Jag stod i köket när dörrklockan ringde. Jag öppnade dörren, sa hej och vände reflexmässigt tillbaka till köket. Då kom jag på att mannen stod kvar utanför. Jag är så van att öppna dörren, släppa in okända, någons bekant, någons flickvän, någon som ska på vardagsrumsfest, säga hej och vända.
"Are you waiting for someone?"
"No, I'm moving in. Are you the house owner?"
"No I just live here. I can show you your room though"
En dörr öppnas och Alf tittar ut. Han har inte varit här sedan jag flyttade in.
"Men är du hemma?", frågar Alf och jag hinner tänka att det borde vara jag som frågar honom det.
"Sorry I don't speak Swedish", ursäktar sig nykomlingen sig samtidigt som ytterdörren öppnas och the two French guys kommer hem.
"Hello"
"Hello"
"Hello"
Febriga turken kommer gående nerför trapporna.
"Hello, there is tea in the kitchen"
"Thanks"
Jag visar var nykomlingens rum är.
Han stänger dörren efter sig och jag minns plötsligt hur borttappad jag kände mig när jag själv första gången steg in i huset. Stängde dörren, satt mig på sängen, ringde ett telefonsamtal och viskade nästan för att det ekade så. Vart har ekot försvunnit? Jag minns hur jag två dagar i rad presenterade mig för samma person för att jag glömt att jag pratat med honom dagen innan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar