Böcker i maj

Månaden kunde nämnas som: lyssna på klassiker jag tänkt lyssna på i evigheter, eller: hur kan jag aldrig i mitt liv läst en Tove Jansson-bok utan bilder tidigare, eller: inkörsport till psykologiska thrillers.

Dvärgen får tre ondskor av fem möjliga.

Den andra kvinnan får tre feminismer av fem möjliga.

Trollkarlens hatt får tre förvandlingar av fem möjliga.

Farlig midsommar får fyra teatrar av fem möjliga.

Pappan och havet får fyra fyrar av fem möjliga.

Den osynlige mannen från Salem får två kungsholmsgator av fem möjliga.

Öppnas i händelse av min död får tre brev av fem möjliga.

Onda flickor får fyra hemligheter av fem möjliga.

Blogginlägget som skulle handla om en premiär för mycket, men istället blev en uppräkning på krogar

För en vecka sedan, förra söndagen satt jag hemma. Precis som jag gjort på lördag. Precis som jag bestämt mig för att göra. Men det blev fel. Fick en såndär löjlig ångest som gick så långt att det inte hjälpte fast jag sa till mig själv att den var helt ologisk, som gick så långt så att jag inte klarade av att höra av mig till någon och säga att nu jäklar måste jag ut från den här lägenheten, se lite människor, vara social. Så kom måndag. Genast bättre. Så kom tisdag, ännu bättre. Skrivträff på Portti.

Och på onsdag en premiär, åkte till Pargas för poesicafé. Satt i publiken och hörde någon annan uppträda med tre av mina dikter. Blev himla, himla berörd. Väldigt maffig känsla.

På torsdag en premiär, eller sommarpremiär. Precis som förra sommaren började jag den med att gå till Varvstorget, sitta på stenplattor utomhus i en timme och titta på nationalbaletten. Konstaterade att min smak inte alls ändrat sen ifjol. Tittade på modern dans men tittade mer på telefon eller publiken vid klassisk balett. Fortsatte med traditionell visit till RantaKerttu, kom på att det var säsongspremiär av Ydintalvipuutarha som brukar höra till mina sommartorsdagskvällar. Och där hände premiären som jag kunde vara utan, tappade bort telefon. Upptäckte det först några timmar senare, men visste då inte när jag förlorat den. Tog det förvånansvärt lugnt. Tänkte mest att det ordnar sig alltid. Vilket det gjorde! För nästa dagen ringde jag från jobbet till RantaKerttu, eftersom jag redan kvällen innan kollat på Ydis. På fredag var jag så trött att jag inte gick ut. Chocken. På lördag var jag istället så pigg att jag var både till Bar Kuka, Koulu och grillkiosken. Var ljust ute när jag kom hem och sov följande dag till ett.

Och den här söndagen, ingen ångest, sett inte en levande människa, inte pratat med nån. Hemligheten är tydligen att vara social minst varannan dag. Det ordnar sig alltid.

Naturen i Savolax

Antal timmar jag varit på resande fot: 5

Antal timmar jag ska resa totalt: 7

Känns som: ingenting

Kan hända att jag är ganska trött ikväll. Hittills har jag pratat snabbt och nonstop från sju i morse till åtta, stannade till och med en stund i bilen när jag var vid busstationen för att vi inte på långt när hunnit avhandla allt. Min brorsa alltså, helt otrolig typ.*

Redan efter att jag åkt buss en halvtimme drack jag min medhavda kaffe och åt en smörgås. Sedan: whatsappat och facebookat till ett hel hop människor, övat och skrivit om dikter, spelat knappt alls candy crush, lyssnat klart på Kometen kommer, sett en massa raka vägsträckor, sett Mikkeli och Heinola, gått på bussvessa, varit löjligt glad över att jag får sitta i bussens andra våning och längst fram fast jag inte steg först på bussen, fått dåligt samvete för att nån annan kanske vill sitta här, tittat på en spricka i framrutan, blivit rädd för att krocka (av ingen direkt anledning), konstaterat att någon på bussen luktar gårdagens sprit, tittat på skog och kalhygge, känt lite av i baken att jag ramlade med longboarden första gången igår.

Plan de närmsta två timmarna: äta en banan och körsbärstomater, öva lite till, titta på utsikten.

* här kommer en länk till en hujsig grej min brorsa gjort. Men det är inte bara därför han är bra typ. Länken kommer när jag anlänt och bloggar på annat än en telefon.

Inte det minsta trött

Här ligger jag och tänker på att jag på lördag ska tävla med en dikt om saker man kan tänka på eller inte tänka på när man ligger vaken på natten.

tolv

Det finns bara tolv saker man ska läsa, höra, se idag. Tolv.

Och det är de här.

Se exakt varje.

Läst i april

Kan verkligen konstatera att ljudbok är något för mig. Eller ljudbok och promenad, ljudbok och candy crush, ljudbok och farm heroes, ljudbok och frukost, ljudbok och lunch, ljudbok och transportmedel, ljudbok och cykling. I april gav jag:

Den vita staden, fyra vräkningar av fem möjliga.
Just Kids, fyra år i New York av fem möjliga.
Himmelstrand, fyra husvagnar av fem möjliga
Vassa föremål, fyra scoop av fem möjliga.
Yarden, fyra hamnarbetare av fem möjliga.
Oceanen vid vägens slut, tre bondgårdar av fem möjliga

Mellan dig och dig, tre tonårsförälskelser av fem möjliga.

Tre män i en båt, fem anekdoter av fem möjliga.

Doppler, fem tält i skogen av fem möjliga.

Oscar Levertins vänner, fyra snuskiga kulturtanter av fem möjliga.

"Kreativt lyssnande"

Klick, klick.

Kom!

Och inte för att bara höra mig läsa en färsk dikt om att ligga i sängen, utan för att höra på andra huippu typer.

en diktfilm, min diktfilm

Vad jag lärt mig:
använd extern mikrofon när jag filmar
jag är usel på att dubba och klippa in ljudet på rätt ställe
det är roligt (ja, nu ska jag göra ungefär femtielva till)
ett första försök är alltid ett första försök

Tre muggar kaffe

Tisdag känns som måndag, undrar om det egentligen är onsdag, eller torsdag. Lyssnar på mig själv prata finska och transkriberar. Ser mig själv i videoklipp filmade under helgen och klipper bort skratt som skrattas på fel ställen, ser mig själv gunga på höghusgården där jag bodde tills jag var sju. Matar egna katter och andras katter. Läser ut Vassa föremål av Flynn, ger den fyra tänder av fem.

ett litet tips till författaren

*hallå, hallå SPOILER ALERT om du inte läst trilogin Divergent*

Ett litet tips till dig som är i beråd att skriva en trilogi. Du har kanske skrivit del ett och del två redan. Du har skrivit dem i jag-form, med en huvudperson. Du har haft en tydlig berättarröst. Du har skrivit en bladvändare. Du har hållit ett rätt högt tempo. Bra så. Fortsätt så. 

Eller, oberoende hur du gör i tredje delen ska du inte plötsligt ändra till två jag-berättare. Eller, det kan kanske fungera om det är en person som inte figurerat i tidigare två böcker, eller en som figurerat oerhört lite. Ja, det kan vara rätt intressant att skriva med två olika perspektiv. Det finns en hel del böcker där berättarrösten växlar mellan kapitlen. Jag gillar det. Men bara när det görs bra. Att komma på det först i tredje boken är inte bra. Eller, du kan kanske göra det men det ska finnas någon idé bakom det. Det ska ge berättelsen något, något som är ytterst relevant. För vet du vad, det blir så himla rörigt plötsligt. Dessutom drar det ner berättelsens tempo väldigt mycket och jag tror inte att det är det du vill.

Veronica Roth, det är främst dig jag talar till*. Varsågod för hjälpen**.

* Det är synd för jag gillade verkligen Divergent och Insurgent. Jag läste alla tre inom en och en halv vecka. Så snart jag var klar med en, fortsatte jag inom fem minuter med den andra. Tror att det var en utmärkt strategi. Den tredje var inte dåligt, men som jag önskar att perspektivväxlingarna inte gjorts.

** Och nu ska jag surfa för att kolla vad andra tyckt om den. Om någon har någon snygg förklaring som får mig att ändra åsikt. Hoppas nästan det. Men bli inte allt för ledsen, jag gillade ju nog. 

Så nostalgiskt det kan bli

Stockholm-Mariehamn

Jag skulle blogga i början av veckan om förra helgen, om att äta årets första grillkorv, stå på bryggan, upptäcka att mina gränser inte fanns där jag trodde att de fanns, när jag gick på gågatan i Karis och blev filmad, tog om, upprepade min replik och bilarna långsamt körde förbi, svängde om för att köra förbi ännu långsammare. Eller när jag stod på det före detta stadshusets trappa, tittade in i kameran och sa att det är över nio år sedan stadens handbollslag vunnit FM, om och om igen, eller när jag satt på Masas trappa. Och det var roligt, och vi blev inte klara, och vi ska fortsätta, och hur tre och en halvtimme filmning blir två minuter film om jag har tur.

Men jag bloggade inte, och när jag nu skulle göra det tog det rätt länge tills jag kom ihåg vad som hände förra helgen. Men jag har inte bråttom någonstans. Jag sitter på en båt mellan walking-on-memory-lane-Stockholm och mina-fjärde-litteraturdagar-Mariehamn, som också är fullproppat med minnen jag antagligen glömt tills jag är där. Och hur åren blandas och jag glömmer vilket år som var vilket.

Och Stockholm, hur kallt det kan vara trots att solen lyser, hur fint det kan vara, hur lätt det är att falla in i gamla mönster. Och Stockholm, köpte en paljettjacka med fler paljetter än jag någonsin kommer att kunna räkna. Det första klädplagget jag köpt sedan september, men den var värt det. Och rummet utan fönster så att jag inte vet om det är morgon eller dag när jag vaknar, hur mörkt det är i rummet. Hur jag glömt att jag berättat något för någon för flera år sedan och hur förvånad jag blir när någon minns det. Något som var stort i mitt liv då, men jag nu glömt. Hur jag har ändrats de senaste åren, fast det inte känns så, och hur jag ändå är samma eller blir samma. Och lunch på Kulturhusets översta våning, och klänningköp. Och poetryslamet, och de höga poängen och bottennappet. Och monologen Skuggland i Dramatens Lejonkula. Och sammanlagt 34 kilometer promenad under två dygn.

Att ge röst, ta plats, synliggöra

Att klockan just nu är 00:00 finländsk tid, och internationella kvinnodagen var igår, är egentligen väldigt passande. Dagen efter borde också vara kvinnodagen. Alla dagar borde vara.

Jag kunde skriva om författare som betytt speciellt mycket för mig. Om Birgitta Boucht som år 1975, tillsammans med Carita Nyström publicerade den finlandssvenska feministiska klassikern Denna värld är vår. Handbok i systerskap, och där följande dikt ingår:

När jag plötsligt reste mig upp

slog mitt huvud hårt mot din haka

din tunga klämdes mellan tänderna

och munnen fylldes av blod

så att du inte kunde tala

det skulle inte falla mig in

att be om ursäkt över kollisionen

som var oundviklig

inte därför att jag rätade på ryggen

utan därför att du stod i vägen

Jag kunde skriva hur glad jag blev när jag hittade ett exemplar av boken på ett antikvariat, hur glad försäljaren blev när hen såg att jag ville köpa den, och hur jag brukar läsa några dikter från den när jag undervisar i introduktionskursen till genusvetenskap och vi diskuterar feminism med ett historiskt perspektiv.

Jag kunde skriva om hur det kändes när jag hittade poeten Sonja Åkesson, när jag hittade serietecknaren Nina Hemmingsson, när jag i gymnasiet var livrädd för att stå framför klassen. Hur jag en gång under gymnasietiden valde en bok att läsa från lärarens lista, hur det råkade bli Glaskupan av Sylvia Plath, om känslan när jag lite senare stod framför klassen och höll ett ivrigt och långt föredrag om boken med rosiga kinder. Hur mina rosiga kinder efter en tid inte var nervositet och scenskräck utan iver, hur jag inte tittade på pappret med mina anteckningar, hur jag höll på och höll på, hur jag inte ville sluta, hur jag ville att alla skulle höra, hur jag ville står kvar, hur jag i det fönsterlösa klassrummet nere i källaren visste att jag vill fortsätta stå på en scen framför en publik och vara ivrig över något och hur jag brukar tänka på det innan jag poetry slammar. Jag kunde skriva om Märta Tikkanen, om hennes gripande, hjärtklamrandekramandekrypande böcker, om hur jag en gång uppträdde med en egen text när hon satt i publiken och hur glad och nervös jag var över att se min förebild på första raden.

Jag återkommer till otaliga författare, serietecknare och poeter, också om det här inte är en bokblogg, men eftersom så många fina förebilder tar plats med texter och bilder. Jag kunde skriva om när jag hittade låtskrivaren Annika Norlin och hennes texter, och hur jag rodnade under Göteborgs bokmässa när hon kom ihåg mig från dagen innan.

Jag kunde idag skriva om tretton bloggande flickor som min doktorsavhandling handlade om. De som tog plats och bloggade om det förbjudna. Som gjorde motstånd. Som skapade ett subversivt flickskap. Och hur jag tänker på Birgitta Bouchts ord: Att hålla inne med sin kunskap är liktydigt med att hålla uppe förtrycket, när jag nämnde avhandlingen i blogginlägget. Jag kunde skriva om forskare som Judith Butler och Fanny Ambjörnsson.

Vilka jag än skriver om återkommer jag alltid till att ge röst, ta plats, synas.

Och jag avslutar med att ge synlighet till en kolumn skriven av Pia Heikkilä. En kolumn om varför vi inte ska fira Internationella kvinnodagen med rosor.

Det här är ett långt blogginlägg.
Det får ta plats.

......................................................................................................................

Hela det senaste dygnet har bloggare som deltagit i Kulturkollos bloggstafett skrivit om kvinnor som inspirerat. Ni kan hitta en lista och länkar till de andra bloggarna här.

Fyra böcker och en film

För exakt en månad sedan skrev jag att jag hittat tillbaka till böcker, och det fortsätter. Vid årsskiftet gav jag inga nyårslöften men jag gjorde en lista på några mål. Ett av dem var att jag skulle läsa tolv skönlitterära böcker. Idag, eller egentligen några dagar sedan, avslutade jag den tolfte*. Så lätt det gick när jag började med ljudböcker.

Ett annat mål var att gå oftare på bio, Igår såg jag Birdman, som var fantastiskt bra. Skådespelarprestationerna, kameraarbetet, scenografin, allt. Bästa betyg en film kan få av mig är att jag genast efter vill se den en gång till för att se nya saker, minnas det jag nyss sett. Birdman var en sån film.


* De jag inte nämnt tidigare: Nyckeln som jag gav tre häxor av fem möjliga, Alltings början som får tre feministiska ungdomsår, Undret som får fem ansikten och Expeditionen. Min kärlekshistoria som får fem isberg. Trettonde, som jag är nästan halvvägs med är Ull.

Kuopio, here I come!

Idag är det första gången på väldigt många veckor (eller månader) som jag vaknar och känner mig pigg. Jag gissar på adrenalin. För igår promenerade jag med pirriga steg till Bar Kuka och till uttagningen för FM i poetry slam. Vi var tio tävlanden och jag var nervösare än på länge. Kände till två av de andra och en av dem är min absoluta favorit av alla finska estradpoeter, men vi hade aldrig varit med i samma tävling. Och han var helt sjukt bra, så bra så att jag spontan-woho-ropade när jag applåderade. 

Jag ändrade strategi, och läste nyaste dikten med mycket darrig röst i första rundan och trodde att jag skulle svimma när jag gick tillbaka till min plats, blev en av de fem som gick vidare, tog i med nya tag och tänkte att publiken inte ska tro att jag är så där darrig, knarrig och stapplande, publiken skrattade, reagerade, blev en av de två som gick till final, och medan jag uppträdde i finalen ändrade jag i dikten medan jag läste så att den skulle referera till tidigare dikt, publiken var oerhört närvarande och när jag gick till min plats ropade obekanta mitt namn som om det var en idrottstävling och jag snart skulle hoppa längdhopp (har aldrig tidigare hänt, kändes helt sjukt) och några ropade hejaramsan som jag själv ropat i andra rundan. Och sedan vann jag, i en oerhört spännande final. 

Läsro, lyssningsro

Ifjol läste jag antagligen sju skönlitterära böcker sammanlagt. Idag, 39 dagar in på det nya året har jag läst åtta böcker* och är halvvägs in i den nionde**. Ljudböcker är tydligen min grej, kan göra andra saker medan jag lyssnar. Kan sitta stilla, men behöver inte sitta stilla.


* Nätternas gräs får ett gatunamn av fem möjliga, Allt det där jag sa till dig var sant får tre studieår av fem, Stjärnlösa nätter får två giftemål av fem möjliga, När duvorna försvann får tre hemligheter av fem möjliga, Kallocain får fyra kontrollsystem av fem möjliga, Monomani får tre oskrivna romaner av fem möjliga, Egenmäktigt förfarande får fyra sms av fem möjliga, Mörka platser får fem mord av fem möjliga. 

** Som är Nyckeln, den sista delen i Engelforstrilogin.

innan klockan ens är fem en lördag

Ishockeypucken slå om och om igen mot sargen utanför sovrummet. Jag möblerar om, möblerar ett tomrum för min beställda stora säng mitt i sovrummet, tänker att det är min första helt egna säng på över femton år, att jag först bodde en höst i ett möblerat rum med säng, sedan fick en gammal säng av sambos pappa och när jag flyttade ut fick jag fortsätta låna sängen av pappan, att det verkligen är på tiden att jag köpte en ordentlig säng. Jag skruvar ner kattställningen, tvättar den och skruvar ihop de sextiofyra delarna igen. Det är tredje gången jag gör det, går snabbare än första gången. Lyssnar klart boken Allt det där jag sa till dig var sant av Amanda Svensson, och jag tänker att den var bra, att det är ljudböcker som passar mig mycket bättre än andra böcker. Jag öppnar fönstret mot rinken, katterna trängs på fönsterbrädet och ljudet av puck mot sarg blandas med en jämn ström av bilar från Hallisbron, mot Hallisbron och vidare.

ta det onda med det goda

Ibland måste det först göra mer ont för att det senare ska bli bättre. Idag gick jag på massage och jag känner mig mörbultad och träningsvärkig.

Ibland måste man läsa en bok man inte alls tycker om* för att man ska få större lust att läsa vilken som helst annan bok. Idag blev jag klar med Nätternas gräs av nobelprisvinnaren Patrick Modiano.

* Fullproppad med franska gatunamn och namn på historiska personer som inte sa mig något. Vilket inte var ultimat för mig som inte kan franska, aldrig varit i Frankrike, och som egentligen skulle åka med kompisar för att fira nyår och en födelsedag i Paris vid årsskiftet men fick ge återbud eftersom jag inte hade råd.

ungefär tre 2014 i ett

Jag brukar göra en lista. 

För år 2013 gjorde jag en, för 2012, för 2011, för 2010, för 2009 och för 2008. För år 2013 gjorde jag dessutom en annan årsresumé. Den klassiska nyårslistan som exempelvis Ponks, Kolofont och Maria gjort, har jag aldrig gjort. Oklart varför. 

Sedan såg jag att "Vill att världen stannar" gjort en annorlunda variant och tänkte att det där är min typ av grej. Men så tänkte jag att jag väl kan göra allt, på en och samma gång eller en utvald variation för en del vill jag inte svara på. Och när ni nu, mot förmodan, läst hela min tankekedja (missade i och för sig att jag mitt i det här också tänkte "åhå, ligger katten där", "så kallt det är om fötterna", "men jag behöver väl bara ta på mig ytterkläderna" när pappa sa att han skulle göra sig klar i fall de ringer och vi ska hämta min bil som är på reparation, "vems telefon var det, inte min i alla fall"), kan man fortsätta med att läsa typ tre-fyra listor i en otroligt lång lista.

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut? Jag disputerade. Och det ska jag (högst antagligen) aldrig göra igen. Jag åkte till Göteborgs bokmässa där jag blev intervjuad på scen. Jag spacklade och målade en vägg helt ensam. Jag gick på massage, och när jag gått en gång var jag tvungen att inse att jag behövde gå många till.

Genomdrev du någon stor förändring? Blev klar med den där doktorsavhandingen, det var rätt stort för en kortkort stund, sedan kändes det inte som en stor förändring längre. Överlag har jag blivit mera skarp kan man väl kalla det, vilket jag delvis medvetet genomdrivit. På gott och ont.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Jo, Elvis blev.

Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas? 28.3.

Dog någon som stod dig nära? Nej.

Vilka länder besökte du? Sverige och grekiska ön Leros. Om Mynämäki kunde räknas som ett land skulle jag nämna det också.

Bästa köpet? Har inte riktigt köpt något speciellt. Mat kanske. Äta bör man, annars dör man.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Doktorsfesten och alla otroligt fina vänner och kollegor som höll otroliga tal/program. Och att min önskeopponent ställde upp. Att det finns så hujsigt bra typer som jag kan meddela högt och lågt till i realtid. Fler än en gång blev jag riktigt glad av att träffa någon, men samtidigt gjorde det efter en tid mig riktigt ledsen också.

Saknar du något under år 2014 som du vill ha år 2015? Jo. Typ två saker.

Vad önskar du att du gjort mer? Gått på bio, konserter, museum, teater, det vanliga. Bloggat. Kan inte förstå att jag bara skrivit 91 blogginlägg under ett helt år. Det här blir året som jag inte kan gå tillbaka till bloggen för att kolla vad jag gjort. Är en kombination av att disputera, i misstag söndra datorn och inte kunna/vilja/orka blogga om en del saker. Samtidigt gör väl de otäta inläggen att jag minns vad som hände där emellan.

Vad önskar du att du gjort mindre? Haft dåligt samvete och funderat på saker som jag ändå inte kunde lösa.

Största misstaget? Att inte ge upp tidigare.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Både och. Eller känns som om jag varit både gladare men också ledsnare. Större kast liksom. Det har varit genomgående från början av året till slutet.

Vad spenderade du mest pengar på? Lägenhetslån, mat, resan till Leros och karonkan.

Vad gjorde du på din födelsedag 2014? Var trött på grund av sömnbrist och hade föräldrar och brorsa på besök. Med mamma jagade vi runt i staden och grannkommunerna efter en vardagsrumsmatta som jag skulle få till födelsedagspresent. Det var lite tungt. Kvällen innan hade jag varit på Koulu, blivit övertalad att gå till Hunters, blivit övertalad att gå till Porttis källare för konsert (för det var ändå på vägen hem för mig), sedan övertalad att gå tillbaka till torget för grillmat, och när jag skulle ta nattbussen hem upptäckte jag att det var så sent att de inte gick, det började regna och jag tog en taxi hem.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Inte direkt. Eller jo, men inget jag kunde påverka. Hoppas jag.

Vad fick dig att må bra? Att umgås med fina vänner.

De bästa nya människorna du träffade? Alla nya människor som fortfarande på sätt eller annat stannat kvar i mitt liv.

Årets film: Her, som jag nu inser att jag aldrig nämnt i bloggen. Egentligen såg jag alla Oscarnominerade filmer, men det bloggade jag aldrig.

Årets filmupplevelse: Tror att jag haft någon direkt filmupplevelse. Det var fint att se Only lovers left alive med en kompis  på bio Orion. Hade aldrig varit till Orion tidigare.

Årets utställning: Inte heller de här har tidigare nämnts i bloggen. Skyller på mitt instagrammade, eller delvis i alla fall. #Snapshot och Jonathan Hobin får dela första platsen. Går ännu att se på Finlands fotografiska museum. Dana Sederowsky på Fotografiska i Stockholm gillade jag också.

Årets seriealbum: Köpte en enorm hög i Göteborg, men har hittills bara läst Det bästa barnet av Sofia Olsson hittills, så den. Eller det är den jag minns.

Årets musikupplevelse: Magenta Skycodes överraskningskonsert på Klubi, som jag hoppades på, och var på. Den kändes. Till och med mer än deras tre timmar långa avskedskonsert. Vinner till och med en hel festival.

Årets bok: Minkriket av Karin Erlandsson.

Årets spel: Farm heroes har jag satt mest tid på. Ticket to Ride annan bra kandidat.

Årets teve: en hel massa seriemaraton har jag avverkat på Netflix.

Årets reseupplevelse: Stockholm med Jessi. Herregud. Leros kommer jag också att alltid komma ihåg.

Årets teaterupplevelse: Tror jag sett tre stycken, men vill inte välja någon av dem. En påminde mig om en biljardbordsstory, också om ett biljardbord inte skymtades eller nämndes, en påminde mig om upplevelser som inte är ultimata på något sätt och en gjorde mig så irriterad att jag skulle ha gått vid pausen om jag inte skulle ha befunnit mig på en ö och var där med endast en  kompis och hennes bil på andra sidan färjfästet.

Årets dansföreställning: Att börja med Nia, också om det inte är direkt en föreställning.

Årets konferens: har bara varit på en, det var en stadsforskningskonferens i Helsingfors där jag inte höll något föredrag.

Årets bästa beslut: att i alla fall tidvis inte oroa mig för att jag uppfattas som burdus utan helt enkelt vara burdus. Hänt flera gånger, egentligen rätt många gånger.

Årets orosmoln: de tre klassikerna: sjukdomar, döden, och ekonomin.

Årets äckligaste: varit ett rätt oäckligt år. Eventuellt mina tvåtredagars följder av vappen. Det var i alla fall inte de ljusaste av mina stunder i livet.

Årets "Äntligen!": Disputerade.

Årets mat: sushi.

Årets fest: karonkan.

Årets heldag: Kan inte välja. Och tur är väl det. Dagen då jag var till Jukupark och Pub Niska, vilket är lite lustigt för jag hade nästan identiskt sällskap på årets heldag 2013, 2011, 2009 och 2008. Kan bero på sällskapet men också att det handla om någon form av nöjesfält. Eller någon av Stockholmsdagarna som är rätt jämnt med en KarisLojo/Raseborgs ruiner/Snappertuna-dag, eller 28.3. 

Årets "Åhå, det hade jag ju glömt bort, tills jag läste det i min blogg": hur extremt lite jag faktiskt bloggat och hur mycket som hänt som jag valt att inte blogga om.

Förhoppningar om 2015:
Att jag får en bra nyårsafton, att jag har bra feelis på jobbet för jag är där så stor del av den vakna tiden, att jag får fortsätta dricka öl med kiva människor, att jag beviljas forskningsstipendium för december framåt, att alla jag känner ska finnas kvar och må bra, att jag kan resa någonstans och helst till flera ställen, åka på en klassisk solsemester (vilket jag inte gjort på över fyra år), att jag blir så där pirrigt handviftande glad snart igen, att jag ordnar en stor fest med massor av människor, att jag köper en större säng, att det inte ska vara så himla mycket drama.

Mest av allt är jag glad att alla finns

Jag hör endast väggklockan som tickar, här jag sitter i ett trähuset från femtiotalet. Alla lampor var släckta och bilen stod inte parkerad på gården när jag nyss kom hem. Jag vet inte var de är. Ingen lapp låg på köksbordet.

Jag har varit borta sex timmar från mina föräldrar. Det är det mesta jag varit sedan tisdags då jag kom hit. Eller egentligen har jag varit med dem konstant. Jag har inte ens tagit en ensam promenad, gått till matbutiken ensam eller hälsat på någon släkting utan någon av dem. Och det har gått bra. Det har varit fint. Vi har spelat kort, ätit, tittat på teve, ätit, spelat brädspel, ätit, hälsat på släktingar, ätit, fått besök av släktingar, ätit, tagit en promenad, ätit och jag har läst klart Minkriket (som var så fin, så fin). Vi har bara varit ifrån varandra när jag två gånger badat bastu och när pappa gick in hos fammo, medan jag gick ett varv runt kvarteret, för man vet aldrig, och det är som det är, och det blir aldrig som förr, och dagarna är så olika. Sedan gick jag in, stod i tamburen och ropade hej, såg henne under täcken och så gick jag ut igen, för att några dagar senare sitta med henne i samma matbord och tänka att hon aldrig tidigare varit tyst och aldrig tidigare ätit så mycket som nu.

På julafton upprepade jag "det är så konstigt att han inte är här den här julen" varvat med "det är som om han när som helst stiger in genom dörren". Sedan blev jag van att fira första julen på över trettio år utan brorsa. Det blev jul i alla fall. Och han sover på ett busstak någonstans i Rwanda eller Uganda, och egentligen är jag avundsjuk. Väldigt avundsjuk också om vi på juldagen åkte till mommo och mofa för att hitta ett mörkt och tomt hus, gissade att de var hos en av mostrarna, åka dit, hittade dem där och jag kramade mommo så hårt, så hårt och hon kramade mig ännu hårdare.

Fortfarande tickar väggklockan. Jag hör att det egentligen är flera klockor i flera olika rum. Nästan i takt tickar de.