Man tror att man ska sluta vara rädd när det man var rädd för hänt. Det är inte så. Man fortsätter vara rädd.
Man är rädd för nästa sak, och nästa. Man är rädd för begravningen. Man vill hålla ihop. Om inte för sin egen skull, så för alla andras. Man håller inte alls ihop. Man faller i bitar redan när man stiger in i kapellet. Man ser att alla andra håller ihop. Man samlar sig. Man får rådet att räkna stolar, räkna tegel i väggen. Räkna psalmböcker. Det hjälper inte. Jag kan inte räkna. Jag gör nya ord av Psalmbok. Psalm. Bok. Lok. Kal. Kom. Palm. Och faller i bitar. Får svårt att andas. Och tänker att det inte var mig de lovade dra ut om jag svimmade. Ingen behöver dras ut i benen. Det skrattar vi lite åt när det äntligen är över. Vi skrattar också åt värmelamporna som finns i kapprummet. Att dem vill man ha hemma också. Lite skratt. Men att de lyser lite dåligt. Lite skratt. Sedan är det över. Men man är fortfarande rädd. Och oändligt trött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar