Det behövs så lite ibland.

Ett snabbtundanstökat möte, åtföljt av ett par päroncider på terass kvällen innan. En uppiggande diskussion mitt i natten. En lunch med det traditionella lunchsällskapet istället för att sitta vid datorn med smörgåsen och en ångestframkallande tom skärm framför sig. En utsökt pastalunch, en och en halv toblerone, en kaffe och några cachewnötter.

Jag kom precis hem från jobbet. Klockan är 19:51 och jag både inledde, utförde och avslutade arbetet med den åtta sidor långa engelska sammanfattningen av min forskning idag.

Forskandet kan väl liknas vid en konstform. Ångesten, skapandet, proppen, flödet. Det gäller bara att minnas det när det känns som mest oframkomligt och man tror att det aldrig kommer att vända.