att mamma stigit upp för att äta morgonmål. Nu ska vi strax ta morgonmål nummer två.

Katterna är överlyckliga.

21 januari 2012

TACK BARA!

Någon av katterna (förmodar jag) har skuffat fram en sten, som tidigare fanns undangömd på mina föräldrars fönsterbräde, fram till köksbordskanten. Texten TREVLIG SOMMAR, riktad mot den person som tänker sätta sig vid bordet.


Katterna är inte bara glada att ha mig tillbaka. De verkar dessutom ha sinneslag för sarkasm.

att vara tillbaka


Efter 21+ timmar i flygplan, 10+ timmar i mellanlandningar på diverse flygplatser är jag i Finland. Klockan närmar sig sju på morgonen, jag har varit uppe i två timmar. Ute är det massa snö. Mina vinterkläder och vinterskor är 120 kilometer härifrån. Det är inget av det här som känns helt okej.

2 januari 2012

Coolbellup, del 5

Noterat: Till Fremantle (mycket hippieaktig förort till Perth) kunde jag gott och väl flytta. Fick till och med lite ont i magen när jag satt på lokalbussen, tänkte på det och undrade om jag kunde flytta katterna till andra sidan av jordklotet.

1 januari 2012

Heavy Metal

White Rabbits

när det drar ihop sig

Årets film: de enda som fick fullpoängare av mig: Never Let Me Go, Svinalängorna och King's Speech. Men känns inte helt rätt.

Årets filmupplevelse: Fårödokument 1969 och Fårödokument 1979 i Bergmans privata biograf.

Årets utställning: Logomo i sin helhet. Anade inte att jag skulle kunna gå där så många timmar ensam utan att bli uttråkad.

Årets seriealbum: Ja till liv av Liv Strömqvist.

Årets bok: En dåre fri av Beate Grimsrud

Årets musikupplevelse: Band of Horses i Stockholm för musikens skull och System of a Down i Italien för den konstiga upplevelsens skull.

Årets skivor: I Follow Rivers av Lykke Li om jag tittar på de som gavs ut i år, Relief (från 2010) av Magenta Skycode om jag tittar på de jag lyssnat mest till.

Årets låt:

Årets spel: Shadow Cities (beta). Efter att det slutade vara betaversion, slutade det vara årets spel för mig. Hade en släng av Wordfeudälsk, men arbetade mig bort från det beroendet.

Årets teve: Master Chef Australia. Såg det innan resan var ens bokad. Innnan jag visste att jag verkligen skulle åka. Tänk amerikanska versionen av MasterChef med med över 80 avsnitt. Himmelriket.

Årets resupplevelse: Fårö.

Årets teaterupplevelse: såg elva teaterpjäser (utan att ens vara på teaterfestival). Top 3 (utan inbördes ordning): Cirque Dracula, Mormors svarta tårar och Subtales. Arior från medelklassen.

Årets dansföreställning: är något som jag antagligen inte kan kalla dansföreställning, men får ändå bli Kaleidoskoopi A. En blandning av dans och modern cirkus.

Årets konferens: Den enda jag var på, den i Sundsvall.

Årets bästa beslut: Lätt! Att skaffa Knut och Orvar

Årets orosmoln: känns som om jag varit väldigt o-orolig. Inga ekonomiska problem. Fortsatt återkommande feber som fortsättningsvis (eller igen) utreds, men det har jag blivit så van med.

Årets äckligaste: att dag ut och dag in vara tvungen att städa kattlådan.

Årets "Äntligen!": katterna Knut och Orvar. Ingen kan ha missat det.

Årets mat: restaurangbesöket till vikingarestaurangen Harald med fredagsgänget i december.

Årets fest: min inflyttnings/31års fest. Det var en bra fest. I något skede blev jag faceraped för första gången.

Årets heldag: När den eminenta lilla sammanslutningen ladier som spelar pingis åkte mäkiauto, åt mat på restaurang Panini och avrundade med att spela minigolf på Koulus bakgård i skymning. Det var den dagen jag fick solsting också. Mindre bra.

Årets "Åhå, det hade jag ju glömt bort, tills jag läste det i min blogg": Vad jag gjorde efter System of a Downs konsert. Egentligen verkar det som om jag aldrig bloggade om det. Hittar det inte i bloggen när jag letar. Lång historia kort: KAOS.

När vi, bort från konserten, tog några genvägar över halvfallna staket för att det var så mycket folk där, skrattade och skämtade vi hur we are living on the wild side. Då visste vi inte hur det skulle fortsätta.

Metrostationen med så mycket människor att det inte går att beskriva. Tiotusentals. Om jag minns rätt 40.000 men det kan lika bra ha varit 80.000. Alla skulle klämma fram sig till två (2!!) biljettautomater eftersom vakter ledde tillbaka folk som försökte planka. Vi klämdes och trängdes, tills jag hade så svårt att andas att jag satt mig på golvet i utkanten. Något sades på italienska i högtalarna och folk började rusa mot spärrarna, hoppa över, hjälpa varandra att komma över. Vi hade ingen aning om vad som sades men hoppade också över. Sedan nästa propp vid trapporna som gick ner. Jag, brorsan och två okända valde att springa ner för rulltrappor som gick åt fel håll. Halvvägs springande började jag tvivla på att jag skulle klara resten, men klarade det. Nere var det igen fullproppat. Jag höll i brorsan så hårt jag kunde och sögs med, när han sögs mot metrodörren. Någon tog tag i mig och sögs med in också. Höll på att tappa skon. Tänkte få en armbåge i ögat inne i metron. Plötsligt sades något på italienska, metron stannade, dörrarna öppnades och belysningen slocknade. Efter en tid fick vi veta att den inte kör vidare. Det var nästsista metron från konsertområdet och sista hållplatsen. Fick gå rätt länge för att ta oss mot centralstationen, i vars närhet vi bodde. Och ja, det var den korta versionen.