dagen efter

saker man mycket väl kan ifrågasätta dagen efter:
att man varit betydligt fler timmar på after work än man var på work.

men jag gillar fredagar.
bästa dagen i veckan.

dagens färdmedel: tåg och spårvagn

Jag kunde också ha fotat mitt morgonmål, ett foto av datorn när jag satt och skrev på tåget, Helsingfors i största allmänhet, katterna som hälsade mig välkommen hem, den utsökta pastan jag åt på Bravuria, vad jag ser just nu när jag sitter på soffan, mina promenader till och från tågstationerna, klänningen jag köpte, Karis/Salo/Esbo/Kyrkslätt från tågfönstret, kaffet jag drack på mötet i Helsingfors, vindruvorna jag åt när jag blev vrålhungrig och fortfarande satt på mötet, mina anteckningar från mötet, dagens outfit, katterna som just nu busar bakom soffan, päronen jag åt på tåget, pyjamasbyxorna jag redan nu har på mig.

Det enda jag fotat idag är min vy på tåget (som varit den exakt samma de tre senaste gångerna jag åkt till Helsingfors, hur stora är oddsen egentligen? har varje gång köpt biljett från automaten. är mitt bankkort programmerat eller vad är det här?) och spårvagnens golv.

dagens och söndagen nyheter:

Dagens: Frida Hyvönen släpper det nya albumet "To The Soul" den 18 april! Och hon ska på turné (hoppas, hoppas också Finland!) Idag släpptes en singel som man kan lyssna på här.

Söndagen: Jag ska till bokmässan i Göteborg i september!

-----------------------------------------------------------------------------
Tillägg: Här kan man läsa hur det egentligen kom sig att jag gick från ja, till kanske, till mja, till nja, till tyvärr inte, till att slutligen verkligen boka flygbiljetter till Göteborg. Twitter och Carcasonne!

Falling, Catching + Riverside

Agnes Obel

jag mötte lassi

hälften naturell jogurth

hälften vatten

passlig mängd konservburksmango (i brist på annat)

lite salt

lite socker

mixa i två minuter

mangolassi, det godaste som finns!

ps. det finns inga onödiga blogginlägg. och jag orkar inte skriva att jag idag gick av och an till läkaren bara för att konstatera att proven bara kan tas så snart jag vaknat på morgonen (nytt försök imorgon) och att jag kände mig tvungen att avbryta avhandlingsskrivandet (ähum) för att skriva skönlitterärt och att jag nu ska återvända till det. nu skrev jag det i alla fall. praktiskt. tack och hej alltså.

Hey Joe!

Liz Green

kulturlogg vecka 6

Jag tar en ungefärlig modell av Shoot Me While I'm Happy och:

Konsert: i tisdags såg jag First Aid Kit. En syster som sjöng och en annan som var tyst på grund av sjukdom. Kändes lite halvt. Men fint.

Litteratur: läst några få sidor i Korparna. Det går väldigt långsamt. Tycker väldigt mycket om berättarrösten men har problem med min egen koncentration. Istället har jag själv skrivit, mer än jag brukar. Och inte har jag bara skrivit, jag har också anmält mig den här veckan till två skrivveckoslut under våren.

Film: tror inte att jag sett någon film. Ser antagligen Apflickorna senare idag.

Musik: jag lyssnade rätt mycket på musik som jag aldrig tidigare lyssnat på. Här är spellistan jag gjorde idag medan jag tvättade kläder. Det täcker det mesta som var nytt för mig.

Teater: lyssnade på radioteatern från P1. Hörde på den 30 minuter långa föreställningen En misslyckad föreställning. Den kan man lyssna på här.

Teve: sett fler teveserier än jag kommer ihåg. Två avsnitt av Grey's Anatomy, några avsnitt av The Lion's Den UK, veckans avsnitt av Voice of Finland, Work of Art, Bondi Resque, Top Model Sverige, Lyxfällan och Australian Borders, samt fjorton första avsnitten av senaste säsongen av two and a half men. Försökte också börja se the Wire men lyckades inte. Tror jag måste göra ett nytt försök när jag har lättare att koncentrera mig och tittar inte på teve för att jag ligger febrig hemma.

Konst: funderat och planerat att göra en väggtavla/installation/vad man nu ska kalla det. Behöver samla ihop en hel massa olika saker innan jag börjar och beställa ungefär 80 små figurer av Hello Kitty. Var nära att beställa figurerna men bestämde mig för att skaffa allt annat först. Visade sig vara rätt lätt att beställa 80 figurer för inte så många pengar. Gurlesquet!

men åhå!

En lustig sak hände mig idag.

Han sa: "Hej!"

"Hej", sa jag.

Men det är inte där det började. Det var redan tidigare det började. Jag steg ut från lägenheten. Helt som vanligt. Jag låste dörren. Helt som vanligt. Jag gick ner för trappan. Helt som vanligt. Nedanför trappan steg jag in i ett rosa cirkustält. Inte alls som vanligt.

"Sätt dig", kommenderade en cirkusdirektör. "Ta plats på stolen bredvid apan, katten, hästen och älgtjuren."

"Hej", sa älgtjuren. "Vi har väntat på dig."

"Hej", sa jag. "Förlåt att jag är sen."

Men nej. Jag har inte varit på cirkus. Jag kommer inte ens ihåg vad jag drömde förra natten. Mina föräldrar hälsade på idag. Min pappa saknade katterna. Han slog nytt rekord i barnsligt kattprat och kattgos. Vi åkte till Ikea. Jag handlade knappt något alls. Sedan drack vi kaffe hos mig och sedan åkte de hem. På kvällen satt jag mig för att omarbeta en text. Det gjorde jag. Sedan skrev jag flera sidor ny text. Det var en stor överraskning för mig. I över tre timmar skrev jag nya sidor till en prosatext.

Texten om cirkusen har inget att göra med min dag eller texten jag skrev i kväll. Den var en av mina handskrivna tisdagstexter, en snabb skrivövning. Här fick den fungera som en uppvärmning för att det var så svårt för mig att komma in i min bloggtext. Men nu är det inget problem mera. Nu har jag värmt upp mig så att jag kan fortsätta med att berätta att jag har också fört in min cykel i cykelskjulet, ätit köttbullar till middag, handlat mat och dammsugit lägenheten. Sådan lördag blev det den här gången. Gonatt, nu märker jag att mina meningar är obehagligt långa och jag låter mycket uttråkad. Jag är inte uttråkad.

Jag tog en fotopaus i skrivande när Knut satt i famnen. Det var första

gången han satt i famnen istället för på tangentbordet. Yes!

repetition är kunskapens moder

Drömde i natt smärtsamma, långdragna drömmar om hur jag virade in mina fötter, paketerade dem, lade band om dem. Vaknade med värkande fötter, värkande kropp och ingen som helst önskan om att kravla mig ur sängen. Sent omsider gjorde jag det i alla fall. Kravlade ur, åt morgonmål, tog en värktablett, piggnade till, duschade, piggnade ännu mer, gick på jobb. En timme hann jag vara där när värktabletten slutade verka. Feber. Tada! Som på posten. Helt enligt schemat som jag och läkaren sakta med säkert börjat urskilja.

Att jag aldrig lär mig. Att jag inte vet bättre. Att jag inte bara förstår att stanna hemma och vara sjuk när jag är sjuk. Att jag inte är förståndigare än så.

Men gårdagen var bra. Superdag efter skitdag. Och avrundning med First Aid Kit på Klubi, då jag egentligen kände hur febern steg och jag låtsades att det var mycket varmt inomhus. Mycket, mycket varmt.

en helt vanlig skitmåndag

Antal gånger idag någon kommenterat/frågat hur länge jag har finansiering och därmed hur mycket tid jag har kvar att tokskriva min doktorsavhandling:

Tre (3!) gånger.

Jag blir tokig. Jag hinner inte! Jag är inte färdig! Jag är långtifrån färdig! Jag vill inte bli färdig! Jag vill bli färdig! Alltså är jag kvar på jobbet. Alltså uppdaterar jag min tidtabell. Alltså konstaterar jag att jag snart måste glömma lediga helger. Alltså borde jag redan för längesen glömt lediga helger. Och kvällar.

veckans läsvärt

Här kan man läsa ett av veckans mera läsvärda blogginlägg.

Dessutom har en facebookgrupp startats.

typisk lördag

Sedan jag kom hem från resan har jag inte varit en hel dag hemma. Det märks. Enda sättet att få surfa utan att en katt ligger på tangentbordet, tigger godis, klättrar omkring på mig, slår med tassen (utan utstickande klor) i mitt ansikte är att ha katten i famnen och surfa/blogga/mejla med en hand. Det blir ganska tungt. Men det går.

veckans andra tågresa Åbo-Helsingfors-Åbo

I närheten av Helsingfors var det olika nyanser av gråttvitt.

I närheten av Åbo och Salo var det klarblåhimmel och sol.

kall torsdagskväll

men jag svimmade inte

Tänkte nästan helt glömma (okej glömde från stunden det hände igår kväll fram tills nu):

Jag bongade Ben från senaste finska säsongen av big brother.
Tv gör människor längre.

Slut på meddelande.

Hemligheten

Hur man ska göra om man vill att en massa folk ska hälsa på hos en i arbetsrummet en helt vanlig torsdag?

Man kravlar sig ur sängen. Går till jobbet med gamla jeans, urtvättad (tidigare) svart t-skjorta som egentligen är för kort, en huppare, har strumporna aviga, låter bli att kamma håret, sminkar sig inte alls sig, minns inte ens om man tvättade ansiktet, har dörren nästan helt stängd.

Antal personer mellan 11 och 13: sju.
Varav fyra aldrig tidigare hälsat på och de tre andra tittar in ytterst sällan.

törnar man får ta, och som är värt det

Bussen från Helsingfors var framme i Åbo klockan 3 på natten. Katterna hade, av allt att dömma, sovit varje timme jag var borta. Springfest! Springa över mig när jag försökte sova! Springa i köket så att saker föll omkull. Springa i sovrummet. Försöka klämma in sig mellan madrass och sänglakan medan jag fortfarande låg i sängen. Öppna och gräva ur alla kläder jag hade i förvaringspåse under sängen. Klösa klor på soffa. Klösa klor på mattor. Klösa klor på resväska. Klösa klor på säng.

Men! Jag var igår till Helsingfors. Träffade J och S och J. Var hit och sedan såg jag den här.

Idag sitter jag i mitt arbetsrum med stängd dörr och dricker litervis med kaffe. Saknar mina myskläder.

The Lion's Roar

First Aid Kit.

Tisdagen den 7.2 i Åbo.

Såg dem som förband till Band of Horses i Stockholm 2011.

Så pass bra att jag kan gå en gång till för att lyssna på dem.

att ropa hurra innan man hoppat över ån*

Jag har bara läst de första sju sidorna i Korparna, en debut av Tomas Bannerhed (som dessutom vann Augustpriset 2011 för boken), och det är inte ens februari än men jag kan inte hålla mig:

Måste vara en av årets läsupplevelser.

* att tänka utanför boxen, eller för trött för att googla

Cool as a Fire

Från skivan Something av Chairlift.

Äntligen en ny skiva av dem.

att göra det till lyrik

Veckoslut, LittSkapveckoslut, skrivveckoslut. I flera år har jag försökt undvika att skriva om det där. Det där jag helst inte orkar minnas. Helst inte tänker på. Det har gått relativt bra att undvika också om jag nu och då tangerat det i olika texter. Det har alltid tidigare varit allmängiltigt, inga konkreta detaljer, inget jag med i texterna. Sedan skulle vi göra en paruppgift. Berätta något, någon händelse, något talande, välja något som båda i paret ska skriva om. Efter några minuters prat, säger jag det plötsligt. Hår, tomater, tvättmaskiner som betyder annat för mig än hår, tomater och tvättmaskiner. Jag skriver. Det lossnar. Det har gått så länge att jag kan skriva det. Jag kan till och med stå upp, läsa texten högt, inte darra så mycket på rösten. Håret jag inte fick klippa. Tomaterna jag måste äta. Och tvättmaskinen jag inte fick använda.

