12 juli 2008

annat namnlöst (eller kanske samma)

Fick några åhå för några dagar sen. Välmenta åhå i och för sig men obekväma. Spenderade dagen med en välbekant typ och en ny typ. Den välbekanta typen hade tydligen berättat en del om mig för den nya typen. Bara bra saker. Egentligen mycket bra saker, men jag blir så obekväm med sånt. Det kändes som om det gjorts reklam om mig. Och där satt jag och försökte febrilt äta pizza, tugga, svälja, vifta bort allt obekvämt.

Ja, det är väl relativt ovanligt att syssla med det jag sysslar med, i alla fall om man har den bakgrund jag har, den uppväxt jag har. Redan att ta studenten är jag så gott som ensam om, så när jag sen fortsatt, blivit färdig och fortsatt igen är det riktigt konstigt och udda. Kan man göra så om det helt naturligt borde blivit duunare av mig? Jag försökte förklara att det är inte så mycket åhå. Det är mitt liv. Det känns inte som åhå. Så blev det lite mera prat om vad jag specifikt gör. Mera åhå. Att jag gör några andra helt normala men tydligen konstiga saker. Åhå. Och jag försöker vifta bort alla åhå:n. Försökte förklara att jag inte är åhå, jag är helt vanlig. Men det gicks inte riktigt med på. Lugnade ner sig så småningom.

Så när vi ätit färdigt och satte kurs mot en repris av alla de värsta nöjesfältsmaskiner på Borgbacken och välbekanta typen avrundade med att berätta om mitt benjijump ifjol, trodde jag att han, den nya typen skulle kollapsa av för stort åhå i halsen. Och jag ville helst bara försvinna. "Jag är riktigt normal", ville jag ropa. "Jag kunde ha bil, man, barn, egnahemshus, bolån, hund och katt. Jag kunde ha en trädgård, sommarstuga, fast anställning, lön istället för stipendier som inkomstkälla. Jag kunde jobba 9 till 5. Nu har jag inget av det här. Men sluta säga åhå. Och nej, jag vet faktiskt inte när jag får nästa inkomst eller hur stor/liten den är."

Förbaskade jantelag. Förbaskade 30-års kris (innan jag ens fyllt 30). Förbaskade jag, som tycker att jag inte åstadkommit något, att jag trampar på stället. Förbaskade jag som blir påminnd om att jag är singel, med hyrd pyttelägenhet, barnlös, katt- och hundlös, utan ens en egen bil. Jag glömmer så lätt att min cv är skrämmande välfylld med konferensbidrag, publicerade vetenskapliga artiklar, föreläsningar, publicerade noveller, förelästa universitetskurser. Jag glömmer att de räknas. Jag glömmer att jag egentligen är rätt ung med tanke på listan. Och jag är ju faktiskt inte lastgammal, ännu. Och jag har vänner, ett socialt liv, intressen. Det är ju faktiskt den här friheten jag tycker om.

Det här ovan skrev jag för några dagar sen. Lät bli att publicera.
Tills jag åkte tillbaka till ursprunget, tillbaka till de gamla gatorna jag lekt på. Tills jag i den vävan, det nystanet träffade på en av föräldrarnas gamla bekanta. "Man ser dig inte längre i trakterna. Vad sysslar du med", frågades jag. Jag svarade och fick det förbannade åhå:et. Jag förväntades svara att alla mina tre barn går i skolan.

Nu är jag hemma i min pyttelägenhet, med mitt konferenspapper jag stretar med och det känns som om det kommer att ta horja lengi tis ja vill åk tibaks ti traktn. Ja e no liiite färdiger me alla åhå:n.

4 kommentarer:

ninnu sa...

Jag tycker det verkar som du har ett jättespännade liv! Ja blir å ibland trötter på sånt dä funderas från schack i traktn :)

när det börjar sa...

Det är väl egentligen så att jag alltid tycker att det är lite grönare på andra sidan. Mmm... schacki funderar mycket på andra.

Yvonne sa...

:) Så tycks det också kunna vara. Jag upplever i regel olika "åhå" som något positivt. Gillar utmaningar och att överraska. Jag förorsakade stora "åhå" då jag i tiderna började jobba som lantbruksavbytare. Beror det månne på i vilken ton åhå sägs? Eller på hur du själv uppfattar det? Mycket intressant!

när det börjar sa...

Sant, egentligen är "åhå" positiva, är väl snarare jag som helt klarar av att ta dom till mig. Blev och fundera en hel del vidare på det här. Gissar att det utvecklas till ett blogginlägg till i något skede. För samtidigt som jag tycker om att överraska och gå över förutfattade gränser, blir det genast knepigare när de högt uppmärksammas.