Det är tisdag klockan sex och solen lyser. Efter att jag låst upp cykeln lägger jag hjälmen, som jag börjat använda veckan innan, i cykelkorgen. Går några steg, men ångrar mig och stiger på cykeln. Ångrar mig igen, stiger av, tar hjälmen från korgen och cyklar med hjälmen på huvudet. Tänker att det går fortare att cykla än gå. Tänker att det är löjligt att cykla med en hjälm i korgen. När jag svänger från Fänriksgatan till universitetsområdet, tänker jag att jag blivit räddare för att falla med åldern. Jag ginar över Educariums gård, min väska och nycklar som ligger i cykelkorgen hoppar och skramlar, jag tänker att det hörs att jag kommer. När jag cyklar under infartsvägen kör ett tåg på bron, jag tänker att en hjälm hjälper väldigt lite mot ett tåg. Jag möter en cyklist utan hjälm, men med en mössa. Jag tänker på huvudets innehåll. Jag möter en cyklist med likadan hjälm som mig och jag tänker att hjälmen faktiskt är ganska snygg. När jag cyklar förbi Påsankan, tänker jag att jag stannar vid Siwan närmast mig för att handla bröd. Jag cyklar förbi utomhusgymmet och Q-vuorenkenttä, där det andra dagen i rad är fullt med människor. Vid Siwan bestämmer jag mig för att åka förbi, jag behöver kattsand så jag åker med bil istället. Senare, tänker jag. Jag svänger in på den enkelriktade gatan som jag bor vid, orkar inte cykla runt. Cyklar på trottoaren. Tänker att det är i alla fall bättre än på vägen, kanske. Tänker att jag stiger av om jag ser någon annan på trottoaren. Jag funderar vad jag ska ha på mig på arbetsintervjun följande morgon. De här byxorna i alla fall, tänker jag. Jag ser en person med en hund på trottoaren. Jag är ett höghus från mitt hus. Jag hoppar av cykeln. Och ramlar. Jag ligger på trottoaren, fortfarande hållande i cykelstyret. Personen och hunden står en bit framför mig och stirrar. Jag tänker att mitt vänstra knä gör ont. Jag tänker att hjälmen inte behövdes den här gången. Jag tänker att jag inte borde ha tänkt så mycket och att inte jag borde ha lagt det på minnet. Jag tänker att det var bäddat för att något skulle hända. Jag tänker att jag inte kan ha söndriga byxor på intervjun. Jag tänker att jag borde ha gått till Siwan. Jag tänker att mitt ben antagligen blöder. Jag tänker att jag måste släppa styret för att komma upp från marken. Och så haltar jag hem de sista metrarna.
Och idag gick jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar