31 mars 2015

värsta zen

Jag är zen. Jäklar vad zen jag är. Jag lyckades skicka in artikeln inom deadline. Jag är inte ens ett vrak, inte ens lite. Så jävla zen är jag. Igår när jag satt i arbetsrummet, en dag före deadline, och skrev för brinnkära livet, stannade en kollega vid min dörr. Undrade om det hänt något speciellt. Tydligen satt jag där, strålade och log mitt bredaste leende medan deadline närmade sig. Som en jädrans zen-sol, satt jag tydligen där. Och inte bara det, igår bestämde jag mig för att inte göra en jobbsak som jag borde, släppte det och tänkte att det inte är hela världen faktiskt. Så vad gjorde hjärnan medan jag sov? Drömde en mycket tydlig dröm där jag löste problemet. Kom på ett sätt jag kan göra jobbgrejen på utan att det blir oöverkomligt, och idén kändes till och med riktigt bra när jag vaknade.

30 mars 2015

Ett jäkelskap

Det är ett jäkelskap att skriva en conclusion.

För att göra det lite lättare för mig själv bestämde jag mig för att kort och uttrycksfullt spela in vad jag vill säga. Undrar om den kunde godkännas som en bilaga till texten.

29 mars 2015

yllesockor längs korridorerna

Söndag. Mera jobb i arbetsrummet, mera redigering. Och jag tänker att jag inte vill blogga om det för det känns som om jag romantiserar det. Det finns inget romantiskt med att jobba på helgen när man också jobbar alla andra dagar. Inget romantiskt och fint alls. Och sedan tänker jag att jag inte vill skriva om det för det är ynkligt och gnälligt. Ynkligt är det inte heller, inte egentligen, bara något som måste göras. 

Och jag var faktiskt ledig förra veckan. Det är jag som trots allt gjort så att jag måste jobba nu istället. Och ändå skulle jag inte byta ut det mot Stockholm och Mariehamn. Men jag blir trött av sånt här. Det är inte klokt att hasa omkring i yllesockor i jobbkorridoren när det är veckoslut. Men jag har ett system, i morse sov jag så länge som möjligt, tog en promenad före jobbet och avbröt mitt på dagen för en kort promenad till för att sedan, på kvällen gå till indiska för en middag. Roligast: medan jag satt där fick jag meddelande av en kompis som undrade om jag ville gå på lunch nästa vecka till samma indiska stället. Så klart jag vill. 

Proppmätt gick jag hem, drack min mangolassi i en take away mugg medan det regnade och livet är faktiskt helt bra.

28 mars 2015

ett år senare

Exakt ett år sedan var jag i full gång med att sitta på min egen karonka. Förmodligen lyssnade jag på någons tal och log stort. Idag skulle jag skriva ett långt och detaljerat inlägg om disputationen, om hur det kändes att stå utanför Armfelt och vänta på att gå in. Tid för ett sådant inlägg finns inte. Inte idag. För idag har jag varit på kurs från nio till tre, skrivit artikel mellan tre och nio (förutom en paus då jag gick till alko) och nu sitter jag i kafferummet på jobbet, firar med en liten skumpaflaska. Råkade sig till och med att kompiskollega (som sitter här och säger att hon vill bli kallad något annat men det tänker jag inte skriva) var på jobbet idag.

27 mars 2015

mitt minne eller en berättelse om en cykel

I tisdags cyklade jag till jobbet men när jag skulle därifrån hade jag glömt det så jag gick hem. I torsdags mindes jag cykeln och tog hem den. Idag gick jag hem halvvägs, kom på att jag glömt cykeln på jobbet, tänkte att jag kan hämta den en annan dag, men kom sedan ihåg att jag har tidig väckning imorgon på grund av kurs. Kunde vara trevligt att cykla imorgonbitti, så jag började gå tillbaka. Var nästan framme när jag kom ihåg att jag inte alls cyklat den här morgonen, så jag vände om och började igen gå hemåt.

Inom en vecka har två personer kommenterat mitt minne. Eller avsaknad av minne, och det innan cykelincidenterna. Jag har alltid haft rätt uselt minne. Men ja, kanske det faktiskt blivit sämre med tiden. Det är svårt att veta. 



26 mars 2015

version 32 av 74

Någon dag kommer jag att ha redigerat klart texten och skickat iväg den (och fortsatt i och för sig med nästa text som flåsar i bakhuvudet), men det är nog tyvärr inte idag. Men det händer saker. Jag har kommit på att det är rätt tillfredsställande att synligt track changes. Det blir konkret. Det går framåt. Det händer faktiskt saker med texten. Också om det känns som om jag bara skulle peta i den, märker jag nu att jag faktiskt skriver om det mesta. Den blir faktiskt bättre. Men nä, klar blir den inte idag.

typ som en facebookstatus, men mindre gnälligt

Av allt att dömma går den här veckan ut på att vara hemma varannan dag. Idag på grund av död dator på jobbet. Satt istället hemma och redigerade artikel iklädd pyjamasbyxor. 

24 mars 2015

från måndag till tisdag

Igår stannade jag hemma hela dagen på grund av ångest. Idag dog datorn på jobbet, men dagen var ändå helt okej.

22 mars 2015

att turista och bo

Någongång flyttar jag kanske bort från Åbo av en eller annan orsak. När jag gick på Stockholmsk mark tänkte jag, som så många gånger tidigare, att det här är en stad jag kanske kunde bo i. En gång blev jag erbjuden ett rätt förmånligt förstahandskontrakt, som jag inte bett om. Jag kan inte låta bli att tänka hur det kanske blivit om jag faktiskt flyttat den där gången, om jag ens skulle ha bott kvar idag. Jag ångrar inte att jag inte flyttade. Men tanken återkommer, en tanke som jag aldrig fått när jag till exempel promenerat i Helsingfors. Min sista dag i staden, för den här gången, frågades jag om jag funderat på att flytta dit. Jag tror jag sa något om kanske och jobb. Men ja, jag har aldrig funderat på att flytta till Helsingfors.

21 mars 2015

Gårdagens båtskörd efter två och en halvtimme

1. Ett stort antal tanter som högt och ljudligt gick igenom författarlistan för litteraturdagarna och stolt förkunnade att "nej den vet jag inte heller vem är" vid varje finlandssvenskt namn tills de kom till Mårten Westö och började spekulera om det är Kjells son.

2. Konferensmän som satt vid sina datorer med en kaffe och smörgås och frågade om det blev sent av varje konferensman som anslöt sig till samlingen, tills klockan blev så mycket att det vara dags att konferensa vidare.

3. En gammal klasskamrat som jag inte tror att kände igen mig.

4. En lekrum som var proppfullt innan tio men sedan blev helt tomt.

5. Lars Sund, och personer som vändde på huvudet och sa "ser du där, det är Sund".

6. Personer som pratade om solmörmörkelse och molnen.

7. En rätt kall båt vilket inte är helt förenligt med att jag låste in all min egendom i en förvaringsbox.

8. Personer som varit på kryssning och yrvaket stigit ut från sina hytter tiotiden.

9. Båtmusik.
10. En kaffe, reissumiessmörgås och smoothie för 10 euro.

20 mars 2015

Stockholm-Mariehamn

Jag skulle blogga i början av veckan om förra helgen, om att äta årets första grillkorv, stå på bryggan, upptäcka att mina gränser inte fanns där jag trodde att de fanns, när jag gick på gågatan i Karis och blev filmad, tog om, upprepade min replik och bilarna långsamt körde förbi, svängde om för att köra förbi ännu långsammare. Eller när jag stod på det före detta stadshusets trappa, tittade in i kameran och sa att det är över nio år sedan stadens handbollslag vunnit FM, om och om igen, eller när jag satt på Masas trappa. Och det var roligt, och vi blev inte klara, och vi ska fortsätta, och hur tre och en halvtimme filmning blir två minuter film om jag har tur.

Men jag bloggade inte, och när jag nu skulle göra det tog det rätt länge tills jag kom ihåg vad som hände förra helgen. Men jag har inte bråttom någonstans. Jag sitter på en båt mellan walking-on-memory-lane-Stockholm och mina-fjärde-litteraturdagar-Mariehamn, som också är fullproppat med minnen jag antagligen glömt tills jag är där. Och hur åren blandas och jag glömmer vilket år som var vilket.

Och Stockholm, hur kallt det kan vara trots att solen lyser, hur fint det kan vara, hur lätt det är att falla in i gamla mönster. Och Stockholm, köpte en paljettjacka med fler paljetter än jag någonsin kommer att kunna räkna. Det första klädplagget jag köpt sedan september, men den var värt det. Och rummet utan fönster så att jag inte vet om det är morgon eller dag när jag vaknar, hur mörkt det är i rummet. Hur jag glömt att jag berättat något för någon för flera år sedan och hur förvånad jag blir när någon minns det. Något som var stort i mitt liv då, men jag nu glömt. Hur jag har ändrats de senaste åren, fast det inte känns så, och hur jag ändå är samma eller blir samma. Och lunch på Kulturhusets översta våning, och klänningköp. Och poetryslamet, och de höga poängen och bottennappet. Och monologen Skuggland i Dramatens Lejonkula. Och sammanlagt 34 kilometer promenad under två dygn.

att blogga 100 dagar i rad

Såhär kan vi inte ha det. Så jag styr upp det, i alla fall hundra dagar framåt.

12 mars 2015

I-Lo

Mycket ledsen dag idag. Katten som jag kattvaktat och blivit förtjust i. Så pass mycket att jag skaffade egna katter efter att jag kattvaktat honom, finns inte mer.

9 mars 2015

Att ge röst, ta plats, synliggöra


Att klockan just nu är 00:00 finländsk tid, och internationella kvinnodagen var igår, är egentligen väldigt passande. Dagen efter borde också vara kvinnodagen. Alla dagar borde vara.

Jag kunde skriva om författare som betytt speciellt mycket för mig. Om Birgitta Boucht som år 1975, tillsammans med Carita Nyström publicerade den finlandssvenska feministiska klassikern Denna värld är vår. Handbok i systerskap, och där följande dikt ingår:

När jag plötsligt reste mig upp

slog mitt huvud hårt mot din haka
din tunga klämdes mellan tänderna
och munnen fylldes av blod
så att du inte kunde tala

det skulle inte falla mig in
att be om ursäkt över kollisionen
som var oundviklig
inte därför att jag rätade på ryggen
utan därför att du stod i vägen


Jag kunde skriva hur glad jag blev när jag hittade ett exemplar av boken på ett antikvariat, hur glad försäljaren blev när hen såg att jag ville köpa den, och hur jag brukar läsa några dikter från den när jag undervisar i introduktionskursen till genusvetenskap och vi diskuterar feminism med ett historiskt perspektiv.

Jag kunde skriva om hur det kändes när jag hittade poeten Sonja Åkesson, när jag hittade serietecknaren Nina Hemmingsson, när jag i gymnasiet var livrädd för att stå framför klassen. Hur jag en gång under gymnasietiden valde en bok att läsa från lärarens lista, hur det råkade bli Glaskupan av Sylvia Plath, om känslan när jag lite senare stod framför klassen och höll ett ivrigt och långt föredrag om boken med rosiga kinder. Hur mina rosiga kinder efter en tid inte var nervositet och scenskräck utan iver, hur jag inte tittade på pappret med mina anteckningar, hur jag höll på och höll på, hur jag inte ville sluta, hur jag ville att alla skulle höra, hur jag ville står kvar, hur jag i det fönsterlösa klassrummet nere i källaren visste att jag vill fortsätta stå på en scen framför en publik och vara ivrig över något och hur jag brukar tänka på det innan jag poetry slammar. Jag kunde skriva om Märta Tikkanen, om hennes gripande, hjärtklamrandekramandekrypande böcker, om hur jag en gång uppträdde med en egen text när hon satt i publiken och hur glad och nervös jag var över att se min förebild på första raden.

Jag återkommer till otaliga författare, serietecknare och poeter, också om det här inte är en bokblogg, men eftersom så många fina förebilder tar plats med texter och bilder. Jag kunde skriva om när jag hittade låtskrivaren Annika Norlin och hennes texter, och hur jag rodnade under Göteborgs bokmässa när hon kom ihåg mig från dagen innan.

Jag kunde idag skriva om tretton bloggande flickor som min doktorsavhandling handlade om. De som tog plats och bloggade om det förbjudna. Som gjorde motstånd. Som skapade ett subversivt flickskap. Och hur jag tänker på Birgitta Bouchts ord: Att hålla inne med sin kunskap är liktydigt med att hålla uppe förtrycket, när jag nämnde avhandlingen i blogginlägget. Jag kunde skriva om forskare som Judith Butler och Fanny Ambjörnsson.

Vilka jag än skriver om återkommer jag alltid till att ge röst, ta plats, synas.

Och jag avslutar med att ge synlighet till en kolumn skriven av Pia Heikkilä. En kolumn om varför vi inte ska fira Internationella kvinnodagen med rosor.

Det här är ett långt blogginlägg.
Det får ta plats.

......................................................................................................................

Hela det senaste dygnet har bloggare som deltagit i Kulturkollos bloggstafett skrivit om kvinnor som inspirerat. Ni kan hitta en lista och länkar till de andra bloggarna här.



8 mars 2015

Fyra böcker och en film

För exakt en månad sedan skrev jag att jag hittat tillbaka till böcker, och det fortsätter. Vid årsskiftet gav jag inga nyårslöften men jag gjorde en lista på några mål. Ett av dem var att jag skulle läsa tolv skönlitterära böcker. Idag, eller egentligen några dagar sedan, avslutade jag den tolfte*. Så lätt det gick när jag började med ljudböcker.

Ett annat mål var att gå oftare på bio, Igår såg jag Birdman, som var fantastiskt bra. Skådespelarprestationerna, kameraarbetet, scenografin, allt. Bästa betyg en film kan få av mig är att jag genast efter vill se den en gång till för att se nya saker, minnas det jag nyss sett. Birdman var en sån film.


* De jag inte nämnt tidigare: Nyckeln som jag gav tre häxor av fem möjliga, Alltings början som får tre feministiska ungdomsår, Undret som får fem ansikten och Expeditionen. Min kärlekshistoria som får fem isberg. Trettonde, som jag är nästan halvvägs med är Ull.

7 mars 2015

att studera efter studietiden

Knappt ett år efter disputationen tog det tills jag som studerande började en universitetskurs. Jag hade glömt hur det kändes att sitta utanför klassrummet och vänta på att kursen börjar, att inte känna till någon annan som skulle börja kursen, att inte veta hur kursen skulle vara uppbyggd.

Det är inte alls samma som att som lärare börja en ny kurs. Och så började kursen, jag kände mig urgammal, och mitt i allt hade jag blivit en vuxenstuderande som jag under min studietid aldrig trodde att jag skulle bli. Det är svårt att helt och hållet glömma att man till vardags jobbar som lärare. Svårt att inte bli den där typen som alltid har en kommentar till varje diskussionsämne redo, som alltid har något att inflika, som hela tiden vill dela med sig av vetenskapliga litteraturtips. Som nu och då vill föreslå aktiverande undervisningsformer, vill ge förslag på hur presentationsrundor också kan göras. Om jag skulle ha vetat det här för tolv år sedan skulle jag aldrig ha trott det. Jag avskydde diskussioner, seminarier, presentationer.

När jag kom hem idag från den andra kursträffen var jag oerhört ivrig, ville börja med mitt projekt genast, var också extremt trött så jag sov i två timmar. Att en kurs börjar prick nio en lördag (eller vilken annan dag som helst) är inte klokt. Det är i alla fall en sak som inte har ändrats sedan studietiden.

6 mars 2015

Kuopio, here I come!

Idag är det första gången på väldigt många veckor (eller månader) som jag vaknar och känner mig pigg. Jag gissar på adrenalin. För igår promenerade jag med pirriga steg till Bar Kuka och till uttagningen för FM i poetry slam. Vi var tio tävlanden och jag var nervösare än på länge. Kände till två av de andra och en av dem är min absoluta favorit av alla finska estradpoeter, men vi hade aldrig varit med i samma tävling. Och han var helt sjukt bra, så bra så att jag spontan-woho-ropade när jag applåderade. 

Jag ändrade strategi, och läste nyaste dikten med mycket darrig röst i första rundan och trodde att jag skulle svimma när jag gick tillbaka till min plats, blev en av de fem som gick vidare, tog i med nya tag och tänkte att publiken inte ska tro att jag är så där darrig, knarrig och stapplande, publiken skrattade, reagerade, blev en av de två som gick till final, och medan jag uppträdde i finalen ändrade jag i dikten medan jag läste så att den skulle referera till tidigare dikt, publiken var oerhört närvarande och när jag gick till min plats ropade obekanta mitt namn som om det var en idrottstävling och jag snart skulle hoppa längdhopp (har aldrig tidigare hänt, kändes helt sjukt) och några ropade hejaramsan som jag själv ropat i andra rundan. Och sedan vann jag, i en oerhört spännande final. 

2 mars 2015

när jag inte vill åka hem

Det är så här ett veckoslut ska vara, eller helst alla dagar. Har burit ner bohaget från en lägenhet i två dagar, in i en annan, sett teater, suttit i gungstol vid en varm kamin, packat upp, gått upp och ner i en gammal trähustrappa i lånade yllesockor, sovit med katter i sängen.

Finns bara en dålig sak och det är att fingertopparna är svullna, fingrarna kliar så oerhört att jag bara kan skriva en kortkort stund. Återkommande dyshidrotiska eksem, som jag hatar dem.