Blogginlägget som skulle handla om en premiär för mycket, men istället blev en uppräkning på krogar

För en vecka sedan, förra söndagen satt jag hemma. Precis som jag gjort på lördag. Precis som jag bestämt mig för att göra. Men det blev fel. Fick en såndär löjlig ångest som gick så långt att det inte hjälpte fast jag sa till mig själv att den var helt ologisk, som gick så långt så att jag inte klarade av att höra av mig till någon och säga att nu jäklar måste jag ut från den här lägenheten, se lite människor, vara social. Så kom måndag. Genast bättre. Så kom tisdag, ännu bättre. Skrivträff på Portti.

Och på onsdag en premiär, åkte till Pargas för poesicafé. Satt i publiken och hörde någon annan uppträda med tre av mina dikter. Blev himla, himla berörd. Väldigt maffig känsla.

På torsdag en premiär, eller sommarpremiär. Precis som förra sommaren började jag den med att gå till Varvstorget, sitta på stenplattor utomhus i en timme och titta på nationalbaletten. Konstaterade att min smak inte alls ändrat sen ifjol. Tittade på modern dans men tittade mer på telefon eller publiken vid klassisk balett. Fortsatte med traditionell visit till RantaKerttu, kom på att det var säsongspremiär av Ydintalvipuutarha som brukar höra till mina sommartorsdagskvällar. Och där hände premiären som jag kunde vara utan, tappade bort telefon. Upptäckte det först några timmar senare, men visste då inte när jag förlorat den. Tog det förvånansvärt lugnt. Tänkte mest att det ordnar sig alltid. Vilket det gjorde! För nästa dagen ringde jag från jobbet till RantaKerttu, eftersom jag redan kvällen innan kollat på Ydis. På fredag var jag så trött att jag inte gick ut. Chocken. På lördag var jag istället så pigg att jag var både till Bar Kuka, Koulu och grillkiosken. Var ljust ute när jag kom hem och sov följande dag till ett.

Och den här söndagen, ingen ångest, sett inte en levande människa, inte pratat med nån. Hemligheten är tydligen att vara social minst varannan dag. Det ordnar sig alltid.