just nu: konferensfestmusik

Vi är halvvägs. Det hoppas jag verkligen. För egentligen vet jag ju inte om vi är halvvägs eftersom det här är ett sånt där skriv i "förtid för senare publicering inlägg".

Men man kan hoppas att:

- jag överlevt konferensdag 1

- jag just nu befinner mig på kvällsfesten

- jag har roligt

- allt gått smidigt.

- jag vid det här laget ätit middag

- alla andra också fått middag

- alla fått den huvudrätt de anmält mig vid registrering

- den inhyrda tekniska utrustningen fungerar som den ska

- jag just nu dansar till konferens-dj

- jag inte försover mig imorgon inför konferensdag 2

- jag inte ännu gått hem för att sova

mitt-i-natten-fniss

Jag trodde att det gått överstyr i förra blogginlägget. Nu, 9 timmar innan konferensstart och 7 timmar innan jag ska vara på plats, vet jag lite bättre hur något är när det gått överstyr. But it's all good. Homma hanskassa, nästan. Undrar om någon av oss kan sova.

överstyr

Okej. Nu börjar det bli lite väl galet.

Klockan är tolv på natten och jag kollar om jag fått jobbrelaterade mejl. Det har jag fått. Skickat av en kollega halv tolv på natten. På morgonen vaknar vi till mejlboxar fulla med mejl med rubrikerna "saker jag kom på i natt" och "när jag inte kunde sova". Om 56 timmar börjar konferensen officiellt och jag är redan övertrött, uppspelt och jag har konstaterat att jag har käkvärk eftersom jag börjat bita ihop tänderna och antagligen tandgnissla de få timmar jag sover på natten. Men det ska bli roligt. Det ska bli bra. Bara man kan pusta ut.

Avstånd

Ett tredje försök på det här, och samtidigt en form av redovisning över vad som finns i min bokhylla:

också på avstånd är Kristallpalatset*

bredvid byggnaden bredvid

genomskinligare kanske

alltid större

inte vackrare alls

*Muskeldunder av Sanna Tahvanainen. Schildts 2008.

Left Behind

CSS

men. liksom. orka.

Fortfarande inte klar.

Utlåtande från reviewer A: The article is potentially very interesting and rich. To improve and draw out the strengths of this paper, attention needs to be paid to the structure of the article.

Min plan: Strukturera enligt förslag och skicka in.

Istället har jag: Läst igenom min artikel och känt att jag skäms över den. Sökt fler referenser. Läst ett ton potentiella referenser. Tittat på nytt på mitt material och min analys. Insett att jag skrivit en del motsägelser i artikeln. Skämts ännu mer. Tittat på materialet med nya ögon. Insett att jag totalt glömt att nämna några för analysen väsentliga begrepp. Sökt mer referenser. Insett att jag egentligen inte svarar på de forskningsfrågor jag ställer i inledningen. Skämts lite till över att jag överhuvudtaget skickade in artikeln. Kommit fram till att det här inte är hållbart. Tänkt att den kanske är halvbra i alla fall, eftersom de vill publicera den med kort varsel. Insett att de knappast gett mig så kort tid på mig om det tyckte att jag skulle omarbeta hela studien. Gått över deadline och sagt en massa fula ord eftersom jag inte helt enkelt kunde lämna det vid att omstrukturera artikeln. Tänkt att de knappast jobbar på veckoslutet och att de inte räknat med att den skulle skickas in av mig en fredag. Beslutat mig för att sova på saken och skicka in den innan måndag.

dagens jobb

Avhandlingsord: noll.

Andra ord: mest omskrivning av ord inför dagens artikeldeadline. Artikel som inte direkt har något med avhandlingen att göra men tangerar lite. Kanske. Hur som helst: är viktig och kommer att bli årets andra double blind per review publikation. Publiceras i europeisk tidskrift i december.

Läst idag: fler artiklar om identitet och självporträtt online än jag vågat hoppas på. Ett och annat mejl som jag inte svarat på.

Mötestid: noll!

Framgång: kommer förhoppningsvis senare ikväll/natt när jag skickat in den reviderade artikeln.

Höjdpunkt: när jag tog skrivpaus och spelade lite WoW.

Besvikelse: när jag kokade en hel panna kaffe och någon timme senare insåg att det jag trodde var en termos egentligen var en stor termosliknande flaska av metall.

Distraktion: två okända nummer som ringt och jag vägrat svara på.

