Lager på lager av en resa

Det här är omöjligt att blogga, säger jag när vi är på väg hem från Stockholm. Kanske det är det jag ska blogga och inget annat, säger jag. Men sedan bloggar Jessica, och så stämningsfullt hon bloggar. Jag ber henne mejla mig allt, med html-koder och allt. Hela radiramsan, undrar hon. Ja, skriver jag. Därför är bilder och texten i kursiv är hennes. Det okursiverade är jag som bloggar mellan raderna.

Det är måndag. Allt är under kontroll, borde jag tänka men det tänker jag inte. Jag har för mycket jobb, för mycket jag inte hinner med, för mycket borden, jag försöker göra lite till, bara lite till. Som ett virrigt monster ringer jag henne och säger att jag går från jobbet nu, står i korriodoren nu, alltså jobbets korridor, säger jag fast förtydligande inte behövs. Jag är framme vid Caribia några minuter innan bussen och jag hinner andas, lugna ner mig lite, bestämma mig för att fortsätta andas istället för att gå tillbaka för att göra bara lite till. Vi går från Caribia hem till henne och jag går ut med roskisen. Jag tänker att det är illa när jag monstervirrar så att det inte går att missa och så är jag tacksam för att hon går ut med roskisen och jag använder tiden till att andas lite till. Vi går ombord. Vi går genom långa korridorer till vår hytt som har fönster, vi går igenom kamerarullen med gapskrattande selfies. Vi går över heltäckningsmattor, fotar dem, fotar oss själva. Vi går på restaurang, till förrättsbordet, efterrättsbordet. Fotar oss vid chokladfontän. Vi går ut på däck. Fotar oss själva skrattande och grimaserande i iskall vind. Vi går till baren. Fotar oss själva med dansgolvet i bakgrunden. Fotar oss själva med barljus i bakgrunden. Vi går online och skriver till M medan vi dricker mojito.
 
Vi går avbord. Ut från terminalen, in i terminalen och ut från terminalen på rätt ställe. Jag går nedför memory lane när vi går på hotellfrukost. Hon går inte av vid Slussen. Jag åker vidare till Skärholmen, går till teatern jag ska gå på för tidigt. Tar en promenad i närliggande bostadsområde med låga höghus och tänker att här kunde jag bo, här känner jag mig hemma. Jag går till hotellet. Jag går under körsbärsträd och granna segel, jag går på Östermalm. Hon går nästan in i en spindel på en barnteater med sjuttio barn och tio vuxna, och vi vuxna får vänta med att gå in. Först ska vi hitta en handkompis som vi sedan ska vi göra hopplasteg in i salen med. Jag tittar på teatern, tänker att det handlar om normer kring flickors känslor, eller egentligen om normbrott utan att förtydliga att det är normbrott, jag tycker att det är fint, att den är bra.

Krokstävel - Trailer from Kulturhuset on Vimeo.

Vi går på lunch. Jag har tagit utgång vid parken, ser en restaurang, skickar henne menyn. Det går långsamt att äta med pinnar. Jag går Götgatan upp och ner. Hon går på toa. Vi går förbi magnolieträd, tulpaner och körsbärsblom för att komma till Fotografiska. Längst tid går vi omkring på Martin Parr-utställningen och jag är glad att det finns så mycket nytt som jag inte tidigare sett. Ungdomarna på Vee Speers bilder har genomgått förändringar sen de var barn.
 
Vi går uppför trappa efter trappa. Jag flåsar medan jag går på trappsteg jag aldrig tidigare gått på. Jag springer upp för dem eftersom det känns lättare. Hon går enligt svaga minnesbilder av en orange post it. Vi går rätt på första försöket. Det går att betala med kort i baren. Stor stark, säger jag. Rosé, säger hon. Mitt plaststop läcker. Måsen går längs bordet och fastnar på bild. Det där går ju inte, säger jag när hon läser mail. Jag får textmeddelande. Vi går på standup och står står står hela kvällen fastän fötterna bultar, det gör ont men det gör inte så mycket för den är värt det. Vi går hem via Ica medan hon går igenom olika feminismer, kanske är de fem stycken. Jag försöker definiera men nyanserar inte, är hungrig, blir gnällig. Jag somnar så snart jag lagt huvudet på dynan. Jag får ett textmeddelande, jag hör det inte, hon hör det eftersom hon ännu inte somnat. 

Vi går från hotellfrukosten när den redan stängt. Vi går till butiken som var stängd senast vi var där. Vi går förbi hyacinter för att komma till caféet. Det går inte, skriver Oraklet och hon går över skyddsmuren och det går hur bra som helst. Jag kan andas igen, och jag tänker att det borde få ett slut det här med att hålla andan. Jag går vidare och går igenom saker jag kunde ha sagt. Hon går till bussen efter att jag köpt biobiljetter på Sergel till Söder. Solen går i moln vid fontänen och vi går raskt till tunnelbanan. Det går att skilja dem åt märker jag, de har olika färgs skor och A har ett litet ärr i pannan. Jag stiger av bussen efter ambassadörerna, ser kaknästornet en bit bort och vidsträckta gräsfält. Jag går till Tekniska museet, spelar Pac man, spelar Donkey Kong, tar selfien, lägger telefonen i väskan och tittar på Super Mario i korsstygn, spelar Fez.

Det går inte att ringa till ett utländskt nummer, men ni får plats vid baren, har de lovat. Det går just och just att balansera sangriakannan, pilgrimsmusslor och rödbetsskålar på bordet med röda och gula servetter.  Hon ger paprikan till S  och chorizon till mig. Jag gick en mil om dagen i början, säger S. Det gick inte, jag var tvungen att jobba, säger hon. Och jag tänkte att jag måste sluta tänka jobb, nämna jobb, att det blir som om jag glorifierar jobb också om jag inte vill.

Vi går på bio. De Utvalda går till Folkets park under en blodröd måne. Jag älskar filmen, kanske till och med mer än boken. Jag gäspar av trötthet. Utanför bion säger jag näää till henne och hon säger att det finns människor som man träffar tolv en vardagsnatt också om man är trött och människor man inte träffar. Hon går till hotellet och jag går till tunnelbanan, jag blir mött när jag stiger ut från tåget, vi konstaterar att vi missförstått varandra. Jag frågar när sista tunnelbanan till mitt hotell går och han säger att det är bäst att vi genast tar tåget tillbaka. Vi går till en krog som bara har en timme till öppet eftersom grannkrogen redan stängt. Klockan är lite över tolv på natten, vi pratar politik, katter, postkolonial feminism, att han läst vetenskapliga artiklar av genusvetaren Young och att jag har läst en bok av henne. Jag frågar efter dåliga skämt, får två stycken om kannibaler, vi blir utslängda från krogen, jag följer honom till tunnelbanan, läser och skickar textmeddelanden medan jag går till hotellet. Råttorna går bananas vid roskisen. Jag går in på YouTube och spelar samma sång om och om igen. Det går överstyr. Han går hela vägen hem. Hon går igenom vad som hänt, jag säger nåjooooo till henne så fort jag stiger in, jag går till sängs alldeles glad i magen, jag går till sängs alldeles glad i magen, somnar närmare fyra på natten men det gör ingenting. Vi går ut från hotellfrukosten efter att den är bortplockad. 

Vi går ut genom dörren som öppnas åt fel håll för sista gången. Vi spelar låten i våra huvuden. Vi går uppför Götgatan. Hon går in i en provhytt. Låten kommer ut som nynnande. Knappen går fast, men buntarna är för långa. Kanske det går med en topp under klänningen? Klänningen hon gick nedför trapporna iklädd i och J busvisslade. Jag spelar låten i huvudet. 

Bussen går några minuter efter att vi har köpt biljett. Vi behöver inte springa. Jag är inte sån som springer. Förutom upp för trappor när det gör för ont i benmuskler och ingen ser. Det går smidigt på Arlanda, det är inga köer annat än på Pressbyrån. Hur går det? undrar hon när jag aldrig kommer tillbaka. Det går upp ett ljus för henne när han kommer gående till sin sittplats, vi skrattar och tänker att det är ett lustigt sammanträffande. Vi fotar oss själva. Det går bra att landa men sedan blir det konstigt och vi tystnar och andas i stället. Hon går till bagagebandet och jag går ut från flygplatsen med min minimala packning. Jag hittar inte plattform fem. Jag går tillbaka in, ser henne som heller inte åkt ännu.

Det går inte att komma hem på mindre än 82 minuter. Jag hittar tidtabellen och bussen har gått för tio minuter sedan, jag skulle inte ha hunnit även om jag sprungit, jag väntar på nästa buss som går om 45 minuter. Bussen avgår från plattform fem. Det går inte, säger jag och andas djupt och långsamt. Telefonerna går varma och det går bra att flytta festen. Jag stiger av bussen vid domkyrkan och det kryllar av vappfirare, jag tar en stadsbuss hem.

Hon spelar också där i augusti, säger hon, borde vi gå? Och jag har nästan redan bokat biljett.

Så nostalgiskt det kan bli

Att ge röst, ta plats, synliggöra

Att klockan just nu är 00:00 finländsk tid, och internationella kvinnodagen var igår, är egentligen väldigt passande. Dagen efter borde också vara kvinnodagen. Alla dagar borde vara.

Jag kunde skriva om författare som betytt speciellt mycket för mig. Om Birgitta Boucht som år 1975, tillsammans med Carita Nyström publicerade den finlandssvenska feministiska klassikern Denna värld är vår. Handbok i systerskap, och där följande dikt ingår:

När jag plötsligt reste mig upp

slog mitt huvud hårt mot din haka

din tunga klämdes mellan tänderna

och munnen fylldes av blod

så att du inte kunde tala

det skulle inte falla mig in

att be om ursäkt över kollisionen

som var oundviklig

inte därför att jag rätade på ryggen

utan därför att du stod i vägen

Jag kunde skriva hur glad jag blev när jag hittade ett exemplar av boken på ett antikvariat, hur glad försäljaren blev när hen såg att jag ville köpa den, och hur jag brukar läsa några dikter från den när jag undervisar i introduktionskursen till genusvetenskap och vi diskuterar feminism med ett historiskt perspektiv.

Jag kunde skriva om hur det kändes när jag hittade poeten Sonja Åkesson, när jag hittade serietecknaren Nina Hemmingsson, när jag i gymnasiet var livrädd för att stå framför klassen. Hur jag en gång under gymnasietiden valde en bok att läsa från lärarens lista, hur det råkade bli Glaskupan av Sylvia Plath, om känslan när jag lite senare stod framför klassen och höll ett ivrigt och långt föredrag om boken med rosiga kinder. Hur mina rosiga kinder efter en tid inte var nervositet och scenskräck utan iver, hur jag inte tittade på pappret med mina anteckningar, hur jag höll på och höll på, hur jag inte ville sluta, hur jag ville att alla skulle höra, hur jag ville står kvar, hur jag i det fönsterlösa klassrummet nere i källaren visste att jag vill fortsätta stå på en scen framför en publik och vara ivrig över något och hur jag brukar tänka på det innan jag poetry slammar. Jag kunde skriva om Märta Tikkanen, om hennes gripande, hjärtklamrandekramandekrypande böcker, om hur jag en gång uppträdde med en egen text när hon satt i publiken och hur glad och nervös jag var över att se min förebild på första raden.

Jag återkommer till otaliga författare, serietecknare och poeter, också om det här inte är en bokblogg, men eftersom så många fina förebilder tar plats med texter och bilder. Jag kunde skriva om när jag hittade låtskrivaren Annika Norlin och hennes texter, och hur jag rodnade under Göteborgs bokmässa när hon kom ihåg mig från dagen innan.

Jag kunde idag skriva om tretton bloggande flickor som min doktorsavhandling handlade om. De som tog plats och bloggade om det förbjudna. Som gjorde motstånd. Som skapade ett subversivt flickskap. Och hur jag tänker på Birgitta Bouchts ord: Att hålla inne med sin kunskap är liktydigt med att hålla uppe förtrycket, när jag nämnde avhandlingen i blogginlägget. Jag kunde skriva om forskare som Judith Butler och Fanny Ambjörnsson.

Vilka jag än skriver om återkommer jag alltid till att ge röst, ta plats, synas.

Och jag avslutar med att ge synlighet till en kolumn skriven av Pia Heikkilä. En kolumn om varför vi inte ska fira Internationella kvinnodagen med rosor.

Det här är ett långt blogginlägg.
Det får ta plats.

......................................................................................................................

Hela det senaste dygnet har bloggare som deltagit i Kulturkollos bloggstafett skrivit om kvinnor som inspirerat. Ni kan hitta en lista och länkar till de andra bloggarna här.

ungefär tre 2014 i ett

Jag brukar göra en lista. 

För år 2013 gjorde jag en, för 2012, för 2011, för 2010, för 2009 och för 2008. För år 2013 gjorde jag dessutom en annan årsresumé. Den klassiska nyårslistan som exempelvis Ponks, Kolofont och Maria gjort, har jag aldrig gjort. Oklart varför. 

Sedan såg jag att "Vill att världen stannar" gjort en annorlunda variant och tänkte att det där är min typ av grej. Men så tänkte jag att jag väl kan göra allt, på en och samma gång eller en utvald variation för en del vill jag inte svara på. Och när ni nu, mot förmodan, läst hela min tankekedja (missade i och för sig att jag mitt i det här också tänkte "åhå, ligger katten där", "så kallt det är om fötterna", "men jag behöver väl bara ta på mig ytterkläderna" när pappa sa att han skulle göra sig klar i fall de ringer och vi ska hämta min bil som är på reparation, "vems telefon var det, inte min i alla fall"), kan man fortsätta med att läsa typ tre-fyra listor i en otroligt lång lista.

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut? Jag disputerade. Och det ska jag (högst antagligen) aldrig göra igen. Jag åkte till Göteborgs bokmässa där jag blev intervjuad på scen. Jag spacklade och målade en vägg helt ensam. Jag gick på massage, och när jag gått en gång var jag tvungen att inse att jag behövde gå många till.

Genomdrev du någon stor förändring? Blev klar med den där doktorsavhandingen, det var rätt stort för en kortkort stund, sedan kändes det inte som en stor förändring längre. Överlag har jag blivit mera skarp kan man väl kalla det, vilket jag delvis medvetet genomdrivit. På gott och ont.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Jo, Elvis blev.

Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas? 28.3.

Dog någon som stod dig nära? Nej.

Vilka länder besökte du? Sverige och grekiska ön Leros. Om Mynämäki kunde räknas som ett land skulle jag nämna det också.

Bästa köpet? Har inte riktigt köpt något speciellt. Mat kanske. Äta bör man, annars dör man.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Doktorsfesten och alla otroligt fina vänner och kollegor som höll otroliga tal/program. Och att min önskeopponent ställde upp. Att det finns så hujsigt bra typer som jag kan meddela högt och lågt till i realtid. Fler än en gång blev jag riktigt glad av att träffa någon, men samtidigt gjorde det efter en tid mig riktigt ledsen också.

Saknar du något under år 2014 som du vill ha år 2015? Jo. Typ två saker.

Vad önskar du att du gjort mer? Gått på bio, konserter, museum, teater, det vanliga. Bloggat. Kan inte förstå att jag bara skrivit 91 blogginlägg under ett helt år. Det här blir året som jag inte kan gå tillbaka till bloggen för att kolla vad jag gjort. Är en kombination av att disputera, i misstag söndra datorn och inte kunna/vilja/orka blogga om en del saker. Samtidigt gör väl de otäta inläggen att jag minns vad som hände där emellan.

Vad önskar du att du gjort mindre? Haft dåligt samvete och funderat på saker som jag ändå inte kunde lösa.

Största misstaget? Att inte ge upp tidigare.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Både och. Eller känns som om jag varit både gladare men också ledsnare. Större kast liksom. Det har varit genomgående från början av året till slutet.

Vad spenderade du mest pengar på? Lägenhetslån, mat, resan till Leros och karonkan.

Vad gjorde du på din födelsedag 2014? Var trött på grund av sömnbrist och hade föräldrar och brorsa på besök. Med mamma jagade vi runt i staden och grannkommunerna efter en vardagsrumsmatta som jag skulle få till födelsedagspresent. Det var lite tungt. Kvällen innan hade jag varit på Koulu, blivit övertalad att gå till Hunters, blivit övertalad att gå till Porttis källare för konsert (för det var ändå på vägen hem för mig), sedan övertalad att gå tillbaka till torget för grillmat, och när jag skulle ta nattbussen hem upptäckte jag att det var så sent att de inte gick, det började regna och jag tog en taxi hem.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Inte direkt. Eller jo, men inget jag kunde påverka. Hoppas jag.

Vad fick dig att må bra? Att umgås med fina vänner.

De bästa nya människorna du träffade? Alla nya människor som fortfarande på sätt eller annat stannat kvar i mitt liv.

Årets film: Her, som jag nu inser att jag aldrig nämnt i bloggen. Egentligen såg jag alla Oscarnominerade filmer, men det bloggade jag aldrig.

Årets filmupplevelse: Tror att jag haft någon direkt filmupplevelse. Det var fint att se Only lovers left alive med en kompis  på bio Orion. Hade aldrig varit till Orion tidigare.

Årets utställning: Inte heller de här har tidigare nämnts i bloggen. Skyller på mitt instagrammade, eller delvis i alla fall. #Snapshot och Jonathan Hobin får dela första platsen. Går ännu att se på Finlands fotografiska museum. Dana Sederowsky på Fotografiska i Stockholm gillade jag också.

Årets seriealbum: Köpte en enorm hög i Göteborg, men har hittills bara läst Det bästa barnet av Sofia Olsson hittills, så den. Eller det är den jag minns.

Årets musikupplevelse: Magenta Skycodes överraskningskonsert på Klubi, som jag hoppades på, och var på. Den kändes. Till och med mer än deras tre timmar långa avskedskonsert. Vinner till och med en hel festival.

Årets bok: Minkriket av Karin Erlandsson.

Årets spel: Farm heroes har jag satt mest tid på. Ticket to Ride annan bra kandidat.

Årets teve: en hel massa seriemaraton har jag avverkat på Netflix.

Årets reseupplevelse: Stockholm med Jessi. Herregud. Leros kommer jag också att alltid komma ihåg.

Årets teaterupplevelse: Tror jag sett tre stycken, men vill inte välja någon av dem. En påminde mig om en biljardbordsstory, också om ett biljardbord inte skymtades eller nämndes, en påminde mig om upplevelser som inte är ultimata på något sätt och en gjorde mig så irriterad att jag skulle ha gått vid pausen om jag inte skulle ha befunnit mig på en ö och var där med endast en  kompis och hennes bil på andra sidan färjfästet.

Årets dansföreställning: Att börja med Nia, också om det inte är direkt en föreställning.

Årets konferens: har bara varit på en, det var en stadsforskningskonferens i Helsingfors där jag inte höll något föredrag.

Årets bästa beslut: att i alla fall tidvis inte oroa mig för att jag uppfattas som burdus utan helt enkelt vara burdus. Hänt flera gånger, egentligen rätt många gånger.

Årets orosmoln: de tre klassikerna: sjukdomar, döden, och ekonomin.

Årets äckligaste: varit ett rätt oäckligt år. Eventuellt mina tvåtredagars följder av vappen. Det var i alla fall inte de ljusaste av mina stunder i livet.

Årets "Äntligen!": Disputerade.

Årets mat: sushi.

Årets fest: karonkan.

Årets heldag: Kan inte välja. Och tur är väl det. Dagen då jag var till Jukupark och Pub Niska, vilket är lite lustigt för jag hade nästan identiskt sällskap på årets heldag 2013, 2011, 2009 och 2008. Kan bero på sällskapet men också att det handla om någon form av nöjesfält. Eller någon av Stockholmsdagarna som är rätt jämnt med en KarisLojo/Raseborgs ruiner/Snappertuna-dag, eller 28.3. 

Årets "Åhå, det hade jag ju glömt bort, tills jag läste det i min blogg": hur extremt lite jag faktiskt bloggat och hur mycket som hänt som jag valt att inte blogga om.

Förhoppningar om 2015:
Att jag får en bra nyårsafton, att jag har bra feelis på jobbet för jag är där så stor del av den vakna tiden, att jag får fortsätta dricka öl med kiva människor, att jag beviljas forskningsstipendium för december framåt, att alla jag känner ska finnas kvar och må bra, att jag kan resa någonstans och helst till flera ställen, åka på en klassisk solsemester (vilket jag inte gjort på över fyra år), att jag blir så där pirrigt handviftande glad snart igen, att jag ordnar en stor fest med massor av människor, att jag köper en större säng, att det inte ska vara så himla mycket drama.

Fyra stycken

Plötsligt har jag hittat och börjat lyssna på en massa bra finska band.


Över nio minuter olika lager med variation. Precis som det ska vara.


Alltså sångrösten.


Och när jag tänker att jag det inte kan vara så här långsamt blir det långsammare, tills betydligt snabbare.


Min nyaste promenad- och skrivmusik.

man vet aldrig, men man kan hoppas

Alltså nä.

Samtidigt, min tanke när jag såg att eventet skapades på facebook och innan jag sett nyheten: den där bilden och albumnamnet känner jag igen! spelar de på klubi? ikväll till klubi!

tjugo bilder och fem dagar

Om en har en torsdagskväll ledig, vill lyssna på bra musik, kanske dricka några cider och sitta på en filt på Aboa Vetus & Ars Novas innergård (för att alla är där och stolar inte räcker till) då är just den innergården ett bra ställe att gå till. Det gjorde jag förra torsdagen. Ydintalvipuutarha heter det, har ordnats i en herrans massa år på sommartorsdagar, Jori Hulkkonen spelar utmärkt musik och inträdet är fritt.

På fredag hängde jag från eftermiddag till natt på H2Ö. En gång var jag lite för långsam för att knycka en gunga åt mig, och en annan gång var jag för långsam att knycka en soffa åt mig, men det gjorde absolut ingenting. Jag satt istället på gräsmattan som de hade i den här byggnaden, det kändes relativt mjukt också om jag ännu idag har ont. Mina ben hinner inte med synen.

Night Satan på fredag, en av mina favoriter.

Scen Kuja, när ingen spelade. En gång försökte jag se The New Tigers där, men gränden var fullsmockad och längan av människor sträckte sig långt utanför.

Det var en fint område. En del saker kunde ha varit bättre, till exempel antalet ställen man kunde fylla på vattenflaskan. På fredag fanns två ställen, på lördag bara en. Här var det ännu ingen vattenkö.

Mina andra favoriter, Cleaning Women.

Såg Harri Hertell läsa sina dikter till musik när Grace körde förbi.

Hawkwind, som inte riktigt infriade mina förhoppningar.

Fint var det. Och finare blev det när det blev mörkt.

Fintfint.

Och lite suddigt.

Sedan kom lördag och nya tag. Här Pommi och Grommi som ger en hederlig barnkonsert där jag blev kastad till sent 80-talet, jag nämnde sången "Som en gummiboll kommer jag tillbaks till dej" till mitt sällskap och så råkade nästa sång vara exakt den. Plus poäng.

The Hearing, en överaskning och min lördagsfavorit.

Mümmö, min andra lördagsfavorit. Här hade de ännu inte startat. Sjukt bra. Och sjukt hårt att sitta på stora vassa stenar som en fick pussla med lite innan en satt sig.

Här är nån som jag redan glömt bort. Mitt sällskap hade åkt hem för några timmar sedan och jag hade inte längre något skrivet på min lilla luntlapp. Gick rätt planlöst mellan de tio scenerna innan jag gick hem.

DXXXA D med gäster (exempelvis Åbopoeten Robert Meriruoho som överaskningsgäst på scen), som jag sett fram emot. Levererade. Stod långt fram i gränden och fattade först när det var slut hur otroligt tättpackat och många som stod bakom mig.

Följande dag skulle jag inte alls ha orkat men satt mig ändå i bilen för en dagsutflykt. Här står jag vid Brankis i Karis och väntar på matsällskap. Rätt många år sedan jag stod på samma trappa och köade in på disco i Brankis.

Efter maten körde vi till Barösund, satt på Esso och fördrev några timmar.

Barösund är Barösund och där är gamla skolan.

Vi åkte färja. Lämnade bilen vid färjfästet för att undvika köer. Sedan såg jag teater och blev otroligt störd. Så mycket att jag skulle ha velat åka i pausen, men då skulle sällskapet ha blivit strandsatt. Gav en kort och arg feministisk analys i bilen hem.

Och idag, klockan 00:02 steg jag in i mitt hem igen. Tänkte att jag ska ta en rätt programfri vecka, slöa, bli uttråkad på ett bra sätt, inte träffa tusen människor och syssla med hushållssysslor och renovering. Därför har jag idag bakat bröd, gjort pulled pork, gjort quinoasallad och bokat in Flow Park på lördagen (kom med! speciellt om du inte är som mitt sällskap (två mycket vältränade unga män som antagligen ruschar iväg till de svåraste banorna när otränade jag svettas med de lättare) eller en kan väl komma med vältränad också men då ser jag dig väl bara de tio första minuterna när du värmer upp genom att göra samma bana som mig, eller nja, ifjol började de vältränade typerna med de banor som jag vågade på den sista timmen ungefär, äh bara kom!). Sen pituinen se.

Karis rock city

The Dogshit Boys tribute till hemljuvahem

återupptäckten

 Har återupptäckt Magenta Skycode.

tips i tre städer, eller min läsordning för juli

Den 12-14 juli kan man vara i Stockholm. Då kan man på ett ungefär gå till Galärparken och se  Much Ado About Nothing (av The Stockholm English Speaking Theatre), se utställning av Kjartan Slettemark på Kulturhuset, samt se utställningar av Lu Kowski och Dana Sederowsky på Fotografiska.

Den 18-19 juli kan man höra på musik i Åbo. 91 band/artister på två dagar under H2Ö. Bland annat de här kan man se:














Den 20 juli kan man utvilad och nyter åka till Barösund i Ingå för att se Skärgårdsteatern. I år spelar de:

Fast sämre kunde det väl vara

Lite hur det är just nu: flyter på en massa saker i huvudet. Så många att jag inte lyckas uppfatta en enda. Det känns inte som ett nystan eller en cementklump som stockat uppfarten, utan snarare är det motorväg med för många filer att hålla reda på.

Satt vid åstrand imorse och försökte skriva skönlitterärt. Visste att jag en kort stund tidigare kommit på något som verkade vettigt, men när jag satt där kom jag inte på det. Tänkte mest på annat utan att tänka på något överhuvudtaget. Har nu suttit i arbetsrummet, försöker skriva vetenskapligt på engelska. Blir inte så skapligt. Blir inte så engelskt. Blir knappt något alls. Och igen, tänker mest på annat utan att tänka på något överhuvudtaget.

Och det är väl rätt klart egentligen, jag är extremt rastlös just nu. Det kanske inte syns. Eller det skulle synas om man skulle följa med mig. På söndag spelade jag tennis, på måndag gick jag på café Art och skrivträff, åt lunch på Tintå, jobbade (försökte skriva, pratade istället med (nästan) varenda människa i samma korridor, och de var ovanligt många), gick till RantaKerttu, gick till Forum Marinum, steg på Jakke Jokilautta för att lyssna på jazz. På tisdag jobbade jag (försökte skriva, pratade istället med (nästan) varenda människa i samma korridor, och de var ovanligt många), cyklade iväg för att spela tennis, kom fram till regnig tennisplan och gick till Hirvi istället. På onsdag jobbade jag (försökte skriva, pratade istället med (nästan) varenda människa i samma korridor, och de var ovanlig många), gick på kaffe till Kirjakahvila, därifrån till Veritasstadion för fotbollsmatch och vidare till Hirvii. Idag har jag varit på café Qwensell och skrivträff, jobbat (försöker skriva, pratat istället med (nästan) varenda människa i samma korridor, och de är ännu fler än tidigare i veckan) och snart ska jag gå till Nationalbalettens uppvisning på Varvstorget. Egentligen tänkte jag inte göra något alls ikväll. Vara hemma. Men jag orkar inte, blir rastlös. Fast det kanske inte syns.

Förra veckan längtade jag till lördag. Då skulle jag inte göra någonting. Inte under hela dagen. Det gjorde jag inte heller, men blev så rastlös att jag fullbokade hela den här veckan i förtid.

Kunde tänka mig att sitta stilla på en gräsplätt någonstans imorgon, till och med försöka vara tyst den mesta av tiden, men med sällskap så att jag inte behöver vara tyst hela tiden. Typ som att sitta på J&Js terass. Bli lite mera zen. Så där på riktigt.

När det drar ihop sig

Gammal skåpmat: 2012, 2011, 2010 och 2009. 

Årets film: Vi är bäst!

Årets filmupplevelse: Det enda som på något sätt var speciellt var att jag var på bio första gången i mitt liv ensam med pappa någon dag innan jul. Vi såg Hobbit.

Årets utställning: David La Chapelle i Stockholm.

Årets seriealbum: Tror att det varit ganska klent med sådana. Eller så minns jag fel.

Årets musikupplevelse: Hur jag än försöker minnas kommer jag inte ihåg att jag varit på någon konsert i år. Mycket konstigt. Men ingen panik, kom på att jag två gånger i år läst dikter ackompanjerad av ett band.

Årets bok: Martrådar av Mia Franck.

Årets spel: Candy Crush. Fastnade i maj och kom till slutet för några dagar sedan.

Årets teve: en hel massa seriemaraton har jag avverkat. Senast en säsong av Homeland under julen.

Årets reseupplevelse: En mycket impulsiv resa till Stockholm. Någon timme efter att jag fick idén satt jag på båten.

Årets teaterupplevelse: Håpas du trifs bra i fengelset. Var jobbig att se just den dagen.

Årets dansföreställning: Nötknäpparen.

Årets konferens: har bara varit till Malmö på något som kallades un-conference.

Årets bästa beslut: att skriva en forskningsplan för ett nytt projekt.

Årets orosmoln: de tre klassikerna: sjukdomar, döden, och ekonomin.

Årets äckligaste: en kaskad av Orvar. Kan nu meddela att spår inte längre finns kvar.

Årets "Äntligen!": Lämnade in doktorsavhandlingen för förhandsgranskning och skickade iväg ett skönlitterärt manuskript till förlag.

Årets mat: under de senaste månaderna har jag ätit en massa körsbärstomater och svarta bönor i ugn med grynost.

Årets fest: hade en litenliten fest i början av året. Har främst varit en del förberedelser inför nästa års fest.

Årets heldag: firande av brorsa. Först klättring, sedan mat och slutligen en och annan pub.

Årets "Åhå, det hade jag ju glömt bort, tills jag läste det i min blogg": våren. Å andra sidan kunde den gott och väl glömmas. Den var bara tung, mörk och trög. Orkade inte alls vara social. Det enda jag klarade var att gå på tisdagar på skrivkurs + öl, och det var för att det var inrutat i kalendern och inte krävde så mycket mer.

Sommaren 2013

Eller ett blogginlägg kallat härmapa. Eller ett blogginlägg för att hjälpa sommarnätstrejkande Nina.

Sommarens mat: grillade lammkotletter.
Sommarens musik: Ja må vara sist i världen, men nu har jag börjat lyssna på Alice b. Färmst på låten Akta, lekande barn.


Sommarens bok: Jag sa senast igår att jag inte läst i sommar, senare kom jag på att jag ljög. Jag plöjer just nu igenom en bok som innehåller Sonja Åkessons alla diktsamlingar. Mycket bra.
Sommarens dryck: Skumpa. Eller flädersaft. Eller skumpa blandad med flädersaft. Eller en limocellobål jag gjorde under sommarens grillfest.
Sommarens motion: Började sommaren med att spela tennis upp till tre gånger i veckan. Sedan kom slutspurt med avhandling och tennisspelande försvann.
Sommarens äntligen: Att jag lämnade in doktorsavhandlingen till förhandsgranskning.
Sommarens heldag: Dagen vi var ett stort gäng till Flow Park, efteråt gick en del av oss ut och äta. Jag var så trött i huvudet att jag glömde att jag skulle föra vattenglaset till läpparna. Öppnade munnen och hällde ett halvt vattenglas i famnen.
Sommarens spel: Catan. Spelet beräknas ta 45 - 60 minuter. För vår familj tar det över tre timmar för att vi förhandlar med största allvar.

Catan

Sommarens plats: En folktom arbetsplats. Där hasade jag mellan arbetsrummet och kafferummet i myskläder.
Sommarens tittande: Alla säsonger av Buffy.
Sommarens hemprojekt: Jag målar en del av tapeten i vardagsrummet med tusch. Det blir fint.
Sommarens spring: Utfördes inte av mig. Det var brorsan som sprang ett helt maraton. Jag såg hon starta, några gånger längs gatorna och när han kom i mål på stadion. Det var mäktigt. Så mäktigt att jag inte kunde ropa, bara stå där och vifta. Jag hade stått rätt länge på stadion och väntat, behövde på vessan. När han var 1,2 kilometer från mål skickade han ett meddelande och jag rusade till närmaste toalett så fort jag kunde. Rusade tillbaka in på läktaren och det visade sig att han skulle springa sin förmodligen lånsammaste 1,2 kilometer. Jag hann verkligen med god marginal och min tidigare spurt kändes ganska fånig.
Sommarens skräck: Ovädret i Karis som kom så plötsligt. Enorm hagelskur, skyfall. Jag råkade vara i en bil, mamma och pappa i en annan bil och brorsan på motorcykel. Jag stannade så många gånger längs vägen att jag tappade räkningen. Såg ingenting. Väl framme kom vi fram till en översvämmad källare. Vi stod fyra personer med ämbar och tömde källaren i okänt antal timmar.

Hagel flera timmar efter hagelskuren.

Sommarens resa: Oändligt antal bilresor mellan Åbo och Karis. Vanligtvis brukar jag woop-woopa när jag gör över gränsen mellan Nyland och Egentliga Finland, men den här sommaren körde jag där så ofta att jag tröttnade.
Sommarens fest: Tror att jag varit på bara en fest. En mycket avslappnad grillfest i Snappertuna. Mest mat, krocket och kortspel.
Sommarens köp: Minns inte om det var på våren eller sommaren, minns bara att det var varmt ute då jag och brorsan köpte en bil i gemensam vårdnad.

Like a fading rainbow

Jenny Wilson

en lista, det är ju fredag

Dagens planer: jobba lite till (och försöka undvika att skriva dagens favoritord innebär. Jag anar att det inte är till avhandlingens fördel om det finns med i varje mening, vilket innebär ...), äta lunch med S, jobba lite till, hjälpa S flytta, få besök av O, sitta på åbåt.

Min lunch kommer att bestå av: något gott på Nick's Food Design. 

Vädret utanför mitt fönster är: förvånansvärt kallt. Glad att jag inte råkade ha annat rent än långbyxor. Blåsigt och stora vita moln.

Inatt drömde jag: två mardrömmar. Grälade i en och träffade förvirrad mommo i annan. 

Igår hände detta: cyklade svettig till tandläkare, cyklade till fel ställe, cyklade rätt, ännu svettigare när jag kom till rätt tandläkarstation. Tog en tupplur mitt på dagen. Tänkte hela dagen att jag borde jobba, men orkade inte. Tog bilen till butik för att handla glass.

Dagens outfit består av: svart t-skjorta, svartgråa byxor (idag kunde vi vara tvillingar Mia!), vita converse.

Det här är min favoritlåt just nu: Dum i huvudet av Monty.

Den här sommaren har jag lärt mig något nytt: det enda jag kommer på är att jag lärt mig att små mårdhundar egentligen är ganska söta.

Nästa fest jag ska gå på är: om kvällens terassrunda är fest, ikväll! 

Just nu är jag så irriterad på: att jag den här veckan envisats med att jobba hemifrån där det varit hett och kattdisstraktion. Idag cyklade jag till jobbet och här flyter skrivande på.

Däremot vill jag rekommendera: att inte bara lyssna på sommarprat från P1, utan också Radio vega.

7 rätt en midsommar

1. Jag gick i skogen på midsommar.
2. Jag hade glömt filmandet på medan jag gick i skogen.
3. Jag tycker om skog.
4. Jag gjorde en film om att gå i skogen.
5. Sången är Kanou av Fatoumata Diawara.
6. Jag tycker också om Fatoumata Diawara.
7. Innan jag började filma såg jag en livslevande ung mårdhund. Jag trodde först att det var en katt. Den stod vid väggrenen och åt något.

midsommar2013 from Lotta on Vimeo.

Kulturkonsument, det är jag

Och dessutom kan jag inte vara annorlunda än Nina och Bokbabbel.

Första skivan jag köpte: Joyride av Roxette. det var tider det.
Senast spelad låt: Så får du mig ändå av Emil Jensen. 
Första siten jag kollar när jag vaknar: Mejlen.
Spel jag spelar mest: Candy Crush.
VOD-tjänst: Netflix.
SVT Play-tips: Är dålig SVT-tittare, så kan inte rekommendera något. 
Favoritradioprogram: Morgonpasset i P3, Kulturtimmen och Radar från Yle Vega.
Söndagskulturkonsumtion: Skulle vilja säga att jag går på museum, för det vill jag på riktigt göra. För det mesta blir det teve, litteratur eller podcasts.
Dyraste kulturvana: Något år konserter och något år teater. Just nu är jag rätt sparsam.
Film jag sett flest gånger: Amadeus.
Bok jag läst flest gånger: Antagligen Av blygsel blev Adele fet, skriven av Susanne Ringell.
Favorittidskrift: Tidningen Skriva.
Konstart som är svårast att relatera till: Revy.
Konstverk jag skulle vilja äga: Lättaste frågan någonsin. Något av Katja Tukiainen, Stiina Saaristo eller Anna Maria Ekstrand.*

Stiina Saaristo. Kohtauksia eräästä avioliitosta, 2005.  Bilden lånad härifrån.

Verk som fått mig att gråta: Har hänt att jag börjar gråta av att läsa böcker, men finns ingen speciell bok.
Favoritsite: Kulturbloggen. Där finns allt.

*De senaste åren har jag gått på loppis för att leta grejer jag kan använda för att göra ett eget konstverk i stil med Anna Maria Ekstrands. Jag har en del i skåpet, men behöver mer. Hit med leksaker, silkesblommor och chockrosa grejer. Annat jag letat en tid är ett gammalt cykelhjul. Ser framför mig en väggbonad. Tänker att det skulle fungera perfekt med min roskisfyndade teve.

All your Gold

Bat for Lashes

Take me where it's at

BILL, MORAY & BILL (om en dryg månad i Åbo)

alltså hjälp

Här sitter jag, har ätit morgonmål för längesen och tänker nu gå ut och springa. Det är söndag. Jag var hemma runt två i natt. Eurovision. Vaknade före åtta. Är fortfarande hög på gårdagskvällens uppträdande, och att jag igår lyckades skriva en ny dikt som fick folk att skratta på rätt ställe. Jag vill aldrig göra något annat än läsa mina dikter ackompanjerad av ett live band. Ge mig en orkester. Helst den från igår. Och människorna i publiken som log stort, nickade och gungade i takt. Jag måste bara bli lite bättre på att känna när saxofonisten vill reagera på orden. Kunde göra det där hela tiden. Ja, förutom att tydligen springa mellan keikkorna. Och nu är det så tokigt att ingen ens kommer hinna rädda mig från springandet. Bara tossorna på och jag är ute på vägen och spurtar.