"Det är en konst att åka färja. Eller egentligen en konst att åka färja och njuta. Stiga in i terminalen en torsdagsmorgon och känna alkohollukten färsk i kommande medresenärers andedräkt."
Så skrev jag ifjol när jag var på väg till Mariehamns litteraturdagar. I år åkte jag från Stockholm med Ålandsfärjan, lyssnade på finska fyllon till höger, svenska fjortisar som grälade till vänster. Och trubadurn. Den arma trubaduren.
Försökte föra ett samtal med resesällskapet men kände mig mest sliten och trött.
"Vad tänker du på?", frågade han. Och jag kunde ärligt svara att jag jag inte tänkte på nått. Jag bara satt där, stirrandes, frånkopplad. Väl framme sov jag någon timme.
Lyssnade på Plakatpoeter, bondsystrar och smågudar. Ulf Karl Olov Nilsson blev min gud.
Gick efteråt på en cider.
"Vad tänker du på?", frågade han igen. Och jag kunde igen ärligt svara att jag inte tänkte på nått, utom enstaka gånger då jag tänkte på morgondagen. Frånkopplad.*
Lördag var fullproppad. Arne Dahl, Agneta Ara, Sanna Tahvanainen, Jörn Donner, Jonna Ekman, Barbara Voors, Karin Erlandsson, Göran Greider och Katarina Gäddnäs. Lunch/middag med kompis, årsmöte, konstituerande styrelsemöte, middag som jag varken räknat med eller orkade äta.
Och jag och mikrofon igen. Det gick bra. Men kändes tomt efteråt. Adrenalinkicken uteblev och jag kände mig likgiltig till det hela. Ska det fortsätta så här? Borde jag ha läst en annan av mina texter? Blev smånervös någon minut före det var min tur. But that's it. Inget benskak. Inget pirr. Bara minnet av mikrofonen mot underläppen. Ingen handsvett. Kändes som en felfritt uppträdande. Vågade ryta till på rätt ställe. Vågade ta långa pauser. Vågade utnyttja den tid jag hade på mig. Vågade inleda med några korta inledningsfraser som inte alls var inövade, bara något som kom.
Sedan Arken och dans och shotar jag inte alls planerat dricka. Men segheten och tröttheten fanns kvar. Blev tvungen att traska mot hotellet när kön in var som längst. Ibland går det bara inte att vara riktigt med.
Färjresan mot Stockholm ska vi inte prata om. Jag hade fullt upp med att sitta nedböjd över bordet i restaurangen, med pannan mot handryggarna, ögonen slutna och försökte röra höfterna i takt med vågorna. Svettiga händer, sedan frossa. Sjösjuk (inte krabulantisk). Det är en konst att åka färja. Tills nästa gång ska jag köpa sjösjuketabletter.
* Det började redan på torsdag. Då jag gick tidigare från jobbet för att tappa bort mig i Uppsala påväg till tågstationen. Fick veckans motion. Efter att jag anlänt, fikat och bytt böcker, blev det en andra fika. När jag stod på T-centralen och väntade på tunnelbanan slog det mig. Jag tvekade inte vilken linje jag skulle ta. Jag bara gick av gammal vana och plötsligt kändes Stockholm nästan som om jag kommit hem en aning. Men jag var trött. Hade huvudvärk, värk i mage och rygg, fullproppad av värktabletter som inte längre hjälpte. Kom hem för sent, steg upp för tidigt.
"Vad tänker du på?", frågade han. Och jag kunde ärligt svara att jag jag inte tänkte på nått. Jag bara satt där, stirrandes, frånkopplad. Väl framme sov jag någon timme.
Lyssnade på Plakatpoeter, bondsystrar och smågudar. Ulf Karl Olov Nilsson blev min gud.
Gick efteråt på en cider.
"Vad tänker du på?", frågade han igen. Och jag kunde igen ärligt svara att jag inte tänkte på nått, utom enstaka gånger då jag tänkte på morgondagen. Frånkopplad.*
Lördag var fullproppad. Arne Dahl, Agneta Ara, Sanna Tahvanainen, Jörn Donner, Jonna Ekman, Barbara Voors, Karin Erlandsson, Göran Greider och Katarina Gäddnäs. Lunch/middag med kompis, årsmöte, konstituerande styrelsemöte, middag som jag varken räknat med eller orkade äta.
Och jag och mikrofon igen. Det gick bra. Men kändes tomt efteråt. Adrenalinkicken uteblev och jag kände mig likgiltig till det hela. Ska det fortsätta så här? Borde jag ha läst en annan av mina texter? Blev smånervös någon minut före det var min tur. But that's it. Inget benskak. Inget pirr. Bara minnet av mikrofonen mot underläppen. Ingen handsvett. Kändes som en felfritt uppträdande. Vågade ryta till på rätt ställe. Vågade ta långa pauser. Vågade utnyttja den tid jag hade på mig. Vågade inleda med några korta inledningsfraser som inte alls var inövade, bara något som kom.
Sedan Arken och dans och shotar jag inte alls planerat dricka. Men segheten och tröttheten fanns kvar. Blev tvungen att traska mot hotellet när kön in var som längst. Ibland går det bara inte att vara riktigt med.
Färjresan mot Stockholm ska vi inte prata om. Jag hade fullt upp med att sitta nedböjd över bordet i restaurangen, med pannan mot handryggarna, ögonen slutna och försökte röra höfterna i takt med vågorna. Svettiga händer, sedan frossa. Sjösjuk (inte krabulantisk). Det är en konst att åka färja. Tills nästa gång ska jag köpa sjösjuketabletter.
* Det började redan på torsdag. Då jag gick tidigare från jobbet för att tappa bort mig i Uppsala påväg till tågstationen. Fick veckans motion. Efter att jag anlänt, fikat och bytt böcker, blev det en andra fika. När jag stod på T-centralen och väntade på tunnelbanan slog det mig. Jag tvekade inte vilken linje jag skulle ta. Jag bara gick av gammal vana och plötsligt kändes Stockholm nästan som om jag kommit hem en aning. Men jag var trött. Hade huvudvärk, värk i mage och rygg, fullproppad av värktabletter som inte längre hjälpte. Kom hem för sent, steg upp för tidigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar