30 december 2008

perspektiv

Var på en rolig fest hemma hos några kompisar, som är ungefär fem år yngre än mig. Och det slog mig att de är så unga. Och det slog mig att de lever ett väldigt annorlunda liv än mig. De lever i ett parförhållande, i en snyggt inredd lägenhet, med trygga heltidsjobb och katter. Sedan kom jag på att jag levde ett liknande liv när jag var lika ung. Det känns som en evighet sedan, samtidigt som man blir särskilt påmind om det vid högtider.

29 december 2008

decemberskörd

Jag är rätt nöjd med decemberskörden. Inget som direkt kan klassificeras som crap har slunkit med. Lite klen är skörden visserligen, men kan förklaras med att jag sträcktittat på Prison Break och Californication.

Grace is Gone hade jag inga som helst förhoppningar om. Jag hade egentligen inte ens någon aning om vad den skulle handla om innan jag såg den. Visade sig att den lätt kom med i månadens top tre. Kanske för att jag tyckte att huvudpersonerna var sympatiska på rätt sätt. Kanske för att jag kände igen mig i syskonens relation. Kanske för att filmen var snygg och hade en måttlig takt. Lars and the Real Girl blev jag rekommenderad och den hade redan tidigare funnits med på min to-see-lista. Gillade den. Vill se den flera gånger, eller i alla fall en gång till. Också den hör till top tre för december. Den tredje filmen som finns på min top tre för december är Surveillance. Jag misstänker till och med att den är månadens vinnare. Den var genialt. Den var snygg. Den var humor. Den var långsam. Filmen klassas på imdb.com som horror, thriller, drama och crime, samtidigt som jag skrattade till perfekta oneliners så att jag hade ont i magmusklerna.

Genast efter att jag sett Burn After Reading tyckte jag att den var usel. Jag var helt enkelt besviken. Tills det gick någon dag och jag fortfarande småskrattade när jag tänkte på en scen från filmen. Tills det gått två dagar och jag kom att tänka på en annan scen. Och tredje dagen gillade jag filmen helt plötsligt. Jag tror helt enkelt att jag måste ge den en andra chans. Det samma gäller egentligen med In the Valley of Elah och Hunger. Halvt besviken först, tills jag insåg att jag flera dagar efter filmen tänkte på dem. Och då tänkte jag inte på dem för att de var dåliga. Nej, de var definitivt värda att se. Och kanske särskilt Hunger.

Felon var en av årets filmer jag inte hört något om, tills jag av en slump såg den. Blev betagen, tappade andan av spänning och faktiskt fällde en liten tår (något som händer kanske en gång på tre år när det gäller filmer). Tropic Thunder hade alla förutsättningar. Den hade storyn. Den hade skådespelarna. Men av någon orsak blev jag lite besviken. Det kändes helt enkelt som om regissören inte utnyttjat allt potential filmen hade. Bottennappet för december var Georgia Rule. Lindsey Lohan, drama, romantik. Say no more.

Och fortfarande finns det några dagar att klämma in några filmer på.

26 december 2008

hemma

Jag sitter ensam i köket när brorsan kommer gående från vardagsrummet.

"Eiks niin", frågar han.
"", svarar jag.
"Lalalalaaa...", sjunger han (med melodin av Beethovens femte symfoni).

Han ställer sig vid köksbordet.

"Någå nya byxor sku vara kiva. Int som farmare.", säger han.
"Du vet. Nog snyggare, men som jag kan ha till vardags.", fortsätter han.
"De får nog vara snygga-snygga", tillägger han efter en liten paus.
"Så riktigt snygga", frågar jag.
"", svarar han och fortsätter "Men int årsfestsnygga. Ja eller så länge jag kan gå med dom snyggt till vardags så."
"Jag vet hurdana du menar", säger jag.

Så var julen slut. Eller i alla fall nästan. På ett ungefär. För nu ska vi ännu åka på mellandagsrean till Helsingfors. Jag och brorsan.

"Nå, har du koll på secondhandbutikerna i Hesa", frågar han senare.
"Lite, men jag kan kolla lite till på nätet", svarar jag.

Efter en stund kommer han tillbaka till köket.

"", frågar han.
"Äh, jag orkar inte göra det i alla fall", svarar jag.
"Du kan väl göra det", fortsätter jag.
"Int blir det någå om int du kollar", svarar han.
"Int då", svarar jag och han går tillbaka till vardagsrummet.

