28 mars 2010
26 mars 2010
hänt idag
- Jag kokade världens svagaste kaffe. Måste ha räknat fel. Efter att tre personer smakat hällde jag ut den halva pannan som fanns kvar.
- Jag köpte en bordtennisracket. Var positivt överraskad över att försäljaren kunde sin sak, ställde de rätta frågorna och berättade om de olika varianterna. Jag kan inte sluta lukta på den.
- Jag har skrivit en första version av avhandlingsinledningen. Det känns väldigt speciellt.
- Jag köpte en bordtennisracket. Var positivt överraskad över att försäljaren kunde sin sak, ställde de rätta frågorna och berättade om de olika varianterna. Jag kan inte sluta lukta på den.
- Jag har skrivit en första version av avhandlingsinledningen. Det känns väldigt speciellt.
25 mars 2010
senaste tidens jobb
Igen dags för det traditionsenliga blogginlägget som jag egentligen inte vet varför jag publicerar. Inte förväntar mig att ska läsas. Det kan kanske vara roligt för mig själv om jag nångång blir klar, brukar jag försöka tänka.
Avhandlingsord: De är sammanlagt 26073 stycken just nu. Det är 78 sidor. En del kapitel påbörjade med tre meningar, en del kapitel helt tomma ännu. Det börjar närma sig. Idag kom jag hit senare, hade inga som helst förhoppningar. Efter flera veckor av artikelskrivning öppnade jag dokumentet. Dokumentet. Och upptäckte att jag inte hinner med. På ett positivt sätt. Har så mycket att skriva ner, sånt som är färdigtänkt i huvudet, men jag hinner inte med riktigt. Fingrarna känns otränade.
Avhandlingsord: De är sammanlagt 26073 stycken just nu. Det är 78 sidor. En del kapitel påbörjade med tre meningar, en del kapitel helt tomma ännu. Det börjar närma sig. Idag kom jag hit senare, hade inga som helst förhoppningar. Efter flera veckor av artikelskrivning öppnade jag dokumentet. Dokumentet. Och upptäckte att jag inte hinner med. På ett positivt sätt. Har så mycket att skriva ner, sånt som är färdigtänkt i huvudet, men jag hinner inte med riktigt. Fingrarna känns otränade.
Läst: En otrolig mängd böcker och artiklar om ätstörningar.
Mötestid: bara några få per vecka.
Framgång: Två färdiga artiklar. Sista versionen innan språkgranskning för dem båda.
Höjdpunkt: De roliga dagarna som kommit alltid nu och då.
Besvikelse: Det började som en stor besvikelse, men slutar antagligen som något bra. Det var i höstas när jag var överarbetad, stressad, rätt nere i allmänhet. Då fick jag refereeutlåtande för en artikel jag skickat in till en internationell tidskrift. Skulle bara göra några mindre ändringar och sedan skulle den publiceras i slutet av 2009. Jag klarade det inte. Jag orkade inte. Sedan bytte tidskriften chefredaktör och för några veckor sedan skickade den nya chefredaktören de två refereeutlåtandena igen till mig utan övrig hälsning. Jag öppnade och insåg att förra redaktören klippt bort biten där det stod att the reviewers inte ansåg att artikeln skulle publicerades. Besvikelse. Några dagar senare fick jag igen de två refereeutlåtandena, ingen annan hälsning. Började kolla vilken annan tidskrift jag kunde skicka artikeln till i stället, men mejlade ändå den nya chefredaktören för att fråga om utlåtandena. Var tydligen en miss. Artikeln ska publiceras bara jag gör de små ändringarna, oberoende vad the reviewers tyckte. Så snart jag skickat den nya versionen, publiceras den, utan extra granskningar. Igen: oj så jag skulle ha mått bättre om jag genast kollat det istället för att tycka att jag är värdelös och att ingen vill publicera/läsa något jag skrivit. Jag undrar hur många gånger det tar tills jag fattar att ens prata med någon annan om det istället för att gräva ner mig själv.
Distraktion: Kommer inte på något. Måste vara något. Varför har jag annars inte skrivit mer?
Jobbighetsnivå: Svacka, likgiltighet, flyt. Omväxlande.
Mötestid: bara några få per vecka.
Framgång: Två färdiga artiklar. Sista versionen innan språkgranskning för dem båda.
Höjdpunkt: De roliga dagarna som kommit alltid nu och då.
Besvikelse: Det började som en stor besvikelse, men slutar antagligen som något bra. Det var i höstas när jag var överarbetad, stressad, rätt nere i allmänhet. Då fick jag refereeutlåtande för en artikel jag skickat in till en internationell tidskrift. Skulle bara göra några mindre ändringar och sedan skulle den publiceras i slutet av 2009. Jag klarade det inte. Jag orkade inte. Sedan bytte tidskriften chefredaktör och för några veckor sedan skickade den nya chefredaktören de två refereeutlåtandena igen till mig utan övrig hälsning. Jag öppnade och insåg att förra redaktören klippt bort biten där det stod att the reviewers inte ansåg att artikeln skulle publicerades. Besvikelse. Några dagar senare fick jag igen de två refereeutlåtandena, ingen annan hälsning. Började kolla vilken annan tidskrift jag kunde skicka artikeln till i stället, men mejlade ändå den nya chefredaktören för att fråga om utlåtandena. Var tydligen en miss. Artikeln ska publiceras bara jag gör de små ändringarna, oberoende vad the reviewers tyckte. Så snart jag skickat den nya versionen, publiceras den, utan extra granskningar. Igen: oj så jag skulle ha mått bättre om jag genast kollat det istället för att tycka att jag är värdelös och att ingen vill publicera/läsa något jag skrivit. Jag undrar hur många gånger det tar tills jag fattar att ens prata med någon annan om det istället för att gräva ner mig själv.
Distraktion: Kommer inte på något. Måste vara något. Varför har jag annars inte skrivit mer?
Jobbighetsnivå: Svacka, likgiltighet, flyt. Omväxlande.
senare är nu
Det är då man vet att det är dags att ta sig till jobbet, efter att man bestämt sig för att gå senare:
På Yle1 kommer inget bra.
På Yle2 kommer inget bra.
På MTV3 kommer repris av morgonteve.
På Nelonen kommer teveshop.
På FST5 kommer texttevens nyheter i kombination med radio.
På SubTv kommer teveshop.
På Yle Teema kommer radio.
På Jim kommer teveshop
24 mars 2010
saker man inte ska göra
Om man upplever en väldigt enerverande dag på jobbet med textslit och brist på stress och ångest ska man inte skriva som sin facebookstatus: "Kan inte. Vill inte. Orkar inte." För då ringer ens mamma inom 3 minuter* och tror att man håller på att kollapsa eller dö och tvingar en att ta bort statustexten. Jag är ännu inte klar med textslit, men är igen kanske lite närmare.
*Ja, exakt tre minuter.
*Ja, exakt tre minuter.
det är inte ens sommar än
Jag har flera dagar tänkt att jag borde skriva att jag är mushigushi i hjärnan som facebookstatus. Mosig, typ. Jag tror att det är mosig jag menar. Men jag kan inte. Jag vet inte om jag är det egentligen. Sedan glömmer jag det en stund och så tänker jag igen: jag är mushigushi i hjärnan. Det är rätt irriterande att tänka så. Gång på gång. Flera dagar i rad. Det är kanske därför det har blivit så lite bloggtext. Så lite deadlinesångest. Kanske jag är mushigushi i hjärnan? I så fall beror det på att mitt arbetsrum är oändligt varmt. Persiennerna fördragna, sitter med t-skjorta, öppet fönster på eftermiddagen, temperaturen nerskruvad till minimum. Och handledaren: Jo, de som jobbade i huset innan totalrenoveringen valde att flytta till andra ändan av byggnaden. De visst hur det är.
Jag är närmare ett klart bokkapitel än jag var vid senaste blogginlägg.
Jag är närmare ett klart bokkapitel än jag var vid senaste blogginlägg.
dagens uttryck
"Just do it!" Jag sitter i kafferummet. Eller jag satt i kafferummet. Nu sitter jag i arbetsrummet. Här brukar man arbeta. Här brukar man ha deadlineångest. Här brukar man på deadlinesdagen skriva, ändra, stressa. Jag funderar på att ta en tredje kopp kaffe. Jag funderar på att gå hem. Gå ut. Gå till stan. Det var något jag flera dagar tänkt att jag borde köpa. Jag minns inte vad det var. Idag är det deadline. Deadline för sista versionen av ett bokkapitel. Jag väntar på ångesten som ska starta skrivmaskinen i mig. Jag funderar på att ringa om omboka tandläkartiden jag har om en månad. Bokkapitlet är inte klart. Det är långtifrån klart. Problemet är kanske att jag vet vad jag skall göra. Jag behöver inte stressa fram analyser, slutsatser. Slutsatserna finns snyggt uppradade på en rosa papperslapp bredvid tangentbordet. "Disgust is an emotion of avoidance", är det sista jag skrev. Innan jag gick till cafét för att köpa lunch. Innan jag gick till kafferummet och drack de två kopparna kaffe. Min ångestlöshet är nästan lite oroande. Men bara nästan. Jag är för ångestlös för att känna oro. All tid i världen. Resterande timmar idag känns som all tid i världen.
23 mars 2010
det ena året lik det andra, men ändå inte
I mars 2007 skrev jag:
"Det är en konst att åka färja. Eller egentligen en konst att åka färja och njuta. Stiga in i terminalen en torsdagsmorgon och känna alkohollukten färsk i kommande medresenärers andedräkt."
I mars 2008 citerade jag mig själv från år 2007 och skrev dessutom om min resa Uppsala-Stockholm-Uppsala-Kapellskär-Mariehamn-Kapellskär-Uppsala:
"I år åkte jag från Stockholm med Ålandsfärjan, lyssnade på finska fyllon till höger, svenska fjortisar som grälade till vänster. Och trubadurn. Den arma trubaduren. Försökte föra ett samtal med resesällskapet men kände mig mest sliten och trött. "Vad tänker du på?", frågade han. Och jag kunde ärligt svara att jag jag inte tänkte på nått. Jag bara satt där, stirrandes, frånkopplad."
I mars 2009 åkte jag inte till Mariehamn för litteraturdagar, istället flög jag på jobbresa till Tyskland.
Nu borde jag alltså rimligtvis skriva om min färjresa mellan Åbo och Mariehamn senaste helg. Jag orkar inte. Den var rolig. Mångdubbelt roligare att åka med vänner än ensam. Fler timmar i fun club. Roligare fun club. Och angående Mariehamns litteraturdagar kan jag säga att Susanna Alakoski var superbra. Såja. Det var årets behandling av Mariehamns litteraturdagar.
"Det är en konst att åka färja. Eller egentligen en konst att åka färja och njuta. Stiga in i terminalen en torsdagsmorgon och känna alkohollukten färsk i kommande medresenärers andedräkt."
I mars 2008 citerade jag mig själv från år 2007 och skrev dessutom om min resa Uppsala-Stockholm-Uppsala-Kapellskär-Mariehamn-Kapellskär-Uppsala:
"I år åkte jag från Stockholm med Ålandsfärjan, lyssnade på finska fyllon till höger, svenska fjortisar som grälade till vänster. Och trubadurn. Den arma trubaduren. Försökte föra ett samtal med resesällskapet men kände mig mest sliten och trött. "Vad tänker du på?", frågade han. Och jag kunde ärligt svara att jag jag inte tänkte på nått. Jag bara satt där, stirrandes, frånkopplad."
I mars 2009 åkte jag inte till Mariehamn för litteraturdagar, istället flög jag på jobbresa till Tyskland.
Nu borde jag alltså rimligtvis skriva om min färjresa mellan Åbo och Mariehamn senaste helg. Jag orkar inte. Den var rolig. Mångdubbelt roligare att åka med vänner än ensam. Fler timmar i fun club. Roligare fun club. Och angående Mariehamns litteraturdagar kan jag säga att Susanna Alakoski var superbra. Såja. Det var årets behandling av Mariehamns litteraturdagar.
18 mars 2010
ett ganska stort ps
Jag har varit hemma hela kvällen men bara spelat mellan klockan 18 och 19. Och, jag har inte spenderat resterande timmar med att läsa strategier, warlock-egenskaper, bästa sätt att lvla professions eller dylikt på nätet. Det är faktiskt helt otroligt.
16 mars 2010
måndagen den 15.3.2010
Måndagskvällen var historisk på många sätt. Efter 655 speltimmar av WoW gjorde jag min första guildrun och min första raid. Man kan säga att jag blev ninja pulled till raiden. Jag hade inte tänkt göra min första raid tills någongång långt in i framtiden. Jag är oerfaren och undergeared. Jag känner inte min karaktär så bra ännu. Jag som redan flera gånger sagt "tack, men nej tack" till att göra femmanna dungeons tillsammans med guildies för att jag kände mig så oerfaran och undergeared stod alltså plötsligt i en tiomanna ToC. Av alla ställen. Det var skrämmande, det var nervöst. Jag hade precis gjort en dungeon normal. Stod i Dalaran och funderade om jag skulle göra en till efter en repair. Jag hade ännu inte ens gjort en heroic dungeon. Efter lite /w med P, ploppade det plötsligt fram en invite. Jag accepterade. Stod på Krasus Landing och /wave till T, som /w något om att det är bra med många olika klasser efter att jag /w något om att jag knappast skulle vara till stor nytta och jag /w att han bara är diplomatisk. LOL.
Jag gjorde många fel. Oändligt många fel. Jag gjorde en healthwell redan vid summoning stonen, Jag råkade kasta min soul stone till T som egentligen inte behövde den. Jag glömde att senare göra flera soul stonar. De fick upprepa att jag skulle göra en summoning stone inne i ToC för G. Jag stod på fel ställe. Jag sprang åt fel håll. Jag glömde att summon min Felhunter när han dog. Jag hade ingen som helst aning om vad ToC gick ut på, vilket inte egentligen var så konstigt eftersom jag inte haft tid att studera den. Oh my, jag missförstod till och med första bossens olika phaser och trodde att det var olika bossar. Fattade inte vad vi väntade på när vi var klara med första bossen och bara stod kvar. Jag /g något om thanks for my first raid and... phew, vilket jag fick svaret /g there's more. Det var förvirrande. Blossande heta kinder. Svettigt. Fick noggranna instruktioner om vår strategi innan varje boss. Jag försökte memorera. Vid sådan buff springa till den tanken. Men när raiden var i full gång glömde jag allt. Sprang lite hit och dit. Några DoTar här, några där. Disconnectade flera gånger. Dog naturligtvis några gånger. Blev resurrectad. Gjorde corpse run. Men vi kom igenom. Minns bara att vi skulle ha gjort en, möjligen två, wipes. Hade inte tänkt rolla på något loot. Fick /w med frågor om varför jag inte rollade. Förklarade att det var min första raid, att jag inte gjorde mycket nytta och var inte här för looten. Slutade i alla fall med att jag rollade. En staff och en shoulder och jag fick båda. Vi slutade halv ett. Fick ett /w om jag ville med på en guild heroic dungeon. Antar att jag inte skämde ut mig helt. Eller så tyckte de synd om mig.Såg på klockan. Halv ett på natten. Nä, skulle sova. Var trött hade förr spänningshuvudvärk. Gick på övervarv och läste om ToC och olika strategier. Skämdes ännu mer.
Och på tisdag gjorde jag flera heroic dungeons som guildrun. Jee!
Jag gjorde många fel. Oändligt många fel. Jag gjorde en healthwell redan vid summoning stonen, Jag råkade kasta min soul stone till T som egentligen inte behövde den. Jag glömde att senare göra flera soul stonar. De fick upprepa att jag skulle göra en summoning stone inne i ToC för G. Jag stod på fel ställe. Jag sprang åt fel håll. Jag glömde att summon min Felhunter när han dog. Jag hade ingen som helst aning om vad ToC gick ut på, vilket inte egentligen var så konstigt eftersom jag inte haft tid att studera den. Oh my, jag missförstod till och med första bossens olika phaser och trodde att det var olika bossar. Fattade inte vad vi väntade på när vi var klara med första bossen och bara stod kvar. Jag /g något om thanks for my first raid and... phew, vilket jag fick svaret /g there's more. Det var förvirrande. Blossande heta kinder. Svettigt. Fick noggranna instruktioner om vår strategi innan varje boss. Jag försökte memorera. Vid sådan buff springa till den tanken. Men när raiden var i full gång glömde jag allt. Sprang lite hit och dit. Några DoTar här, några där. Disconnectade flera gånger. Dog naturligtvis några gånger. Blev resurrectad. Gjorde corpse run. Men vi kom igenom. Minns bara att vi skulle ha gjort en, möjligen två, wipes. Hade inte tänkt rolla på något loot. Fick /w med frågor om varför jag inte rollade. Förklarade att det var min första raid, att jag inte gjorde mycket nytta och var inte här för looten. Slutade i alla fall med att jag rollade. En staff och en shoulder och jag fick båda. Vi slutade halv ett. Fick ett /w om jag ville med på en guild heroic dungeon. Antar att jag inte skämde ut mig helt. Eller så tyckte de synd om mig.Såg på klockan. Halv ett på natten. Nä, skulle sova. Var trött hade förr spänningshuvudvärk. Gick på övervarv och läste om ToC och olika strategier. Skämdes ännu mer.
Och på tisdag gjorde jag flera heroic dungeons som guildrun. Jee!
13 mars 2010
vad jag ska komma ihåg att inte oroa mig över till nästa gång
Först paniken över att det blir så många festgäster. Att vi inte ryms in hos mig. Att mina gästmadrasser och soffa inte räcker till för långvägagäster. Att aubergineröran blir så vitlökig att jag överväger att inte alls ta fram den från kylskåpet. Att minimuffisarna är som småsten. Sedan paniken över att gäster inhiberar, blir sjuka, får inte ledigt från jobbet. Helt plötsligt tänker jag mer på alla som inte kommer än de som kommer. Jag glömmer till och med att det finns människor som är påväg. Tills de är här. Och stolar som inte räcker till. Och det är roligt. Och jag känner så många bra människor. Och jag blir överväldigad av att jag känner alla de här människorna. Och nästa morgon vaknar jag tidigt, pigg och huvudvärksfri. Helt otroligt.
11 mars 2010
inte särskilt spännande, men ganska revolutionerande i alla fall
Jag borde ha fest eller bjuda hem människor konstant. Idag tog jag ledigt för att baka. Baka. Sånt där som har att göra med ett kök. Sånt man gör i köket. Allt har inte blivit helt misslyckat. Bara två mer eller mindre brända plåtar. När jag öppnade ugnsluckan idag hittade jag en form som jag använde senast jag hade gäster. Det var den 19 mars.
9 mars 2010
8 mars 2010
det mest spännande en måndagsförmiddag
En person från Sverige har språkgranskat en av mina texter. På två ställen har jag skrivit "går om", som i "känslan/känslorna går om". Det har blivit rättade till "existerar parallellt" och "återupptas". En finlandism jag inte var medveten om, tänker jag. Tills jag hittar att det eventuellt heter "går över". Prepositioner har aldrig varit min starka sida och tydligen kan det missförstås totalt.
5 mars 2010
jag kan inte låta bli
Jag åker tåg. Tjuvlyssnar på flickan och pojken (i grön arméutstyrsel) i sätet bakom mig. Läser och redigerar mitt bokkapitel som heter "Fat talk".
"Jag orkar inte gå från tågstation till busstation. Du får bära mig", säger hon.
"Jaha", säger han.
"Jag väger 70 kilo", säger hon.
Han säger något som jag inte hör.
"Bra att du inte trodde att jag väger 70 kilo", utropar hon så att halva vagnen hör.
"Varför", undrar han.
"Nå det sku ju ha varit helt hemskt om du skulle ha varit så där jaha okej", säger hon.
Jag förmodar att det betyder att hon väger mindre än 70 kilo. Vi stiger av tåget och jag konstaterar jo, hon väger betydligt mindre än 70 kilo.
"Jag orkar inte gå från tågstation till busstation. Du får bära mig", säger hon.
"Jaha", säger han.
"Jag väger 70 kilo", säger hon.
Han säger något som jag inte hör.
"Bra att du inte trodde att jag väger 70 kilo", utropar hon så att halva vagnen hör.
"Varför", undrar han.
"Nå det sku ju ha varit helt hemskt om du skulle ha varit så där jaha okej", säger hon.
Jag förmodar att det betyder att hon väger mindre än 70 kilo. Vi stiger av tåget och jag konstaterar jo, hon väger betydligt mindre än 70 kilo.
4 mars 2010
rysligt inside
"En del gamla tanter har skägg, men det är ingen idé att säga det till dem, för de bara ragerar." Johan, 5 år
Och det passar mer än utmärkt för att återknyta till kvällens möte. Om inte annat kunde det fungera som ett slags motargument för att det är så himla viktigt för vissa tanter att vi får med mera manliga styrelsemedlemmar. Skägg som skägg, liksom.
dagens jobb, nästan precis som vanligt
Handledaren går förbi mitt rum och jag ropar något i stil med: "Om jag ger dig ett omskrivet bokkapitel i slutet av veckan, kan du då läsa det så att jag hinner göra ändringar enligt kommentarer innan 24 mars då jag har deadline?"
"Men det är ju långt till 24 mars. Jag hinner nog läsa även om du ger det senare", säger handledaren på ett ungefär. "Ta tid till början av nästa vecka, eller slutet av nästa vecka".
Det är först efteråt jag kommer på att det är torsdag redan idag.
Jag försöker få motivation och fart genom snabb mellandeadline. Annars vet jag att jag sitter här den 24 mars och har tusen referenser att kolla, sidor att omskriva, nya slutsatser att dra och lämnar in texten inom deadline men utan att någon läst min omarbetade version. Så typiskt.
"Men det är ju långt till 24 mars. Jag hinner nog läsa även om du ger det senare", säger handledaren på ett ungefär. "Ta tid till början av nästa vecka, eller slutet av nästa vecka".
Det är först efteråt jag kommer på att det är torsdag redan idag.
Jag försöker få motivation och fart genom snabb mellandeadline. Annars vet jag att jag sitter här den 24 mars och har tusen referenser att kolla, sidor att omskriva, nya slutsatser att dra och lämnar in texten inom deadline men utan att någon läst min omarbetade version. Så typiskt.
2 mars 2010
dagens jobb, typ
Sammanfattning:
Jag har böcker att lämna tillbaka till biblioteket. Jag går förbi biblioteket varje gång jag går mellan jobbet och hemmet. Trots det orkade jag inte lämna tillbaka böckerna idag.
Mötestid: 1 timme
Avhandlingsord: 0.
Lästa ord: 0
Det var meningen att jag skulle föreläsa hela våren. Jag tokskrev och tokplanerade två kurser med föreläsningar. Först krympte kurs 1 till ett par föreläsningar istället för planerade åtta stycken på grund av få deltagare. Idag fick jag veta att kurs 2 inhiberas på grund av för få anmälningar.
Plötsligt har jag en massa tid för avhandlingen. Plötsligt är jag lamslagen.
1 mars 2010
28 februari 2010
bäst hittills
Jag har varit på den bästa konsert jag någonsin varit på. Så bra var den. Genombra. Genomljuvlig. Det är tur det. Annars skulle jag oerhört gärna ha varit på Jamie T:s konsert som råkade vara samtidigt i Stockholm. Om de ens skulle ha hållit kvällarna efter varandra. Då. Nej, jag vill inte tänka på det. Jamie T en annan gång helt enkelt.
Konserten började med tekniska problem. Tekniska problem som är när de är som bäst. Ger mervärde.
Sen satte det i gång.
Också Back Ted-n-Ted som var support var suverän.
25 februari 2010
någon form av dagens jobb
Läser danah boyd's blog. Guldgruva. Och en chock att hon bara är tre år äldre än mig. Men hon har publiserat en hel massa artiklar ju. Men hon åker omkring och ger en hel massa talks ju. Men hon är världskändis inom mitt forskningområde ju. Men hon skrev sin gradu bara två år innan mig ju. Men hon är danah boyd ju. Men oj, vi började blogga nästan exakt samtidigt.
Och så läser jag speciellt det här blogginlägget av henne och tänker läs, läs, läs!
Och så fick jag utlåtandet om mitt bokkapitel och läser "We are happy to say that our reviewers find your manuscript to be of high quality and significant importance. We greatly value your contribution and look forward to seeing your response and adjustments according to the reviewers comments". Och jag blir riktigt glad. Men ändå inte. Jag skäms över texten. Skrev jag så där? Hur kunde jag glömma det där? De måste tänka att jag är totalt korkad. Vilka språkfel. Vilka tankefel. Vilka konstiga slutsatser jag gjort. Så pinsamt. Och jag måste ta itu. Börja ändra. Skriva om.Så snart jag kommer mig för att läsa min egen text igen.
Och så läser jag speciellt det här blogginlägget av henne och tänker läs, läs, läs!
Och så fick jag utlåtandet om mitt bokkapitel och läser "We are happy to say that our reviewers find your manuscript to be of high quality and significant importance. We greatly value your contribution and look forward to seeing your response and adjustments according to the reviewers comments". Och jag blir riktigt glad. Men ändå inte. Jag skäms över texten. Skrev jag så där? Hur kunde jag glömma det där? De måste tänka att jag är totalt korkad. Vilka språkfel. Vilka tankefel. Vilka konstiga slutsatser jag gjort. Så pinsamt. Och jag måste ta itu. Börja ändra. Skriva om.Så snart jag kommer mig för att läsa min egen text igen.
24 februari 2010
senaste tidens jobb
Avhandlingsord: okänt men få.
Läst: kurslitteratur.
Mötestid: överkomligt.
Framgång: att jag känner att den kommande månadens föreläsningar är nästan under kontroll.
Höjdpunkt: föreläsningen jag höll igår. Jag blev hög. Ivrig. Helt till mig. Det var roligt. 2 hela timmar prat framför studerande som lyssnade. Egentligen den första hela föreläsningen där jag inte pratade om begrepp, andras teorier eller andras texter utan uteslutande om mitt forskningsområde. Uppfriskande. Energi/Adrenalinkick (efter adrenalinkicken lagt sig var jag i och för sig totalutmattad)
Besvikelse: att jag ännu inte lärt mig att kombinera undervisning och avhandlingsjobb. De dagar jag föreläser två timmar klarar jag inte alls av att skriva avhandlingsord.
Distraktion: ingen.
Jobbighetsnivå: jobbigt på annat sätt.
Mötestid: överkomligt.
Framgång: att jag känner att den kommande månadens föreläsningar är nästan under kontroll.
Höjdpunkt: föreläsningen jag höll igår. Jag blev hög. Ivrig. Helt till mig. Det var roligt. 2 hela timmar prat framför studerande som lyssnade. Egentligen den första hela föreläsningen där jag inte pratade om begrepp, andras teorier eller andras texter utan uteslutande om mitt forskningsområde. Uppfriskande. Energi/Adrenalinkick (efter adrenalinkicken lagt sig var jag i och för sig totalutmattad)
Besvikelse: att jag ännu inte lärt mig att kombinera undervisning och avhandlingsjobb. De dagar jag föreläser två timmar klarar jag inte alls av att skriva avhandlingsord.
Distraktion: ingen.
Jobbighetsnivå: jobbigt på annat sätt.
Lotta pysslar
Jag tycker om att pyssla. Jag tycker om järntråd. Har flera byrålådor fulla med saker som kan vara bra att ha utifallatt. Jag har olika textilfärger, porslinsfärger, fönsterdekorationsfärger.
Det som jag inte har är tålamod.
Så såg jag det här blogginlägget. Blev förtjust. Överförtjust.
Perfekt, tänkte jag. Precis en sådan där lampa skulle passa i mitt vardagsrum.
Men, en nackdel med att ha dåligt tålamod är att man ofta får göra det flera gånger tills det lyckas och därmed tar det mera tid än om man skulle klara av att vänta. Så här blir det om man inte orkar vänta:
Det som jag inte har är tålamod.
Så såg jag det här blogginlägget. Blev förtjust. Överförtjust.
Perfekt, tänkte jag. Precis en sådan där lampa skulle passa i mitt vardagsrum.
Men, en nackdel med att ha dåligt tålamod är att man ofta får göra det flera gånger tills det lyckas och därmed tar det mera tid än om man skulle klara av att vänta. Så här blir det om man inte orkar vänta:
23 februari 2010
22 februari 2010
Fafa
Det är så små och konstiga snuttar jag minns. Mest handlar det om sådant jag aldrig igen kommer att uppleva. Jag kommer aldrig att stå vid potatislandet, aldrig vid jordgubbslandet. Aldrig vid tomaterna som växer vid husväggen. Växte vid husväggen. Äta prima revbensspjäll. Prima. Se honom stå och luta sig mot arbetsbordet i köket, påminna fammo om vad hon höll på med.
Jag fick ett födelsedagskort. "Famo", stod det. Och jag tyckte att hon också borde ha skrivit "Fafa". Att det såg så tomt ut. När jag är här, hemma hos mig, i Åbo, glömmer jag ibland. Sedan minns jag igen. Och tänker att jag inte kommer att göra något annat än minnas i sommar. När ingen kommer gående över ängen. Ingen står vid bryggan. Ingen enorm svamphög ligger på trappan. Min frys är fylld med hans svamp. Som jag inte vet när jag kan äta. Om jag kan äta.
Och så är det sovrummet. Jag har fortfarande inte matta i sovrummet. Mattan. Den ligger ute på balkongen. Den han valde, gav mig. Och termometern. Den som var en långt glasrör fylld med vätska och små glaskulor som visade temperaturen. Som jag vill ha tillbaka. Den som han som jag bodde med förut fick när vi delade upp hushållet. Och jag vet inte riktigt varför det blev så att det var han som fick den. Och hon säger att hon sett den hemma hos honom. Att hon tycker att jag borde höra av mig till honom. Förklara hur det är och fråga om jag kan få den. Men jag vet inte om jag klarar av att ha den stående i vardagsrummet.
Ibland glömmer jag. Sedan får jag syn på dödsannonsen jag klippte ut. Den ligger just nu i en skål i tamburen. Ibland flyttar jag den till köket. Ibland lägger jag den på hyllan i tamburen. Jag går omkring med den och försöker hitta en plats. Står vid bokhyllan och hittar ingen bok att förvara den i. Det är inget jag kan lägga upp med en magnet på kylskåpet. Vad gör man med dödsannonser om man inte har en bibel?
20 februari 2010
Mod
Veckans bloggtema hos Mymlan är mod. I höstas började jag skriva en serie texter. Alla med temat mod. Ingen av dem känns särskilt färdig. Men det kommer kanske. Om texter någonsin kan kännas färdiga. Det är något jag vill ändra, jag vet bara inte vad. Här är en, om den fråga som kändes svårast att svara på. Den fråga som krävde mest mod. Den fråga som var mest skrämmande.
och de frågar hur det är
bra tack, och ni själv?
och hon frågar hur det är
bra tack, och du själv?
och hon frågar hur det är
bra tack, och du själv?
och han frågar hur det är
bra tack, och du själv?
och de frågar hur det är
bra tack, och ni själv?
och de frågar hur det är
bra tack, och ni själv?
ofärdig hårtext
Det är inte lika tjock längre. Det har aldrig varit särskilt tjockt. Det lockar sig fortfarande i nacken och vid öronen. Det har silver i sig. Mera silver än grått.
"Kommer ni ihåg att hon sa att jag blivit så snygg med åldern", säger han.
"Det minns jag inte", svarar hon.
"Det var vid dopet två somrar sen, säger han då.
Det är mera silver än grått. Mera silver än vitt. Virveln ovanför pannan som blir en våg.
"Kommer ni ihåg att hon sa att jag blivit så snygg med åldern", säger han. Tar fram kammen från bakfickan och jag tänker att mitt tunna hår också blir tunnare.
Kanske silvrigt.
18 februari 2010
17 februari 2010
söndag
När vi kör in på gården står en främmande bil där. Vi kommer oanmälda. Alla kommer oanmälda. Och alltid är det också någon annan där. Någon annan som kommer medan man är där.
"Hej, det var verkligen längesen", säger jag genast jag stiger in genom dörren och ser mommos bror. Han känner inte igen mig. Det ser jag. Han kopplar ihop mig med mina föräldrar, men kommer inte ihåg vad jag heter. Jag kommer på att jag måste ha varit runt 8 år gammal när jag såg honom senast. Såklart han inte känner igen mig.
"Och den här flickan fyller 30 om en vecka", ropar mommo ivrigt och rufsar mig i håret. Sedan följer en hel massa nähä? påriktigt? du skojar? helt otroligt?
Sedan är det som det alltid är. Hög ljudnivå. Folk som pratar i munnen på varandra på ett bra sätt. Folk som skrattar. Mommo kramar mig. Mommo nyper mig i kinderna. Mommo springer till köket efter mera kaffekoppar. Mommo springer till fönstret för att hon hör en bil. Mommo som ivrigt ropar att det är min moster. Mommo som springer till köket för mer kaffekoppar. Mera skratt. Mera rop. Mera folk. Och min mommos bror berättar för min moster att jag skall bli 30 och moster säger att hon vet. Mera skratt. Mera kaffe. Mera rop. Mommo står fortfarande. Springer tillbaka till köket för mera bullar. Mommo kommer tillbaka. "Men sätt dig", säger någon som någon alltid säger i något skede och mommo sätter sig mitt på vardagsrumsgolvet. Utan stol, tittar upp mot alla som sitter runt henne, rättar till sina glasögon och säger nu och då "Så att det e...", abryter, skrattar. Och min mommos bror berättar för mina föräldrar att jag fyller snart 30 och de säger att de vet. Mommo står igen. Frågar om någon vill ha portvin. Ingen vill ha. "Men ta du", säger mommos bror till mommo och alla skrattar. Mommo bjuder alltid alla andra, men skulle aldrig själv dricka kaffe, äta kaka, dricka portvin. "Eller likör hörni", säger mommo. Och alla skrattar ännu mer för det än mera mommo. Så blir det tyst. Och jag hinner tänka att det här är säkert första gången jag minns att det skulle vara tyst hos mommo och mofa.
"Men hur är det med Lotta då. Är du hård på brännvin", frågar mommo.
Det exploderar. Alla exploderar. Skrattar. Viker sig dubbla. Tårar i ögonen. Och det låter inte riktigt klokt. Och allt är som vanligt igen. Det var inget illa menat. Det vet alla. Så vi skrattar och fortsätter prata i munnen på varandra på ett bra sätt.
12 februari 2010
kanske för sent att sadla om
Jag läste den här annonsen. Har ingen avsikt att söka jobben. Kunde bara inte låta bli att känna mig lite gammal. I mitt arbetsrum. Under skrivbordet. Där finns mina vinröda tofflor av filt. De har till och med små blommor på sig. Jepp. Jag är inte Peppar&Papper-material.
10 februari 2010
som ett slag i ansiktet
Det är inte många veckor tills jag fyller 30. Jag var tvungen att kolla i kalendern för att se att det inte var fråga om dagar. Det känns inte speciellt. Inte nämnvärt speciellt eller angstigt. På många sätt känner jag mig yngre nu än när jag var runt 24. Det sa jag senast förra veckan någon gång när vi pratade ålder. I morse anade jag en 30års kris.
Min bank har tydligen som vana att ringa upp sina kunder som snart fyller 30. För att prata ekonomi. Prata planer. Om inte planer, så framtiden. Är jag säker på att jag inte vill ta ett huslån? Har jag nu säkert funderat på det? Och sparande då? Vet jag hur stor min pension är? Är jag helt säker på att det inte bli dags för mig att köpa ett eget hem? Ett eget hem är ju faktiskt eget. Är jag säker på att jag inte vill komma in och prata om det? Det lönar sig. Vi vill bara hjälpa. Och jag säger att det är omöjligt. Att jag inte är intresserad. Att det inte finns så mycket att göra med min ekonomi. Att det inte blir någon ändring så länge jag är stipendieforskare. Ja, jag är helt säker. Men planera min ekonomi i allmänhet då? Och jag förstår inte. Planera ekonomi som att ta med egen mat till jobbet istället för att köpa en smörgås? Köpa billigaste matvarorna och att bara ibland göra roliga saker som kostar?
Det var kanske lite olägligt att de ringde. Trots att jag först sa att det var helt okej. Dagen innan hade jag skrivit och skickat in stipendieansökningar. Max summa som beviljas om man har tur: 900€. Det är inte många hus man köper för den summan. Ingen stor chans att man får huslån heller för att man hoppas på att få något stipendium innan sommaren. Hoppas räcker knappast.
Min bank har tydligen som vana att ringa upp sina kunder som snart fyller 30. För att prata ekonomi. Prata planer. Om inte planer, så framtiden. Är jag säker på att jag inte vill ta ett huslån? Har jag nu säkert funderat på det? Och sparande då? Vet jag hur stor min pension är? Är jag helt säker på att det inte bli dags för mig att köpa ett eget hem? Ett eget hem är ju faktiskt eget. Är jag säker på att jag inte vill komma in och prata om det? Det lönar sig. Vi vill bara hjälpa. Och jag säger att det är omöjligt. Att jag inte är intresserad. Att det inte finns så mycket att göra med min ekonomi. Att det inte blir någon ändring så länge jag är stipendieforskare. Ja, jag är helt säker. Men planera min ekonomi i allmänhet då? Och jag förstår inte. Planera ekonomi som att ta med egen mat till jobbet istället för att köpa en smörgås? Köpa billigaste matvarorna och att bara ibland göra roliga saker som kostar?
Det var kanske lite olägligt att de ringde. Trots att jag först sa att det var helt okej. Dagen innan hade jag skrivit och skickat in stipendieansökningar. Max summa som beviljas om man har tur: 900€. Det är inte många hus man köper för den summan. Ingen stor chans att man får huslån heller för att man hoppas på att få något stipendium innan sommaren. Hoppas räcker knappast.
Nä, jag känner mig inte precis som en blivande 30-åring.
8 februari 2010
jag går, alltså tänker jag
Jag stod vid korsningen Henriksgatan - Gertrudsgatan när jag kom på att jag behöver begränsa mig till bloggar som behandlar ätstörningar. Jag gick över Tavastbron när jag kom på vilka teoretiska och analytiska begrepp jag behöver begränsa mig till. Jag sprang på motionsstigen runt Paavo Nurmi-stadion, precis vid platsen där de har ett utomhusgym, när jag kom på arbetsrubriken för min avhandling.
Jag borde kanske omorganisera min arbetsdag om jag någonsin skall bli klar. Promenera en timme, skriva två timmar, promenera en halvtimme, skriva en timme, promenera en halvtimme, skriva två timmar.
Jag borde kanske omorganisera min arbetsdag om jag någonsin skall bli klar. Promenera en timme, skriva två timmar, promenera en halvtimme, skriva en timme, promenera en halvtimme, skriva två timmar.
7 februari 2010
januarifilmer
Av någon anledning blir januari den månad som jag oftast ser flest filmer. Det kan bero på att jag har en paus från tv-serier. Det har nyss varit jul och jag ser film, efter film, efter film i några dagar precis efter nyår. Det är tradition. Jag blir än mer medveten om alla filmer som kommit under året innan som jag inte sett.
I januari började jag med (500) days of Summer. Den var en jahurrafilm. Jag brukar vara allergisk mot romantiska filmer, men jag antar att det här inte var en romantisk film. Nej, den var inte romantisk. Inget rosa fluff. Bra film, med bra filmmusik.
Följande dag skulle jag se en film med mina föräldrar. Mamma är ingen stor filmtittare och pappa gillar action, komedi, Clint Eastwood och Harry Potter. De föreslog A Christmas Tale och jag totalvägrade. Såg framför mig Tim Allen utklädd till julgubbe. Aldrig. De hade ingen aning om vad filmen handlade. De bara råkade ha den. När jag sedan kom på vilken film de egentligen menade var det snarare jag som övertalade och tjatade om hur mycket jag ville se den. Det var någonstans vid ordet fransk, som de började i sin tur totalvägra. Vi såg den, de var inte det minsta imponerade och jag kände mig också besviken. Den hade sina poänger, det medger jag. Jag kanske till och med vill se den flera gånger, det är inte omöjligt. Men efter all hype kändes den aningen platt och intetsägande.
Filmer jag såg men som jag inte minns särskilt bra efteråt, vilket antagligen säger en del, är: Adoration, Public Enemies, Ghosts of Girlfriend Pasts, What Just Happened, The Secret Life of Words, Trainwreck. My Life as an Idiot, While She was Out, Push, Downloading Nancy och Paranoid Park. Det känns nästan lite fel eftersom många av filmerna var sådana som jag tänkt se en längre tid och verkligen väntade ivrigt på. Downloading Nancy kom på Stockholms filmfestival 2008. Jag var på plats, men missade filmen och kommer fortfarande ihåg hur jag hörde sådana som sätt filmen prisa den när vi gick över Sveavägen.
Mera jahurra- eller jafilmer var: Transsibirien, The Black Balloon, I Love You Man, Vinyan, Precious, Up och Mammoth. De flesta av dem överraskningar. När jag började se Up, visste jag inte ens att det skulle vara en pixelfilm. Precious var den första filmen jag såg i min nya lägenhet. Satt på golvet i tamburen med datorn i famnen. Väntade på att en montör skulle komma för att fixa mitt internet.
Nja- eller okejfilmer: Towelhead, Night Train, The Lovely Bones, Up in the air. Filmer jag hade förhoppningar om. Kanske därför de var besvikelser. Hade lyssnat på The Lovely Bones som talbok på engelska. Talböcker är också alltid bättre än filmen, visade det sig.
Blä: The Alphabet Killer. Bara blä.
I januari började jag med (500) days of Summer. Den var en jahurrafilm. Jag brukar vara allergisk mot romantiska filmer, men jag antar att det här inte var en romantisk film. Nej, den var inte romantisk. Inget rosa fluff. Bra film, med bra filmmusik.
Följande dag skulle jag se en film med mina föräldrar. Mamma är ingen stor filmtittare och pappa gillar action, komedi, Clint Eastwood och Harry Potter. De föreslog A Christmas Tale och jag totalvägrade. Såg framför mig Tim Allen utklädd till julgubbe. Aldrig. De hade ingen aning om vad filmen handlade. De bara råkade ha den. När jag sedan kom på vilken film de egentligen menade var det snarare jag som övertalade och tjatade om hur mycket jag ville se den. Det var någonstans vid ordet fransk, som de började i sin tur totalvägra. Vi såg den, de var inte det minsta imponerade och jag kände mig också besviken. Den hade sina poänger, det medger jag. Jag kanske till och med vill se den flera gånger, det är inte omöjligt. Men efter all hype kändes den aningen platt och intetsägande.
Filmer jag såg men som jag inte minns särskilt bra efteråt, vilket antagligen säger en del, är: Adoration, Public Enemies, Ghosts of Girlfriend Pasts, What Just Happened, The Secret Life of Words, Trainwreck. My Life as an Idiot, While She was Out, Push, Downloading Nancy och Paranoid Park. Det känns nästan lite fel eftersom många av filmerna var sådana som jag tänkt se en längre tid och verkligen väntade ivrigt på. Downloading Nancy kom på Stockholms filmfestival 2008. Jag var på plats, men missade filmen och kommer fortfarande ihåg hur jag hörde sådana som sätt filmen prisa den när vi gick över Sveavägen.
Mera jahurra- eller jafilmer var: Transsibirien, The Black Balloon, I Love You Man, Vinyan, Precious, Up och Mammoth. De flesta av dem överraskningar. När jag började se Up, visste jag inte ens att det skulle vara en pixelfilm. Precious var den första filmen jag såg i min nya lägenhet. Satt på golvet i tamburen med datorn i famnen. Väntade på att en montör skulle komma för att fixa mitt internet.
Nja- eller okejfilmer: Towelhead, Night Train, The Lovely Bones, Up in the air. Filmer jag hade förhoppningar om. Kanske därför de var besvikelser. Hade lyssnat på The Lovely Bones som talbok på engelska. Talböcker är också alltid bättre än filmen, visade det sig.
Blä: The Alphabet Killer. Bara blä.
Jim
Tevesöndag är som karkkilördag: Amazing Adventures of A Nobody, Excellent Adventure, Sandhogs, Shopper Challenge, American Hot Rod, Man v. Food och Pressure Cook.
6 februari 2010
och på tal om gamla (goda) tider
Datorn från Hobby Hall var ny. Vi spelade något spel som hade kommit med den, när datorn plötsligt låste sig. Vi väntade, inget hände. Vi väntade till följande morgon och fortfarande hände inte något. Hela familjen gick till övervåningen medan jag nervös satt på nedre våningen och ringde till ett engelskt service nummer. Förklarade mitt problem, varpå personen i andra endan uppmanade mig trycka på datorns power-knapp. Det fungerade. Och vi som varit så rädda att datorn skulle gå sönder om vi gjorde det utan att stänga spelet.
Det känns som ännu längre sen.
Det känns som ännu längre sen.
5 februari 2010
veckans jobb
Avhandlingsord: okänt. Veckans jobb har bestått av att öppna ett nytt avhandlingsdokument, klippa och klistra in gammalt, stryka text, skriva om, skriva nytt för att få ett flyt.
Läst: börjat försöka läsa allt jag skrivit hittills. Olika lösryckta föredrag, artiklar, avhandlingskapitel, anteckningar, halvfärdiga saker. Ser hur de kan passa in.
Mötestid: noll, sedan onsdag.
Framgång: att döda några älsklinguttryck och begrepp som inte för avhandlingen framåt.
Höjdpunkt: när jag sett att texten får en röd tråd av att skrivas från första kapitel till sista i stället för nya textstycken här och var.
Besvikelse: att det varje dag kommit till en punkt då jag stampat på ställe.
Distraktion: alla osvarade mejl.
Jobbighetsnivå: berg- och dalbana.
Mötestid: noll, sedan onsdag.
Framgång: att döda några älsklinguttryck och begrepp som inte för avhandlingen framåt.
Höjdpunkt: när jag sett att texten får en röd tråd av att skrivas från första kapitel till sista i stället för nya textstycken här och var.
Besvikelse: att det varje dag kommit till en punkt då jag stampat på ställe.
Distraktion: alla osvarade mejl.
Jobbighetsnivå: berg- och dalbana.
4 februari 2010
Jill + 7 + 7
Snälla Jill gav mig ett blogaward* för några dagar sedan. Tror att det är första gången jag fått ett sådant. Blev lika rörd som när jag för ungefär tio år sedan fick veta att Rebecka Liljeberg som spelade med i Fucking Åmål läste min dåvarande blogg. Eller när jag i slutet av förra året fick veta av en kompis att jag har en trogen läsare västerut. Omåttligt rörd alltså. I blogawardet ingår det att berätta sju intressanta fakta om sig själv:
1. Jag har väldigt svårt att skriva såna här listor, så svårt att jag tänkte fuska genom att kopiera en liknande lista som jag skrev för ett år sedan, men valde istället att modifiera lite.
2. För några år sedan tänkte jag fortfarande att jag skall bli fallskärmshoppare som stor. Nu är jag väl fallskärmshoppare, men inte ännu stor. Mer än något annat saknar jag hoppandet. Hoppade senast våren 2009 och har just nu inte ekonomisk möjlighet att fortsätta aktivt. Samtidigt vill jag inte bli en av de där som hänger på klubben dag in och dag ut, men själv inte har råd att hoppa. Jag saknar energikicken blandad med total avstressning och total känsla av lugn.
3. Den 5 februari i fjol meddelade i listan att jag under år 2009 diskat en gång. "Det betyder inte att jag inte äter hemma ibland eller att jag har en personlig diskare till förfogande. Det betyder snarare att jag diskar ytterst sällan.", skrev jag då. Idag är det den 4 februari och jag har diskat ungefär 5 gånger under år 2010. Jag har alltså blivit lite bättre på det.
4. Under januari 2009 hade jag sett 30 filmer. I januari 2010 såg jag 24 filmer. Januari är i allmänhet den månad jag ser mest filmer.
5. Jag är fortfarande dålig på prepositioner. Ordföljd är inte heller min starka sida. Ja, grammatik överhuvudtaget egentligen.
6. Jag har under det senaste året börjat oftare gå på konserter.
7. Mina största musikidoler från och med år 1994 till någongång... ja, senare, var Green Day. Jag har fortfarande två Green Day t-skjortor sparade. När de år 1995 första och enda gången gav en konsert i Finland var jag inte där, men jag minns att jag hade mörklila hår. Igår fick jag ett mejl om att Green Day kommer till Finland i sommar. Jag kommer antagligen att försöka få biljett och mitt hår är mörklila. De enda skillnaderna är väl egentligen att jag inte längre är 15 år utan där vid 30, att jag numera färgar mitt hår lila hos frisören och att jag tycker att deras tidigare produktion är bättre än den nyare.
Dessutom inbegriper det i blogawardet att man ger det vidare till sju andra bloggar. Jag skulle vilja ge det till alla i min länklista. Det går inte. Så jag bestämde mig att ge det till sju bloggare som inte finns i min länklista, som jag kommenterar sällan om någonsin och som jag läser regelbundet:
1. Hannas virrvarr för att hon är superkreativ, idérik och visar en massa fina loppisfynd.
2. Red för att hon skrivit en bra loppisguide för Åbo, har fina bilder av fina saker och för att hon driver Syster Retro som jag gillar och shoppat från.
3. Skräpclownen för att han gör saker med ord som fascinerar mig oerhört.
4. Krickelin-krickelin för att hennes bilder och inredning är väldigt tilltalande.
5. Johanna i Jakan för sättet att skriva, tonen, vardagsbetraktelserna och bilderna.
6. Försök att inte se så snyggt ut för vardagspixlarna, listorna, vardagsbetraktelserna och sättet att skriva.
7. Linna Johansson för träningsskolan men också allt som fanns innan den.
*Så här gör man:
1. Kopiera awarden på er blogg!
2. Länka till personen som gett dig awarden!
3. Berätta 7 intressanta fakta om dig själv!
4. Välj 7 andra bloggare som du vill ge awarden till!
5. Länka till deras bloggar!
6. Lägg en kommentar i deras blogg att du har gett dem denna award!
1. Jag har väldigt svårt att skriva såna här listor, så svårt att jag tänkte fuska genom att kopiera en liknande lista som jag skrev för ett år sedan, men valde istället att modifiera lite.
2. För några år sedan tänkte jag fortfarande att jag skall bli fallskärmshoppare som stor. Nu är jag väl fallskärmshoppare, men inte ännu stor. Mer än något annat saknar jag hoppandet. Hoppade senast våren 2009 och har just nu inte ekonomisk möjlighet att fortsätta aktivt. Samtidigt vill jag inte bli en av de där som hänger på klubben dag in och dag ut, men själv inte har råd att hoppa. Jag saknar energikicken blandad med total avstressning och total känsla av lugn.
3. Den 5 februari i fjol meddelade i listan att jag under år 2009 diskat en gång. "Det betyder inte att jag inte äter hemma ibland eller att jag har en personlig diskare till förfogande. Det betyder snarare att jag diskar ytterst sällan.", skrev jag då. Idag är det den 4 februari och jag har diskat ungefär 5 gånger under år 2010. Jag har alltså blivit lite bättre på det.
4. Under januari 2009 hade jag sett 30 filmer. I januari 2010 såg jag 24 filmer. Januari är i allmänhet den månad jag ser mest filmer.
5. Jag är fortfarande dålig på prepositioner. Ordföljd är inte heller min starka sida. Ja, grammatik överhuvudtaget egentligen.
6. Jag har under det senaste året börjat oftare gå på konserter.
7. Mina största musikidoler från och med år 1994 till någongång... ja, senare, var Green Day. Jag har fortfarande två Green Day t-skjortor sparade. När de år 1995 första och enda gången gav en konsert i Finland var jag inte där, men jag minns att jag hade mörklila hår. Igår fick jag ett mejl om att Green Day kommer till Finland i sommar. Jag kommer antagligen att försöka få biljett och mitt hår är mörklila. De enda skillnaderna är väl egentligen att jag inte längre är 15 år utan där vid 30, att jag numera färgar mitt hår lila hos frisören och att jag tycker att deras tidigare produktion är bättre än den nyare.
Dessutom inbegriper det i blogawardet att man ger det vidare till sju andra bloggar. Jag skulle vilja ge det till alla i min länklista. Det går inte. Så jag bestämde mig att ge det till sju bloggare som inte finns i min länklista, som jag kommenterar sällan om någonsin och som jag läser regelbundet:
1. Hannas virrvarr för att hon är superkreativ, idérik och visar en massa fina loppisfynd.
2. Red för att hon skrivit en bra loppisguide för Åbo, har fina bilder av fina saker och för att hon driver Syster Retro som jag gillar och shoppat från.
3. Skräpclownen för att han gör saker med ord som fascinerar mig oerhört.
4. Krickelin-krickelin för att hennes bilder och inredning är väldigt tilltalande.
5. Johanna i Jakan för sättet att skriva, tonen, vardagsbetraktelserna och bilderna.
6. Försök att inte se så snyggt ut för vardagspixlarna, listorna, vardagsbetraktelserna och sättet att skriva.
7. Linna Johansson för träningsskolan men också allt som fanns innan den.
*Så här gör man:
1. Kopiera awarden på er blogg!
2. Länka till personen som gett dig awarden!
3. Berätta 7 intressanta fakta om dig själv!
4. Välj 7 andra bloggare som du vill ge awarden till!
5. Länka till deras bloggar!
6. Lägg en kommentar i deras blogg att du har gett dem denna award!
3 februari 2010
Nåmen, jag kom i alla fall ihåg vad jag heter
Den nya prefekten knackar plötsligt på min dörr. Bredvid står min handledare.
P: Hej, jag är den nya prefekten.
Jag: Hej, jag är Lotta.
P: Vad forskar du om?
Jag: Hur bloggare skriver om sin kropp och ätstörningar?
Min handledare nickar.
P: Varifrån har du forskningsfinansiering?
Jag: Forknings... forsknings... forsknings... (jag får blackout)
P: Forskningsinstitutet?
Jag: Hehe. Jo. Precis.
P: När ska du disputera?
Jag står tyst. Stirrar tomt. Ser hur handledaren ler ansträngt.
Jag: 2010. Nej vänta. Är det i år? Öh. 2011? 2012? Vad är det för år i år?
Jag ser hur handledarens leende blir än mer ansträngt.
De går vidare.
Jag vill tänka att en tidvis känsla av att vara fake ingår i doktorandpaketet. Att man tror att någon när som helst kommer på att man egentligen inte borde vara doktorand. Att allt man skrivit är dravel. Att man bara haft mirakulös tur när man fått något publicerat. Att de inte vet vad de gör när de frågar om man vill fungera som referee. Känslan var rätt stark efter vårt lilla samtal. Efter incidenten ovan gick jag hem. Nu, en vecka senare kan jag skratta åt det.
P: Hej, jag är den nya prefekten.
Jag: Hej, jag är Lotta.
P: Vad forskar du om?
Jag: Hur bloggare skriver om sin kropp och ätstörningar?
Min handledare nickar.
P: Varifrån har du forskningsfinansiering?
Jag: Forknings... forsknings... forsknings... (jag får blackout)
P: Forskningsinstitutet?
Jag: Hehe. Jo. Precis.
P: När ska du disputera?
Jag står tyst. Stirrar tomt. Ser hur handledaren ler ansträngt.
Jag: 2010. Nej vänta. Är det i år? Öh. 2011? 2012? Vad är det för år i år?
Jag ser hur handledarens leende blir än mer ansträngt.
De går vidare.
Jag vill tänka att en tidvis känsla av att vara fake ingår i doktorandpaketet. Att man tror att någon när som helst kommer på att man egentligen inte borde vara doktorand. Att allt man skrivit är dravel. Att man bara haft mirakulös tur när man fått något publicerat. Att de inte vet vad de gör när de frågar om man vill fungera som referee. Känslan var rätt stark efter vårt lilla samtal. Efter incidenten ovan gick jag hem. Nu, en vecka senare kan jag skratta åt det.
2 februari 2010
dagens jobb
Avhandlingsord idag: 0. Däremot 581 ord till på den engelska recension av en doktorsavhandling. Och därmed deklarerade jag den klar, om än aningen kort.
Läst idag: inget jobbrelaterat.
Mötestid: 4
Framgång: att trycka på 'skicka'.
Höjdpunkt: telefonsamtal att tio av mina beställda jobb-böcker fanns att avhämtas.
Besvikelse: att vara tvungen att skriva recensionen klar istället för "egen" text.
Distraktion: hunger.
Jobbighetsnivå: likgiltighet/inspirationslöst = ojobbigt? Nä. Jobbigt.
Mötestid: 4
Framgång: att trycka på 'skicka'.
Höjdpunkt: telefonsamtal att tio av mina beställda jobb-böcker fanns att avhämtas.
Besvikelse: att vara tvungen att skriva recensionen klar istället för "egen" text.
Distraktion: hunger.
Jobbighetsnivå: likgiltighet/inspirationslöst = ojobbigt? Nä. Jobbigt.
gamla (goda) tiden
Jag läste Peter Englunds blogg. Han mindes sin första riktiga surfning på Internet, vilket påminde mig om min. Första riktiga.
