hurra jag, liksom

Hur bakis kan man vara? Jag dricker sockervatten. Klunk1, väntar, klunk2, väntar, klunk3, väntar, springer till toaletten. Ingen som helst minnesbild av den sista halvan av hempromenaden. Tydligen kom jag hem. Usch. Fått vänligt meddelande om sms jag skickat i natt. Jag vill inte veta. Det kan uteslutande ha innehållit:

a) obegripliga bokstäver efter varandra
b) sentimentala ordkombinationer
c) andra pinsamheter

Jag kråmar inte i självömkan. Inte idag. Jag skäms. Jag skäms ögonen ur mig. Och kan behöva skämmas lite till så jag bloggar.

Och ja. Jag hade roligt igår. Väldigt roligt redan från klockan 10 på morgonen.

lördag

Jag behöver inte försöka vara glad. Det kommer automatiskt. Blir en bra dag. Allt ordnar sig nog.

kate nash - foundations

påminnelse på min kylskåpsdörr

Det börjar kännas som om jag kan blogga snart igen. Ibland handlar det bara om att sätta namn på känslan man har. Det är lättare att komma ur känslan om den har ett namn. Jag trodde inte att jag skulle genomgå en kulturkrock när jag kom hem från Uppsala.

tänk att se dem live

Battles - Atlas

avbrott

Jag kan inte blogga. Det kallas väl blockad.

Om jag inte skrivit både prosa, dramatik och vetenskapligt de senaste dagarna skulle jag vara lite orolig. Nu irriterar det mig bara att jag spenderat så mycket tid vid bloggen med att skriva en rad och radera den. Jag hoppas det är tillfälligt.

Pausmusik

Det är det här jag saknat mest.

"Jag har kommit fram till att jag under två månader använder nästan en Theramed"
"Så mycket? Jag använder två droppar per gång"
"Nääää?!"
"Joooo! Sätter du på tandkrämen först och väter tandborsten sen eller?"
"Vill du se hur jag tvättar tänderna?"

Han nickar. Jag gör en rutintandborsting under andaktig tystnad. Han står bredvid och inspekterar.

"Märkväl hur jag också borstar tungan"
"Jag behöver inte se. Jag hör dina spyljud ju"

Spottar. Sköljer. Torkar.

"Det där var ju riktigt intressant"
"Naturligtvis! Vill du nu se hur jag applicerar deodorant?"
"Kanske vi sku gå ut och grilla istället. Jag måste ju ha något att se framemot tills nästa gång du kommer."
"Mm, det är ju kanske lite överkurs."

Att komma hem ska vara en schlager

Jag tycker inte om schlager. Jag har för mycket att göra, för många platser att vara på. Tåg att passa. Disk att diska. Texter att skriva. Och när jag nu varit hemma i fyra dagar åker jag till Helsingfors. Måste komma in i skrivateaterpjäshumör. Jag har glömt hur man gör.

perspektiv

som baksmälla men annorlunda

Jag kan inte riktigt beskriva känslan.

Jag bar/släpade efter mig 45kg bagage och svor för att jag inte fick tag på en taxi en lördagsmorgon i Uppsala. Svor för att jag är så envis. Svor för att jag är för mycket kan-själv. Promenaden till bussen som normalt tar knappt en halv timme tog knappt en och en halv timme. Det sög. Rejält. Och jag visste att nu ligger mina nycklar kvar i rummet. Nu vaknar snart de andra och ser att jag flyttat ut. Nu kommer jag högst antagligen aldrig att sitta i köket igen.

Jag minns inte bussresan till Stockholm. Det jag minns är att det var fullsatt. Att tre personer fick sitta på bussgolvet. Att solen gassade. Jag minns att jag tittade ut genom bussfönstret vid Cityterminalen och tyckte att taxichauffören längst fram i kön såg snäll ut och att jag genast "rusade" fram med mina 45 extra kilon.

I taxin kunde jag inte sluta le stort när taxichauffören skrattande frågade om jag skulle flytta eller hade guldtackorna med mig och jag svarade att japp, jag ska flytta hem.

Man vill inte minnas en färjresa mellan Stockholm och Helsingfors. Den är längre än en resa mellan Stockholm och Mariehamn, längre än en resa mellan Stockholm och Åbo. Svårt att sova. Oroliga drömmar om ohandlad snus, bröllop, gamla bekanta, Facebook och packning.

Lättnaden att se nära och kära i Helsingfors. Tomheten i bilfärden. Mundiarré på bredaste dialekt hela dagen. Förträngde akut Uppsalalängtan med att prata, klappa häst, äta, stå på bryggan. Ont i magen. Tungt att andas. Vill tillbaka. Inte färdig.

Sedan tillbaka i min lägenhet, i min stad, bland mina saker. Som om jag egentligen aldrig varit borta. Trist.

Tidsmässigt tog det längre att planera och låta min kommande vistelse mogna i huvudet än att utföra själva vistelsen. Jag känner mig snuvad på konfekten. Vart ska jag nu åka? Om inte tillbaka?

Jag har en plan på en ny hobby. Skall räkna pengar den här veckan. Sedan är det bara att börja hoppa? Jag längtade för två somrar sedan då jag flög luftballong över Åbo. Jag längtade ännu mer när jag ifjol hoppade 110 meters benji.

Jag är lite excited igen. Jag behöver vara excited för att stå ut.

mot akut Uppsala-abstinens

man kan alltid planera

Imorgon är det min sista hela dag i Uppsala. Jag tror att jag ska till Gamla Uppsala för att se på högarna och Gamla Uppsalas museum, Skattkammaren för att se Drottning Kristinas guldkalk, Tropiska växthuset för att se tropiska växter, Linnémuseet och Linnéträdgården för att främst se mina släktliga anor, Uppsala stadsteater för att se teaterpjäsen Tjuven, till Flogsta för att höra Flogstavrålet. Gärna skulle jag också gå så långt bort längs Fyrisån som jag hittills inte gått. Och egentligen lurar jag bara mig själv. Om jag är duktig blir det Gamla Uppsala, Linnémuséet och Tjuven. Annars blir det någon film i sängen och Tjuven. Jag känner mig fortfarande trött.