small talk (och lite som en hälsning samtidigt)

Jag har bott i lägenheten sedan 22 januari. På ett ungefär. Jag har fyra gånger träffat en tant med en rullator som bor i samma hus. De tre första gångerna snöade eller regnade det när vi sågs. Hon sa något om att jag skulle vara försiktig. Att det tar ont i ögonen. Det här vädret. För någon dag sedan såg jag henne på gården en fjärde gång. Det snöade och innan hon hann säga något hann jag automatiskt säga något om hur hemskt det var med den här snön, och hur den snöar in i ögonen. Hon höll med och sa att det gör ont.

Igår närmade jag mig ytterdörren. Det haglade. En ny tant stod utanför huset. Innan jag kommit fram ropade hon till mig att det luktade skit. "Paskahaju", ropa hon och hon hade rätt. Sedan beklagade hon sig eftersom hon hade nybakat med sig. Där stod hon med nybakat, i skydd från haglet och skulle på besök med sina bullor. Mitt i skitlukten stod hon. Jag stod ut rätt länge. Med lukten och med att nicka och tycka att visst var det hemskt med lukten och helt ljuvligt med bulldoften och nog kände jag bulldoften och knappast skulle lukten fastna så att hennes bekanta skulle känna den. Jag hann redan tänka att hennes stora hallå om lukten berodde på att hon ville dölja att det var hon som stank. Men nej, fortfarande har jag inte känt skitlukt i hissen.