Efter tre minuter kommer han tillbaka till köket.

"Hur är det med secondhandbutikerna", frågar han igen.
"Men inte orka jag ju kolla", svarar jag irriterat.
"Jaja, men jag måste ju fråga igen utifallatt", svarar han.
"Man vet ju aldrig liksom", fortsätter han.

Det är så det fungerar här. Det är aldrig tyst. Det är det jag gillar. Någon säger alltid något. Oberoende om man har något att säga eller inte. Och om man inte har något att säga kan man i alla fall slänga fram en fråga på måfå. Eller allmänna konstateranden. Eller sjunga en trudelutt. Det sjungs mycket i min familj.

"Eller ska vi fara till Stockholm imorgon", frågar han plötsligt.
"Jaaa", säger jag ivrigt.
"Ja men ja", säger jag med lite mera eftertryck.
"Men jag måste tillbaka tills söndagkväll", säger han.
"Då går det ju int", svarar jag besviket.
"Flyg", säger han frågande.
"Ja, jag har ju i och för sig sparat gratisresor med FrequentFlyerkortet", säger jag fundersamt.
"Men kanske jag sku spara dem tills vi kan stanna längre än några timmar", fortsätter jag snabbt.
"Hesa då", svarar han och trummar på stolens ryggstöd för att bekräfta beslutet.
"Jepp", svarar jag.

Förutom att det sjungs mycket i min familj händer det också att snabba och spontana beslut görs. Det gillar jag också.

22 december 2008

tomtetider

Lady of the Lake efterlyste tomtar.
Av förståeliga orsaker finns det inte några tomtar hemma hos mig.
Så här kan det inte fortsätta, tänkte jag och tog kameran med mig när jag satte mig på tåget mot de västnyländska trakterna för att fira jul.
Och visst hade jag rätt.
Där kom de emot mig i tomtehjorder.

God Jul!

Generation Celebration


Detektivbyrån

19 december 2008

såhär vid juletider

När jag var barn avskydde jag att gå till mataffären vid jul. Alltid fanns det någon vitskäggig julgubbe med enorm mage som traskade omkring i affären. Jag kunde inte se någon logik i hans promenadrutt och det var svårt att undvika honom. Än stod han vid potatisen när mamma eller pappa skulle plocka potatis. Än stod han vid grönsakerna och jag var tvungen att övertala föräldrarna att vi kan gå till grönsakerna senare. Jag var rädd för julgubben. Jag ville inte att ha hans godis. Jag ville inte få en kram av honom eller skaka hand med honom.

Det är kanske därför vi aldrig haft tradition att ha en julgubbe som delar ut julklapparna. För att jag inte skulle behöva träffa honom hade mina föräldrar och morföräldrar ett kontrakt med julgubben. Han lämnade julklappssäckarna på nedre våningen när vi var på övre. Sedan gick vi ner för att hämta säckarna. Jag vågade sällan gå med ner eftersom jag var rädd att han inte skulle ha hunnit vidare. Någon aning varför jag var rädd för julgubben har jag inte. Men fortfarande har jag obehag för julgubbar i mataffärer.

Här om dagen blev jag överraskad. I affären stod en livslevande enorm Hugo. Kävipä peikkomainen flaksi. Han stod vid musikavdelning. "Nämen sii, Hugo!", utbrast jag till mitt sällskap antagligen lite för högljutt. Mitt sällskap som inte kände någon Hugo traskade bara vidare, när jag fortsatte "Men såg du Hugo då? Såg du honom?" Slutligen visade sig att mitt sällskap trodde att jag pratade om någon bekant till mig och var irriterad för att jag tjatade istället för att gå fram och prata. Herää pahvi, viimeistä viedään! Övervägde nästan att gå och få en kram av Hugo, men blev för blyg. Han såg så ensam ut och jag hade ju timtal tittat på honom på tv och senare spelat Hugospelet på datorn. Dessutom tror jag inte att barnen i affären visste vem han var. Det måste ha varit någongång i början av 90-talet som han var med i tv som ett telefonspel. Tryck 4 och han går till vänster. Älä kaiva nenää samalla sormella kun pelaat. Jag gick inte fram till Hugo, men han gjorde min dag en hel del bättre. När vi nästan handlat färdigt frågade sällskapet mig var äggen finns. "Säkert bredvid Hugo", svarade jag. Freudian slip.

