tänk om inte internet fanns

Så hemskt det skulle vara om inte internet fanns. Då skulle jag ha promenerat nervös till sjukhuset. Tackvare internet var jag förberedd på att det inte skulle göra ont, knappt kännas alls.

Framme klädde jag på mig roliga byxor med hål på konstigt ställe, en skjorta med massa knappar och strumpor utan hälar och långa skaft, sedan lade jag mig i fosterställning på en brits. Log och svarade glatt på frågor tills internet hade fel och jag gnydde, svettades, fällde både en och två tårar medan en kvinna tryckte på min mage för att mina egna händer domnat av eget tryckande på magen och en annan kvinna tröstade mig med att klappa mig på ryggen, medan en tredje styrde kameran. Internet visste inte att jag hade fnurror på tarmen. Men annars har jag glädjen att berätta att den var riktigt snygg, som den ska se ut helt enkelt.

Jag kände mig som en lågstadieelev när jag log över berömmet jag fick över vältömndhet. Efteråt satt jag i rummet bredvid, blev serverad två smörgåsar och drack fyra glas röd blandsaft. Påminde mig om skolutflykter. Jag tror inte att jag hade ätit påläggskorv sen dess. Den var överraskande god nu. Väl hemma sov jag nästan en hel nattsömn mitt på dagen.

Förhoppningsvis kan samtalen med och mellan föräldrarna återgå till det mera normala. Att de som föräldrar till en 28-åring ringer till varandra under arbetsdagen för att konferensa om det senaste inom dotterns tarmfunktioner känns lite konstigt. Det borde väl ha slutat för många år sen, faktiskt riktigt herransmånga år sen?

Inlägg i serien "kanske lite för privat, men det får gå den här gången för varför är det okej berätta att man gått igenom en rotfyllning men inte att man gått igenom endoskopi?"