Det är så svårt, så svårt. Att bara vila. Att inte nonchalera feberhuvudet. Att låta bli febernedsättande för att orka gå på möte. Om jag vilar hela långa dagen, kan jag väl undvika att avboka eftermiddagsmötet och kvällsprogrammet, tänker jag. Om jag går och sova nu och ställer klockan på väckning en timme före mötet, har jag väl sovit tillräckligt och kan köra på halvfart (om inte helfart) resten av kvällen, tänker jag.
Sedan minns jag hur det var en vecka sedan. När jag proppade mig själv med coldrex, satt på mötet och inte minns så mycket mer av mötet än att jag satt där. Där på stolen satt jag. Det var allt. Vad gjorde jag för nytta på det mötet? Inte blev jag friskare i alla fall. Inte var jag konstruktiv, engagerad. Jag bjöd på lettisk choklad som jag själv inte ens hade lust att smaka på.
Jag har dåligt samvete, men ibland måste man också göra de svåra sakerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar