9 mars 2015

Att ge röst, ta plats, synliggöra


Att klockan just nu är 00:00 finländsk tid, och internationella kvinnodagen var igår, är egentligen väldigt passande. Dagen efter borde också vara kvinnodagen. Alla dagar borde vara.

Jag kunde skriva om författare som betytt speciellt mycket för mig. Om Birgitta Boucht som år 1975, tillsammans med Carita Nyström publicerade den finlandssvenska feministiska klassikern Denna värld är vår. Handbok i systerskap, och där följande dikt ingår:

När jag plötsligt reste mig upp

slog mitt huvud hårt mot din haka
din tunga klämdes mellan tänderna
och munnen fylldes av blod
så att du inte kunde tala

det skulle inte falla mig in
att be om ursäkt över kollisionen
som var oundviklig
inte därför att jag rätade på ryggen
utan därför att du stod i vägen


Jag kunde skriva hur glad jag blev när jag hittade ett exemplar av boken på ett antikvariat, hur glad försäljaren blev när hen såg att jag ville köpa den, och hur jag brukar läsa några dikter från den när jag undervisar i introduktionskursen till genusvetenskap och vi diskuterar feminism med ett historiskt perspektiv.

Jag kunde skriva om hur det kändes när jag hittade poeten Sonja Åkesson, när jag hittade serietecknaren Nina Hemmingsson, när jag i gymnasiet var livrädd för att stå framför klassen. Hur jag en gång under gymnasietiden valde en bok att läsa från lärarens lista, hur det råkade bli Glaskupan av Sylvia Plath, om känslan när jag lite senare stod framför klassen och höll ett ivrigt och långt föredrag om boken med rosiga kinder. Hur mina rosiga kinder efter en tid inte var nervositet och scenskräck utan iver, hur jag inte tittade på pappret med mina anteckningar, hur jag höll på och höll på, hur jag inte ville sluta, hur jag ville att alla skulle höra, hur jag ville står kvar, hur jag i det fönsterlösa klassrummet nere i källaren visste att jag vill fortsätta stå på en scen framför en publik och vara ivrig över något och hur jag brukar tänka på det innan jag poetry slammar. Jag kunde skriva om Märta Tikkanen, om hennes gripande, hjärtklamrandekramandekrypande böcker, om hur jag en gång uppträdde med en egen text när hon satt i publiken och hur glad och nervös jag var över att se min förebild på första raden.

Jag återkommer till otaliga författare, serietecknare och poeter, också om det här inte är en bokblogg, men eftersom så många fina förebilder tar plats med texter och bilder. Jag kunde skriva om när jag hittade låtskrivaren Annika Norlin och hennes texter, och hur jag rodnade under Göteborgs bokmässa när hon kom ihåg mig från dagen innan.

Jag kunde idag skriva om tretton bloggande flickor som min doktorsavhandling handlade om. De som tog plats och bloggade om det förbjudna. Som gjorde motstånd. Som skapade ett subversivt flickskap. Och hur jag tänker på Birgitta Bouchts ord: Att hålla inne med sin kunskap är liktydigt med att hålla uppe förtrycket, när jag nämnde avhandlingen i blogginlägget. Jag kunde skriva om forskare som Judith Butler och Fanny Ambjörnsson.

Vilka jag än skriver om återkommer jag alltid till att ge röst, ta plats, synas.

Och jag avslutar med att ge synlighet till en kolumn skriven av Pia Heikkilä. En kolumn om varför vi inte ska fira Internationella kvinnodagen med rosor.

Det här är ett långt blogginlägg.
Det får ta plats.

......................................................................................................................

Hela det senaste dygnet har bloggare som deltagit i Kulturkollos bloggstafett skrivit om kvinnor som inspirerat. Ni kan hitta en lista och länkar till de andra bloggarna här.



9 kommentarer:

Lotten sa...

Det är viktigt att lära sig ta plats. Men med respekt. När jag pratar med min mor om att "ta plats" så tolkar hon det alltid som att man tar plats på någon annans bekostnad, att man inte ser andra människor. Jag tolkar begreppet helt annorlunda, och har funderat på vad det kommer sig av. Generationsskillnad? Min mor har "tagit plats" i min tolkning, men inte i hennes.

Hanneles bokparadis sa...

i vissa länder ger kvinnor rosor till varandra.

Bokskorpionen sa...

Tack för ett tänkvärt inlägg! Det där med att ta plats är en balansgång tycker jag; man ska inte låta sig själv bli överkörd, men inte heller köra över andra då det gäller att ta plats. Men alla måste få plats! :-)

Ethel Hedström sa...

Vilket bra poem! Tack för ett bra inlägg!

C.R.M. Nilsson sa...

Den där dikten kändes väldigt träffande. Tack för ett tänkvärt och intressant inlägg :)

kajsasbokblogg sa...

Det där med att ta plats är kanske inte för alla? Vissa trivs i kulisserna, vill leva sitt liv där men ändå bli respekterade. Att ta plats är inte bara att synas mest, höras mest. I mina ögon är det även att vara uppmärksam mot medmänniskor. Då får man ta hur mycket plats man vill för då blir det inte för mycket.

när det börjar sa...

Hakade också själv upp mig på "ta plats". Det är egentligen rätt problematiskt. Som om vem som helst kunde ta plats och hur mycket plats som helst. Som om det inte fanns strukturer, kultur, samhälle en hel omgivning. Lite som att säga att alla kan få allt de vill bara de kämpar. Det vill jag inte säga. Och att ta plats kan också betyda så många olika saker. Det ska vara okej att inte synas, att inte ropa och skrika. Tänker att det dels är en generationsfråga, men kan också vara kopplat till klass, för att nämna en kategori. Å, nu vill jag skriva ett inlägg till! Men det får vänta, måste jobba. Glad över alla kommentarer!

Västmanländskan sa...

Tänkvärt! Tack!

när det börjar sa...

Tack!