Det kändes som en utomkroppslig upplevelse - att idag prata om kropp.
Även om jag inte alltid håller mig till mitt pratmanus, brukar jag i alla fall hålla mig till underrubrikerna, strukturen, huvuddragen. De fungerar som stöd om jag tappar bort mig. Jag kan välja att långsamt läsa rakt av om jag blir nervös.
Idag gick jag in, placerade manuset framför mig och började prata. Om någon nu frågade mig vad jag sa skulle jag inte ha en aning. Jag blev ivrig och började prata snabbare. Det kändes som om jag själv inte var beredd på vad som kom ur min mun innan jag själv hörde mig säga det högt. Det bara blev så. De började egentligen när jag fick en fråga mitt i pratet. När jag svarade gled jag in i ett stickspår, gjorde kopplingar och analyser som jag tidigare inte gjort, spann vidare.
Så var tiden slut, jag andades igen och en diskussion började. Jag har inte varit med om att få så många kommentarer, frågor, uppmuntranden tidigare. Kanske det alltid är så här i Sverige? Och från att tidigare ha tvekat och funderat över var jag kan tänkas jobba när jag är klar med mitt forskningsprojekt, fick jag konkreta tips utan att fråga dem. Det ser ut som om marknaden för och efterfrågan på det jag sysslar med är så mycket större i Sverige. Och då tvivlar jag på att det endast är på grund av språket.
Nu är jag trött i kroppen. Trött i huvudet. Halvligger i sängen och tittar på teve-serien jPod (som inte är det bästa jag sett, men helt okej, riktigt rolig ibland. Läst alla andra böcker av Douglas Coupland förutom just jPod som står i min "bokhylla" oläst här i Uppsala). Om någon timme skall jag iväg till gymmet. Är det kroppstema så är det.
2 kommentarer:
Visst är det en frihet då man kan slänga manuset! Jag dropade mina redan för 5-6 år sedan. Visst tittar jag igenom mina powerpoints och skriver några stödord vad jag tänkt säga... Sen när jag står där så tittar jag knappt i mina papper - det sitter liksom bakom pannbenet ändå.
Jag har ingen aning om svenskar är mer pratiga eller inte. Ibland är de det. Ibland inte. Det beror nog väldigt mycket på gruppen. Och ämnet och föreläsaren förstås ;-). Grattis.
Det känns omtumlande och befriande. Bevis på att jag äntligen vet vad jag håller på med. (Oh, finally!!)
Pratade senare med några från andra discipliner (men som var med nu) och tydligen skiljer det sig väldigt mycket. Jag råkade helt enkelt ha ett bra gäng framför mig. Ja, och mitt ämne har ännu inte lämnat åhörare oberörda, tacksamt :)
Skicka en kommentar