Jag minns inte att jag skulle ha rört mig på nätet innan det. Jag minns att vi på rasterna i gymnasiet satt vid datorn i ett klassrum för att chatta med okända människor. År 1997 köpte vi en hemdator och ett internetabonnemang. Datorn hade vi köpt från Hobby Hall, av alla ställen. Jag hade förberett mig inför surfandet genom att köpa den engelska musiktidningen Q, eftersom jag visste att den brukade innehålla internetadresser. Så blädrade jag i tidningen, hamnade på musiksidor och företagssidor. Om jag minns rätt var den första sidan jag besökte en som sålde ljudförstärkare. Jag var i ingen som helst behov av en ljudförstärkare, men det var rysligt spännande. Bläddrade vidare i tidningen och hamnade med spänning på andra sidor på Internet. Från en musikrelaterad sida till nästa.
Några månader senare, samma år, råkade jag hitta några dagböcker på nätet. Antagligen chattade jag med någon på Kajplats 305 webchat, som hade en nätdagbok. Sökte på Altavista för att lära mig att koda i html och startade min egen nätdagbok.
Som en evighet sen.
Jag minns inte att jag skulle ha rört mig på nätet innan det. Jag minns att vi på rasterna i gymnasiet satt vid datorn i ett klassrum för att chatta med okända människor. År 1997 köpte vi en hemdator och ett internetabonnemang. Datorn hade vi köpt från Hobby Hall, av alla ställen. Jag hade förberett mig inför surfandet genom att köpa den engelska musiktidningen Q, eftersom jag visste att den brukade innehålla internetadresser. Så blädrade jag i tidningen, hamnade på musiksidor och företagssidor. Om jag minns rätt var den första sidan jag besökte en som sålde ljudförstärkare. Jag var i ingen som helst behov av en ljudförstärkare, men det var rysligt spännande. Bläddrade vidare i tidningen och hamnade med spänning på andra sidor på Internet. Från en musikrelaterad sida till nästa.
Några månader senare, samma år, råkade jag hitta några dagböcker på nätet. Antagligen chattade jag med någon på Kajplats 305 webchat, som hade en nätdagbok. Sökte på Altavista för att lära mig att koda i html och startade min egen nätdagbok.
Som en evighet sen.
1 februari 2010
dagens jobb
Avhandlingsord idag: 0. Däremot blev det 336 ord på en engelsk recension av en doktorsavhandling, vilket egentligen är allt för lite efter som jag fantiserat att jag skulle skriva recensionen klar. Kräver ungefär 700 ord till.
Läst idag: inget jobbrelaterat.
Mötestid: 0
Framgång: när jag berätta för mina kolleger om förra veckans missöde och kunde skratta åt det.
Höjdpunkt: när jag efter jobbet gick på måndagspub med kolleger och en gästföreläsare. Det kanske räknas som jobb?
Besvikelse: kan illustreras med en bild från PhD Comics:
Mötestid: 0
Framgång: när jag berätta för mina kolleger om förra veckans missöde och kunde skratta åt det.
Höjdpunkt: när jag efter jobbet gick på måndagspub med kolleger och en gästföreläsare. Det kanske räknas som jobb?
Besvikelse: kan illustreras med en bild från PhD Comics:
Distraktion: surfning av DIY- taklampor, väggklockor och väggkonstverk.
Jobbighetsnivå: oerhört jobbigt
Jobbighetsnivå: oerhört jobbigt
Invisible Monster av Chuck Palahniuk
Klassisk Chuck Palahniuk.
"Hysteria is impossible without an audience", sidan 50.
31 januari 2010
egentligen
Jag satt vid mitt köksbord i köket. Åt köttsoppa, när jag tänkte att det egentligen är rätt konstigt om man inte började känna sig en aning nedstämd av att sova, leva, äta och jobba i ett trångtmöblerat rum på 17 kvadratmeter i några år. Jobba, äta, titta på film vid samma bord som senare blir uppdaterat till vardagsrumsbord.
ur koman
Jag minns inte när jag senast åt ordentlig mat hemma, förutom de gånger jag hade besök och gjorde makaronilåda/risotto/klyftpotatis med biff. Och plötsligt gör jag veckomatschema. Gör matlådor på helgen för hela veckan. Riktig mat. Och jag diskar. Diskar och dammsugar. Har byksöndag. Planerar att göra en taklampa. Planerar ett konstverk till väggen. Sorterar bokhyllan tills detn är färdigsorterad. Läser böcker. Är glad och nöjd. Inte bara halvnöjd nu och då. Inte bara glad så där ibland, när jag anstränger mig lite extra.
Det har antagligen något att göra med att jag har ett sovrum. Har ett kök. Har ett vardagsrum. Inte bara möbler och prylar jag gillar, utan en lägenhet som jag gärna bor i. Känner ingen ångest när jag stiger in i trapphuset, in i hissen, nyckeln i nyckelhålet. Inte bli påmind varje gång jag stiger in genom dörren att det här är en nödlösning och att jag år efter år efter år bott i nödlösningen, första bästa lägenheten jag råkade se när jag behövde flytta snabbt som sjutton.
Och i samma hus råkar han som hjälpte mig flytta förra gången bo. Det är lite lustigt. Det är helt okej.
30 januari 2010
vi pratar filmer
Jag: en bra film jag såg blablabla du borde se den blablabla den borde du också se blablabla och den tror jag att du borde se blablabla
Han: Har jag berättat att jag såg...
Jag: Vadå?
Han: Glöm det. Det var inget.
Jag: Tänkte du berätta att du sett Avatar i 3D?
Vi skrattar så att tårarna rinner. Vi såg Avatar som 3D tillsammans på bio för en månad sedan.
Han: Har jag berättat att jag såg...
Jag: Vadå?
Han: Glöm det. Det var inget.
Jag: Tänkte du berätta att du sett Avatar i 3D?
Vi skrattar så att tårarna rinner. Vi såg Avatar som 3D tillsammans på bio för en månad sedan.
29 januari 2010
avsaknaden av dagens ord
Jag har återkommande eksem på fingrarna. Fingrarna sväller upp, blir röda, hettar och jag kan inte knyta händerna. Efter något dygn och otaliga nedkylningar under dygnets alla timmar under kallt vatten, slutar det och jag får små kliande blåsor på fingrarna. För varje gång utslagen kommer blir de fler och större. De har börjat komma oftare.
Först trodde jag att jag var allergisk mot nickel. Det var jag inte. Sedan trodde jag att jag var allergisk mot att resa eftersom jag oftast fick de då. Det lät långsökt. Sedan trodde jag att det berodde på mina väskors handtag. Det hjälpte inte att byta väskor. Jag trodde att det berodde på tvättmedel eller tvål. Det hjälpte inte att byta dem. Jag trodde att det berodde på kalla vintrar, tills jag fick fler och större än någonsin under sommarens resa till Italien. Jag har provat att smörja händerna. Jag har provat hydrokortison.
När jag för drygt en vecka sedan kände igen symptomen beställde jag tid hos en läkare. Jag fick en tid tre veckor framåt. Nu har det gått en vecka, utslagen börjar försvinna och jag måste avboka läkartiden. Jag vet inte hur många gånger jag avbokat tiden. Jag vet inte hur många apotek jag besökt som sagt att de inte vill ge mig någon annan salva än de jag provat på innan jag visat eksemen för en läkare. Den här gången spred blåsorna sig till fingerspetsarna. Ja, jag har alltså inte skrivit några avhandlingsord, blogg eller mejl de senaste dagarna. Jag vet att det räknas som jobb att läsa. Det känns bara inte så. Inte just nu.
Ja, det här var en sjukdomsblogg. I början av veckan medverkade jag i radion. Uttalade mig om bloggandet. Sa något om att bloggandet, och skrivandet i sig, kan ses som terapeutiskt. Nu känns det faktiskt lite bättre.
Ja, det här var kanske äckligt. Men äckligare skulle det väl vara om jag lade till ett foto av utslagen. För foton har jag. Tänkte att jag kunde visa dem för läkaren. Hon vill inte se dem. Hon ville att jag avbokar tiden och bokar på nytt när jag får dem igen. Jag blir tokig.
Först trodde jag att jag var allergisk mot nickel. Det var jag inte. Sedan trodde jag att jag var allergisk mot att resa eftersom jag oftast fick de då. Det lät långsökt. Sedan trodde jag att det berodde på mina väskors handtag. Det hjälpte inte att byta väskor. Jag trodde att det berodde på tvättmedel eller tvål. Det hjälpte inte att byta dem. Jag trodde att det berodde på kalla vintrar, tills jag fick fler och större än någonsin under sommarens resa till Italien. Jag har provat att smörja händerna. Jag har provat hydrokortison.
När jag för drygt en vecka sedan kände igen symptomen beställde jag tid hos en läkare. Jag fick en tid tre veckor framåt. Nu har det gått en vecka, utslagen börjar försvinna och jag måste avboka läkartiden. Jag vet inte hur många gånger jag avbokat tiden. Jag vet inte hur många apotek jag besökt som sagt att de inte vill ge mig någon annan salva än de jag provat på innan jag visat eksemen för en läkare. Den här gången spred blåsorna sig till fingerspetsarna. Ja, jag har alltså inte skrivit några avhandlingsord, blogg eller mejl de senaste dagarna. Jag vet att det räknas som jobb att läsa. Det känns bara inte så. Inte just nu.
Ja, det här var en sjukdomsblogg. I början av veckan medverkade jag i radion. Uttalade mig om bloggandet. Sa något om att bloggandet, och skrivandet i sig, kan ses som terapeutiskt. Nu känns det faktiskt lite bättre.
Ja, det här var kanske äckligt. Men äckligare skulle det väl vara om jag lade till ett foto av utslagen. För foton har jag. Tänkte att jag kunde visa dem för läkaren. Hon vill inte se dem. Hon ville att jag avbokar tiden och bokar på nytt när jag får dem igen. Jag blir tokig.
25 januari 2010
backyard babies
I fredags var jag på konsert med några vänner. Vi såg Backyard Babies. Vi hade alla sett framemot konserten. Beskrivande för konserten var att när konserten var slut gick vi till garderoben, tog våra ytterkläder, gick till grillkiosken, gick hem och under hela promenaden hemåt kommenterade ingen av oss själva konserten. Den var okej, men på inget sätt något extra.
24 januari 2010
hem ljuva gula hem
Någon gång i augusti när jag ensam och tillfälligt bodde i en husvagn ute på landet tänkte jag skriva en text om vad man kallar ett hem. Jag skrev aldrig någonting. Nu sitter jag i min nya lägenhet. Det är ungefär ett dygn sedan min flytthjälp åkte hem efter några dygns övernattande, bärande av flyttlådor och möbler samt blodsockersbergochdalbana. Det känns som om jag alltid bott här.
19 januari 2010
punkt nummer 7
7. Det är lätt att glömma en punkt när man sitter på jobbet. När man kommer hem möts man av över 40 stycken flyttlådor, 12 stora sopsäckar kläder, över 20 papperspåsar böcker, möbler och allt det opackade. Den här veckan byts mina avhandlingsord mot flytt.
18 januari 2010
mitt liv just nu
1. skriva
2. sömn
3. ett par timmar World of Warcraft innan jag går och sova
4. smörgåsar på jobbet
5. boka biljetter till diverse konserter
6. tänka på hur jag ska fortsätta tokskriva avhandling efter förra fredagens deadline
2. sömn
3. ett par timmar World of Warcraft innan jag går och sova
4. smörgåsar på jobbet
5. boka biljetter till diverse konserter
6. tänka på hur jag ska fortsätta tokskriva avhandling efter förra fredagens deadline
16 januari 2010
15 januari 2010
13 januari 2010
saker som kanske borde göra mig orolig
1. Hur snabbt jag accepterat att jag bokstavligen måste skriva från morgon till natt för att doktorera inom min tidtabell.
2. Hur säker jag fortfarande känner mig inför tidtabellen.
3. Hur det inte skrämde mig att höra två kollegors beskrivning av tiden jag just nu har framför mig.
4. Att jag känner mig berusad efter två cider och promenad hem från krogen klockan 23.
5. Att jag de facto gick hem redan 23, så snart Anna Maria Engberg spelat klart.
6. Att jag om 11 timmar ska sitta i en radiostudio och direktsänt berätta hur förträfflig en viss litteraturförening är.
dagens jobb (med musiktips)
Avhandlingsord idag: 1603
Läst idag: skumläst otaliga böcker
Mötestid: noll
Framgång: att ett av veckans problem delvis löstes när jag frågade om hjälp via facebook
Höjdpunkt: när jag nu slutar jobba, går till jobbköket efter en smörgås och därefter får lyssna på Anna Engberg duo på Bar Kuka.
Besvikelse: att inte hitta de referenser jag sökt
Distraktion: slösurfning vid stunder av hunger och trötthet
Jobbighetsnivå: tämligen ojobbigt
Läst idag: skumläst otaliga böcker
Mötestid: noll
Framgång: att ett av veckans problem delvis löstes när jag frågade om hjälp via facebook
Höjdpunkt: när jag nu slutar jobba, går till jobbköket efter en smörgås och därefter får lyssna på Anna Engberg duo på Bar Kuka.
Besvikelse: att inte hitta de referenser jag sökt
Distraktion: slösurfning vid stunder av hunger och trötthet
Jobbighetsnivå: tämligen ojobbigt
två dagar kvar
Säkert tecken på att jag närmar mig en deadline och ser ljus i mörkret:
jag börjar slösurfa
jag börjar slösurfa
12 januari 2010
dagens jobb
Avhandlingsord idag: 2150
Läst idag: Women and Fat. Approaches to the Social Study of Fatness av Hannele Harjunen och bloggar jag studerar
Mötestid: 2 timmar forskarseminarium
Framgång: endast 2921 ord kvar tills min deadline på fredag och det ser ut som om jag kommer att ha tid att redigera texten en del innan jag lämnar in den
Höjdpunkt: när jag kom på rubrik för texten jag jobbar med.
Besvikelse: att tänka att jag nog trots allt måste gå hem trots att jag har ordflyt.
Distraktion: ingen
Jobbighetsnivå: ojobbigt
Läst idag: Women and Fat. Approaches to the Social Study of Fatness av Hannele Harjunen och bloggar jag studerar
Mötestid: 2 timmar forskarseminarium
Framgång: endast 2921 ord kvar tills min deadline på fredag och det ser ut som om jag kommer att ha tid att redigera texten en del innan jag lämnar in den
Höjdpunkt: när jag kom på rubrik för texten jag jobbar med.
Besvikelse: att tänka att jag nog trots allt måste gå hem trots att jag har ordflyt.
Distraktion: ingen
Jobbighetsnivå: ojobbigt
9 januari 2010
mitt decennium
Igår: nio timmar av firande att vi varit vänner i tio år och genomgång av vårt decennium.
Idag: två stackars huvuden.
Sånt går inte att beskriva.
Att vi träffades och blev nära vänner var den enda bra sak med att jag gick igenom sju år av manipulation, explosioner, långa tystnader och psykologiskt maktspel. Nej, största delen av mitt decennium vill jag inte minnas.
8 januari 2010
kulturtanter
Liv Strömquists serie i tidskriften Bang är så där super, som Liv Strömquists serier så gott som alltid är.
7 januari 2010
musikåret 2009
Det är helt enkelt något alldeles fantastiskt gällande listor.
Här de 40 artister jag lyssnat mest på under 2009, när jag lyssnat med min dator och haft nätkontakt. De skrivna i rött har jag sett live. De som är skrivna i grönt skall jag se inom de två närmsta månaderna.
37. !!! (86 plays)
38. Archive (82 plays)
39. Jennie Abrahamson (81 plays)
40. Stars (80 plays)
1. Band of Horses (692 plays)
2. Regina Spektor (465 plays)
3. Hello Saferide (393 plays)
4. Rasputina (377 plays)
5. The Hellacopters (375 plays)
6. Britta Persson (372 plays)
7. Jenny Wilson (297 plays)
8. Battles (266 plays)
9. Jessica Lea Mayfield (234 plays)
10. Cats on Fire (224 plays)
11. Backyard Babies (209 plays)
12. Jens Lekman (200 plays)
13. The Dresden Dolls (184 plays)
14. Nouvelle Vague (178 plays)
15. Anna Ternheim (177 plays)
16. The Concretes (161 plays)
17. Imogen Heap (154 plays)
18. The White Stripes (145 plays)
19. Hanne Hukkelberg (139 plays)
20. Suleeka (138 plays)
21. Frida Hyvönen (128 plays)
22. Marit Bergman (124 plays)
23. Yeah Yeah Yeahs (123 plays)
24. Bright Eyes (118 plays)
25. Feist (115 plays)
26. The Killers (109 plays)
27. Jonna Lee (103 plays)
28. Timo Räisänen (100 plays)
29. Emma Nordenstam (99 plays)
29. Detektivbyrån (99 plays)
29. Bad Cash Quartet (99 plays)
32. M83 (97 plays)
33. The Tough Alliance (95 plays)
34. Mogwai (92 plays)
35. Placebo ((91 plays)
36. The Maccabees (88 plays)2. Regina Spektor (465 plays)
3. Hello Saferide (393 plays)
4. Rasputina (377 plays)
5. The Hellacopters (375 plays)
6. Britta Persson (372 plays)
7. Jenny Wilson (297 plays)
8. Battles (266 plays)
9. Jessica Lea Mayfield (234 plays)
10. Cats on Fire (224 plays)
11. Backyard Babies (209 plays)
12. Jens Lekman (200 plays)
13. The Dresden Dolls (184 plays)
14. Nouvelle Vague (178 plays)
15. Anna Ternheim (177 plays)
16. The Concretes (161 plays)
17. Imogen Heap (154 plays)
18. The White Stripes (145 plays)
19. Hanne Hukkelberg (139 plays)
20. Suleeka (138 plays)
21. Frida Hyvönen (128 plays)
22. Marit Bergman (124 plays)
23. Yeah Yeah Yeahs (123 plays)
24. Bright Eyes (118 plays)
25. Feist (115 plays)
26. The Killers (109 plays)
27. Jonna Lee (103 plays)
28. Timo Räisänen (100 plays)
29. Emma Nordenstam (99 plays)
29. Detektivbyrån (99 plays)
29. Bad Cash Quartet (99 plays)
32. M83 (97 plays)
33. The Tough Alliance (95 plays)
34. Mogwai (92 plays)
35. Placebo ((91 plays)
37. !!! (86 plays)
38. Archive (82 plays)
39. Jennie Abrahamson (81 plays)
40. Stars (80 plays)
dagens jobb
Avhandlingsord: 545
Läst idag: otaliga aktuella, vetenskapliga artiklar inom flickforskning
Mötestid: noll
Framgång: att jag jobbat (ja, på riktigt jobbat) 8,5 timme.
Höjdpunkt: uppmuntrande avhandlingsprat i korridoren
Besvikelse: att det trots allt blev så få konkreta ord
Distraktion: noll
Jobbighetsnivå: inte nämnvärt jobbigt
Läst idag: otaliga aktuella, vetenskapliga artiklar inom flickforskning
Mötestid: noll
Framgång: att jag jobbat (ja, på riktigt jobbat) 8,5 timme.
Höjdpunkt: uppmuntrande avhandlingsprat i korridoren
Besvikelse: att det trots allt blev så få konkreta ord
Distraktion: noll
Jobbighetsnivå: inte nämnvärt jobbigt
6 januari 2010
när det drar ihop sig
Årets film: Inglourius Basterds, tätt följt av The Boy in the Stripes Pyjamas och Frozen River.
Årets filmupplevelse: Det är knepigt med filmupplevelse. Det handlar inte endast om filmen. Det innefattar också platsen, sällskapet, stämningen. Avatar var den första filmen jag såg som 3D på bio. En okej film som blev ännu bättre tack vare sällskapet, bilfärden till och från Helsingfors en sen måndagskväll en av de sista dagarna i 2009. Jag behövde tänka på något annat. Göra något annat. Vi åt hamburgare och gick på café innan filmen. Körde hemåt mitt i natten, lyssnade på musik, när jag tänker efter en av de dagar då jag inte alls tänkte på sorgliga saker. Samtidigt känns det som om Tarantinos Inglourious Basterds borde vara årets filmupplevelse. Såg den som avslutningsfilm på Espoo Ciné. Hade beställt biljetter långt innan, för att få plats på läktaren. Satt i Esbos Kulturcentrum tillsammans med 782 andra personer. Förlorar titelns som årets filmupplevelse eftersom jag samma morgon hittat en mystisk knöl i min hand. En knöl som senare visade sig vara en snäll knöl.
Årets utställning: Har varit ett utställningsfattigt år, tänkte jag skriva, men det är inte helt sant när jag tänker efter. Flera mindre utställningar har jag gått på, tänkte jag skriva, men det är inte heller helt sant när jag tänker efter. Varit flera gånger än vad jag minns till Stockholm och samtidigt till Kulturhuset och utställningarna där. Minns inte någon särskild utställning där, så antar att ingen kan tävla om årets utställning. På sommaren såg jag Helena Schjerfbecks utställning i Ekenäs. På hösten besökte jag Göteborgs konstmuseum och Röhsska Museet. Som utställningsupplevelse skulle Kandinsky-utställningen i Munchen vinna, men om jag tänker på innehåll vinner den stora Picasso-utställningen i Helsingfors.
Årets seriealbum: Top Shelf 2.0
Årets musikupplevelse: Band of Horses med Jessica Lea Mayfield som förband.
Årets skivor: Nej, jag tänker inte ens försöka välja en skiva,
Årets låt:
Årets filmupplevelse: Det är knepigt med filmupplevelse. Det handlar inte endast om filmen. Det innefattar också platsen, sällskapet, stämningen. Avatar var den första filmen jag såg som 3D på bio. En okej film som blev ännu bättre tack vare sällskapet, bilfärden till och från Helsingfors en sen måndagskväll en av de sista dagarna i 2009. Jag behövde tänka på något annat. Göra något annat. Vi åt hamburgare och gick på café innan filmen. Körde hemåt mitt i natten, lyssnade på musik, när jag tänker efter en av de dagar då jag inte alls tänkte på sorgliga saker. Samtidigt känns det som om Tarantinos Inglourious Basterds borde vara årets filmupplevelse. Såg den som avslutningsfilm på Espoo Ciné. Hade beställt biljetter långt innan, för att få plats på läktaren. Satt i Esbos Kulturcentrum tillsammans med 782 andra personer. Förlorar titelns som årets filmupplevelse eftersom jag samma morgon hittat en mystisk knöl i min hand. En knöl som senare visade sig vara en snäll knöl.
