kroppsliga stönet

Min kropp ger upp. Den spelar spratt. Den fungerar inte som den ska. Jag väntar ut den, sitter i läkarens väntesal, i laboratoriets väntesal, i telefonkö till tidsbeställning. Försökskur från apoteket. Väntar på provsvar. Väntar på nästa steg. Och hela tiden tänker jag att jag ju nog borde ha förstått tidigare. Tagit tag i det, inte ignorerat. Men bättre sent än aldrig, intalar jag mig själv. Det är alltid bättre sent än aldrig. Och jag känner mig ju faktiskt inte allvarligt sjuk. Det är säkert inget farligt.