30 april 2008

sista april

Först forsränningen, sedan mösspåtagning, sist Orphei Drängar. Blåsor under båda hälarna och hem. Nu första ölen, andra asken jordgubbar och fira valborg i köket med alla andra av husets icke-firare. Jag var orolig över att ensam vara tråkig, inte skaffa kårleg, inte galopera efter skumpa. Visade sig att vi är i majoritet hemma hos oss. Nån har jordgubbar, nån chips, nån popcorn, nån en gitarr, ingen har skumpa. Blir tidig natt, ingen sömn efter nattens franska väckning. Det känns.

En bråkdel människor

inlägg i serien: sånt man funderar på halv sex på morgonen

Gick hemåt genom ett ganska tomt Uppsala halv sex i morse. Förvånandsvärt pigg. När jag gick förbi gravgården slog det mig. Det heter kanske inte killikillikill utan killekillekill. Definitivt inte kilikilikili som jag trott innan. Det kommer ju från att killa. Naturligtvis. Men varför säger man inte kittikittikitt, från kittla? Och på finska kittlas man med kutikutikuti, som kommer från kutittaa, kittlas. Ha! Smart man är tidigt på morgonen efter en sömnlös natt. Väl hemma hittade google 74 träffar för killikillikill, 88 träffar för killekillekill och 210 träffar för kutikutikuti. Så nu behöver jag inte fundera på det mera.

En annan sak som jag funderade över är dam- och herrcyklar. Varför har herrcyklar en stång? För att göra cykeln stadigare? Men behöver inte damcykeln vara stadig? För att damer antas cykla med kjol och stången då är ivägen? Men förklarar fortfarande inte stången. Nån som vet?

29 april 2008

gammal & ny

Jag stod i köket när dörrklockan ringde. Jag öppnade dörren, sa hej och vände reflexmässigt tillbaka till köket. Då kom jag på att mannen stod kvar utanför. Jag är så van att öppna dörren, släppa in okända, någons bekant, någons flickvän, någon som ska på vardagsrumsfest, säga hej och vända.

"Are you waiting for someone?"
"No, I'm moving in. Are you the house owner?"
"No I just live here. I can show you your room though"
En dörr öppnas och Alf tittar ut. Han har inte varit här sedan jag flyttade in.
"Men är du hemma?", frågar Alf och jag hinner tänka att det borde vara jag som frågar honom det.
"Sorry I don't speak Swedish", ursäktar sig nykomlingen sig samtidigt som ytterdörren öppnas och the two French guys kommer hem.
"Hello"
"Hello"
"Hello"
Febriga turken kommer gående nerför trapporna.
"Hello, there is tea in the kitchen"
"Thanks"
Jag visar var nykomlingens rum är.

Han stänger dörren efter sig och jag minns plötsligt hur borttappad jag kände mig när jag själv första gången steg in i huset. Stängde dörren, satt mig på sängen, ringde ett telefonsamtal och viskade nästan för att det ekade så. Vart har ekot försvunnit? Jag minns hur jag två dagar i rad presenterade mig för samma person för att jag glömt att jag pratat med honom dagen innan.

kväll vid ån

28 april 2008

sista måndagen

Nästan två månader tog det tills jag började se bekanta på stan. Människor från jobbet, huset och gymmet som jag kunde hälsa på i förbifarten. Två månader och jag kan inte förstå att jag tappat bort mig i stan en gång i tiden. Hade en rekordlång fika på jobbet idag, då jag bjöd på Pantteri och kaka.

Hade den allra bästa kvällen i huset i lördags. BBQ på balkongterassen i form av knytkalas. Interkulturella och interdisciplinära diskussioner om kulturkrockar, traditioner och seder, ätstörningar, könsroller och hushållsarbete, världsekonomin, svenska jordgubbar, finskt brännvin, tysk ekonomi, novemberdepression, finlandssvenskarna, datorprogrammering, jordbrukspolitik, import, export och framtiden. In efter kaffe och långärmat. Avsluta med att hyra Big Nothing och jag fick hjälp med att tömma mitt finska godisförråd.

Nästan två månader tog det tills jag lärde mig använda ugnen rätt. Otaliga nya klädesplagg, fyra nya handväskor, tre par nya skor. Nu vet jag var matrestaurangerna och caféerna finns. Hur domkyrkan ser ut på insidan.

Ett av rummen är nu tomt. På lördag blir mitt rum tomt. Jag vill stanna och funderar på vad som hindrar mig från att komma tillbaka i höst. Efter att jag igen umgåtts med familjen och Finlandsvänner. Jag tror inte att jag återvänder ännu i höst, men kanske sen.

27 april 2008

en helt vanlig söndag: bonga slott

Med småpanik i rösten frågade jag om det eventuellt råkade finnas platser kvar till slottsvisningen (som har begränsat antal platser och hålls endast en gång i månaden under våren). Visade sig att det inte är så pop att bonga slott (i alla fall inte utom semestertider). Minns att jag för ett år sedan såg tre herrgårdar/ruiner/slott i veckan under några veckors tid. Jag börjar tro att det hör till årscykeln, men kanske bara min årscykel?

Uppsala slott
Slottsträdgården och Orangeriet

Rikssalen i Uppsala slott

26 april 2008

busy bee

Teaterpjäsen Bitterfittan inställd. Hur jag hanterade det? Köpte lila ballerinor och en svart kjol. Solen lyser. Lunch ute. Kaffe ute. T-skjortsväder ute. BBQ at our house ikväll ute. Läsa bok ute. Dag tre av fyra av min British visitor. Funderar på att göra något very different tomorrow morning. Man ska aldrig säga aldrig. Everything can be a learning experience. Jaja. Måste köpa cider.

25 april 2008

David LaChapelle

En av de bästa utställningar jag varit på. Någonsin. Spenderade närmare två timmar på David LaChapelle's fotoutställning idag. Och jag kunde utan problem tänka mig att besöka den igen om någon dag. Fantastisk.


Courtney Love





23 april 2008

välkommen ombord

Det här minns jag från min första vecka här i Uppsala.

"Hejsan och välkommen ombord", sa han antagligen.
"Ursäkta", sa jag frågande och blev stående framför honom samtidigt som jag blockerade ingången.
"Välkommen ombord", sa han igen och log fortfarande.
"Ursäkta, jag uppfattade inte", envisades jag.
"Jag ville bara hälsa dig välkommen ombord", skrattade han.
"Oj tack, jag trodde att det var något fel på min bussbiljett", sa jag rodnande och gick så snabbt jag kunde längst bak i bussen.

Det händer inte alltid att man blir välkomnad, men ofta. Att det händer på stadsbussarna känns rätt komiskt eftersom det kan stiga på 20+ pers samtidigt och de flesta får också då hälsningsfrasen. Oftast väntar busschauffören dessutom på att man satt ner sig innan han åker vidare. Det har börjat störa mig. Okej, det är en trevlig gest. Okej, det är helt förståeligt om man är skranglig på benen eller bär på en massa väskor. Men jag är van att man får hålla i sig så snart man stigit på bussen i Åbo för att inte trilla omkull när chauffören gasar iväg och man får vingla ryckigt iväg till en tom plats. I Uppsala blir jag ibland stressad av att alla passagerar får vänta för att jag envisas med att sätta mig bak i bussen.


Idag tog chauffören första priset.

"Hejsan och välkommen ombord"
"Hej och tacktack", svarade jag på gott humör.
När alla var inne i stadsbussen meddelade chauffören i mikrofonen (som jag aldrig sett någon använda tidigare) att bakdörrarna tyvärr hade problem, att vi skulle stiga av längst fram och hoppades att vi skulle ha en trevlig resa. Jag fnissade lite till "Trevlig resa" eftersom det tog max 15 minuter till ändstationen.
"Ha en trevlig dag", önskade han mig när jag steg av.
"Tack det samma", svarade jag.
"Tack ska du ha och hejdå", sa han.

Jag uträttade mitt ärende och ställde mig vid busshållplatsen för att åka tillbaka mot centrum. Jag skrattade när bussen närmade sig och jag såg att det var samma chaufför från tidigare. Dörrarna öppnades.
"Men hejsan igen, nu fungerar bakdörrarna också", skrattade han när jag steg på. Väl framme använde han mikrofon för att igen önska mig en fortsatt dag när jag steg av i bakre delen av bussen.

Det här skulle aldrig hända i Åbos stadsbussar.

22 april 2008

38,4 °C

Hela säsong 3 av Hell's Kitchen, hela säsong 1 av jPod, över hälften av säsong 10 av Americas Top Model, halva säsong 3 av House, ströavsnitt av Desperate Housewives, dokumentären Super High Me, filmen Funny Games US, tre-timmars sömnavsnitt nu och då och litervis av vatten.

Jag har varit busy och bored sedan tordagkväll. Jag orkar inte längre. Kan inte slappna av i kroppen för längre stunder. Vill vara ensam hemma. Vill inte säga hej när jag går till köket för att koka te. Jag vill inte le. Jag vill inte att de andra ler. Jag vill inte att de överhuvudtaget tittar på mig.

den ena värre än den andra

Galla 1:
Först läste jag Ge sig hän av Pia Tafrup. Hon beskrivs som Danmarks främsta samtida författare med en rad prisade diktsamlingar bakom sig. Ge sig hän är hennes romandebut som Uppsala Nya Tidning skrivit följande om: "Ge sig hän är en tät och stundom sugande erotisk berättelse om kärlek, svek och beroende ... en klok, insiktsfull och naken skildring av hur kärleken flyttar gränser och får oss att acceptera sådant vi aldrig skulle godta utanför förälselsernas underliga sfär." Tät? Visst, den var så tät att jag hoppade över varannan sida. Och trots det missade jag ingenting.

Boken handlar om tjugofemåriga Pascha som inleder ett förhållande med Patrick. Redan på första sidan kände jag irritation.
"Ögats salt. Som barn hejdade jag mig framför planket utan mod att forcera det. Jag vet inte varför jag vill in till det främmande huset, eller varför jag inte väljer gången från gatan. Jag skulle ha kunnat gå in som brevbärare eller vem som helst: 'Hallå, är det någon hemma?' Men jag har inget ärende dit. Det är just det som är kruxet..."
Ögats salt? Vad har det med planket att göra? Eller med Pascha? Boken är tjock av liknande utfyllningar som inte har något med resten av texten att göra. De känns som överblivna ord i dikter som Tandruf bakat in för att skriva sin första roman. Mm... jag vet att jag själv gjort misstaget. Kill your darlings liksom. Jag väntar mig mer av Danmarks främsta samtida författare. Och dessa punkter. Dessa irriterande tre punkter på rad. Skapa spänning? Skapa paus? De är för många, de fungerar sällan. Bort. Dessutom känns det inte som om Pascha är kvinnan som använder ord som forcera.

Galla 2:
Genast efteråt läste jag Fjärilen i glaskupan av Jean-Dominique Bauby. Kunde ha varit hur intressant som helst. Självbiografi skriven av den 42-årige framgångsrike chefredaktören för franska Elle. Han har drabbats av slaganfall, blir totalförlamad och kan bara kommunicera genom att blinka med ett öga. Instängd i sin kropp skriver han boken med hjälp av förlagsredaktören. Inget litterärt mästerverk. Men jag förstå varför boken säljer, varför den gjorts till film. Tror att det här är den första boken jag läst som jag tror passar bättre som film (men har inte ännu sett den).

Galla 3:
Vi som aldrig sa hora skriven av Ronnie Sandahl är ett av de värsta dravel jag läst. Dagens Nyheter skrev: "Ronnie Sandahls debutroman har ett mörkt sug som gör den svår att släppa... helt enkelt en riktigt stark debut." Marcus Birro har sagt: "Här har ni i min värld framtidens svenska litterära löfte." Kanske i Birros värld. Min tanke var: "Han har en bra berättelse men skicka honom på en skrivarkurs och skaffa fram en duktig redaktör till honom for Gods sake".

Okej, han är ung (född 1984). Okej, det är en debut. Men det måste finnas betydligt bättre debutanter som blivit refuserade av förlagen. Sedan googlade jag Sandahl och såg att han tydligen är krönikör och journalist på Aftonbladet. Ja, men då är det ju klart. Därför har boken getts ut. Boken var lättläst men jag fick läsa halva boken tills jag kunde släppa en aning på min irritation över språket, gå in i berättelsen. Sträckläste halva boken för att sedan igen ha lika svårt att komma in i andra halvan som första halvan.

Kapitel sex:
"Om svaret är:
Ensam.

Vad är då frågan?"


Ja, det var hela kapitlet. Och finns flera liknande. Inte egentligen fel, men de passar inte in. Det enda syfte de tjänar är att de höjer sidantalet. Bort. Dialogen saknar helt hänvisningar till vem som säger vad och jag fick otaliga gånger gå tillbaka till början för att klura ut vem som sa vad. Rösterna var för lika helt enkelt. Jag bara önskar att berättelsen sparats, att Sandahl skulle ha blivit bättre på att skriva och sedan skrivit.

20 april 2008

and the party continuous

Same place. Different time. Different people. Nu är det svensk efterfest i vardagsrummet. Låter som om de släpade hem krogens trubadur med gitarr och hittade en flerstämmig manskör på vägen.

Hittills har jag bland annat fått äran att lyssna på Green Day's Basketcase, Britney Spear's Hit Me Baby One More Time, Vi gräver guld i USA och Oasis' Wonderwall. Och Gläns över sjö och strand är tydligen en old time favourite för dem med tanke på deras ljudnivå just då. Men vem kan nu egentligen motstå en riktig hederlig julsång i april klockan tre på natten?

18 april 2008

Oh please

Helvete. Helvete. Jag är trött. Helvete. Det går inte att sova. Någon har spytt i vår toalett. Will Smith sjunger "Welcome to Miami". Det väller in människor. Det här är något slag av rekord. De byter till "I'm a Scatman" och alla vrålar med. Hur många gånger orkar jag stänga dörren till vardagsrummet innan jag ställer mig i dörröppningen och skriker rakt ut istället. Om jag bor i kollektiv flera gånger vill jag välja vem jag bor med. I have evolved till snor- och jävligtnäravrålaraktutstadiet. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag hallucinerar. This is just plain ridiculous.

It's done

Det var mycket svårare än jag trodde. Om sexton dagar åker jag härifrån. "Det är bäst att inte boka hemresan" har jag tänkt. "Man vet ju aldrig vad som händer när jag väl är här." Idag bokade jag den. Hemresan. Båtarna hade endast lediga sviter till Åbo. Några flyg flyger inte på lördagar tydligen. Blir den älskade färjan till Helsingfors istället. "Men det blir ju helt perfekt", ropade pappa i telefon och var beredd att sätta sig i bilen genast för att möta mig.

Jag vill inte åka härifrån. Inte ännu. Äh, jag vet inte vad jag vill. Jag vill hem till min egen lägenhet. Hem till människor jag känner sen länge. Sen vill jag tillbaka. Som jag sa igår "Jag vill bo här men resa till Finland minst en gång i månaden". Det vill jag. Jag vill höra finska. Jag vill prata finska. Att dela hus med en hel massa språk gör mig yr. Jag hör turkiska som norska, franska som svenska. Det är tröttande.

Idag har jag både hemlängtan till Finland och hemlängtan till Sverige innan jag ens åkt. Dessutom har jag stegring, muskelvärk och ont i halsen. Blä.

16 april 2008

idag är det bara kropp

Det kändes som en utomkroppslig upplevelse - att idag prata om kropp.

Även om jag inte alltid håller mig till mitt pratmanus, brukar jag i alla fall hålla mig till underrubrikerna, strukturen, huvuddragen. De fungerar som stöd om jag tappar bort mig. Jag kan välja att långsamt läsa rakt av om jag blir nervös.

Idag gick jag in, placerade manuset framför mig och började prata. Om någon nu frågade mig vad jag sa skulle jag inte ha en aning. Jag blev ivrig och började prata snabbare. Det kändes som om jag själv inte var beredd på vad som kom ur min mun innan jag själv hörde mig säga det högt. Det bara blev så. De började egentligen när jag fick en fråga mitt i pratet. När jag svarade gled jag in i ett stickspår, gjorde kopplingar och analyser som jag tidigare inte gjort, spann vidare.

Så var tiden slut, jag andades igen och en diskussion började. Jag har inte varit med om att få så många kommentarer, frågor, uppmuntranden tidigare. Kanske det alltid är så här i Sverige? Och från att tidigare ha tvekat och funderat över var jag kan tänkas jobba när jag är klar med mitt forskningsprojekt, fick jag konkreta tips utan att fråga dem. Det ser ut som om marknaden för och efterfrågan på det jag sysslar med är så mycket större i Sverige. Och då tvivlar jag på att det endast är på grund av språket.

Nu är jag trött i kroppen. Trött i huvudet. Halvligger i sängen och tittar på teve-serien jPod (som inte är det bästa jag sett, men helt okej, riktigt rolig ibland. Läst alla andra böcker av Douglas Coupland förutom just jPod som står i min "bokhylla" oläst här i Uppsala). Om någon timme skall jag iväg till gymmet. Är det kroppstema så är det.

15 april 2008

mitt liv här när det händer där

Det borde vara förbjudet att skicka inbjudningar till roliga fester i Finland när jag befinner mig i Sverige. Två inbjudningar mottagna idag, samtidigt som jag försöker förtränga att det ordnas bloggbastu i Vasa och århundradets 30-årsfest i Åbo på fredag. Det gick så långt att jag nyss kollade hur mycket det kostar att resa till en helkväll i Åbo. Över 200€ med båt + bussresor. I think I'll have to pass.

på jobbet igen

Det var det där med rapar. Han rapar inte lika mycket idag. Eller rapade. För plötsligt blev det tyst och jag sneglade en och en halv meter till höger om mig. Han sover. Han sitter vid vårt långa skrivbord och sover. Jaja, det är ju visserligen så att man tar siesta i Spanien. Och han är ju faktiskt spanjor. Tyst och lugnt är det i alla fall.

14 april 2008

ute regnar det

"Vi ser framemot onsdagens program", sa de i mun på varandra vid eftermiddagsfikat. "Ja, jag hoppas det blir intressanta diskussioner efter min föreläsning", svarade jag och undrade vad man egentligen skall svara på sånt när man nyligen kommit gående till jobbet med långsamma steg och mera hemlängtan än vanligt.

Det är alltid så. Jag har besök. Det är roligt. Besöket åker hem. Jag har mindre roligt. Så väntar jag ivrigt på nästa besök av nästa människa och står ut. Står ut genom att skriva så att fingrarna blöder (bara nästan överdrivet), tokträna muskler och flåset samt toktitta på film efter film tills jag somnar. Och nu? Nu har jag inga besök inprickade, snarare har jag namn överstrukna i kalendern för att båtar inte åker över, för att människor inte fått ledigt från jobbet. Sånt.

Jag har svårt att se framemot onsdagens program. Även om jag får stå framför människor och prata utan att bli avbruten. Även om jag redan idag hörde rykten i korriodoren om min spännande text de senare skall diskutera.

Och mitt i mina tankar (betyder det här att jag kommer att träna varje dag för att få tiden att gå på kvällarna, betyder det att jag kommer att jobba oberoende av veckodag, skall jag iaf försöka styra upp en tortillafest i huset och hoppas att husinvånarna drar med sig en hel massa spännande människor, betyder det att dagens höjdpunkt kommer att bli morgonens gemensamma frukost med husinvånarna, veckans höjdpunkt då?) är jag faktiskt också lite ledsen över att jag har mindre än tre veckor kvar här. Jag trivs ju här egentligen.

Idag ösregnar det. Jag sitter fortfarande på jobbet (utan paraply, regnkläder eller huva). Helvetes jävla skit.

13 april 2008

film

Jag har tittat på film. Precis som vanligt alltså.


Jag har nyligen sett:


Ett hål i mitt hjärta var Lukas Moodysson som gått ett steg vidare från Lilja 4-ever. Jag mådde illa. Det här är helt enkelt inte en film du skall älska men det betyder inte att den är usel. Snarare långt ifrån usel. En av de få filmer jag sett den senaste tiden som fastnade kvar.

Fröken Sverige tyckte jag om. Den var må-bra, lite tänk-efter och det fanns några riktigt bra replikväxlingar. Och så råkar huvudpersonen Moa ha ett såntdär hem jag också vill ha.

Garden State var också riktigt bra. Ibland snygg, ibland rolig, ibland sorglig, ibland guldkorniga repliker.

Harsh Times var bara suverän. Intensiv och jag behöver se den flera gånger.

Underbara älskade kändes väldigt svensk. Visst den var snygg, visst den var trevlig och gjorde ont på samma gång, men jag orkade knappt se den till slut. Jag hade kanske hoppats på något mera, något större, något snabbare, kanske jag bara var på fel humör.

Hata Göteborg kan helt enkelt ses flera gånger, men inte för många gånger. Ska prova på en andra gång så småningom.

Sandor Slash Ida är en ungdomsfilm. En svensk ungdomsfilm, som var väldigt nära gränsen till dålig. Och jag vill inte säga att jag är för gammal för den. En bra ungdomsfilm ska vara bra i alla åldrar.

The Chumscrubber är en såndär riktigt bra mörk komedi som jag inte fattar varför jag varken sett eller ens hört talas om innan jag råkade se den. Finns numera på min "se-igen-lista".

I kö står bland annat:
Du Levande, Du och jag, Pusher, I shot Andy Warhol, Fyra Nyanser av Brunt, Linas kvällsbok, Juno, Into the Wild, Bad Education, Criminal Lovers, Tjenare Kungen, The Royal Tennenbaums, Run Fat Boy Run, The Darjeeling Limited, La Vie En Rose och A Short Film about Killing.

kill hollywood me

11 april 2008

dagens

Lotta säger att hon helst äter frukost i tystnad. Vi äter frukost och Lotta pratar nonstop. Vi går på museer. Vi shoppar. Lotta börjar bli grinig. Vi går hem för att äta lunch. Lotta är lite trött, lite dåsig, men mindre grinig.

"Jaaaaaa! Vi kan ju gå på pub före vi går till det beställda bordet på Tapas-restaurangen", säger Lotta med stirrig blick och är inte alls grinig längre.

Igår hade the French guys preparty hemma hos oss. Då var Lotta en gammal moraltant. Jag har kommit över studietiden helt enkelt och gillar inte alls att folk kommer hem fulla med halva Uppsala i släptåg mitt i natten. Preparty var kanske fel ord.

Nu iväg före sällskapet blir grinig för att Lotta sitter vid datorn.

9 april 2008

tack

Äntligen kan jag få mitt liv tillbaka (eller efter att jag tagit en lång het dusch och sovit många långa timmar). Texten är inskickad. Tillfälligt sluttänkt. Och jag är yr, alldeles yr och trött, fysiskt och psykiskt.

Igår skulle jag ta en liten tupplur för att sedan igen tömma mig på text. Det gick inte så bra. Jag sov sju timmar och vaknade mitt i natten. Såg en film och sov sedan ytterligare sju timmar. Idag har inte värktabletterna hjälpt mot spänningshuvudvärk, inte heller den timmeslånga promenad jag unnade mig för att lösa tillbaka kvällens konsertbiljett efter Lycke Li:s annulering på grund av sjukdom.

Och egentligen tar skrivande inte slut. Men efter idag behöver jag inte skriva mig fördärva inför en deadline (eller inte tills nästa deadline i alla fall).

perspektiv vid kaffepaus

Igår var det tisdag. Idag är det onsdag. Imorgon får jag mitt liv tillbaka förhoppningsvis.

8 april 2008

när man jobbar intensivt dagarna i enda har man inte så mycket liv att blogga om

Jag skriver vidare. Har hela dagen analyserat Thinspiration som används av personer med ätstörningar. Sedan gick jag hem för att tillreda en hamburgare med extra mycket fet majonäs och nu ska jag äta en chokladplatta. Om jag går till Friskis och Svettis ikväll är det för att jag vill bada bastu (och för att jag glömde ta med handduken när jag var där igår, vilket störde mig helt otroligt mycket under hela träningspasset).

7 april 2008

i arbetsrummet

Här sitter jag och försöker skriva ett avhandlingskapitel om andras problematiska förhållanden till kroppslighet medan min rumskamrat bara rapar, rapar och rapar, andas tungt samt smackar.

6 april 2008

hem ljuva hem

Det är härligt att komma hem och det är härligt att komma hem. Jag har tydligen lätt för att känna mig som hemma.

Igår beklagade jag mig över att det inte finns ordentlig jogurth hemma i affärerna (och tänkte på affärerna i Sverige). Imorse sa jag att det kommer att vara skönt att få komma hem. Sedan steg jag av flygplanet i Arlanda och när jag närmade mig den sista rondellen kände jag att jag var hemma, trots att jag startade min resa från Finland.

Det var skönt att stiga av bussen i Helsingfors i torsdags. Gå längs gator jag gått otaliga gånger. Jag blev glad av att höra finska, av att se bilar gasa extra när de närmade sig ett övergångsställe, av att se människor som inte alla hade smala byxben upprullade eller svarta tights med en för kort tunika eller gråmelerade kollegebyxor med muddar och högklackade stövletter till, jag blev glad av att se tuulipukun och vinglande gubbar med plastkassar.

Idag var det skönt att stiga av flyget på Arlanda. Jag blev glad av att höra svenska överallt, glad när bilar stannade för att låta mig gå över även om de skulle ha hunnit och jag blev glad av att äta middag i köket med skåningen och tysken som sällskap.

Gladast är jag ändå för att jag nu har förnyat salmiaklager i Uppsala (och för att jag fick träffa kompisar, familjen och äta riktig jogurth). Och riktigt lite hemlängtan har jag oberoende av var jag befinner mig.

4 april 2008

reklampaus & ett jävla tjat om pigghet

Om jag skulle vara i Åbo skulle jag vara här. Och om jag inte gått på något annat skulle jag i alla fall ha gått hit på lördag klockan 21. Men nu är jag inte i Åbo och inte imorgon heller (har bland annat glömt att ta med min hemnyckel).

Tjat: Jag är pigg. Klockan sju (svensktid) åt jag frukost (och såg pigg ut). Så småningom ska jag stå framför människor (och prata på ett piggt och inspirerande sätt). Igår kväll drack jag fler än en öl. Det var ett bra ställe att drick öl på och med bra sällskap dessutom. I natt sov jag knappt eftersom jag hela tiden vaknade orolig över att jag försovit mig (sånt gör en på piggt humör).

3 april 2008

jubileum

Jag sitter i ett hotellrum i centrala Helsingfors och firar att jag bott en månad i Uppsala. Det känns bättre än vanligt med hotelliv. Jag uppskattar de rena golvytorna, den egna teven, möblerna, den egna toaletten och duschen, parkettgolvet, gardinerna, den egentligen horribla tavlan och fåtöljen.

2 april 2008

You Are Not My Boyfriend

stars

Igår såg jag Andy Warhol. Han var nog bra den där Andy, men ändå inte riktigt så bra som jag hoppats. Jag hade hoppats på mind-blowing. Jag vet inte riktigt varför jag trodde att utställningen skulle vara mind-blowing. Helt intressant var den, med inte för mycket Marilyn Monroe och konservburkar, men med en hel massa videon (som jag iofs inte hade sinnesro att titta på). Nöjd är jag i alla fall och ceasarsalladen och cidern var goda efteråt.

Att sitta i Cityterminalen för att vänta på min buss hem börjar kännas ganska bekant och jag har insett att de senare bussarna alltid är osynkroniserade med min stadsbuss till ytterdörren. Så det blev en promenad även om jag tänkt vara lat.

I kväll blir det Jam All Star 2008. "En magnifik helkväll med ett hopkok av våra finaste favoriter! Vi presenterar stolt komikerstjärnskottet Sissela Benn, humorhjälten Mattias Fransson, hyllade poeten och spoken word-artisten Johannes Anyuru, dansaren Kristiina Viiala och rosade sångerskan Britta Persson med Per Nordmark på trummor i vårens upplaga av Jam All Stars!", lovar de på hemsidan. Och jag ser framemot dem alla, även om jag till en början bokade biljett på grund av Britta Persson.

Och nu ska jag jobba.