Årets utställning: Har varit ett utställningsfattigt år, tänkte jag skriva, men det är inte helt sant när jag tänker efter. Flera mindre utställningar har jag gått på, tänkte jag skriva, men det är inte heller helt sant när jag tänker efter. Varit flera gånger än vad jag minns till Stockholm och samtidigt till Kulturhuset och utställningarna där. Minns inte någon särskild utställning där, så antar att ingen kan tävla om årets utställning. På sommaren såg jag Helena Schjerfbecks utställning i Ekenäs. På hösten besökte jag Göteborgs konstmuseum och Röhsska Museet. Som utställningsupplevelse skulle Kandinsky-utställningen i Munchen vinna, men om jag tänker på innehåll vinner den stora Picasso-utställningen i Helsingfors.
Årets seriealbum: Top Shelf 2.0
Årets musikupplevelse: Band of Horses med Jessica Lea Mayfield som förband.
Årets skivor: Nej, jag tänker inte ens försöka välja en skiva,
It's Blitz av Yeah, Yeah, Yeahs
Far av Regina Spektor
Hardships! av Jenny Wilson
Ellipse av Imogen Heap
Lungs av Florence + the Machine
Kings and Queens av Jamie T
Two Suns av Bat for Lashes.
Still Night, Still Light av Au Revoir Simone
Årets låt:
No Ones Gonna Love You av Band of Horses, den låt jag lyssnat överlägset mest på, även om det inte är en ny låt.
Årets spel: World of Warcraft. Jag hade tänkt börja spela för flera år sedan. Istället började det med att jag en sommarnatt satt i en husvagn ute på en äng. Jag har under de senaste åren läst mycket forskning, inkluderat litteratur om spelet i föreläsningar jag hållit, så satt jag alltså plötsligt i en husvagn och pratade med någon som spelat sedan det startade för fem år sedan. Några veckor senare köpte jag det, installerade det, spelade, köpte nästa expansion, spelade, fick senaste expansion i julklapp, spelade och sitter nu och väntar på RAM-minnet jag beställt för att min dator skall klara av spelet bättre.
Årets teve: säsong 4 av Dexter.
Årets resupplevelse: Besökt fem länder och övernattat i flera olika städer i de flesta av länderna. Resan till Italien vinner överlägset.
Årets teaterupplevelse: Jag är din flickvän nu av teater Viirus.
Årets spel: World of Warcraft. Jag hade tänkt börja spela för flera år sedan. Istället började det med att jag en sommarnatt satt i en husvagn ute på en äng. Jag har under de senaste åren läst mycket forskning, inkluderat litteratur om spelet i föreläsningar jag hållit, så satt jag alltså plötsligt i en husvagn och pratade med någon som spelat sedan det startade för fem år sedan. Några veckor senare köpte jag det, installerade det, spelade, köpte nästa expansion, spelade, fick senaste expansion i julklapp, spelade och sitter nu och väntar på RAM-minnet jag beställt för att min dator skall klara av spelet bättre.
Årets teve: säsong 4 av Dexter.
Årets resupplevelse: Besökt fem länder och övernattat i flera olika städer i de flesta av länderna. Resan till Italien vinner överlägset.
Årets teaterupplevelse: Jag är din flickvän nu av teater Viirus.
Årets dansföreställning: The Square
Årets konferens: Har presenterat min forskning på tre internationella konferenser och en nordisk. Jag vill fortfarande helst glömma att jag ordnade den årliga nationella konferensen. Vinnare av årets konferens är the 7th European Feminist Research Conference i Utrecht, Holland. Innehållet, deltagarna, pubkvällarna, restaurangbesöken, nya kontakter och återknytandet av gamla kontakter och övernattningen i enormt hostelrum med nordiska kollegor jag träffat, bott ihop med och tyckt om redan innan konferensen.
Årets bästa beslut: Att ta emot forskningsfinansiering och sluta på jobbet jag hade under våren. Bubblare: att en del av sommaren ensam bo i husvagnen på ängen mellan viken och skogen. Visade sig vara supermedicin mot avhandlingseländig skrivkamp.
Årets orosmoln: sjukdomar, döden, och ekonomin.
Årets äckligaste: allt det jämntjocka, hemska, motsträviga och sorgliga.
Årets "Äntligen!": När jag på sensommaren läste en artikel och fick en aha-upplevelse och äntligen förstod vilket perspektiv min avhandling ska ha.
Årets mat: Grilled tuna (200 g) seasoned with wasabi sesame spice mixture, king prawns on a skewer, coriander–garlic sauce, iceberg lettuce, spiced mayonnaise, fennel–cucumber salad, and Memphis-potatoes. Jag åt det i restaurang Memphis på hösten och tänker fortfarande på det.
Årets fest: ASR/grillfesten vid husvagnen.
Årets heldag: oavgjort mellan en utflykt till Särkänniemi med samma sällskap som årets heldag år 2008 och ASR/grillfesten som egentligen varade i två dagar.
Årets "Åhå, det hade jag ju glömt bort, tills jag läste det i min blogg": Att min vår var nästan lika eländig som min höst. Extremt mycket jobb, extremt mycket tågresor, extremt lite lön för mödan.
Årets konferens: Har presenterat min forskning på tre internationella konferenser och en nordisk. Jag vill fortfarande helst glömma att jag ordnade den årliga nationella konferensen. Vinnare av årets konferens är the 7th European Feminist Research Conference i Utrecht, Holland. Innehållet, deltagarna, pubkvällarna, restaurangbesöken, nya kontakter och återknytandet av gamla kontakter och övernattningen i enormt hostelrum med nordiska kollegor jag träffat, bott ihop med och tyckt om redan innan konferensen.
Årets bästa beslut: Att ta emot forskningsfinansiering och sluta på jobbet jag hade under våren. Bubblare: att en del av sommaren ensam bo i husvagnen på ängen mellan viken och skogen. Visade sig vara supermedicin mot avhandlingseländig skrivkamp.
Årets orosmoln: sjukdomar, döden, och ekonomin.
Årets äckligaste: allt det jämntjocka, hemska, motsträviga och sorgliga.
Årets "Äntligen!": När jag på sensommaren läste en artikel och fick en aha-upplevelse och äntligen förstod vilket perspektiv min avhandling ska ha.
Årets mat: Grilled tuna (200 g) seasoned with wasabi sesame spice mixture, king prawns on a skewer, coriander–garlic sauce, iceberg lettuce, spiced mayonnaise, fennel–cucumber salad, and Memphis-potatoes. Jag åt det i restaurang Memphis på hösten och tänker fortfarande på det.
Årets fest: ASR/grillfesten vid husvagnen.
Årets heldag: oavgjort mellan en utflykt till Särkänniemi med samma sällskap som årets heldag år 2008 och ASR/grillfesten som egentligen varade i två dagar.
Årets "Åhå, det hade jag ju glömt bort, tills jag läste det i min blogg": Att min vår var nästan lika eländig som min höst. Extremt mycket jobb, extremt mycket tågresor, extremt lite lön för mödan.
5 januari 2010
dagens jobb
Avhandlingsord: 904
Läst idag: lite Systerskapets logiker. En etnologisk studie av feministiska fanzines, lite I en klass för sig. Genus, klass och sexualitet bland gymnaietjejer och lite Cyberfeminism in Northern Lights. Digital Media and Gender in A Nordic Context.
Mötestid: noll
Framgång: att jag överhuvudtaget steg upp och tog mig till jobbet
Höjdpunkt: noll
Besvikelse: att de tre första lunchställen jag gick till fortfarande var stängda
Distraktion: domkyrkan utanför fönstret
Jobbighetsnivå: stötvisa flyt
Läst idag: lite Systerskapets logiker. En etnologisk studie av feministiska fanzines, lite I en klass för sig. Genus, klass och sexualitet bland gymnaietjejer och lite Cyberfeminism in Northern Lights. Digital Media and Gender in A Nordic Context.
Mötestid: noll
Framgång: att jag överhuvudtaget steg upp och tog mig till jobbet
Höjdpunkt: noll
Besvikelse: att de tre första lunchställen jag gick till fortfarande var stängda
Distraktion: domkyrkan utanför fönstret
Jobbighetsnivå: stötvisa flyt
kom palm
Man tror att man ska sluta vara rädd när det man var rädd för hänt. Det är inte så. Man fortsätter vara rädd.
Man är rädd för nästa sak, och nästa. Man är rädd för begravningen. Man vill hålla ihop. Om inte för sin egen skull, så för alla andras. Man håller inte alls ihop. Man faller i bitar redan när man stiger in i kapellet. Man ser att alla andra håller ihop. Man samlar sig. Man får rådet att räkna stolar, räkna tegel i väggen. Räkna psalmböcker. Det hjälper inte. Jag kan inte räkna. Jag gör nya ord av Psalmbok. Psalm. Bok. Lok. Kal. Kom. Palm. Och faller i bitar. Får svårt att andas. Och tänker att det inte var mig de lovade dra ut om jag svimmade. Ingen behöver dras ut i benen. Det skrattar vi lite åt när det äntligen är över. Vi skrattar också åt värmelamporna som finns i kapprummet. Att dem vill man ha hemma också. Lite skratt. Men att de lyser lite dåligt. Lite skratt. Sedan är det över. Men man är fortfarande rädd. Och oändligt trött.
Man är rädd för nästa sak, och nästa. Man är rädd för begravningen. Man vill hålla ihop. Om inte för sin egen skull, så för alla andras. Man håller inte alls ihop. Man faller i bitar redan när man stiger in i kapellet. Man ser att alla andra håller ihop. Man samlar sig. Man får rådet att räkna stolar, räkna tegel i väggen. Räkna psalmböcker. Det hjälper inte. Jag kan inte räkna. Jag gör nya ord av Psalmbok. Psalm. Bok. Lok. Kal. Kom. Palm. Och faller i bitar. Får svårt att andas. Och tänker att det inte var mig de lovade dra ut om jag svimmade. Ingen behöver dras ut i benen. Det skrattar vi lite åt när det äntligen är över. Vi skrattar också åt värmelamporna som finns i kapprummet. Att dem vill man ha hemma också. Lite skratt. Men att de lyser lite dåligt. Lite skratt. Sedan är det över. Men man är fortfarande rädd. Och oändligt trött.
4 januari 2010
dagens jobb
Avhandlingsord: fjuttiga 87
Läst idag: bloggar jag ska analysera
Mötestid: noll
Framgång: att jag överhuvudtaget steg upp och tog mig till jobbet
Höjdpunkt: om jag inte skulle ha varit så extremt hungrig skulle höjdpunkten ha varit min tidiga promenad hem från jobbet. Nu hoppas jag på höjdpunkt ikväll när jag försöker skriva mer.
Besvikelse: tröttheten och bristen på motivation
Distraktion: dag ett i nya huset på jobbet. En lång korridor med flyttlådor, mitt nya rum fyllt med mina flyttlådor. Flyttlådor. Flyttlådor. Flyttlådor som jag packade upp trots att jag bestämt mig för att packa upp dem först efter att en text skrivits klart.
Jobbighetsnivå: mest likgiltighet.
Läst idag: bloggar jag ska analysera
Mötestid: noll
Framgång: att jag överhuvudtaget steg upp och tog mig till jobbet
Höjdpunkt: om jag inte skulle ha varit så extremt hungrig skulle höjdpunkten ha varit min tidiga promenad hem från jobbet. Nu hoppas jag på höjdpunkt ikväll när jag försöker skriva mer.
Besvikelse: tröttheten och bristen på motivation
Distraktion: dag ett i nya huset på jobbet. En lång korridor med flyttlådor, mitt nya rum fyllt med mina flyttlådor. Flyttlådor. Flyttlådor. Flyttlådor som jag packade upp trots att jag bestämt mig för att packa upp dem först efter att en text skrivits klart.
Jobbighetsnivå: mest likgiltighet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)