inte alltid som man tänkt sig

Jag är väldigt mycket kaninteorkarintevillinte just nu. Har väl varit det en tid. Sedan söndagen den 18 oktober egentligen. Kortare stunder då jag tänkt på jobb istället för sjukdomar, eller helt vanliga roliga saker istället för sorgligheter och döden, eller stunder då jag inte alls tänker på något speciellt istället för kroppar som är så extremt mycket magrare, nästan så att de inte finns längre. Helst av allt skulle jag stanna hemma från jobbet. Men det gjorde jag redan på fredag och också på måndag.

det var en fredag

När jag för någon/några (och tiden den bara rusar i väg. trots försök att stanna upp, ligga still, sitta ner. bara gå hem. inget annat. bara gå hem och sluta läsa mejl. som behöver svar, fyllda med frågor, större och mindre problem. och tiden den bara rusar iväg. var det för en vecka sedan jag var på konsert? var det två? det var en fredag. det vet jag.) veckor sedan gick på Ane Bruns konsert fick jag Jennie Abrahamson och Rebekka Karljord på köpet. Enormt trevliga överraskningar.

Late Night Show

Jennie Abrahamson

The Noble Art of Letting Go

Rebekka Karljord

sen senast

Allt ska man höra tills öronen trillar av. Den senaste tiden mest bara chockerande, dåliga och hemska saker.

en hel natts sömn

Det finns knappast något skönare än att säga att man måste gå hem tidigare för att man är trött och sedan verkligen gå hem tidigare. Genast hemma äta kåldolmar och mos istället för Subway/Kotipizza/Hesburger, kravla sig i säng, se tjugo minuter av en film innan man somnar.

Det var det jag gjorde igår. Innan jag gick tillbaka till jobbet för att fortsätta med budget, minneslistor, mejl och möte.

inte nu, men snart

Nu är jag inne i en såndär tidssnurra igen. Jag hinner inte. Vill men kan inte. Gör det mest akuta. Mest mejl, budget, möte, mejl, budget, möte, mejl, möte, budget. Ibland lite social, enstaka gånger motion. Aldrig film, teveserier, långa nätter, spela dataspel, frukost, städa, slösurfa, diska, tvätta kläder, mat som inte kommer från Subway/Kotipizza/Hesburger. Ikväll igen social. Efter att jag mejlat, budgeterat, hastat hem efter glömd dator, hastat tillbaka, handlat dryck+tilltugg till kvällen, förberett morgondagens första möte och hittat på några skrivövningar tills ikväll. En och en halv timme på mig.

Sörens hej

Ett första försök på det här, och samtidigt en form av redovisning över vad som finns i min bokhylla:

Hej.*

Det är en hälsningsfras.

Efter ett första hej förväntar man sig ett svar. Eller folk i allmänhet förväntar sig det. Vanligtvis ett hej tillbaka. Minst ett hej tillbaka. Det är egentligen inte det där hejet som känns problematiskt för mig. Det problematiska är vad jag ska fortsätta med. Vad ska jag säga efter det? "Hej jag heter Sören. Vad heter du?" Det fungerar inte längre. Det fungerade kanske 50 år sedan men jag använde det inte ens då. Jag tittade tyst på Sten, eller Göran, eller Stina, eller Stig, tills de gick.

Ibland tänker jag att jag borde ha övat mera då för att ha det lättare idag.

Jag tänker så ganska ofta.

Att allt kunde ha varit annorlunda då. Lättare nu.

Jag brukar lista möjliga alternativ. Hittills har jag kommit på följande:

Hej. Jag heter Sören. Vad heter du? (Passar knappast en femtiåtta år gammal herreman)

Hej på dig tillbaka. (Skall helst sägas med klämkäck röst. Jag har ingen klämkäck röst)

Hej. Hur går det? (Låter konstigt. Och vad säger man efter att personen svarat "Bra"?)

Hej. Och hejdå. Jag måste gå nu. (Kanske dte inte finns någonstans man behöver gå)

Hej. Trevligt att träffas. (Hur kan man veta det om man bara sett personen i någon sekund)

*Första meningen i boken Mellan Linn Sand av Ulrika Nielsen, Schildts 2006

Det här kommer inte att bli en Alex Schulman

I den svenska blogosfären är det just nu populärt att göra en Alex Schulman, det vill säga be bloggläsare ge rubriker för inlägg och sedan beta av förslagen en efter en.

Jag har inte tänkt göra det. Istället tänker jag slumpmässigt ta böcker från min bokhylla, ta den första meningen i boken och fortsätta därifrån. Det får bli vad det blir. Kanske personligt upplevt, kanske skönlitterärt. Kanske torrt. Kanske motsträvigt. Kanske något jag inte alls tänkt skriva om.

Man kan se det som ett experiment och som en redovisning bok för bok vad som finns i min bokhylla.

ännu mer lunch i Göteborg

"Brukar du besöka Sverige ofta", undrar kollegan.

"Några gånger i året. Och så har jag bott i Uppsala några månader", svarar jag.

"Men inte Göteborg tidigare", frågar kollegan.

"Nej det är första gången. Blivit mest Stockholmstrakten, Uppsala, Gottland, lite Jönköping, Örebro och Åre", svarar jag.

"Åre", utbrister kollegan. "Varför?"

"Skida slalom", svarar jag och känner mig dum.

"Men kan man inte göra det i Finland, i Lahtis", undrar kollegan.

"Lahtis! Nja det är väl mera backhoppning som gäller där", skrattar jag.

Jag har varit både till Lahtis och Åre. Det här är första gången jag hör någon jämföra platserna.

... eller hipp, hipp, hurra

Internets födelsedag firade jag helt oplanerat med att publicera fyra blogginlägg. Det är förmodligen rekord.

jubileumsdag

Jag tänkte nästan glömma: internet fyller 40 år idag.

Jag firade med att äta gröt, gå på personalmöte, läsa arga och upprörda mejl, skriva arga och upprörda mejl, skriva panikartade första utkast av bidragsansökningar, äta lunch mol alena, uppdatera föredragningslista, uppdatera budget för konferensen, känna uppgivenhet inför budgeten, skriva en preliminär budget för föreningsverksamhetsår, få telefonsamtal från hotell, tänka att det inte alls är det här jag vill göra idag utan att jag egentligen vill forska om kultur på internet, få frågan om jag är stressad, svara att jag nog är lite stressad, ordföra styrelsemöte, gå på efterstyrelsemötesöl och där dricka cider, känna att det är ganska skönt att komma hem tidigt från utskänkningsetablissemanget, skjuta upp städandet till söndagkväll, konstatera att jag inte handlat mat på flera veckor, igen äta gröt.

de ringde nyss från lost and found

Jag skall aldrig igen glömma lettisk valuta och kvitton (som betyder ännu mer ekonomisk förlust) i skrivbordslådor på hotellrum. Jag skall aldrig igen glömma lettisk valuta och kvitton (som betyder ännu mer ekonomisk förlust) i skrivbordslådor på hotellrum. Jag skall aldrig igen glömma lettisk valuta och kvitton (som betyder ännu mer ekonomisk förlust) i skrivbordslådor på hotellrum. Jag skall aldrig igen glömma lettisk valuta och kvitton (som betyder ännu mer ekonomisk förlust) i skrivbordslådor på hotellrum. Jag skall aldrig igen glömma lettisk valuta och kvitton (som betyder ännu mer ekonomisk förlust) i skrivbordslådor på hotellrum. Jag skall aldrig igen glömma lettisk valuta och kvitton (som betyder ännu mer ekonomisk förlust) i skrivbordslådor på hotellrum. Jag skall aldrig igen glömma lettisk valuta och kvitton (som betyder ännu mer ekonomisk förlust) i skrivbordslådor på hotellrum. Jag skall aldrig igen glömma lettisk valuta och kvitton (som betyder ännu mer ekonomisk förlust) i skrivbordslådor på hotellrum. Jag skall aldrig igen glömma lettisk valuta och kvitton (som betyder ännu mer ekonomisk förlust) i skrivbordslådor på hotellrum. Jag skall aldrig igen glömma lettisk valuta och kvitton (som betyder ännu mer ekonomisk förlust) i skrivbordslådor på hotellrum. Jag skall aldrig igen glömma lettisk valuta och kvitton (som betyder ännu mer ekonomisk förlust) i skrivbordslådor på hotellrum. Jag skall aldrig igen glömma lettisk valuta och kvitton (som betyder ännu mer ekonomisk förlust) i skrivbordslådor på hotellrum. This sucks!

mera lunch i Göteborg

"Jag vill åka till björnlandet", säger kollegan.

"Ursäkta vart", undrar jag.

"Björnlandet", förtydligar kollegan.

"Östra Finland. Det måste vara omåttligt vackert där", säger kollegan efter att jag suttit tyst.

"Östra Finland. Karelen. Kallas det Björnlandet", undrar jag.

"Det gör det väl. Visst är det vackert där", frågar kollegan.

"Ja, jag kan tänka mig att det är vackert", svarar jag.

"Menar du att du aldrig varit dit?. Trots att du bor i Finland", utbrister kollegan.

"Eh. Ja. Inte ännu.", säger jag.

hänt vid ett lunchbord i Göteborg

"Var Lili och Susie populära i Finland", frågar min kollega.

Jag tittar frågande på henne.

"Det var de väl. Eller man visste väl vem de var", säger jag efter en tvekan.

"Ja, de är ju finska, det är därför jag undrade", säger kollegan förklarande.

"Jaha, det har jag aldrig tänkt på", svarar jag.

"Jag trodde nästan de gjort comeback eller liknande", tillägger jag.

Så skrattar vi.

Sedan får jag frågan hur populär Mark Levengood och Arja Saijonmaa är i Finland. Jag känner mig väldigt exotisk.

efterdyningar

1. Jag blir aldrig klok på postresandet. Jag är trött. Inspirerad och full med idéer om hur jag ska gå vidare i Texten. Men trött.

2. Göteborgsbudskapet jag fick var att jag ska bli mera kavat. Inte smussla med den kunskap jag besitter. Inte skriva att "Jag hoppas att diskussionen är utformad så att den kan intressera även de som inte är specifikt intresserade av kroppslighet, flickskap och ätstörningar". Stryka hoppas. Ta plats. Säga här är jag. Det här gör jag. Jag är bäst på det här.

3. Det andra budskapet var att jag är modig. Det gör mig lite rädd. Det påminner mig om att det finns människor jag borde prata med. Berätta vad exakt jag forskar om. Hur jag skriver. Vad jag skriver. Att det ingår egna upplevelser. Att det bitvis kan vara självutlämnande.

4. Imorse tänkte jag "Jävlaskit typiskt. Någongång måste det väl hända" medan jag kände kalla kårar längs ryggraden, magen knyta sig, handflatorna domna. Jag har glömt kvar nått på hotellrummet. Något viktigt. Något jag behöver för att redogöra för resan. Få ut stipendiepengar. Jag brukar aldrig lägga något i skrivbordslådor eller lådor i allmänhet på hotell. Den här gången gjorde jag det. Och där blev det kvar.

Arlanda

Jag kommer knappt alls ihåg tiden då jag tyckte att det var helt okej att mellanlanda och vistas några timmar på Arlanda flygplats.

hänt idag

- Besök på Universeum

- Besök på Konstmuseet i Göteborg

- Chai latte och toast på café Zenit

- Besök på deisgnmuseet Röhsska museet

- Shopping av ny vinterjacka från Monki

- Shopping av den mest puffigtpluffärmiga och tacky paljettglittriga festklänningen från favoritaffären Beyond Retro som jag ämnar använda nästa helg tillsammans med mina nyinskaffade over the top lösögonfransar.

- Köp av en bunt seriealbum av svenska serietecknare samt nyaste numret av min favorittidning Galago, varpå personen vid kassan sa "Det här är ett riktigt supernummer av tidningen". "Jaha, hurså", frågade jag. "Jag har skrivit en av de illustrerade novellerna som ingår", svarade han. "Och dessutom ska du titta extra noga på pärmens baksida, där finns ett otroligt bra skämt", tillade han.

- Åkt en hel massa spårvagnar och lokalbussar.

- Kommit på att det är sängdags och jag inte ätit annat än hotellfrukost och en toast idag.

- Inte hunnit med allt jag ville men är glad ändå.

lustigt i Göteborg

Jag befinner mig ungefär en kilometer från hotellet när jag stoppas av en norrman. Han ursäktar sig och undrar om jag kan hjälpa. Jag hinner inte säga att jag endast är turist innan han frågar vägen till samma hotell som jag bor på. Jag har endast befunnit mig i staden ett par timmar och har redan gett vägbeskrivning.

7 december 2009 i Stockholm

jag tror att det är det där undermedvetna eller vad det nu heter som motarbetar mig

Det här är så jag. Sparar de senaste versionerna av texter jag arbetar med på en minnessticka så att jag inte behöver avbryta arbetet med dem när jag åker bort. När jag kommer fram till resmålet inser jag att minnesstickan fortfarande sitter fast i datorn i arbetsrummet. Ja, jag har nu anlänt till Göteborg.

inte senaste veckoslut utan ett annat

fixat på dagens attgöralista: köp biljett

22 januari 2010 i Åbo

"lukten smakar skit"

Ungefär 6 timmar av en lördagskväll tar det om man vill smaka på samt betygsätta smak, doft och utseende på 23 stycken energidrycker. Det finns fortfarande 24 stycken kvar i kylskåpet för del två av det massiva projektet.

Jag blev inte särskilt pigg men nog lite uppspelt av sällskapet. Jag fick inte ont i magen men vi konstaterade att energidrickor är något vätskeutdrivande. Vid halvlek åkte vi till bensinstationen. Jag köpte en stor kaffe och ett paket knackkorvar. Det är sånt man blir sugen på vid den här typen av test.

tgif

Det ligger en massa halvfärdiga, halvtkaserade blogginlägg bakom bloggkulissen. Jag tror att de är en delorsak till att jag har svårt att blogga just nu. Jag borde egentligen radera dem. Istället tar jag helg. Åker tåg.

22 november

Det behövs pauser ibland. Just nu behöver jag en paus från jobb. Jag vill bara lämna det. Syssla med annat jobb. Vill skriva, läsa, tänka. Inte svara på mejl. Inte ursäkta för att vi är efter i tidtabellen. Inte förklara att det beror på sjukdom och resor, oförutsägbara saker. Inte se på när budgeten skärs ner. Inte läsa om nya regler som införs.

Jag vill att det ska vara 22 november.

Eller nej. 22 november är för tidigt. 22 november är dagen efter. Det är en söndag.

22 november hoppas jag att jag får vila. Och känna mig nöjd. Att konferensordnandet gick okej.

Jag vill krypa under täcket och låtsas som om jag aldrig tog emot det här extraknäcksjobbet.

01:36

Jag borde få ordning på min dygnsrytm. Jag försöker få ordning på min dygnsrytm. Jag får inte ordning på den hur mycket jag än försöker.

Känns som om jag är i dvala. Ganska glad. Ganska nöjd. Ganska trött. Ganska pirrig. Men ändå inte.

Kylskåpet surrar.

8.10.2009

Nouvelle Vague - Road to Nowhere

jag hatar den här tiden på året

Igår:

"Vad har du på gång just nu?", frågade en person som jobbar med administration vid universitet.

"Skriver ansökningar om forskningsfinansiering", svarade jag.

"Ja, ni skulle nog vara såna experter på sånt där om ni kom ut i arbetslivet", sa personen [sic: Alla administratörer tänker inte lika som den här personen].

Klockan var 15 och jag hade ännu inte ätit lunch. Jag var en stressad surpuppa. Jag orkade inte prata. Det enda jag kunde tänka på just då var att den här diskussionen uppehöll mig från att få mat och sedan skriva ansökan färdig innan dagens post åkte iväg. Men jag undrar nu:

Vad kallas det jag gör nu om det inte är arbetsliv? Kommer jag någonsin att komma till det där som kallas arbetsliv? Har man nytta av att skriva ansökningar om forskningsfinansiering då?Vad räknas som arbetsliv? Tyckte personen att denne hörde till arbetslivet?