Och jag dog inte av nervositet eller skam.

inte värt det

Gjorde ett försök att läsa Marcus Birros bok Diktskolan. En diktares guide till galaxen. Slutade med att jag blädderläste den här och var. Inte riktigt något jag väntat mig, med tanke på titeln.

ett stycke fredag

Halva tiden framför datorn har jag surfat på fb, sökt möjliga konserter jag vill gå på, lyssnat på musik, surfat på spotify, läst nyheter. Nu fick jag en omåttlig lust att äta ost.

Bäst att gå hem.
Ost finns hemma i kylskåpet.

en höjdpunkt

Den 4 december bloggade jag att jag hade biljett till The Dresden Dolls konsert i Perth. Då visste jag inte att jag skulle bo i Fremantle, att släktingarna vägrade låta mig gå ute ensam när det var mörkt eftersom busstation var ett så oroligt område. Jag hade tänkt att jag helt enkelt stiger på första bästa buss, åker dit, är på konsert och tar en nattbuss tillbaka. Istället fick en släkting köra sammanlagt två timmar för att jag skulle gå på konsert. Jag är evigt och innerligt tacksam. En bra konsert, och jag hade dagen till ära köpt den tokigaste, färggrannaste, kortaste och tylligaste klänningen i manna minne för att ha den på mig.

Men det var inte allt.

Under konserten meddelade att de planerade ge en gratis konsert, öppen för alla åldrar i en park/på en strand någonstans i Perth. Perth som senare visade sig bli en park i Fremantle. Staden jag bodde i! Och helt plötsligt satt vi tre generationer i en park och lyssnade på dem. Så bra att det inte går att beskriva. Så då kan man istället se de här klippen (där de tre generationerna också figurerar om man tittar noggrant):

Och här en från konserten från kvällskonserten:

jag åkte till Australien, blev vuxen

Det är rätt tragiskt.

Under stor del av hösten hade jag dåligt samvete för att jag skulle åka till Australien. Åka till Australien och vara ledig. Åka till Australien, inte skriva avhandlingsord. Åka till Australien, inte ta med jobböcker.

När jag väl var framme gick det hur bra som helst. De sista sakerna skrev jag på flygen Helsingfors-Amsterdam-Kuala Lumpur, och under min mellanlandning i Kuala Lumpur skickade jag iväg alla texter, rapporter, jobbmejl. Så hade jag ledigt, på riktigt.

Och nu? Nu har jag varit tre dagar på jobb. Skrivit rekordantal avhandlingsord per dag. Ätit riktig, varm mat, som lunch. Varit på jobb under kontorstid, det vill säga gått hem innan sena kväll, stigit upp innan elva på förmiddagen. Varit både i förrgårkväll och igårkväll på Bremer. Ikväll storstädat.

Jag skulle inte ha behövt ha dåligt samvete. Dessutom verkar jag ha kommit ifrån ovanan att sitta vid datorn varje kväll, hela kvällen.

jag har läst

Packningsoptimistisk bokmal kan man inte (för tillfället i alla fall) kalla mig men kanske jag är lite influerad av alla bokbloggar jag läser.

Till Australien tog jag med mig (och läste):

Barndomstolen (lyrik) av Ulf Karl Olov Nilsson. (som e-bok)

Borta bäst (roman) av Sara Kadefors. (som e-bok)

Man (lyrik) av Tim Stern. (som e-bok)

Brukaren (lyrik) av Ulf Karl Olov Nisson. (som e-bok)

Pojkarna (roman) av Jessica Schiefauser. (som e-bok)

Det är så logiskt, alla fattar utom du (roman) av Lisa Bjärbo. (som e-bok)

Outsider (roman) av Torbjörn Flygt. (som e-bok)

Spelreglerna (novellsamling) av Jonas Karlsson. (som e-bok)

Att springa (roman) av Maria Sveland. (som e-bok)

Den unga F:s bekännerlser (prosalyrik) av Maria Margareta Österholm. (som tryckt bok)

Ett inte ännu utgivet manus (roman) av XX. Som borde bli utgiven och dessutom få pris!!!

Alla (förutom boken Man) får toppbetyg (men Man får nog och klart godkänt).

Ett urval (utan bildtext)

Foton i all oändlighet och utspridda överallt.
Jag kan inte hålla mig.

(Bildtexter någon dag när jag inte längre är så förfärligt jetlagig. Dygnsrytm upp och ner, väldigt lite sömn per dygn, yrsel och illamående. Huuuur länge ska det ta tills man är normal? Va? Va?)

skrivet och läst

Att komma hem och läsa bloggar igen är rätt häftigt. Häftigare än att göra det dag ut och dag in i flera års tid, utan att egentligen pausa.

Det finns folk som skriver oerhört fint, folk som bloggar så att man fnissar fast man ännu inte sett videon, folk som föder barn när man är borta, folk som skriver kloka blogginlägg, folk som skriver om en liten vardagsnära händelse som beskrivs fint, folk som har otroligt roliga barn, mera folk skriver oerhört fint och stämningsfullt.

Men på fotona på facebook syns inget av det här.

Innan jag åkte tänkte jag att det här kommer att vara en resa jag gör en gång i livet. Jag var helt säker på det. Inte för att jag trodde att jag inte skulle vilja åka tillbaka. Det har pratats om den så länge jag minns. Resan. Så länge jag levt. När jag växte upp lärde jag mig att det kostar tiotusen mark för en person att resa till Australien. Att tiotusen mark var mycket. För tiotusen kan man åka till Faster. Faster som jag aldrig träffat. Tiotusen som aldrig fanns.

Så åkte vi. Mamma och jag. När vi steg av flyget stod Faster och Linda med australienska och finländska flaggor i händerna. Viftade och tjoade. Jag kramade Faster hårdare än någon annan jag träffat för första gången. Vi bodde hos dem i tre veckor. Åt morgonmål med dem. Satt tysta med dem. Pratade med dem. Åkte omkring i bil med dem. Åt med dem. Jag sov i Fasters säng. Det är som Faster jag hört om henne. Det är hon som är Faster, också om hon är mammas faster.

När jag åkte hade jag ingen aning om hur resan skulle vara. Att det inte bara skulle vara en resa. Att det mer handlade om allt Faster berättade. Resa till Fasters sorgliga, glada berättelser. Om hennes uppväxt, barndom, ungdom, ålderdom. Alla släkthistorier jag aldrig hört.

Jag hade heller ingen aning om att ett farväl kunde vara så tårdrypande för alla inblandade. Hur svårt det skulle vara att stiga på planet. Hur svårt det skulle vara att hålla mig från gråt när jag väl hemma hälsade på mommo och mofa för att berätta om resan och hur de följde oss ända till vår gate (som jag trodde att bara var möjligt på film). Och ändå har Faster och en av hennes döttrar bokat sin resa till Finland i maj (efter över trettio år). Och ändå har vi bestämt att hennes andra dotter firar jul med oss i Finland i år, om det är ekonomiskt möjligt.

Men på fotona på facebook syns inget av det här. På bloggen syns det med kortkorta blogginlägg som upphör efter några dagar, när jag inte längre vill sitta med en dator i famnen på deras bakgård.

jetlag, vad är det? jag är bara morgonpigg...

Dag två. Eller natt två. Hur man nu tar det. Tog ingen tupplur. Var vaken från fem på morgonen till halv tolv på kvällen. Vaknade och steg upp fyra på morgonen. En timme efter att mamma stigit upp för att äta morgonmål. Nu ska vi strax ta morgonmål nummer två.

Katterna är överlyckliga.

TACK BARA!

Någon av katterna (förmodar jag) har skuffat fram en sten, som tidigare fanns undangömd på mina föräldrars fönsterbräde, fram till köksbordskanten. Texten TREVLIG SOMMAR, riktad mot den person som tänker sätta sig vid bordet.

Katterna är inte bara glada att ha mig tillbaka. De verkar dessutom ha sinneslag för sarkasm.

att vara tillbaka

Efter 21+ timmar i flygplan, 10+ timmar i mellanlandningar på diverse flygplatser är jag i Finland. Klockan närmar sig sju på morgonen, jag har varit uppe i två timmar. Ute är det massa snö. Mina vinterkläder och vinterskor är 120 kilometer härifrån. Det är inget av det här som känns helt okej.