Avhandlingsord: De är sammanlagt 26073 stycken just nu. Det är 78 sidor. En del kapitel påbörjade med tre meningar, en del kapitel helt tomma ännu. Det börjar närma sig. Idag kom jag hit senare, hade inga som helst förhoppningar. Efter flera veckor av artikelskrivning öppnade jag dokumentet. Dokumentet. Och upptäckte att jag inte hinner med. På ett positivt sätt. Har så mycket att skriva ner, sånt som är färdigtänkt i huvudet, men jag hinner inte med riktigt. Fingrarna känns otränade.
Läst: En otrolig mängd böcker och artiklar om ätstörningar.
Mötestid: bara några få per vecka.
Framgång: Två färdiga artiklar. Sista versionen innan språkgranskning för dem båda.
Höjdpunkt: De roliga dagarna som kommit alltid nu och då.
Besvikelse: Det började som en stor besvikelse, men slutar antagligen som något bra. Det var i höstas när jag var överarbetad, stressad, rätt nere i allmänhet. Då fick jag refereeutlåtande för en artikel jag skickat in till en internationell tidskrift. Skulle bara göra några mindre ändringar och sedan skulle den publiceras i slutet av 2009. Jag klarade det inte. Jag orkade inte. Sedan bytte tidskriften chefredaktör och för några veckor sedan skickade den nya chefredaktören de två refereeutlåtandena igen till mig utan övrig hälsning. Jag öppnade och insåg att förra redaktören klippt bort biten där det stod att the reviewers inte ansåg att artikeln skulle publicerades. Besvikelse. Några dagar senare fick jag igen de två refereeutlåtandena, ingen annan hälsning. Började kolla vilken annan tidskrift jag kunde skicka artikeln till i stället, men mejlade ändå den nya chefredaktören för att fråga om utlåtandena. Var tydligen en miss. Artikeln ska publiceras bara jag gör de små ändringarna, oberoende vad the reviewers tyckte. Så snart jag skickat den nya versionen, publiceras den, utan extra granskningar. Igen: oj så jag skulle ha mått bättre om jag genast kollat det istället för att tycka att jag är värdelös och att ingen vill publicera/läsa något jag skrivit. Jag undrar hur många gånger det tar tills jag fattar att ens prata med någon annan om det istället för att gräva ner mig själv.
Distraktion: Kommer inte på något. Måste vara något. Varför har jag annars inte skrivit mer?
Jobbighetsnivå: Svacka, likgiltighet, flyt. Omväxlande.
Mötestid: bara några få per vecka.
Framgång: Två färdiga artiklar. Sista versionen innan språkgranskning för dem båda.
Höjdpunkt: De roliga dagarna som kommit alltid nu och då.
Besvikelse: Det började som en stor besvikelse, men slutar antagligen som något bra. Det var i höstas när jag var överarbetad, stressad, rätt nere i allmänhet. Då fick jag refereeutlåtande för en artikel jag skickat in till en internationell tidskrift. Skulle bara göra några mindre ändringar och sedan skulle den publiceras i slutet av 2009. Jag klarade det inte. Jag orkade inte. Sedan bytte tidskriften chefredaktör och för några veckor sedan skickade den nya chefredaktören de två refereeutlåtandena igen till mig utan övrig hälsning. Jag öppnade och insåg att förra redaktören klippt bort biten där det stod att the reviewers inte ansåg att artikeln skulle publicerades. Besvikelse. Några dagar senare fick jag igen de två refereeutlåtandena, ingen annan hälsning. Började kolla vilken annan tidskrift jag kunde skicka artikeln till i stället, men mejlade ändå den nya chefredaktören för att fråga om utlåtandena. Var tydligen en miss. Artikeln ska publiceras bara jag gör de små ändringarna, oberoende vad the reviewers tyckte. Så snart jag skickat den nya versionen, publiceras den, utan extra granskningar. Igen: oj så jag skulle ha mått bättre om jag genast kollat det istället för att tycka att jag är värdelös och att ingen vill publicera/läsa något jag skrivit. Jag undrar hur många gånger det tar tills jag fattar att ens prata med någon annan om det istället för att gräva ner mig själv.
Distraktion: Kommer inte på något. Måste vara något. Varför har jag annars inte skrivit mer?
Jobbighetsnivå: Svacka, likgiltighet, flyt. Omväxlande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar