"Vi ser framemot onsdagens program", sa de i mun på varandra vid eftermiddagsfikat. "Ja, jag hoppas det blir intressanta diskussioner efter min föreläsning", svarade jag och undrade vad man egentligen skall svara på sånt när man nyligen kommit gående till jobbet med långsamma steg och mera hemlängtan än vanligt.
Det är alltid så. Jag har besök. Det är roligt. Besöket åker hem. Jag har mindre roligt. Så väntar jag ivrigt på nästa besök av nästa människa och står ut. Står ut genom att skriva så att fingrarna blöder (bara nästan överdrivet), tokträna muskler och flåset samt toktitta på film efter film tills jag somnar. Och nu? Nu har jag inga besök inprickade, snarare har jag namn överstrukna i kalendern för att båtar inte åker över, för att människor inte fått ledigt från jobbet. Sånt.
Jag har svårt att se framemot onsdagens program. Även om jag får stå framför människor och prata utan att bli avbruten. Även om jag redan idag hörde rykten i korriodoren om min spännande text de senare skall diskutera.
Och mitt i mina tankar (betyder det här att jag kommer att träna varje dag för att få tiden att gå på kvällarna, betyder det att jag kommer att jobba oberoende av veckodag, skall jag iaf försöka styra upp en tortillafest i huset och hoppas att husinvånarna drar med sig en hel massa spännande människor, betyder det att dagens höjdpunkt kommer att bli morgonens gemensamma frukost med husinvånarna, veckans höjdpunkt då?) är jag faktiskt också lite ledsen över att jag har mindre än tre veckor kvar här. Jag trivs ju här egentligen.
Idag ösregnar det. Jag sitter fortfarande på jobbet (utan paraply, regnkläder eller huva). Helvetes jävla skit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar