Jag avslöjade mig själv igår.
Vi satt runt köksbordet. Drack kakao/te och åt popcorn medan de som inte egentligen bor i huset var fulla och allmänt odrägliga i vårt vardagsrum. Någon gång mellan diskussionen om toalettstolar i rondeller, att bli en ny människa i ny stad, igenkännandet av drogpåverkade i nattklubbar, drömyrket som fotograf för Lidl, ärtsoppa och pannkakor, 12liters cola och den återkommande "Vi behöver absolut en stavmixer i detta kollektiv", kom vi att diskutera dataspel och spelkonsoler. Nintendo eller Sega var den stora frågan. Någon berättade att hans första spelkonsol var Nintendo 64 och jag kontrade stolt med min Commodore 64. Kanske lite för stolt.
"Are you that old?"
"Yeah, uhm.. apparently I am."
Och jag höll mig från att fråga hur unga är ni egentligen? Eller slänga ur mig "For your information, I'm not 30 yet. HA!"
Klockan blev ett på natten och de gick för att plugga till morgondagens tent medan jag gick för att betygsätt inlämningsuppgifter till universitetskursen jag är lärare i.
When did that happen, liksom? Jag är ju bara barnet.
6 kommentarer:
Jaså, C64? Det är oxå den enda dator jag hade då jag var barn, på 80-talet (usch så länge sedan det låter!). Men huvudsaken är ju hur ung man känner sig, inte vilken ålder man är :)
Amiga 500 hade jag: Bubble Bobble var mitt favorit spel. Och du är inte alls gammal! :)
(F.ö. så låter ditt nya liv väldigt spännande. Det sägs att med ett nytt språk får man en ny själ. Kanske det samma gäller en ny stad?)
Jorå, spelade lite på C64 men inte mycket. Det har liksom aldrig varit min grej. Och du, jag har ju jämt varit YNGST!! Men inte nu längre... Men som sagt, ung i sinnet kan man va' ändå! Ung med erfarenhet!
Sen fanns det ju dom som inte hade C64 utan Spectrum. Jag kommer ihåg hur vi skrattade åt dom. Spectrum var en dålig dator. Såna som hade C128 såg man däremot upp till.
Om spelkonsoler kan jag nada. När jag var nitton 1972-73 (jag skulle ju plättlätt kunna vara din mamma vad åldern beträffar)delade jag rum med en 24-åring från Vasa skärgård. Vi gick på Akan i Borgå och hon var på väg till en husmodersskola i Borgåtrakten (namnet undflyr mig just nu). Själv siktade jag väl mot några stjärnor eller talltoppar eller vad vet jag, "Världen" var det i alla fall.
Det året svor jag att aldrig bli lika gammal som hon var då. Och det har jag heller inte blivit, vågar jag mig på att inbilla mig. Och när inga planer på att någonsin växa
ikapp henne. MEN vid 31 nosade jag lite ättestupekänslan och fick lite panik. Vid 35 var jag kurerad för då blev jag erbjuden ett förtroendeuppdrag som hade 25 som övre åldersgräns. Sedan dess har det inte betytt särskilt mycket för mig vad den egentliga åldern är.
Jag blir alltid så paff över att du är så ung jag, när jag läser det du skriver. Så allt är ju som vanligt relativt.
Fridens!
Kim: Mmm. Stämmer att det är känslan och inte åldern som räknas. Man är så gammal man gör sig egentligen.
Saija: Äkta häderliga Bubble Bobble hittade jag för några år sedan till PC. Helt klart ett spel med klass :D Tror förövrigt att det där om ny stad stämmer. Och definitivt om det är stad man trivs lite extra i.
Happiness: Ung med erfarenhet låter bra. Är van att vara yngst bland kolleger och vänner, så jag hade väl tänkt att jag alltid skulle vara yngst (iaf åldersmässigt)
Tapza:Det skulle aldrig ha fallit mig in att skratta åt såna människor. Det är fult att skratta. Stackrana.
Mollalena:Världen och talltoppar i samma mening tycker jag om. Jag skall nog inte heller bli så gammal (och definitivt inte gå på husmodersliknande skola heller). Det är skönt att kunna förlita sig på att allt är relativt. Fridens!
Skicka en kommentar