30 augusti 2013

Sommaren 2013

Eller ett blogginlägg kallat härmapa. Eller ett blogginlägg för att hjälpa sommarnätstrejkande Nina.

Sommarens mat: grillade lammkotletter.
Sommarens musik: Ja må vara sist i världen, men nu har jag börjat lyssna på Alice b. Färmst på låten Akta, lekande barn.


Sommarens bok: Jag sa senast igår att jag inte läst i sommar, senare kom jag på att jag ljög. Jag plöjer just nu igenom en bok som innehåller Sonja Åkessons alla diktsamlingar. Mycket bra.
Sommarens dryck: Skumpa. Eller flädersaft. Eller skumpa blandad med flädersaft. Eller en limocellobål jag gjorde under sommarens grillfest.
Sommarens motion: Började sommaren med att spela tennis upp till tre gånger i veckan. Sedan kom slutspurt med avhandling och tennisspelande försvann.
Sommarens äntligen: Att jag lämnade in doktorsavhandlingen till förhandsgranskning.
Sommarens heldag: Dagen vi var ett stort gäng till Flow Park, efteråt gick en del av oss ut och äta. Jag var så trött i huvudet att jag glömde att jag skulle föra vattenglaset till läpparna. Öppnade munnen och hällde ett halvt vattenglas i famnen.
Sommarens spel: Catan. Spelet beräknas ta 45 - 60 minuter. För vår familj tar det över tre timmar för att vi förhandlar med största allvar.
Catan
Sommarens plats: En folktom arbetsplats. Där hasade jag mellan arbetsrummet och kafferummet i myskläder.
Sommarens tittande: Alla säsonger av Buffy.
Sommarens hemprojekt: Jag målar en del av tapeten i vardagsrummet med tusch. Det blir fint.
Sommarens spring: Utfördes inte av mig. Det var brorsan som sprang ett helt maraton. Jag såg hon starta, några gånger längs gatorna och när han kom i mål på stadion. Det var mäktigt. Så mäktigt att jag inte kunde ropa, bara stå där och vifta. Jag hade stått rätt länge på stadion och väntat, behövde på vessan. När han var 1,2 kilometer från mål skickade han ett meddelande och jag rusade till närmaste toalett så fort jag kunde. Rusade tillbaka in på läktaren och det visade sig att han skulle springa sin förmodligen lånsammaste 1,2 kilometer. Jag hann verkligen med god marginal och min tidigare spurt kändes ganska fånig.
Sommarens skräck: Ovädret i Karis som kom så plötsligt. Enorm hagelskur, skyfall. Jag råkade vara i en bil, mamma och pappa i en annan bil och brorsan på motorcykel. Jag stannade så många gånger längs vägen att jag tappade räkningen. Såg ingenting. Väl framme kom vi fram till en översvämmad källare. Vi stod fyra personer med ämbar och tömde källaren i okänt antal timmar.
Hagel flera timmar efter hagelskuren.
Sommarens resa: Oändligt antal bilresor mellan Åbo och Karis. Vanligtvis brukar jag woop-woopa när jag gör över gränsen mellan Nyland och Egentliga Finland, men den här sommaren körde jag där så ofta att jag tröttnade.
Sommarens fest: Tror att jag varit på bara en fest. En mycket avslappnad grillfest i Snappertuna. Mest mat, krocket och kortspel.
Sommarens köp: Minns inte om det var på våren eller sommaren, minns bara att det var varmt ute då jag och brorsan köpte en bil i gemensam vårdnad.


28 augusti 2013

En utmaning (inte bara att hållas vaken)

En utmaning kan inte komma mer lägligt. Imorse vaknade jag halv sex utan väckarklocka. Halv sju hade jag redan ätit morgonmål. Börjar kännas som natt. Men för att inte somna nu och vakna tolv i natt, svarar jag på en och annan fråga som Mia skickade vidare.


Vem inspirerade dej/uppmande dej att börja blogga?
Det var början av år 1998, vi hade nyligen skaffat internet hem och jag hittade något som kallades nätdagbok. Ingen direkt som inspirerade eller uppmanade.

Hur väljer man ämnen att blogga om?
Jag vet inte hur man gör. Men jag vet hur jag gör. Jag bara börjar ett blogginlägg och ser vad det blir. Oftast sker det spontant. Jag har nått att berätta. Det har hänt nått. Jag har sett nått.

Vad vet de flesta inte om dej?
Jag tror att ganska många vet ganska mycket om mig. Antagligen är det inte så. En sak som bara några få närmaste sörjande vet är att jag är mörkrädd. Riktigt mörkrädd. Tror inte att andra än mina föräldrar och brorsa vet hur mörkrädd jag är. Dessutom har jag uselt mörkerseende. 

Vilka tre ord beskriver din stil allra bäst?
Ombytlig. Lite barnslig. Eller torr. Ironisk. Upprepande. Avskalad. Beror på om man pratar om skrivande, kläder, inredning eller humor.

Vad tycker du om att göra när du inte bloggar?
Skriva, äta ute, titta på teve, hänga med katter, familj och kompisar, spela kort/dataspel/brädspel, pyssla, estradpoeta.


Om Jill, Jessica, Mymlan och Ponks vill svara på samma frågor, så svara på.


27 augusti 2013

dagens hurra!

Visade sig att jag inte är underkänd i språkgranskningen. Någon hade skickat dit den i ett för tidigt skede. Ett trefalldigt hurra. Hurra! Hurra! Hurra! Nu ska jag semestra en tredje vecka.

grejer bloggar gör med folk

Igår, någon minut över tre, promenerade jag från frissan, som finns i andra änden av stan. Under de två och en halv timmarna hos frissan betade jag av en mejllista på människor jag tidigare lovat och ville på lunch/kaffe/öl med. Listan var lång och jag hade inte hunnit genom hela. Jag hade nyss diskret speglat mig i skyltfönstret, som jag gick förbi och tänkte att håret ser rätt okej ut, även om det kändes som om jag hade en mommohjälm gjord av spray på håret. Och då mötte jag en rockstjärna.

Det var inte Mike Monroe. Det var en bloggande rockstjärna. Eller egentligen inte en rockstjärna, även om jag alltid tänker henne som det. Hon är cool. Riktigt cool. Hon hade min överlägset favoritigaste blogg en gång i tiden. Hon har nyligen fortsatt blogga. Hon studerade till skådespelare i London. Hon gör helt otroliga sminkningar. Hon bloggar ärligt, häftigt och sårbart. Hon är relativt nyinflyttad i stan. Hon har ordet rock i sitt bloggnamn. Första och enda gången vi tidigare träffats var på en fest i Jakobstad sommaren 2007. Hon var på listan över personer jag skulle mejla om kaffe, men inte ännu hann med hos frissan. Hon hörde av sig i början av året. Men våra mejl om tidtabell råkade sammanfalla med att jag ibland låg på rygg på köksgolvet och försökte få luft vid andnöd (det gick om, det har inte hänt igen sedan våren) och jag bara orkade träffa människor impulsivt eller om vi hade en överenskommen tid och plats som inte ändrade sig från vecka till vecka.

Och nu kom hon gående på gatan. Jag kände igen henne på håll och hon kände igen mig. Det kändes som om vi alltid känt varandra. Bloggar är nog riktigt häftiga.

26 augusti 2013

senaste instagramfavorit i repris

video

Loppisfyndade en robot. Har några gånger tidigare fingrat på robotar på loppisar men oftast har de varit rätt små och dyra. Den här var stor och till rätt pris. Väl hemma upptäckte jag dessutom att den hade en on/off-knapp. Den pratar! Den blinkar och lyser! Ja, jag är 33 år!

Så snart jag lagt filmsnutten på instagram gillade mamma filmen och skickade sedan ett meddelande till mig där hon undrade om jag nu köper leksaker för att jag inte fick så mycket leksaker som liten. Nej. Jag läser bara för många svenska inredningsbloggar. Ja, och så gillar jag robotar. Och actionfigurer. Och Turtles. Och Ghostbusters. Och dinosaurier, som jag målar i grälla färger.

25 augusti 2013

Att gå ut och leva på riktigt, med mera.

Jag såg på Pixel idag via areena. Trodde inte att jag hörde rätt. Sedan blev det värre, och så blev det värre och till sist blev det så tokigt att jag slutade titta.

I programmet ingick en intervju med en person som gjort ett spel om Snowden. Efter intervjusnutten pratade programledarna lite om spelet. Brunow sade först rätt okej saker, men så säger Lehtola:
- Men killar som sitter nätterna igenom och spelar de här dataspelen tillsammans, jag förstår inte riktigt vad de är ute efter. De tror att de blir starka via de här spelen men ändå möter de inte världen på riktigt. Att det är själens maraton men ändå så tror jag att det finns en lathet i att inte på riktigt gå ut och leva.

Varpå Brunow: 
- Själens maraton låter bra. Jag tänker att om man gjorde ett sånt här spel om Julian Assange så skulle det hända mycket annat också än usb... stickor skulle då ragga upp svenska flickor kanske.

Och Lehtola avrundar med: 
- Kanske det skulle vara intressantare.

Alltså på riktigt. På riktigt! Om kursen Internet Culture and Gender, som jag undervisar, inte till stor del avläggs av utbytesstudenter så skulle jag ha klippet som ett diskussionunderlag. Bara killar som spelar? På nätterna? Tror de att de blir starka? Möter de inte världen? Lata? Från usb-stickor till ragga? Och som pricken på i:et eller spiken i kistan: det är intressantare om raggande av flickor ingick?

24 augusti 2013

två veckor är ingenting

Det är inte svårt att ha semester. Inte det minsta svårt. Egentligen är det ganska lätt. Jag kunde fortsätta hur länge som helst om jag inte fick så ont i ryggen av att ligga på soffan när jag ser klart hela Buffy, säsong fem av Breaking Bad och säsong ett av Orange is the New Black, eller om jag inte blev så trött av att några timmar aktiverar mig genom att gå på stan, spela brädspel, heja på brorsa som springer en hel maraton (ja, om jag inte skärpt mig och samlat ihop mig hade jag storgråtit när jag såg honom springa över mållinjen), göra loppisrunda, plocka sjutton (ja, 17) kantareller, simma i kall havsvik, premiäråka bak på pappas motorcykel och han ropar nått om att jag inte ska vara så rädd, att jag gjort värre saker. Och idag var lördagen jag fick mejl om att dendär avhandlingen inte klarat språkgranskningen, att jag ska på ett möte tisdagmorgon om grejen, att de förstår det som att jag skickat in en ofärdig text, att jag tre veckor på mig att fixa det. Och jag tänker att det får väl vara den semestern, att det kanske är lika bra att jag återvänder till arbetsrummet från och med tisdag.

23 augusti 2013

Knack, knack

Vem där?
Orvar.
Vem Orvar?
Knackkorvar.


Jag tror han har hört den förut.

22 augusti 2013

Det smakar inte som det ser ut


Hur man får mig att stanna flera dag mer i Karis än jag planerat? Man är min pappa, lyckas jaga fram potatiskorv även om säsongen börjar först i september och säger till mig att jag får det som lunch några dagar senare. Grymt gott. Fås inte på sommaren. Finns inte att köpa i Åbo. Jag vill inte veta vad det innehåller.

14 augusti 2013

Vad jag gör om dagarna

1. Stiger upp lite över sex för att köra mamma till jobbet när det regnar.
2. Tittar på friidrott och dagstevefilmer med pappa.
3. Berättar olika outtalat feministiska grejer för pappa, som blir upprörd över den orättvisa världen med hemska åsikter. Mycket uppfriskande att upptäcka att det finns en feminist i honom fast han inte själv skulle säga det.
4. Tänker på förord och tacktal.

13 augusti 2013

och på den vägen är det

Jag minns bara en grej från min första skoldag, tjugosex år sedan. Skolan hade två ingångar och vi hade innan skolstart fått lära oss hur vi skulle hitta till vårt klassrum från en av dörrarna. Jag tog så klart andra dörren. Slutade med att läraren kom för att leta efter mig och hittade mig. Antar att det hade något att göra med snäll flickas tysta protest.

Bara viktiga saker

Och sedan: hängde med katt och trattkatt, hängde med människor, drack skumpa, fick rekorderlig mensvärk, svimmade nästan, fick feber, låg stilla, åkte bil till Karis, hängde med egna katter, hängde med mamma, pappa och bror, såg på friidrott, såg ännu mer friidrott, tog tupplurar mitt på dagen, handlade mat, gjorde mat, satt i trädgårdsgunga, blev irriterad, lugnade ner mig, tog det lugnt och tar det lugnt, tar det lugnt, tar det lugnt, börjar känna mig utvilad och har börjat fundera på hurudana bordsnamnskyltar och vilka bordsdekorationer jag ska pyssla till karonkka. Jag tänker mig lottiga.

9 augusti 2013

Klar!

Igår gjorde jag det. Och det var inte alls som jag tänkt mig.

Efter lunch började jag på riktigt tröttna på att pilla. Varje gång jag skrapade fram en sista referens, lossnade en skorpa någon annanstans och den behövde fyllas med en femtielfte hänvisning till tidigare forskning. Så jag blev klar. Så klar som jag kunde bli i det här skedet, sparade en version där jag tog bort alla egna kommentarer och märkta hål. Låtsades inte om hålen. Printade 205 sidor i tre exemplar, gick med kuverten till postrummet och lämnade kuverten där. Det var det. Glad var jag. Men mest av allt var jag trött, och kallsvettig. Det var inte alls så dramatiskt som jag tänkt mig, också om jag fyllde både facebook, instagram, twitter och vine med bild/videobevis. Alla andra utom O hade gått hem från jobbet. Och O menade att jag inte kan gå hem och sova nu, så vi gick till en terass. Jag drack skumpa och sedan gick jag hem. Ringde mamma på vägen hem. Det tog en evinnerlig tid att gå hem i den klibbiga hettan och tröttman. Sov någon timme när jag kom hem. Vaknade på kvällen och ångrade allt jag gjort. Jag var beredd på allt ångrande, men inte att det skulle komma så fort. Ångrade alla hål, ångrade slutet, ångrade att jag lämnat in det. Funderade om jag borde gå tillbaka till postrummet, rädda mina kuvert. Det gjorde jag inte. Jag sov lite till. Vaknade sent, ringde Alberga för att berätta nyheten och sitter fortfarande i nattkläder vid köksbordet. Tittar på människor utanför köksfönstret som plockar stadens planterade solrosor, tänker att jag borde tvätta kläder första gången på flera veckor. Tänker att jag inte orkar klä mig för att gå efter en solros. Tänker att solrosor inte doftar så gott.

6 augusti 2013

Vet ni vad?

Det tar sig. Så där så att jag bara har de knappa tio sidorna kvar att bearbeta. Att jag nu slappnar av genom att fixa det kosmetiska i referenslistan. Att jag imorse vaknade halv sex men faktiskt låg kvar och dröjde tills jag steg upp lite före åtta. Att jag faktiskt försökt klä mig i kläder jag täcks visa mig i, kammat håret och försökt få en frisyr av det här som borde ha klippts för längesen. Skrivit sammanfattning som ska översättas. Att sammanfattningen lästs, kommenterats, bearbetats och att jag nu kontaktat översättare. Bara en sån sak. Att de flesta är tillbaka på jobb. Att jag idag faktiskt tänker äta lunch med folk om folk vill äta lunch med mig. Inte som igår då jag vagt viftade  i luften när folk knackade på en efter en. Och idag har handledaren visat sig i mitt rum och berättat rolig historia (en rolig historia om hur det kan vara i slutskedet - och jag skrattade på riktigt), medan hon igår sprang här fyrafem gånger för att fylla i blanketter hit och dit. För jo, nu har jag skrivit under första blanketten. Den om att det snart är på riktigt.

2 augusti 2013

Det är inte riktigt klokt, det här (doktorand)livet

Mina perspektiv är helt snedvridna.

Ännu i morse var jag arg för att jag inte orkade jobba mer än sju timmar igår. Jag tyckte inte att jag fått något gjort för att jag inte gjort mer än att skriva en sex sidor lång sammanfattning av hela jäkla avhandlingen. Jag fattade inte hur mycket det var. I dag är jag frustrerad för att det redan är fredag. Att vara arg på lördag och söndag är inte klokt. Jag är inte klok. Lördag och söndag kan inte rå för det. Lördag och söndag är bra. På lördag och söndag ska jag vara ledig, grillfesta på landet.

Helt enkelspråkigt är det just nu. Det är avhandling hit och avhandling dit. Det är bara avhandling. Folk som inte själv varit med om det måste tro att jag flippat. Folk som varit med om det själv, tror förmodligen också att jag flippat. Men ganska stolt är jag över att jag gick tidigare från jobbet i onsdags, drack cider, satt ute, i alla fall ibland tänkte på annat än avhandling. Sedan somnade jag på soffan, vinglade till sängs och vaknade sju. För att jag tänkte att jag igen har en dag då jag kan nästan göra den förhandsgranskningsklar.

Och min hud har blivit finnig. Jag som inte ens var finnig som tonåring. Jag borde till frissan. Mitt hem ser ut som ett bombnedslag. Jag tycker att jag är ganska lugn, men när kollegor återvänder från semestern och frågar hur det går, blir jag hysterisk och viftar med händerna i luften för att visa hur det går. Jag har redan börjat ha mardrömmar om disputationen.

Men nu går jag ut. Handla mat, gå på stan, vila så att jag överhuvudtaget orkat köra till den där landsbygden.