avsaknaden av dagens ord

Jag har återkommande eksem på fingrarna. Fingrarna sväller upp, blir röda, hettar och jag kan inte knyta händerna. Efter något dygn och otaliga nedkylningar under dygnets alla timmar under kallt vatten, slutar det och jag får små kliande blåsor på fingrarna. För varje gång utslagen kommer blir de fler och större. De har börjat komma oftare.

Först trodde jag att jag var allergisk mot nickel. Det var jag inte. Sedan trodde jag att jag var allergisk mot att resa eftersom jag oftast fick de då. Det lät långsökt. Sedan trodde jag att det berodde på mina väskors handtag. Det hjälpte inte att byta väskor. Jag trodde att det berodde på tvättmedel eller tvål. Det hjälpte inte att byta dem. Jag trodde att det berodde på kalla vintrar, tills jag fick fler och större än någonsin under sommarens resa till Italien. Jag har provat att smörja händerna. Jag har provat hydrokortison.

När jag för drygt en vecka sedan kände igen symptomen beställde jag tid hos en läkare. Jag fick en tid tre veckor framåt. Nu har det gått en vecka, utslagen börjar försvinna och jag måste avboka läkartiden. Jag vet inte hur många gånger jag avbokat tiden. Jag vet inte hur många apotek jag besökt som sagt att de inte vill ge mig någon annan salva än de jag provat på innan jag visat eksemen för en läkare. Den här gången spred blåsorna sig till fingerspetsarna. Ja, jag har alltså inte skrivit några avhandlingsord, blogg eller mejl de senaste dagarna. Jag vet att det räknas som jobb att läsa. Det känns bara inte så. Inte just nu.

Ja, det här var en sjukdomsblogg. I början av veckan medverkade jag i radion. Uttalade mig om bloggandet. Sa något om att bloggandet, och skrivandet i sig, kan ses som terapeutiskt. Nu känns det faktiskt lite bättre.

Ja, det här var kanske äckligt. Men äckligare skulle det väl vara om jag lade till ett foto av utslagen. För foton har jag. Tänkte att jag kunde visa dem för läkaren. Hon vill inte se dem. Hon ville att jag avbokar tiden och bokar på nytt när jag får dem igen. Jag blir tokig.