På jobbet skrev jag (igen) en jobbansökan, magen knorrade och jag tänkte att jag ska bara lite till, tills klockan blev så mycket att jag tänkte att jag hoppar över lunch helt enkelt, måste skriva klart, måste hinna skicka in den idag eftersom jag inte hinner imorgon. Kursutvärderingarna från tre introkurser jag hållit har varit puts veck och jag hade gett upp hoppet. Men så dök de plötsligt upp några rum från mig, jag kunde sammanställa utvärderingarna och bifoga dem till ansökan. Magen knorrade ännu mer, klockan var halv tre. Imorgon ska jag igen åka till Helsingfors för att prata om min avhandling. Ett år, en månad och fjorton dagar efter disputation, och ännu längre sedan jag skrev den sista punkten. Det fanns en tid då jag undrade om jag skulle ha något att säga, stressa över att försöka göra det intressant, fila på ett föredrag i god tid och mest av allt i evinnerliga tider. Min mage knorrade, jag tänkte att jag väl slänger ihop föredraget och åker sedan hem för att äta. Så gick F förbi rummet, frågade om jag ätit och istället för att skriva morgondagens föredrag gick jag på lunch. Magen slutade knorra, jag modifierade min lectio lite, printade den och var hur lugn som helst. Den blev kanske lite på den korta sidan, men printade också min finska slamdikt om ätstörningar och bloggar. Om jag pratar för fort på svenska, avslutar jag med dikt på finska. Och så tänker jag att det är det här det handlar om att disputera, att såna här saker inte är hela världen. Man sätter sig på morgonbussen, pratar lite, får hänga med kära kolleger från andra delar av landet mycket och sedan tar man bussen tillbaka hem.
Att blogga med text istället för ett foto och max tre meningar är väl ett tecken på lugnet. Istället för att känna åh nej, jag ska ju blogga ännu, sätter jag mig ner på soffan, skriver ett blogginlägg. Trycker publicera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar