30 juni 2008

det namnlösa

Den äter upp mig innifrån. Aningen, känslan eller vad den ska kallas. Insikten kanske eller motståndet. Det känns som om insikten kom för sent. Så länge man inte känner något kan man inte bli besviken. Så länge man inte nödvändigtvis vill något eller bara vill något litet och obetydelselöst, gör det inget om man inte får det. Det är lättare så. Det är alltid lättare så.

Men så händer det något och jag ligger sömnlös på nätterna. Jag tror inte att det är de sömnlösa nätterna som satt i gång det, det är snarare det andra som satt igång de sömnlösa nätterna. Och det stör mig. Tappar matlusten. Blir gråtfärdig för varje liten sak. Som att jag inte har mjölk i kylskåpet. Eller att jag stiger av tåget och inser att jag glömt efter mig hela nyckelknippen på avgångsorten. Att jag inte kommer åt min cykel som står på tågstation. Att jag inte kommer in på arbetsrummet. Att disken hopar sig. Att jag fått spänningshuvudvärk och inga värktabletter, heta duscher, värmedynor eller salvor hjälper.

Men det går väl om. Det har tidigare gått om. Endera går den ätande ältande känslan bort först eller så den andra. Vet inte vilket som skulle vara bättre egentligen. Bra är att jag råkar ha en reservnyckel hem.

3 kommentarer:

Jenny sa...

Bli inte uppäten!

happiness sa...

Om du ger dett namnlösa ett namn kan det vara lättare att distansera sig ifrån det.

när det börjar sa...

Mer eller mindre back on my feet. Sov många långa timmar, kom på vad det egentligen heter, gjorde upp strategier och sov många långa timmar till. Det hjälpte.