Lager på lager av en resa

Det här är omöjligt att blogga, säger jag när vi är på väg hem från Stockholm. Kanske det är det jag ska blogga och inget annat, säger jag. Men sedan bloggar Jessica, och så stämningsfullt hon bloggar. Jag ber henne mejla mig allt, med html-koder och allt. Hela radiramsan, undrar hon. Ja, skriver jag. Därför är bilder och texten i kursiv är hennes. Det okursiverade är jag som bloggar mellan raderna.

Det är måndag. Allt är under kontroll, borde jag tänka men det tänker jag inte. Jag har för mycket jobb, för mycket jag inte hinner med, för mycket borden, jag försöker göra lite till, bara lite till. Som ett virrigt monster ringer jag henne och säger att jag går från jobbet nu, står i korriodoren nu, alltså jobbets korridor, säger jag fast förtydligande inte behövs. Jag är framme vid Caribia några minuter innan bussen och jag hinner andas, lugna ner mig lite, bestämma mig för att fortsätta andas istället för att gå tillbaka för att göra bara lite till. Vi går från Caribia hem till henne och jag går ut med roskisen. Jag tänker att det är illa när jag monstervirrar så att det inte går att missa och så är jag tacksam för att hon går ut med roskisen och jag använder tiden till att andas lite till. Vi går ombord. Vi går genom långa korridorer till vår hytt som har fönster, vi går igenom kamerarullen med gapskrattande selfies. Vi går över heltäckningsmattor, fotar dem, fotar oss själva. Vi går på restaurang, till förrättsbordet, efterrättsbordet. Fotar oss vid chokladfontän. Vi går ut på däck. Fotar oss själva skrattande och grimaserande i iskall vind. Vi går till baren. Fotar oss själva med dansgolvet i bakgrunden. Fotar oss själva med barljus i bakgrunden. Vi går online och skriver till M medan vi dricker mojito.
 
Vi går avbord. Ut från terminalen, in i terminalen och ut från terminalen på rätt ställe. Jag går nedför memory lane när vi går på hotellfrukost. Hon går inte av vid Slussen. Jag åker vidare till Skärholmen, går till teatern jag ska gå på för tidigt. Tar en promenad i närliggande bostadsområde med låga höghus och tänker att här kunde jag bo, här känner jag mig hemma. Jag går till hotellet. Jag går under körsbärsträd och granna segel, jag går på Östermalm. Hon går nästan in i en spindel på en barnteater med sjuttio barn och tio vuxna, och vi vuxna får vänta med att gå in. Först ska vi hitta en handkompis som vi sedan ska vi göra hopplasteg in i salen med. Jag tittar på teatern, tänker att det handlar om normer kring flickors känslor, eller egentligen om normbrott utan att förtydliga att det är normbrott, jag tycker att det är fint, att den är bra.

Krokstävel - Trailer from Kulturhuset on Vimeo.

Vi går på lunch. Jag har tagit utgång vid parken, ser en restaurang, skickar henne menyn. Det går långsamt att äta med pinnar. Jag går Götgatan upp och ner. Hon går på toa. Vi går förbi magnolieträd, tulpaner och körsbärsblom för att komma till Fotografiska. Längst tid går vi omkring på Martin Parr-utställningen och jag är glad att det finns så mycket nytt som jag inte tidigare sett. Ungdomarna på Vee Speers bilder har genomgått förändringar sen de var barn.
 
Vi går uppför trappa efter trappa. Jag flåsar medan jag går på trappsteg jag aldrig tidigare gått på. Jag springer upp för dem eftersom det känns lättare. Hon går enligt svaga minnesbilder av en orange post it. Vi går rätt på första försöket. Det går att betala med kort i baren. Stor stark, säger jag. Rosé, säger hon. Mitt plaststop läcker. Måsen går längs bordet och fastnar på bild. Det där går ju inte, säger jag när hon läser mail. Jag får textmeddelande. Vi går på standup och står står står hela kvällen fastän fötterna bultar, det gör ont men det gör inte så mycket för den är värt det. Vi går hem via Ica medan hon går igenom olika feminismer, kanske är de fem stycken. Jag försöker definiera men nyanserar inte, är hungrig, blir gnällig. Jag somnar så snart jag lagt huvudet på dynan. Jag får ett textmeddelande, jag hör det inte, hon hör det eftersom hon ännu inte somnat. 

Vi går från hotellfrukosten när den redan stängt. Vi går till butiken som var stängd senast vi var där. Vi går förbi hyacinter för att komma till caféet. Det går inte, skriver Oraklet och hon går över skyddsmuren och det går hur bra som helst. Jag kan andas igen, och jag tänker att det borde få ett slut det här med att hålla andan. Jag går vidare och går igenom saker jag kunde ha sagt. Hon går till bussen efter att jag köpt biobiljetter på Sergel till Söder. Solen går i moln vid fontänen och vi går raskt till tunnelbanan. Det går att skilja dem åt märker jag, de har olika färgs skor och A har ett litet ärr i pannan. Jag stiger av bussen efter ambassadörerna, ser kaknästornet en bit bort och vidsträckta gräsfält. Jag går till Tekniska museet, spelar Pac man, spelar Donkey Kong, tar selfien, lägger telefonen i väskan och tittar på Super Mario i korsstygn, spelar Fez.

Det går inte att ringa till ett utländskt nummer, men ni får plats vid baren, har de lovat. Det går just och just att balansera sangriakannan, pilgrimsmusslor och rödbetsskålar på bordet med röda och gula servetter.  Hon ger paprikan till S  och chorizon till mig. Jag gick en mil om dagen i början, säger S. Det gick inte, jag var tvungen att jobba, säger hon. Och jag tänkte att jag måste sluta tänka jobb, nämna jobb, att det blir som om jag glorifierar jobb också om jag inte vill.

Vi går på bio. De Utvalda går till Folkets park under en blodröd måne. Jag älskar filmen, kanske till och med mer än boken. Jag gäspar av trötthet. Utanför bion säger jag näää till henne och hon säger att det finns människor som man träffar tolv en vardagsnatt också om man är trött och människor man inte träffar. Hon går till hotellet och jag går till tunnelbanan, jag blir mött när jag stiger ut från tåget, vi konstaterar att vi missförstått varandra. Jag frågar när sista tunnelbanan till mitt hotell går och han säger att det är bäst att vi genast tar tåget tillbaka. Vi går till en krog som bara har en timme till öppet eftersom grannkrogen redan stängt. Klockan är lite över tolv på natten, vi pratar politik, katter, postkolonial feminism, att han läst vetenskapliga artiklar av genusvetaren Young och att jag har läst en bok av henne. Jag frågar efter dåliga skämt, får två stycken om kannibaler, vi blir utslängda från krogen, jag följer honom till tunnelbanan, läser och skickar textmeddelanden medan jag går till hotellet. Råttorna går bananas vid roskisen. Jag går in på YouTube och spelar samma sång om och om igen. Det går överstyr. Han går hela vägen hem. Hon går igenom vad som hänt, jag säger nåjooooo till henne så fort jag stiger in, jag går till sängs alldeles glad i magen, jag går till sängs alldeles glad i magen, somnar närmare fyra på natten men det gör ingenting. Vi går ut från hotellfrukosten efter att den är bortplockad. 

Vi går ut genom dörren som öppnas åt fel håll för sista gången. Vi spelar låten i våra huvuden. Vi går uppför Götgatan. Hon går in i en provhytt. Låten kommer ut som nynnande. Knappen går fast, men buntarna är för långa. Kanske det går med en topp under klänningen? Klänningen hon gick nedför trapporna iklädd i och J busvisslade. Jag spelar låten i huvudet. 

Bussen går några minuter efter att vi har köpt biljett. Vi behöver inte springa. Jag är inte sån som springer. Förutom upp för trappor när det gör för ont i benmuskler och ingen ser. Det går smidigt på Arlanda, det är inga köer annat än på Pressbyrån. Hur går det? undrar hon när jag aldrig kommer tillbaka. Det går upp ett ljus för henne när han kommer gående till sin sittplats, vi skrattar och tänker att det är ett lustigt sammanträffande. Vi fotar oss själva. Det går bra att landa men sedan blir det konstigt och vi tystnar och andas i stället. Hon går till bagagebandet och jag går ut från flygplatsen med min minimala packning. Jag hittar inte plattform fem. Jag går tillbaka in, ser henne som heller inte åkt ännu.

Det går inte att komma hem på mindre än 82 minuter. Jag hittar tidtabellen och bussen har gått för tio minuter sedan, jag skulle inte ha hunnit även om jag sprungit, jag väntar på nästa buss som går om 45 minuter. Bussen avgår från plattform fem. Det går inte, säger jag och andas djupt och långsamt. Telefonerna går varma och det går bra att flytta festen. Jag stiger av bussen vid domkyrkan och det kryllar av vappfirare, jag tar en stadsbuss hem.

Hon spelar också där i augusti, säger hon, borde vi gå? Och jag har nästan redan bokat biljett.