Stockholm-Mariehamn

Jag skulle blogga i början av veckan om förra helgen, om att äta årets första grillkorv, stå på bryggan, upptäcka att mina gränser inte fanns där jag trodde att de fanns, när jag gick på gågatan i Karis och blev filmad, tog om, upprepade min replik och bilarna långsamt körde förbi, svängde om för att köra förbi ännu långsammare. Eller när jag stod på det före detta stadshusets trappa, tittade in i kameran och sa att det är över nio år sedan stadens handbollslag vunnit FM, om och om igen, eller när jag satt på Masas trappa. Och det var roligt, och vi blev inte klara, och vi ska fortsätta, och hur tre och en halvtimme filmning blir två minuter film om jag har tur.

Men jag bloggade inte, och när jag nu skulle göra det tog det rätt länge tills jag kom ihåg vad som hände förra helgen. Men jag har inte bråttom någonstans. Jag sitter på en båt mellan walking-on-memory-lane-Stockholm och mina-fjärde-litteraturdagar-Mariehamn, som också är fullproppat med minnen jag antagligen glömt tills jag är där. Och hur åren blandas och jag glömmer vilket år som var vilket.

Och Stockholm, hur kallt det kan vara trots att solen lyser, hur fint det kan vara, hur lätt det är att falla in i gamla mönster. Och Stockholm, köpte en paljettjacka med fler paljetter än jag någonsin kommer att kunna räkna. Det första klädplagget jag köpt sedan september, men den var värt det. Och rummet utan fönster så att jag inte vet om det är morgon eller dag när jag vaknar, hur mörkt det är i rummet. Hur jag glömt att jag berättat något för någon för flera år sedan och hur förvånad jag blir när någon minns det. Något som var stort i mitt liv då, men jag nu glömt. Hur jag har ändrats de senaste åren, fast det inte känns så, och hur jag ändå är samma eller blir samma. Och lunch på Kulturhusets översta våning, och klänningköp. Och poetryslamet, och de höga poängen och bottennappet. Och monologen Skuggland i Dramatens Lejonkula. Och sammanlagt 34 kilometer promenad under två dygn.