Men på fotona på facebook syns inget av det här.

Innan jag åkte tänkte jag att det här kommer att vara en resa jag gör en gång i livet. Jag var helt säker på det. Inte för att jag trodde att jag inte skulle vilja åka tillbaka. Det har pratats om den så länge jag minns. Resan. Så länge jag levt. När jag växte upp lärde jag mig att det kostar tiotusen mark för en person att resa till Australien. Att tiotusen mark var mycket. För tiotusen kan man åka till Faster. Faster som jag aldrig träffat. Tiotusen som aldrig fanns.

Så åkte vi. Mamma och jag. När vi steg av flyget stod Faster och Linda med australienska och finländska flaggor i händerna. Viftade och tjoade. Jag kramade Faster hårdare än någon annan jag träffat för första gången. Vi bodde hos dem i tre veckor. Åt morgonmål med dem. Satt tysta med dem. Pratade med dem. Åkte omkring i bil med dem. Åt med dem. Jag sov i Fasters säng. Det är som Faster jag hört om henne. Det är hon som är Faster, också om hon är mammas faster.

När jag åkte hade jag ingen aning om hur resan skulle vara. Att det inte bara skulle vara en resa. Att det mer handlade om allt Faster berättade. Resa till Fasters sorgliga, glada berättelser. Om hennes uppväxt, barndom, ungdom, ålderdom. Alla släkthistorier jag aldrig hört.

Jag hade heller ingen aning om att ett farväl kunde vara så tårdrypande för alla inblandade. Hur svårt det skulle vara att stiga på planet. Hur svårt det skulle vara att hålla mig från gråt när jag väl hemma hälsade på mommo och mofa för att berätta om resan och hur de följde oss ända till vår gate (som jag trodde att bara var möjligt på film). Och ändå har Faster och en av hennes döttrar bokat sin resa till Finland i maj (efter över trettio år). Och ändå har vi bestämt att hennes andra dotter firar jul med oss i Finland i år, om det är ekonomiskt möjligt.

Men på fotona på facebook syns inget av det här. På bloggen syns det med kortkorta blogginlägg som upphör efter några dagar, när jag inte längre vill sitta med en dator i famnen på deras bakgård.