Klar!

Igår gjorde jag det. Och det var inte alls som jag tänkt mig.

Efter lunch började jag på riktigt tröttna på att pilla. Varje gång jag skrapade fram en sista referens, lossnade en skorpa någon annanstans och den behövde fyllas med en femtielfte hänvisning till tidigare forskning. Så jag blev klar. Så klar som jag kunde bli i det här skedet, sparade en version där jag tog bort alla egna kommentarer och märkta hål. Låtsades inte om hålen. Printade 205 sidor i tre exemplar, gick med kuverten till postrummet och lämnade kuverten där. Det var det. Glad var jag. Men mest av allt var jag trött, och kallsvettig. Det var inte alls så dramatiskt som jag tänkt mig, också om jag fyllde både facebook, instagram, twitter och vine med bild/videobevis. Alla andra utom O hade gått hem från jobbet. Och O menade att jag inte kan gå hem och sova nu, så vi gick till en terass. Jag drack skumpa och sedan gick jag hem. Ringde mamma på vägen hem. Det tog en evinnerlig tid att gå hem i den klibbiga hettan och tröttman. Sov någon timme när jag kom hem. Vaknade på kvällen och ångrade allt jag gjort. Jag var beredd på allt ångrande, men inte att det skulle komma så fort. Ångrade alla hål, ångrade slutet, ångrade att jag lämnat in det. Funderade om jag borde gå tillbaka till postrummet, rädda mina kuvert. Det gjorde jag inte. Jag sov lite till. Vaknade sent, ringde Alberga för att berätta nyheten och sitter fortfarande i nattkläder vid köksbordet. Tittar på människor utanför köksfönstret som plockar stadens planterade solrosor, tänker att jag borde tvätta kläder första gången på flera veckor. Tänker att jag inte orkar klä mig för att gå efter en solros. Tänker att solrosor inte doftar så gott.