att göra det till lyrik

Veckoslut, LittSkapveckoslut, skrivveckoslut. I flera år har jag försökt undvika att skriva om det där. Det där jag helst inte orkar minnas. Helst inte tänker på. Det har gått relativt bra att undvika också om jag nu och då tangerat det i olika texter. Det har alltid tidigare varit allmängiltigt, inga konkreta detaljer, inget jag med i texterna. Sedan skulle vi göra en paruppgift. Berätta något, någon händelse, något talande, välja något som båda i paret ska skriva om. Efter några minuters prat, säger jag det plötsligt. Hår, tomater, tvättmaskiner som betyder annat för mig än hår, tomater och tvättmaskiner. Jag skriver. Det lossnar. Det har gått så länge att jag kan skriva det. Jag kan till och med stå upp, läsa texten högt, inte darra så mycket på rösten. Håret jag inte fick klippa. Tomaterna jag måste äta. Och tvättmaskinen jag inte fick använda.

Och jag dog inte av nervositet eller skam.