Jobbighetsnivå: så jobbigt att jag inhiberade mitt deltagande i kvällens födelsedagsfest på grund av att festdeltagande skulle innebära att jag måste klä på mig annat än tråkgråa mjukiskläder idag samt stjäla tid från artikelreviderandet.

Början

Inte nu, men nu börjar jag på allvar.

Sen när jag gjort det här börjar jag på allvar.

Efter att jag gjort det här vägrar jag börja göra något annat. Då börjar jag på allvar.

Nu är det allvar. Jag ska bara...

Det känns bra att jag har en tidpunkt, har en månad och ett år fastslaget. Först tänkte jag tidpunkten några gånger för mig själv. Sedan nämnde jag den för handledaren. Sedan bekräftade handledaren tidpunkten genom att fråga mig om tidsplanen vid mitt senaste seminarium. Då är det bara att skriva. Det är det jag försöker börja. Skriva på allvar. Bara skriva. Skriva. Skriva. Skriva.

Om en veckan, då ska jag skriva som en galning. En allvarlig galning. Om en vecka är mitt extraknäckiga, universitetsvärdsliga, doktorandmeriterande jobbet gjort. Konferenssekreterande undanstökat. Då. Skriva. Skriva. Skriva. Tacka nej om annat dyker upp. Oberoende nivå av universitetsvärdslighet och doktorandmeriterande. Målet är ju inte att vara doktorand i alla evighet. Det känns som om jag redan hunnit vara doktorand i all evighet. Det blir så när den mesta tiden går åt till att halvtidsjobba och snuttjobba för att få mat på i magen och hyran betald, gång på gång. Men nu ska jag alltså skriva. Skriva. Skriva.

Skriva. Snart. Jag har kommit ganska bra igång den senaste månaden. Främst när jag suttit på tåg. Jag har funderat på möjligheterna att skriva hela avhandlingen på tåg. Jag skriver bäst där. Jag har också funderat på att göra en liten tavla som jag skulle ha på skrivbordet. "En sida text om dagen är bra för nattsömnen", tänkte jag att det kunde stå på tavlan. Men så kom jag på att det egentligen är en av mina ursäkter. Tid att göra tavlan är tid bort från att skriva. Precis som alla mappar jag har. Med snygga innehållsförteckningar. Noggrant skrivet vilket avhandlingskapitel som ska finns i vilken flik. Jag vill inte tänka på hur många timmar jag ordnat innehållsförteckningarna i de tomma mapparna. Tid jag kunde använt till att skriva. Fylla mapparna med text. Visserligen har jag tänkt. Det behöver man också. Jag har tänkt och tänkt medan jag med sirlig handstil skrivit kapitelrubriker på mappflikarna. Men någongång måste jag börja skriva. In nu. Men efter den 20-21 november.

Rosenbergare

Ett andra försök på det här, och samtidigt en form av redovisning över vad som finns i min bokhylla:

Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York.* Makarna Rosenberg. Det var så de framställdes i dagspressen. De var inte Rosenbergs. De var inte hon och han. De var inte herr med fru. De var makarna Rosenberg som tillsammans skulle avrättas. Jag föreställde mig dem sitta bredvid varandra, i varsin elektrisk stol. De var tvungna att vrida på huvudet för att titta på varandra. De tittade inte på varandra. De satt där som om de satt i sitt vardagsrum och tittade på teve. Framför sig hade de naturligtvis ingen teve. Framför sig hade de ett fönster och på andra sidan fönstret satt åskådare. Deras åskådare som skulle titta på när de dog. Avled. Led av sitt brott. Åskådarna satt på rad, på bänkar. Fem bänkrader såg jag framför mig. Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommaren jag satt på tåget mot New York, bort från Chicago där makarna Rosenberg förberedde sig på avrättning. "Det här är inte bra", skulle bli fru Rosenbergs sista ord.

*Glaskupan av Sylvia Plath. Forum 1999 (original The Bell Jar 1974)

men egentligen

Kanske det är lite högtryck, humörsvängningar och stress i alla fall. De senaste två inläggen känns nästan lite för motsägelsefulla när man tänker på att de skrevs dagarna efter varandra. Och när man tänker på hur många humörsvängningar och vredesutbrott jag haft mellan dem. Det känns som om det skulle ha gått en vecka inom loppet av ett dygn.

högtryck

"Säg till om det behöver borras ett litet hål i ditt huvudet för att släppa ut lite högtryck".

Det är sånt folk säger till mig nuförtiden.

