20 april 2015

en kattbild är en kattbild är en pausbild är en giltig orsak att inte blogga hundra dar i rad

Jag blir så himla arg på valet. Glad för min kandidats skull, men annars nä. Började dagen med att skriva in mig i partiet, men annars nä, fortfarande arg. Men innan allt det här: så många olika tidsplan på en och samma gång, så mycket hålligång, så mycket blast from the past.

För på fredag kom min mamma till stan, vi gick på voice of finlands final, satt längst bak, högst upp och skådade på spektaklet, gick hem och följande dag gick vi på förmiddagen från ett loppis till annat loppis till tågstationen för att vinka av mamma, in till stan för att möta nästa gästande typ, gick för att äta. Klockan var lördagseftermiddag, vi gick vidare. Mitt hår var skitigt och jag hade huppare som jag inte ville ta av för att jag hade en ful-som-stryk-t-skjorta och trodde-jag-skulle-gå-på-loppis-med-jacka-och-inte-på-krog-t-skjorta under när jag tidigare gått hemifrån. Så jag drack en öl, två öl och sedan några fler, så att hår och kläder inte var ett problem längre. Så himla praktiskt. Annan kaveri anslöt sig. Avrundade med ryynimakkara vid grillkiosk, en promenad vidare blev istället en promenad hem med gästande kaveri på grund av hektisk diskussion på grund av en blast from the past. Det hektiska pratet gjorde helt enkelt att vi glömde gå in till nästa krog. Kanske lika så bra. Antagligen lika så bra. Följande dag brunch på Kirjis, galleribesök, konstmuseumsbesök, ännu större blast from the past i form av en exsambos mamma som kände igen mig efter knappa åtta år (herregud, åtta år!) sedan vi senast sågs, avvinkning av kaveri. Ja, och sedan gick jag för att rösta, och det var det.

15 april 2015

Nätverksmöte, föreningsstyrelsemöte och studentuppsatser

Och trots gårdagens blogginlägg, måste jag bara skriva. Så sjukt glad över alla jobbsammanhang och nätverk jag är med i. De tar tid, ibland känns det som om jag inte gör något annat, ibland gör jag inget annat. Men när jag en onsdagsmorgon går till jobbet, riggar upp skype i mitt rum, en finsk forskarkollega sätter sig på stolen bredvid mig och vi vinkar till två kollegor som befinner sig i Helsingfors och en annan som finns i Tartu, flickfnissar, tar foton när vi poserar med guldfärgad barbiedocka och teletappi och pratar om nätverksträff vi ska ordna om någon månad, om en större träff nästa år, om Nina Hemmingssons teckningar, paneler vi vill ordna och om skumpa vi ska dricka i början av maj när flera av oss är på samma ort, säger nähdään till kollegorna efter det två timmar långa mötet , skriver ett protokoll för en annan förening, äter lunch framför datorn, stiger upp och sträcker ut den värkande ryggen, bloggar och konstaterar att jag har hela tre timmar innan nästa styrelsemöte och att jag hinner läsa studentuppsatser, så är jag faktiskt himla glad.

14 april 2015

lite-före-tolv-bloggande

Eldar brinnar, och eldar släcks. Min rygg talar. Eller egentligen skriker den till mig: skärpning! Eller egentligen: vad håller du på med? Eller, den gnyr för den har kommit till stadiet då den inte längre orkar skrika, tala eller viska. Men annars är det bra. Annars är det okej. Jag skriver små lappar till mig själv och medan jag skriver hinner jag redan glömma vad jag egentligen skulle skriva på lappen. Det här skulle vara lugnet efter en storm. Det är det kanske också. Jag går omkring i bråte och försöker reda upp bland sönderrivna halva meningar, sorterar de skadade från de oskadade, de obesvarade mejlen från de som inte behöver ett svar. De svarade är väldigt få. Jag tänker att jag väl snart ska få tillbaka mitt sociala liv, mina lediga helger. Så att det också inkluderar annat än en (på riktigt och bokstavligt en endaste) öl på tisdagkväll då jag samtidigt tänker på vad jag måste hinna med följande dag, försöker vara närvarande samtidigt som jag tänker att jag måste hem innan butiken stänger för att jag måste köpa kattmat och mjölk till mig själv.

13 april 2015

Annagga å tammiåhåland

Jag blev accepterad som medlem i fb-gruppen "JoNej, sa Karisbon". Plötsligt hade kvällen försvunnit.

12 april 2015

win-win-win

Jag har en iPadKatt, eller en katt som gillar att spela kattspel. Han introducerades till fenomenet hos mina föräldrar. Första gången han spelade hemma fick han 19 poäng, andra gången 56 och imorse blev det över 400. Jag har dessutom kommit på hur jag ska utnyttja hans speliver. Ibland är han pigg på morgonnatten, försöker brottas med andra katten. Det uppskattar varken andra katten som vill sova, eller jag som ligger under andra katten och också vill sova. Så sträcker jag mig efter plattan, startar spelet och han kommer springande och börjar spela. Misstänker också att katten kanske börjar utnyttja min trötthet för att få spela. Men hittills win-win. Eller win-win-win, med tanke på andra katten.

11 april 2015

en diktfilm, min diktfilm

Vad jag lärt mig:
använd extern mikrofon när jag filmar
jag är usel på att dubba och klippa in ljudet på rätt ställe
det är roligt (ja, nu ska jag göra ungefär femtielva till)
ett första försök är alltid ett första försök



10 april 2015

Efter fredagkvällskurs och före lördagskurs

En kattbild är aldrig fel. Så är det bara. Här är ett par som jag kattvaktat. Riktigt hyggliga typer båda två.

9 april 2015

9.4.2015 om 8.4.2015

Vaknar tidigt till ännu tidigare meddelande om att jag ska ringa när jag vaknar. Fammo finns inte längre. Det har gått många timmar sedan jag fick veta det men fattar det inte riktigt än, eller tänker på det mer eller mindre hela tiden men med en hinna emellan.

Gårdagens blogginlägg har förmodligen aldrig känts så fel som det gör idag.



8 april 2015

8.4.2015

Att blogga hundra dagar utan avbrott tror jag att skulle vara lättare om det hände saker. Och ändå händer det saker hela tiden. Också idag. Och om det hände ännu mer saker vet jag egentligen att jag skulle ha ännu svårare att blogga. Att blogga ska inte vara jobbigt, tänker jag. Det ska inte vara en utmaning egentligen. För mig är det delvis ett sätt att lägga på minne saker jag vill komma ihåg, att glömma och återupptäcka och delvis ett sätt att kontinuerligt skriva. Idag vill jag lägga på minne att det varit en bra och vanlig dag. Hade en lång kaffedejt med en kollega och en annan lång diskussion med en annan kollega om det faktum att jag inte erbjudits kenyanskt kaffe. Och så har det varit blåsigt. 

7 april 2015

Tre muggar kaffe

Tisdag känns som måndag, undrar om det egentligen är onsdag, eller torsdag. Lyssnar på mig själv prata finska och transkriberar. Ser mig själv i videoklipp filmade under helgen och klipper bort skratt som skrattas på fel ställen, ser mig själv gunga på höghusgården där jag bodde tills jag var sju. Matar egna katter och andras katter. Läser ut Vassa föremål av Flynn, ger den fyra tänder av fem.

6 april 2015

Det stora återförenandet

Imorse vaknade vi alla tre i Karis.

Nu ligger vi på soffan i Åbo. Första gången sedan 23 februari.

5 april 2015

min arkitekturfavorit

Karis vattentorn. Linjerna, fönstren, formerna, graffiti.

4 april 2015

Allt som behövs

Vad som gör påsk: mina två katter, en mamma, en pappa, en bror, att inte sitta med internet i handen. Har inte ens tagit ett endaste foto.

3 april 2015

Långfredag

Man skulle kunna tro att jag arrangerat vad som ska stå var. Det har jag också. Pallen plockades till och med fram för rätt vinkel.

2 april 2015

ett litet tips till författaren

*hallå, hallå SPOILER ALERT om du inte läst trilogin Divergent*


Ett litet tips till dig som är i beråd att skriva en trilogi. Du har kanske skrivit del ett och del två redan. Du har skrivit dem i jag-form, med en huvudperson. Du har haft en tydlig berättarröst. Du har skrivit en bladvändare. Du har hållit ett rätt högt tempo. Bra så. Fortsätt så. 

Eller, oberoende hur du gör i tredje delen ska du inte plötsligt ändra till två jag-berättare. Eller, det kan kanske fungera om det är en person som inte figurerat i tidigare två böcker, eller en som figurerat oerhört lite. Ja, det kan vara rätt intressant att skriva med två olika perspektiv. Det finns en hel del böcker där berättarrösten växlar mellan kapitlen. Jag gillar det. Men bara när det görs bra. Att komma på det först i tredje boken är inte bra. Eller, du kan kanske göra det men det ska finnas någon idé bakom det. Det ska ge berättelsen något, något som är ytterst relevant. För vet du vad, det blir så himla rörigt plötsligt. Dessutom drar det ner berättelsens tempo väldigt mycket och jag tror inte att det är det du vill.

Veronica Roth, det är främst dig jag talar till*. Varsågod för hjälpen**.

* Det är synd för jag gillade verkligen Divergent och Insurgent. Jag läste alla tre inom en och en halv vecka. Så snart jag var klar med en, fortsatte jag inom fem minuter med den andra. Tror att det var en utmärkt strategi. Den tredje var inte dåligt, men som jag önskar att perspektivväxlingarna inte gjorts.

** Och nu ska jag surfa för att kolla vad andra tyckt om den. Om någon har någon snygg förklaring som får mig att ändra åsikt. Hoppas nästan det. Men bli inte allt för ledsen, jag gillade ju nog. 

1 april 2015

Efter zen kommer trötthet

Då gick jag på lång thaibuffélunch, gick första gången på länge hem inom kontorstid, såg ungefär sju avsnitt av teveserien Sillicon Valley (se den!) en helt vanlig vardag och stirrade i taket.

31 mars 2015

värsta zen

Jag är zen. Jäklar vad zen jag är. Jag lyckades skicka in artikeln inom deadline. Jag är inte ens ett vrak, inte ens lite. Så jävla zen är jag. Igår när jag satt i arbetsrummet, en dag före deadline, och skrev för brinnkära livet, stannade en kollega vid min dörr. Undrade om det hänt något speciellt. Tydligen satt jag där, strålade och log mitt bredaste leende medan deadline närmade sig. Som en jädrans zen-sol, satt jag tydligen där. Och inte bara det, igår bestämde jag mig för att inte göra en jobbsak som jag borde, släppte det och tänkte att det inte är hela världen faktiskt. Så vad gjorde hjärnan medan jag sov? Drömde en mycket tydlig dröm där jag löste problemet. Kom på ett sätt jag kan göra jobbgrejen på utan att det blir oöverkomligt, och idén kändes till och med riktigt bra när jag vaknade.

30 mars 2015

Ett jäkelskap

Det är ett jäkelskap att skriva en conclusion.

För att göra det lite lättare för mig själv bestämde jag mig för att kort och uttrycksfullt spela in vad jag vill säga. Undrar om den kunde godkännas som en bilaga till texten.

29 mars 2015

yllesockor längs korridorerna

Söndag. Mera jobb i arbetsrummet, mera redigering. Och jag tänker att jag inte vill blogga om det för det känns som om jag romantiserar det. Det finns inget romantiskt med att jobba på helgen när man också jobbar alla andra dagar. Inget romantiskt och fint alls. Och sedan tänker jag att jag inte vill skriva om det för det är ynkligt och gnälligt. Ynkligt är det inte heller, inte egentligen, bara något som måste göras. 

Och jag var faktiskt ledig förra veckan. Det är jag som trots allt gjort så att jag måste jobba nu istället. Och ändå skulle jag inte byta ut det mot Stockholm och Mariehamn. Men jag blir trött av sånt här. Det är inte klokt att hasa omkring i yllesockor i jobbkorridoren när det är veckoslut. Men jag har ett system, i morse sov jag så länge som möjligt, tog en promenad före jobbet och avbröt mitt på dagen för en kort promenad till för att sedan, på kvällen gå till indiska för en middag. Roligast: medan jag satt där fick jag meddelande av en kompis som undrade om jag ville gå på lunch nästa vecka till samma indiska stället. Så klart jag vill. 

Proppmätt gick jag hem, drack min mangolassi i en take away mugg medan det regnade och livet är faktiskt helt bra.