"Vad har du för humor?"

Vi satt vid en av Mariehamns pubbar (där trubaduren skrålade med ljudförstärkare och vithåriga farbröder raggade på unga flickor genom att säga något så raffinerande som "Du är snygg"). Det var för några dagar sedan men en fråga jag fick klistrade sig fast bättre än det superglue jag använde en dag senare för att lappa mina skor.

"Vad har du för humor?"

Jag minns inte om det var före vitsarna jag fått höra eller efteråt. Det måste ha varit efteråt. Och jag kunde inte direkt svara. För vad svarar man på sånt? Jag skrattar åt Family Guy (men inte alltid). Jag skrattar åt Sarah Silverman (egentligen alltid). Jag kan inte ge exempel på min humor genom att berätta en vits (jag har ett uselt vits- och gåtminne. Om jag i misstag minns början minns jag inte slutet).

Jag tycker om ironi, sarkasm, svart humor, rå självdistans.
Det ger väl egentligen ett svar på frågan? Vitsar fungerar sällan. Viss mån av skadeglädje fungerar. Både jag och min bror har uppfattats av nära och kära som hjärtlösa, oempatiska, självcentrerade, egoistiska och vi har väl båda lärt oss att dämpa en del av den humor vi långt delar. Jag tror att man bara får ett äkta smakprov på min humor om man hör ett samtal mellan mig och brorsan. Det är svårt att förklara det välmenta i elaka och bitska kommentarer, men jag lovar det finns där.

Efter mitt svar får jag kommentaren:
"Ja det finns bara en regel när det gäller humor, det är att det inte finns några regler"
Och jag undrar fortfarande om vi har samma gränser mellan att såra och humor. Jag tror inte det. Numera är jag för försiktig när det gäller att testa gränsen. Det blir så lätt fel och skrattet stannar i halsgropen.