Hål behövs inte. Inte ännu i alla fall. Den dagen kommer kanske. Nu är jag för trött för att vara riktigt stressad. Egentligen är jag oroväckande lugn.

inte alltid som man tänkt sig

Jag är väldigt mycket kaninteorkarintevillinte just nu. Har väl varit det en tid. Sedan söndagen den 18 oktober egentligen. Kortare stunder då jag tänkt på jobb istället för sjukdomar, eller helt vanliga roliga saker istället för sorgligheter och döden, eller stunder då jag inte alls tänker på något speciellt istället för kroppar som är så extremt mycket magrare, nästan så att de inte finns längre. Helst av allt skulle jag stanna hemma från jobbet. Men det gjorde jag redan på fredag och också på måndag.

det var en fredag

När jag för någon/några (och tiden den bara rusar i väg. trots försök att stanna upp, ligga still, sitta ner. bara gå hem. inget annat. bara gå hem och sluta läsa mejl. som behöver svar, fyllda med frågor, större och mindre problem. och tiden den bara rusar iväg. var det för en vecka sedan jag var på konsert? var det två? det var en fredag. det vet jag.) veckor sedan gick på Ane Bruns konsert fick jag Jennie Abrahamson och Rebekka Karljord på köpet. Enormt trevliga överraskningar.

Late Night Show

Jennie Abrahamson

The Noble Art of Letting Go

Rebekka Karljord

sen senast

Allt ska man höra tills öronen trillar av. Den senaste tiden mest bara chockerande, dåliga och hemska saker.

en hel natts sömn

Det finns knappast något skönare än att säga att man måste gå hem tidigare för att man är trött och sedan verkligen gå hem tidigare. Genast hemma äta kåldolmar och mos istället för Subway/Kotipizza/Hesburger, kravla sig i säng, se tjugo minuter av en film innan man somnar.

Det var det jag gjorde igår. Innan jag gick tillbaka till jobbet för att fortsätta med budget, minneslistor, mejl och möte.

inte nu, men snart

Nu är jag inne i en såndär tidssnurra igen. Jag hinner inte. Vill men kan inte. Gör det mest akuta. Mest mejl, budget, möte, mejl, budget, möte, mejl, möte, budget. Ibland lite social, enstaka gånger motion. Aldrig film, teveserier, långa nätter, spela dataspel, frukost, städa, slösurfa, diska, tvätta kläder, mat som inte kommer från Subway/Kotipizza/Hesburger. Ikväll igen social. Efter att jag mejlat, budgeterat, hastat hem efter glömd dator, hastat tillbaka, handlat dryck+tilltugg till kvällen, förberett morgondagens första möte och hittat på några skrivövningar tills ikväll. En och en halv timme på mig.

Sörens hej

Ett första försök på det här, och samtidigt en form av redovisning över vad som finns i min bokhylla:

Hej.*

Det är en hälsningsfras.

Efter ett första hej förväntar man sig ett svar. Eller folk i allmänhet förväntar sig det. Vanligtvis ett hej tillbaka. Minst ett hej tillbaka. Det är egentligen inte det där hejet som känns problematiskt för mig. Det problematiska är vad jag ska fortsätta med. Vad ska jag säga efter det? "Hej jag heter Sören. Vad heter du?" Det fungerar inte längre. Det fungerade kanske 50 år sedan men jag använde det inte ens då. Jag tittade tyst på Sten, eller Göran, eller Stina, eller Stig, tills de gick.

Ibland tänker jag att jag borde ha övat mera då för att ha det lättare idag.

Jag tänker så ganska ofta.

Att allt kunde ha varit annorlunda då. Lättare nu.

Jag brukar lista möjliga alternativ. Hittills har jag kommit på följande:

Hej. Jag heter Sören. Vad heter du? (Passar knappast en femtiåtta år gammal herreman)

Hej på dig tillbaka. (Skall helst sägas med klämkäck röst. Jag har ingen klämkäck röst)

Hej. Hur går det? (Låter konstigt. Och vad säger man efter att personen svarat "Bra"?)

Hej. Och hejdå. Jag måste gå nu. (Kanske dte inte finns någonstans man behöver gå)

Hej. Trevligt att träffas. (Hur kan man veta det om man bara sett personen i någon sekund)

*Första meningen i boken Mellan Linn Sand av Ulrika Nielsen, Schildts 2006

Det här kommer inte att bli en Alex Schulman

I den svenska blogosfären är det just nu populärt att göra en Alex Schulman, det vill säga be bloggläsare ge rubriker för inlägg och sedan beta av förslagen en efter en.

Jag har inte tänkt göra det. Istället tänker jag slumpmässigt ta böcker från min bokhylla, ta den första meningen i boken och fortsätta därifrån. Det får bli vad det blir. Kanske personligt upplevt, kanske skönlitterärt. Kanske torrt. Kanske motsträvigt. Kanske något jag inte alls tänkt skriva om.

Man kan se det som ett experiment och som en redovisning bok för bok vad som finns i min bokhylla.

ännu mer lunch i Göteborg

"Brukar du besöka Sverige ofta", undrar kollegan.

"Några gånger i året. Och så har jag bott i Uppsala några månader", svarar jag.

"Men inte Göteborg tidigare", frågar kollegan.

"Nej det är första gången. Blivit mest Stockholmstrakten, Uppsala, Gottland, lite Jönköping, Örebro och Åre", svarar jag.

"Åre", utbrister kollegan. "Varför?"

"Skida slalom", svarar jag och känner mig dum.

"Men kan man inte göra det i Finland, i Lahtis", undrar kollegan.

"Lahtis! Nja det är väl mera backhoppning som gäller där", skrattar jag.

Jag har varit både till Lahtis och Åre. Det här är första gången jag hör någon jämföra platserna.

... eller hipp, hipp, hurra

Internets födelsedag firade jag helt oplanerat med att publicera fyra blogginlägg. Det är förmodligen rekord.

jubileumsdag

Jag tänkte nästan glömma: internet fyller 40 år idag.

Jag firade med att äta gröt, gå på personalmöte, läsa arga och upprörda mejl, skriva arga och upprörda mejl, skriva panikartade första utkast av bidragsansökningar, äta lunch mol alena, uppdatera föredragningslista, uppdatera budget för konferensen, känna uppgivenhet inför budgeten, skriva en preliminär budget för föreningsverksamhetsår, få telefonsamtal från hotell, tänka att det inte alls är det här jag vill göra idag utan att jag egentligen vill forska om kultur på internet, få frågan om jag är stressad, svara att jag nog är lite stressad, ordföra styrelsemöte, gå på efterstyrelsemötesöl och där dricka cider, känna att det är ganska skönt att komma hem tidigt från utskänkningsetablissemanget, skjuta upp städandet till söndagkväll, konstatera att jag inte handlat mat på flera veckor, igen äta gröt.

de ringde nyss från lost and found

Jag skall aldrig igen glömma lettisk valuta och kvitton (som betyder ännu mer ekonomisk förlust) i skrivbordslådor på hotellrum. Jag skall aldrig igen glömma lettisk valuta och kvitton (som betyder ännu mer ekonomisk förlust) i skrivbordslådor på hotellrum. Jag skall aldrig igen glömma lettisk valuta och kvitton (som betyder ännu mer ekonomisk förlust) i skrivbordslådor på hotellrum. Jag skall aldrig igen glömma lettisk valuta och kvitton (som betyder ännu mer ekonomisk förlust) i skrivbordslådor på hotellrum. Jag skall aldrig igen glömma lettisk valuta och kvitton (som betyder ännu mer ekonomisk förlust) i skrivbordslådor på hotellrum. Jag skall aldrig igen glömma lettisk valuta och kvitton (som betyder ännu mer ekonomisk förlust) i skrivbordslådor på hotellrum. Jag skall aldrig igen glömma lettisk valuta och kvitton (som betyder ännu mer ekonomisk förlust) i skrivbordslådor på hotellrum. Jag skall aldrig igen glömma lettisk valuta och kvitton (som betyder ännu mer ekonomisk förlust) i skrivbordslådor på hotellrum. Jag skall aldrig igen glömma lettisk valuta och kvitton (som betyder ännu mer ekonomisk förlust) i skrivbordslådor på hotellrum. Jag skall aldrig igen glömma lettisk valuta och kvitton (som betyder ännu mer ekonomisk förlust) i skrivbordslådor på hotellrum. Jag skall aldrig igen glömma lettisk valuta och kvitton (som betyder ännu mer ekonomisk förlust) i skrivbordslådor på hotellrum. Jag skall aldrig igen glömma lettisk valuta och kvitton (som betyder ännu mer ekonomisk förlust) i skrivbordslådor på hotellrum. This sucks!

mera lunch i Göteborg

"Jag vill åka till björnlandet", säger kollegan.

"Ursäkta vart", undrar jag.

"Björnlandet", förtydligar kollegan.

"Östra Finland. Det måste vara omåttligt vackert där", säger kollegan efter att jag suttit tyst.

"Östra Finland. Karelen. Kallas det Björnlandet", undrar jag.

"Det gör det väl. Visst är det vackert där", frågar kollegan.

"Ja, jag kan tänka mig att det är vackert", svarar jag.

"Menar du att du aldrig varit dit?. Trots att du bor i Finland", utbrister kollegan.

"Eh. Ja. Inte ännu.", säger jag.

hänt vid ett lunchbord i Göteborg

"Var Lili och Susie populära i Finland", frågar min kollega.

Jag tittar frågande på henne.

"Det var de väl. Eller man visste väl vem de var", säger jag efter en tvekan.

"Ja, de är ju finska, det är därför jag undrade", säger kollegan förklarande.

"Jaha, det har jag aldrig tänkt på", svarar jag.

"Jag trodde nästan de gjort comeback eller liknande", tillägger jag.

Så skrattar vi.

Sedan får jag frågan hur populär Mark Levengood och Arja Saijonmaa är i Finland. Jag känner mig väldigt exotisk.

efterdyningar

1. Jag blir aldrig klok på postresandet. Jag är trött. Inspirerad och full med idéer om hur jag ska gå vidare i Texten. Men trött.

2. Göteborgsbudskapet jag fick var att jag ska bli mera kavat. Inte smussla med den kunskap jag besitter. Inte skriva att "Jag hoppas att diskussionen är utformad så att den kan intressera även de som inte är specifikt intresserade av kroppslighet, flickskap och ätstörningar". Stryka hoppas. Ta plats. Säga här är jag. Det här gör jag. Jag är bäst på det här.

3. Det andra budskapet var att jag är modig. Det gör mig lite rädd. Det påminner mig om att det finns människor jag borde prata med. Berätta vad exakt jag forskar om. Hur jag skriver. Vad jag skriver. Att det ingår egna upplevelser. Att det bitvis kan vara självutlämnande.

4. Imorse tänkte jag "Jävlaskit typiskt. Någongång måste det väl hända" medan jag kände kalla kårar längs ryggraden, magen knyta sig, handflatorna domna. Jag har glömt kvar nått på hotellrummet. Något viktigt. Något jag behöver för att redogöra för resan. Få ut stipendiepengar. Jag brukar aldrig lägga något i skrivbordslådor eller lådor i allmänhet på hotell. Den här gången gjorde jag det. Och där blev det kvar.

Arlanda

Jag kommer knappt alls ihåg tiden då jag tyckte att det var helt okej att mellanlanda och vistas några timmar på Arlanda flygplats.

hänt idag

- Besök på Universeum

- Besök på Konstmuseet i Göteborg

- Chai latte och toast på café Zenit

- Besök på deisgnmuseet Röhsska museet

- Shopping av ny vinterjacka från Monki

- Shopping av den mest puffigtpluffärmiga och tacky paljettglittriga festklänningen från favoritaffären Beyond Retro som jag ämnar använda nästa helg tillsammans med mina nyinskaffade over the top lösögonfransar.

- Köp av en bunt seriealbum av svenska serietecknare samt nyaste numret av min favorittidning Galago, varpå personen vid kassan sa "Det här är ett riktigt supernummer av tidningen". "Jaha, hurså", frågade jag. "Jag har skrivit en av de illustrerade novellerna som ingår", svarade han. "Och dessutom ska du titta extra noga på pärmens baksida, där finns ett otroligt bra skämt", tillade han.

- Åkt en hel massa spårvagnar och lokalbussar.

- Kommit på att det är sängdags och jag inte ätit annat än hotellfrukost och en toast idag.

- Inte hunnit med allt jag ville men är glad ändå.

lustigt i Göteborg

Jag befinner mig ungefär en kilometer från hotellet när jag stoppas av en norrman. Han ursäktar sig och undrar om jag kan hjälpa. Jag hinner inte säga att jag endast är turist innan han frågar vägen till samma hotell som jag bor på. Jag har endast befunnit mig i staden ett par timmar och har redan gett vägbeskrivning.

7 december 2009 i Stockholm

jag tror att det är det där undermedvetna eller vad det nu heter som motarbetar mig

Det här är så jag. Sparar de senaste versionerna av texter jag arbetar med på en minnessticka så att jag inte behöver avbryta arbetet med dem när jag åker bort. När jag kommer fram till resmålet inser jag att minnesstickan fortfarande sitter fast i datorn i arbetsrummet. Ja, jag har nu anlänt till Göteborg.