På sätt och vis fick jag en förståelse för vad ickejulgubbsrädda barn kände när de såg julgubben i mataffären. För mig fungerar tydligen endast Hugo. Pitikö olla hoppu, nyt se on leikin loppu!



18 december 2008

jämlikhet

Gör de sista formändringarna i en vetenskaplig artikel enligt instruktioner. Jag har inte haft problem med att skriva en kort sammanfattning. Inte var det heller besvärligt att ställa in marginalerna, göra sidnumrering, ändra fontstorlek till 10, skriva referenser enligt önskemål eller formatera så en sida består av två kolumner på 8,4 cm. Problemet kom när jag läste följande:

"Be careful with the use of gender-specific pronouns (he, she) and other gendered words (chairman, manpower, man-months). Use inclusive language (e.g., she or he, s/he, they, chair, staff, staff-hours, person-years) that is gender-neutral. If necessary , you may be able to use “he” and “she” in alternating sentences, so that the two genders occur equally often."

Vad artikeln handlar om? Den är en feministisk etnografisk analys av today's outfit i modebloggar. Materialet består visserligen både av bloggar skrivna av unga kvinnor och män, men att gå så långt att jag skulle räkna om jag lyckats nämna han och hon lika många är skrattretande eftersom de manliga modebloggarna i allmänhet är i minoritet och jag har helt enkelt inte hittat lika många män som gett sitt medgivande till att publicera deras fotografier.

Så sådant en arbetsdag som denna.

17 december 2008

World Of Its Own


Tingsek

den där kärleken eller vad det nu var, del 2

Tisdagkväll. Jag tittade på The Millionaire Matchmaker. Ett program som fascinerar samtidigt som det tränar kräkreflexerna. Har du kort hår? Skaffa hårförlängingar. Har du lockigt hår? Använd plattången. Alla vet att män älskar långt hår som de kan dra fingrarna igenom utan att trassla in sig. Inget annat går för sig. Nej, inget annat går väl för sig. Det handlar ju trots allt om så världsliga saker.

16 december 2008

and the search continues

Jaha. Den här julen blir tydligen dedikerad till att undersöka om det är skinka, gravad lax, kokt potatis, ägg, rökt forell, ärter, aladåb, sill, musslor, vindruvor, eller pepparkakor som jag ska undvika i fortsättningen. Idag åt jag alltså årets första julmiddag, kände av den kroniska tjocktarmskatarren och antecknade noggrant i min matdagbok.

Tidigare uteslutet är grönsallad, rågbröd, lök, laktos, paprika, och cola-drycker. Och egentligen tyder allt även på päroncider och öl. Jag är måttligt road.

Holiday


Tough Alliance

15 december 2008

bortglömda ord

Igår blev jag påmind om ett ord jag glömt bort.

Anagga.

Jag är osäker på om det är ett riktigt svensk ord, ett dialektord eller något som hör till min släkt på pappas sida.

dagens lärdom

När jag sover låter jag tydligen som en mobiltelefon som vibrerar. Och så till den milda grad att personer känner sig tvungna att stiga upp för att kontrollera om telefonen ringer.

13 december 2008

städning

Man brukar väl säga att om det inte annars städas, städar man i alla fall när man får gäster. Jag antar att det här talesättet innebär att man själv städar innan gästerna anländer.

Idag provade jag på en ny version.

Jag hade tidigare försett gästen med egen nyckel hem till mig. Jag visste att gästen skulle anlända medan jag ännu var bortrest. Mitt på golvet lämnade jag dammsugaren med en liten lapp. På lappen stod "Hej du! Man får använda mig om man vill". När jag kom hem var golvet dammfritt och jag gick efter en familjepizza för att fira. Det är sånt här man bara täcks prova på sina kära bror.

12 december 2008

Minus Celsius

Idag har Backyard Babies konsert i Åbo.
Jag är i Åbo, men jag är inte på konsert.
Det stör mig ganska mycket.
Men man kan inte få allt här i livet.


vilka är dina starka och svaga sidor?

I morse hade jag papiljotter i håret. Jag noppade ögonbrynen och lackade naglarna ljuslila. Jag gick med klapprande vuxenskor längs med min gata tills den ändrade namn. Gick in i en byggnad. En halv timme efter att jag gått ut från byggnaden fick jag ett telefonsamtal. Efter telefonsamtalet hade jag ett nytt jobb. Fortfarande kan jag inte riktigt koncentrera mig på dagens jobb.

11 december 2008

den där kärleken eller vad det nu var

Jag tror inte att det går att säga det bättre än så här.

För jag kan ju vara lite svår att ha att göra med. Jag tycker om att göra saker på mitt sätt. Jag jobbar mycket, har många intressen och vänner. Läser skräp och teoretiker, sträcktittar på TV-säsonger, tappar lätt bort tre timmar på internet. Jag är cynisk och jag gav nätdejtandet en halvironisk chans. Jag tycker iofs att det finns smarta och roliga killar, men det är ju faktiskt lättare att vara vänner. Man kan väl säga att jag lever lite bredvid mig själv. Jag levde år efter år efter år efter år efter år efter år efter år med någon som var fel på de flesta sätt men jag var ju faktiskt inte singel i alla fall, nejbevars, då kan man ta en hel del skit för sakens skull. Och efter att jag blev av med skitet är det faktiskt rätt skönt att inte ens försöka så där helhjärtat.

Och jag är ju faktiskt ganska nöjd. Egentligen. Ikväll funderar jag på att hoppa över mingel på stadens kulturmottagning och sträcktitta på Californication.

Jim


Bergman Rock

9 december 2008

sånt jag funderat på idag

Det finns strider man ska ta och det finns strider man skall undvika. Dessutom finns det andra personers bråk man skall blanda sig i och bråk man helst inte ska engagera sig i. Det här är bråk jag följt som åskådare, haft åsikter om, men undvikit att engagera mig i. Tills jag idag inte kan hålla mig från att skriva ett inlägg.

Vad handlar det om? Det handlar om brevbloggarnas blogg. Det handlar om svar de fått på sina blogginlägg om andra bloggare. Det handlar bland annat om sådana här svar, sådana här svar och sådana här svar. Det handlar om mobbning eller inte mobbning. Det handlar om gränser på olika sätt. Det handlar om rätten att referera. Det handlar om rätten att kommentera. Det handlar om rätten att analysera. Det handlar om definitionen av en blogg.

Jag refererar, kommenterar och analyserar själv bloggar dagarna i enda. Visserligen inte i min egen blogg, men i texter som någon gång skall publiceras eller redan publicerats i tidskrifter eller böcker. Av en del har jag bett om lov eftersom jag upplever att det handlar om ytterst känsliga ämnen, en del har jag inte bett om lov av. Är jag en hemsk människa för att jag analyserar någon annans blogginlägg? Gör det mig per automatik till en mobbare? Var går gränsen? Jag ser det som om att det ofta handlar om nyanser i språket, användandet av ironi eller avsaknad av ironi. Text är svårt överlag tycker jag. Ironi är också svårt. Den här veckan skall jag kommentera och ge positiv kritik till några skönlitterära texter, detta i textform. Det är människorna bakom de skrivna texterna som ska läsa mina kommentarer och förstå dem på samma sätt som jag vill förmedla dem. Å andra sidan förväntar de sig kommentarer. Men samtidigt tar olika människor fasta på olika delar i en text, ord kan få olika innebörder. det är knpeigt helt enkelt.

Mitt syfte är egentligen inte att bedömma om det är fråga om mobbning eller. Det jag främst reagerar på är att det finns personer som inte inser att de har en läsarpublik och att de inte kan styra den. Är det verkligen okej att säga att man inte vill bli refererad eller analyserad? Det handlar ju trots allt om en blogg. En blogg som inte är lösenordsskyddad. Kunde de som jag refererar till meddela mig att de vill att jag ska stryka i min text? Kunde man dra paralleller till författare som meddelar forskare att de inte vill bli forskade om? Blir det annorlunda för att det är en blogg?

Så var går gränserna?

8 december 2008

lång lång lång dag

Det har varit en sån där dag då man vet att om man ska få just det där mejlet så kommer det just idag, så man sitter fastklistrad vid mejlboxen hela dagen och gör nytt personligt rekord i att refresha sin mejlbox. Man ger inte ens upp efter kontorstid, även om man är fullt medveten om att det är förbi kontorstid. Utifall att.

Mejlet kommer förstås inte. Istället kommer ett telefonsamtal som är nästan lika bra.

Hanne Hukkelberg

6 december 2008

hem ljuva hem


Bara nästan som vanligt.

På min ytterdörr hänger inte längre min egengjorda dörrdekoration eftersom någon stulit den under de tretton dagar jag varit borta. Men jag orkar inte vara arg just nu. Jag är allt för upptagen med att njuta av min julklapp som fick flytta in hos mig i förtid. Nu har jag tre stycken teven i min 25 kvadratmeter stora lägenheter. En som fungerar som ett konstverk, en pytteliten som väntar på att bäras upp till vinden och en platt 32 tums härlighet. Jag tror att det bor en materialist i mig.

5 december 2008

4 december 2008

kroppsvärk

Alltså. Sov bort gårdagen också. Fortfarande har jag inte fått kraft att sätta mig på tåget hem. Och igår blev jag förbjuden att åka hem innan jag orkar vara vaken och någorlunda alert en och en halv timme i sträck. Det här är inte utmattning, det här är en bobba.

2 december 2008

så nära men så långt borta

Jag skulle vara hemma nu. Men ibland kan den sista resesträckan bli för mycket. Eller så är problemet att nio dagar av reseväskeliv är för mycket. Kroppen orkar inte röra sig. Varken kroppen eller hjärnan går på övervarv längre. Så jag har sovit på någon annans soffa genom nästan hela dagen. Jag har sovit genom teveljud i samma rum. Personer har kommit och gått, suttit på soffan bredvid och pratat. Jag har sovit.

gårdagens repliker

L: Jag tänkte se Hotel Rwanda nu. Har du redan sett den?
P: Den såg vi väl på teve när vi var barn?
L: Men den är ju från 2004 eller liknande? Inte var vi väl barn då?

lång tystnad

P: Ajaa, jag tänkte på A Fish Called Wanda.

1 december 2008

Ghosts


Laura Marling

dit, dit, hit, ditåt, men snart hemma

Det är mycket usch just nu. Det är hej förvirring, hej trötthet, hej stresssymptom som gör nätter sömnlösa, hej sömnlöshet helt enkelt. Hej kroppen som bara vill ligga på soffan samtidigt som det nervöst spritter i den så att jag inte kan koppla av.

Efter program på program efter resa på resa hade jag tänkt ta ett par dagar ledigt då jag skulle packa upp, låta alla nya intryck sjunka in. Istället ser det ut som om ett par dagar borde förlängas till många fler. Vänta ut kombinationen obehag, obeslutsamhet och eld och lågor.

För jag är eld och lågor. Jag rider liksom vidare på den hyperaktivitet resorna genererat. Så jag skriver jobbansökning till drömjobbet jag i misstag hittade efter att jag läst en veckas gammal tidning samtidigt som jag försökte koppla av i bastun (en avkoppling som bara höll i sig en kort stund). Jag leker med tanken att flytta till en stad i ett land jag egentligen vill bo i. Det är inte där det här drömjobbet är, men möjlighet till annat drömjobb finns ju där också. Jag skriver vidare på pjäsen som tidigare kändes färdigskriven. Jag gör anteckningar över hur jag skall skriva min avhandling. Jag försöker motarbeta impulsiviteten. Funderar om det är farligt att imorgon säga upp mitt hyreskontrakt. Funderar om det är fel mot mig själv att taktikera med att träna flera timmar om dagen för att återfå någon form av balans. Övertalar mig själv att det är bättre att trötta ut mig fullkomligt än att ligga irriterad stilla i de närmsta dygnen.

Och samtidigt vet jag. Eller jag tror. Det är alltid så här när jag flugit tio gånger inom tre månader. I takt med att jag börjar svära mer, i takt med att jag blir elakare i pikar och kommentarer, i takt med att jag slukar mat och efteråt sitter som en zombie är jag kanske inte helt logisk i framtidsplanerna.

Äsch. Usch. Jag vet inte. Känsloväxlingarna har varit så stora senaste vecka. Mest har jag varit upprymd. Att jag sedan inte orkar vara upprymd i all evighet ger mig dåligt samvete. Dåligt samvete får mig att fundera var jag gör fel. Felsökningar får mig att hitta fel. Fel finns både just nu och flera år tillbaka. Fel innebär bortkastade år på olika sätt. Bortkastade år ger ångerskänsla. Ångerskänsla är inte bra blandning till upprymdhet.

Jag borde kanske helt enkelt lära mig att inte boka in tusen resor inom en korttidsperiod.
Men det är ju så roligt.