Antal gånger den här veckan som jag tänkt "Det var ödet": väldigt många.
Min mamma var emot min resa när jag planerade boka den. Jag tvekade, räknade pengar och bokade i alla fall. Och så blev jag sjuk och blev inte frisk innan flygplanet gick. Jag minns allt för väl min katastrofresa till Granada, ensam. Blev väldigt sjuk redan första morgonen på plats. Allt gick fel. Bankkoden jag totalglömde, när jag skulle ta ut pengar för medicin. Språket jag inte kunde. Hur jag enda gången utomhus, mitt i sommaren, fick vila på varje bänk jag såg mellan busshållplats och apotek. Min resväska som kom fram först sista dagen. Telefonladdaren som jag inte packat i handbagaget. Den höga febern. Visste inte skillnad på dag och natt i hotellrummet. Städaren som blev arg för att jag ockuperade rummet. Om jag rest skulle jag väl ha blivit sjukare än jag var på den resan. Det var ödet.
Och så var det där vulkanaskmolnet. Det var kanske inte meningen att jag skulle åka. Nej, det var inte meningen att jag skulle åka. Kanske hade jag fastnat i Riga, där jag skulle mellanlanda. Visserligen tycker jag om Riga men känns som om jag varit där så många gånger och så nyligen att det inte skulle ha varit spännande på ett bra sätt. Kanske flyget skulle ha trillat ner om jag varit med. Nej, det var helt enkelt inte meningen att jag skulle resa. Och om jag kommit fram, så hade jag kanske inte kommit hem igen på grund av askmolnet. Det är ödet.
Och nu hade jag trots allt möjlighet idag att åhöra en finfin disputation jag annars missat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar