30 december 2008

perspektiv

Var på en rolig fest hemma hos några kompisar, som är ungefär fem år yngre än mig. Och det slog mig att de är så unga. Och det slog mig att de lever ett väldigt annorlunda liv än mig. De lever i ett parförhållande, i en snyggt inredd lägenhet, med trygga heltidsjobb och katter. Sedan kom jag på att jag levde ett liknande liv när jag var lika ung. Det känns som en evighet sedan, samtidigt som man blir särskilt påmind om det vid högtider.

3 kommentarer:

Sandra sa...

Åh Gud! Jag vet PRECIS vad du menar!!! För "tillfället" (som pågått nu i 2,5år) bor jag i en 20m2 lägenhet utan kök... Ha! Enligt alla förenklade pseudo-psykoanalyser lever jag nu den ungdom som jag gått miste om när jag var upptagen av liv i ett parförhållande?!?!

Mollalena sa...

Och jag sitter i mitt stora hus i mitt ingrodda parförhållande - som är lika gammalt som du, misstänker jag. Och tänker att det är mycket som blev annorlunda än jag tänkte mig och att det är en lika stor överraskning nästan dagligen, att det är just detta som blev mitt liv mitt i ingenstans och i en trång, allt annat än glamorös, lya i Stockholm. Denna jul har jag kommit ihåg min trettioårskris och ägnat mig åt komplett meningslösa försök till kontrafaktisk historieskrivning. Hoppas du får ut det du vill av år 2009. Och är snäll mot dig själv.

Allt gott!

när det börjar sa...

S: Otaliga har de gånger varit det här året då jag funderat om jag borde flytta in i en likadan lägenhet som du bor i. Men ännu håller jag ut. Visst känns det aningen underligt att leva ungdomslivet nu när man inte gjorde det som knappa 20-åring. Men också bra.

Mollalena: Jag undrar om man någonsin slutar krisa. Samtidigt som jag försöker minnas att jag faktiskt hittills fått ut något bra av mina kriser hittills. Både större och mindre kriser har alltid avslutats med en insikt eller ett steg mot något nytt. Det är kanske så här det ska vara att leva fullt ut? Hoppas du också är snäll mot dig själv.