fyra år igen

Jag är väldigt dålig på att tränga mig på. Eller dålig på att nonchalant kasta ut frågan: "På väg på lunch? Ja, men då kanske jag kan hänga med?", när jag nyss hörde dem redogöra för en indisk restaurang och de frågade honom som satt bredvid om han hänger med på den allmänna efter-seminariet-lunch-vågen.

Det är som om jag blir fyra år igen och inte säker på om jag vågar gå ut och leka för att jag inte känner någon annan i sandlådan.

Det är lättare med the housemates, vilket antagligen hör ihop med att de flesta av oss är i samma sits. Nya i Uppsala. Åt morgonmål med husets turk och kom fram till att när jag år 1996 besökte Marmaris bodde han i grannbyn. Nu bor vi i samma egnahemshus i Uppsala.

Det är också lättare på konferenser, precis som det varit lättare på de internationella doktorandkurser jag deltagit i de senaste åren. Men att komma in till en arbetsmiljö där alla känner alla från många år tillbaka och där jag själv (och alla andra) vet att jag inte kommer att stanna längre än några månader är det bara svårt. Det är ju då man borde ta tillfället i akt redan första veckan.