Den nya prefekten knackar plötsligt på min dörr. Bredvid står min handledare.
P: Hej, jag är den nya prefekten.
Jag: Hej, jag är Lotta.
P: Vad forskar du om?
Jag: Hur bloggare skriver om sin kropp och ätstörningar?
Min handledare nickar.
P: Varifrån har du forskningsfinansiering?
Jag: Forknings... forsknings... forsknings... (jag får blackout)
P: Forskningsinstitutet?
Jag: Hehe. Jo. Precis.
P: När ska du disputera?
Jag står tyst. Stirrar tomt. Ser hur handledaren ler ansträngt.
Jag: 2010. Nej vänta. Är det i år? Öh. 2011? 2012? Vad är det för år i år?
Jag ser hur handledarens leende blir än mer ansträngt.
De går vidare.
Jag vill tänka att en tidvis känsla av att vara fake ingår i doktorandpaketet. Att man tror att någon när som helst kommer på att man egentligen inte borde vara doktorand. Att allt man skrivit är dravel. Att man bara haft mirakulös tur när man fått något publicerat. Att de inte vet vad de gör när de frågar om man vill fungera som referee. Känslan var rätt stark efter vårt lilla samtal. Efter incidenten ovan gick jag hem. Nu, en vecka senare kan jag skratta åt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar