Ett tecken på att man haft ett bra vecksolut är att man även om man sovit bort stora delar av söndagkvällen ännu på måndag är trött.
M var på helgbesök. Blev god restaurangmiddag, pub, dans på nattklubb, långsam söndagspromenad, fika med chokladtårta och shoppingrunda. Inte illa. Inte illa alls.
29 mars 2008
förlåt
På spisen stod nyss en stekpanna fylld med vatten, stekfett, köttfärsbitar och mögel. Jag blev äcklad. Sen kom jag på att det var jag som glömt den där (och fortsatte vara äcklad). Nu har jag diskat bort den och ställt en skål med noitapilli på köksbordet.
Boven i dramat (eller vad som tillreddes vid nämnda tillfälle)
28 mars 2008
fredagslyx
Runt sjuttio personer deltog i kvällens sista träningspass på Friskis och Svettis. Efteråt satt jag ensam i bastun. Jag hade glömt det där om svenskar och bastu. Kanske det ligger något i det i alla fall. Eller skulle alla hem för att värma sin egen fredagsbastu? Jag tvivlar.
flytande engelska
"You know when you have to pay money because you have... uhm uhm... done something that is... is... something you shouldn't do", säger jag och rycker förtvivlat på axlarna.
"You mean getting a fine?", säger min amerikanska vän som råkade ha en lång mellanlandning på Arlanda, åkte upp till Uppsala för att bjuda på caféfrukost.
"Right. That is kind of... I don't seem to remember a single word today... a good thing about this... place?", svarar jag och nöjer mig att koncentrera mig på att dricka min Latte istället för att prata en tid framöver.
Man kunde tro att det var jag som var jetlagged i morse.
"You mean getting a fine?", säger min amerikanska vän som råkade ha en lång mellanlandning på Arlanda, åkte upp till Uppsala för att bjuda på caféfrukost.
"Right. That is kind of... I don't seem to remember a single word today... a good thing about this... place?", svarar jag och nöjer mig att koncentrera mig på att dricka min Latte istället för att prata en tid framöver.
Man kunde tro att det var jag som var jetlagged i morse.
det trevliga lilla
Det sköna med att bo i kollektiv är när:
Jag mitt i natten trött går till utomhusroskis för att slänga en luktande pizzakartong, ser att det lyser i köket och där träffar på en pluggande turk. Han har sluttent och såg om än tröttare ut än mig. Blev att sitta vid köksbordet en stund och prata om hans resa till Helsingfors nyligen. Sen var både jag och han lite piggare för en stund. Eller i alla fall verkade han lite gladare.
Jag älskar min lägenhet i Åbo men jag undrar hur det kommer att kännas att flytta tillbaka. Hur snabbt det går tills jag igen blir van och inte vill något annat än att bo icke-kollektivt?
Jag mitt i natten trött går till utomhusroskis för att slänga en luktande pizzakartong, ser att det lyser i köket och där träffar på en pluggande turk. Han har sluttent och såg om än tröttare ut än mig. Blev att sitta vid köksbordet en stund och prata om hans resa till Helsingfors nyligen. Sen var både jag och han lite piggare för en stund. Eller i alla fall verkade han lite gladare.
Jag älskar min lägenhet i Åbo men jag undrar hur det kommer att kännas att flytta tillbaka. Hur snabbt det går tills jag igen blir van och inte vill något annat än att bo icke-kollektivt?
27 mars 2008
the new me
När jag idag gick för att köpa en gästmadrass gick jag förbi en drop in frissa. En halv timme senare kom jag ut med hälften av mitt hår. Bara ett infall liksom. Jag känner mig renare.
26 mars 2008
ett litet varför senare
Fick ett snabbt men varför igår i anknytning till mina textraderingar. Ja, varför? För att texten inte är tillräckligt bra. För att jag nånstans längst inne tror att jag kan skriva bättre, skarpare, mera teoretiskt, mera mitt-i-prick. För att jag själv inte är nöjd. Var arg och besviken på mig själv hela bussresan mellan Stockholm och Uppsala.
Beslöt mig idag för att skriva utan att (i alla fall) samma dag radera, filtrera. Gick sådär tills jag fick dagens rapport från min postvakt. Det har kommit ett brev på posten. Det ser lovande ut med inkomster resten av året. Inte säkert, men lovande. Det räckte. Efter det har jag skrivit många sidor. Så mycket att jag nu sitter vid datorn och inser att jag badly behöver gå på toaletten, att jag inte varit utomhus idag, att jag inte ätit annat än en stor skål grönsallad och en av tyskens hembakade kanelbullar. Jag är vrålhungrig och har huvudvärk när jag stannar upp och känner efter.
Skall se om jag kan kombinera text, matintag och toalettbesök imorgon. Det är tydligen svårt ibland.
Beslöt mig idag för att skriva utan att (i alla fall) samma dag radera, filtrera. Gick sådär tills jag fick dagens rapport från min postvakt. Det har kommit ett brev på posten. Det ser lovande ut med inkomster resten av året. Inte säkert, men lovande. Det räckte. Efter det har jag skrivit många sidor. Så mycket att jag nu sitter vid datorn och inser att jag badly behöver gå på toaletten, att jag inte varit utomhus idag, att jag inte ätit annat än en stor skål grönsallad och en av tyskens hembakade kanelbullar. Jag är vrålhungrig och har huvudvärk när jag stannar upp och känner efter.
Skall se om jag kan kombinera text, matintag och toalettbesök imorgon. Det är tydligen svårt ibland.
två dagar
Igår blev en Stockholmsdag:
Lunch med föräldrar, gång av och an längs Drottninggatan med föräldrar (ungefär Åhlens, Designtorget, Lagerhouse, Åhlens, H&M, Hälsokostaffär, Åhlens, Hemköp), följa föräldrarna till rätt till-hamnen-buss, "Hejdå! Du ska väl inte stanna allt för sent ikväll här i storstan", Jens Olof Lastheins White Sea Black Sea (som jag gillade mycket och som påminde en del om Martin Parr), Maria Fribergs Boys are us (som var helt okej men som inte lämnade egentliga spår), Joanna Rubin Drangers Fröken Livrädd på Sergels torg (som är en av mina favoritillustratörer, kul utställning men en liten besvikelse eftersom jag sett nästan allt tidigare), fingrande på Martin Parr böcker som jag aldrig verkar ha råd med, inköp av signerad Joanna Rubin Dranger plansch som fattas i min samling (och som jag inte heller vet om jag egentligen hade råd med), kaffe x 2 med dagens tidningar och kaffe x 1 med kompisar.
Idag tvingade jag fram en skrivdag:
Det känns nästan bara jobbigt. 2 sidor skrivna på Helsingfors-föredraget om etiska överväganden inom bloggforskning. Bättre än ingenting (det vill säga: så länge jag inte raderar allt imorgon ( i övermorgon, övermorgonsmorgon eller nästa vecka innan jag ska prata) på grund av att jag inte är nöjd).
Lunch med föräldrar, gång av och an längs Drottninggatan med föräldrar (ungefär Åhlens, Designtorget, Lagerhouse, Åhlens, H&M, Hälsokostaffär, Åhlens, Hemköp), följa föräldrarna till rätt till-hamnen-buss, "Hejdå! Du ska väl inte stanna allt för sent ikväll här i storstan", Jens Olof Lastheins White Sea Black Sea (som jag gillade mycket och som påminde en del om Martin Parr), Maria Fribergs Boys are us (som var helt okej men som inte lämnade egentliga spår), Joanna Rubin Drangers Fröken Livrädd på Sergels torg (som är en av mina favoritillustratörer, kul utställning men en liten besvikelse eftersom jag sett nästan allt tidigare), fingrande på Martin Parr böcker som jag aldrig verkar ha råd med, inköp av signerad Joanna Rubin Dranger plansch som fattas i min samling (och som jag inte heller vet om jag egentligen hade råd med), kaffe x 2 med dagens tidningar och kaffe x 1 med kompisar.
Idag tvingade jag fram en skrivdag:
Det känns nästan bara jobbigt. 2 sidor skrivna på Helsingfors-föredraget om etiska överväganden inom bloggforskning. Bättre än ingenting (det vill säga: så länge jag inte raderar allt imorgon ( i övermorgon, övermorgonsmorgon eller nästa vecka innan jag ska prata) på grund av att jag inte är nöjd).
25 mars 2008
ja gavarju paroski
Jag har varit på små filmfestivaler och ännu mindre filmfestivaler. Jag har tidigare spenderat en vecka med att se uteslutande ny kinesisk film, en vecka med ny tjeckisk film och ett veckoslut med Hasse Alfredsson. Samtliga festivaler på små biosalonger med vadderade träfåtöljer, kristallkronor i taket och knappt sluttande golv.
Den här påsken har jag under två dagar sett rysk film i en charmig slottsbiograf i Uppsala. Efter första filmen gick jag efter en sittkudde som erbjöds i dörröppningen. Jag såg inte allt, men det jag såg var bra. Förutom den sista filmen. Festivalen var rekordliten. Ibland flera personer bakom försäljningsdisken än i biosalongen. De visste inte hur de skulle göra med biljetterna när jag sa att jag vill se sammanlagt fem filmer och tydligen var jag den enda som såg fler än en film per dag.
De riktigt bra filmerna var Alexandra, The Actress, Nattens väktare och Dagens väktare.
Den halvdåliga filmen var Time Out. (Kanske för att jag inte orkade koncentrera mig, för att jag var hungrig och frös. Kanske för att engelska textningen var dålig och det under hela filmens gång fanns en stor ljus text om upphovsrätt över filmduken. Insåg att mitt år av ryskastudier gett mig nått. Lyckades tyda och förstå tre av de fem orden om upphovsrätt. Annars var filmen visuellt snygg.)
24 mars 2008
Hört under påsken
Hon: Hela påsken går till att skriva PM.
Han: Så du kommer inte ut ikväll?
Hon: Nä. Fattar inte hur hon kunde ge deadline till tisdag efter påsk. Man vill ju ha påskledigt.
Min tanke: När fick hon veta att PM ska inlämnas efter påsk? Knappast dagen innan påsk precis. Åh dessa studenter.
Han: Så du kommer inte ut ikväll?
Hon: Nä. Fattar inte hur hon kunde ge deadline till tisdag efter påsk. Man vill ju ha påskledigt.
Min tanke: När fick hon veta att PM ska inlämnas efter påsk? Knappast dagen innan påsk precis. Åh dessa studenter.
21 mars 2008
Det är inte vackert. Men det var roligt.
Högtalare krävs. Överseende undanbeder jag er dock.
Ett 19 sekunders videoklipp är ibland mer än nog.
Man kunde säga att efter att jag spelat första gången blev jag förbjuden att ta hem den till min höghuslägenhet, även om den faktiskt är brorsans och min gemensamma. Konstigt. Jag saknar den.
(Lite smått saknar jag också brorsan. Grattis på födelsedagen!)
Ett 19 sekunders videoklipp är ibland mer än nog.
Man kunde säga att efter att jag spelat första gången blev jag förbjuden att ta hem den till min höghuslägenhet, även om den faktiskt är brorsans och min gemensamma. Konstigt. Jag saknar den.
(Lite smått saknar jag också brorsan. Grattis på födelsedagen!)
det man önskar
Det är påsk. Folktomt och tyst. Oändligt ensamt i huset. Duschen renskrubbad, samtliga toalettgolv tvättade. Skärtorsdag klockan elva på kvällen och jag botade tillfälligt min hemlängtan med att prata ett par timmar med bror och en timme med mor. Och en liten förhoppning om att ännu samma kväll få besök av någon man känner. Tills planer ändrats. Alla loggat ut. Då var den tillbaka. Hemlängtan, tristessen, tystnaden. Och jag är inte det minsta trött så att jag kunde sova bort några timmar. Jag vet inte om man kan kalla det hemlängtan. Det är saknaden efter att kunna gå på stan och se bekanta, hälsa på människor man möter. Jag möter inga människor här på gatan jag kan hälsa på eller ta en spontankaffe med. Fyra dagar kvar av påsk.
Och det är skrattretande. Det här är egentligen min första helg här. Första helgen spenderade jag i Mariehamn och andra i Åbo. Jag borde vara nöjd. Efter det här blir det kompishelg, Helsingforshelg, kompishelg, kompishelg, teaterpjäshelg och sedan åker jag hem. Ett helt veckoslut för mig själv.
Jag har inte hemlängtan. Jag är sällskapssjuk.
Och det är skrattretande. Det här är egentligen min första helg här. Första helgen spenderade jag i Mariehamn och andra i Åbo. Jag borde vara nöjd. Efter det här blir det kompishelg, Helsingforshelg, kompishelg, kompishelg, teaterpjäshelg och sedan åker jag hem. Ett helt veckoslut för mig själv.
Jag har inte hemlängtan. Jag är sällskapssjuk.
20 mars 2008
Det här är inte jag
Jag duschade gick ner i köket för att äta frukost ensam satt kvar en stund uttråkad knäppte på diskmaskinen gick upp till mitt rum skrev en sida jobbtext satte på en maskin kläder klädde på mig ytterkläderna och gick till biblioteket efter några beställda böcker gick hem en omväg genom kyrkogården solen lyste och jag hade kameran med mig posten hade inte kommit än jag tömde tvättmaskinen fyllde den med lakan och torktumlaren med kläderna jag tömde diskmaskinen städade i köket gick ut efter posten samtidigt som jag förde ut roskisarna jag städade mitt rum dammsög rummet fortsatte med att dammsuga hallen utanför egentligen skulle hela huset behöva dammsugas så gott som alla andra är bortresta under påsken förutom G som inte är speciellt förtjust att prata eller stanna längre än nödvändigt i köket jag tömde tvättmaskinen på lakan tömde torktumlaren på kläder och placerade lakanen i torktumlaren jag gick upp på rummet satt en stund vid datorn gick ner för att göra mat men ugnen var upptagen så jag gick upp igen läste lite i biblioteksböckerna gick sedan ner till köket igen då var ugnen ledig men köket såg värre ut än när jag i morse började städa det vad är det för vits att städa när alla bestick och husgeråd lämnas framme brödsmulorna inte torkas bort spilld saft blir liggandes och jag tänkte att jag inte är långt ifrån att ta modell efter S som skriver irriterade meddelande på whiteboarden om flott och smuts på spisen und so weiter und so weiter.
Det värsta är kanske att jag mer än en gång idag tänkt att jag kanske skulle gå till Friskis och Svettis. Trots att jag tränade där både igår och iförrgår. Trots att jag har ont i magmusklerna. Jag är så oändligt uttråkad. Alla golv i huset skulle behöva moppas.
Det värsta är kanske att jag mer än en gång idag tänkt att jag kanske skulle gå till Friskis och Svettis. Trots att jag tränade där både igår och iförrgår. Trots att jag har ont i magmusklerna. Jag är så oändligt uttråkad. Alla golv i huset skulle behöva moppas.
Helena N och påsken
"Helena N kommer att vara borta från kontoret fr.o.m. 2008-03-18 och kommer tillbaka 2008-03-26."
Jag känner inte Helena N men jag hoppas att hon får en trevlig påsk.
Jag känner inte Helena N men jag hoppas att hon får en trevlig påsk.
19 mars 2008
vi är bra på olika saker
Jag var dålig på att skriva idag. Att radera text var jag bättre på. Sånt gör lite ont inom en. Trots att det är dålig text som stryker med. Trots att jag gör det medvetet.
Några timmar senare insåg jag vad som kan göra än mer ont. Att tvinga fram två sidor text, sedan i misstag tvångsavsluta programmet och därefter inse att de två sidorna är borta. Oåterkallerligt borta.
Efter det debuterade jag som diskmaskinstömmare istället. Det kändes mera passande. Det har alltid varit någon annan som hittills varit ivrigare och snabbare med att tömma diskmaskinen, föra ut roskis, dammsuga, moppa golvet, köpa toalettpapper, baka tosca-kaka. Jag brukar bistår med att torka arbetsbordet rent från brödsmulor, hämta in posten och en gång torkade jag upp någon annans syltfläck efter att jag stigit i den.
Några timmar senare insåg jag vad som kan göra än mer ont. Att tvinga fram två sidor text, sedan i misstag tvångsavsluta programmet och därefter inse att de två sidorna är borta. Oåterkallerligt borta.
Efter det debuterade jag som diskmaskinstömmare istället. Det kändes mera passande. Det har alltid varit någon annan som hittills varit ivrigare och snabbare med att tömma diskmaskinen, föra ut roskis, dammsuga, moppa golvet, köpa toalettpapper, baka tosca-kaka. Jag brukar bistår med att torka arbetsbordet rent från brödsmulor, hämta in posten och en gång torkade jag upp någon annans syltfläck efter att jag stigit i den.
18 mars 2008
9 april som papperslapp på nattduksbordet
Det här är en bra stad.
Två bra musikgrupper på en och samma kväll.
Lykke Li - A Little Bit
El Perro del Mar - Party
Två bra musikgrupper på en och samma kväll.
Lykke Li - A Little Bit
El Perro del Mar - Party
17 mars 2008
tur och retur
I morse var jag i Åbo. Igår var jag på årsmöte, bland annat. Att flyga en måndagmorgon måttligt bakfull är inget jag rekommendera. Det var nästan så hemskt att jag lyckats förtränga att jag natten mellan lördag och söndag låg sömnlös på en färja. Nästan. Ett glas skumppa en söndageftermiddag stannar sällan vid ett glas när man har roligt. Jag tror nästan att jag hade lite för roligt för mitt eget bästa. Nästan.
Jag har en ordförandeklubba i min handväska. Medelåldern i föreningen är 61 år. Och så är vi vid åldern igen. Men jag låter någon annan stirra sig blind på ålder den här gången. Det är de så bra på.
Imorse när jag steg in i huset och jag hörde de andra prata i köket kändes det faktiskt som att komma hem. Sedan slocknade jag på sängen med kläderna på.
Jag har en ordförandeklubba i min handväska. Medelåldern i föreningen är 61 år. Och så är vi vid åldern igen. Men jag låter någon annan stirra sig blind på ålder den här gången. Det är de så bra på.
Imorse när jag steg in i huset och jag hörde de andra prata i köket kändes det faktiskt som att komma hem. Sedan slocknade jag på sängen med kläderna på.
14 mars 2008
The old people
Jag avslöjade mig själv igår.
Vi satt runt köksbordet. Drack kakao/te och åt popcorn medan de som inte egentligen bor i huset var fulla och allmänt odrägliga i vårt vardagsrum. Någon gång mellan diskussionen om toalettstolar i rondeller, att bli en ny människa i ny stad, igenkännandet av drogpåverkade i nattklubbar, drömyrket som fotograf för Lidl, ärtsoppa och pannkakor, 12liters cola och den återkommande "Vi behöver absolut en stavmixer i detta kollektiv", kom vi att diskutera dataspel och spelkonsoler. Nintendo eller Sega var den stora frågan. Någon berättade att hans första spelkonsol var Nintendo 64 och jag kontrade stolt med min Commodore 64. Kanske lite för stolt.
"Are you that old?"
"Yeah, uhm.. apparently I am."
Och jag höll mig från att fråga hur unga är ni egentligen? Eller slänga ur mig "For your information, I'm not 30 yet. HA!"
Klockan blev ett på natten och de gick för att plugga till morgondagens tent medan jag gick för att betygsätt inlämningsuppgifter till universitetskursen jag är lärare i.
When did that happen, liksom? Jag är ju bara barnet.
Vi satt runt köksbordet. Drack kakao/te och åt popcorn medan de som inte egentligen bor i huset var fulla och allmänt odrägliga i vårt vardagsrum. Någon gång mellan diskussionen om toalettstolar i rondeller, att bli en ny människa i ny stad, igenkännandet av drogpåverkade i nattklubbar, drömyrket som fotograf för Lidl, ärtsoppa och pannkakor, 12liters cola och den återkommande "Vi behöver absolut en stavmixer i detta kollektiv", kom vi att diskutera dataspel och spelkonsoler. Nintendo eller Sega var den stora frågan. Någon berättade att hans första spelkonsol var Nintendo 64 och jag kontrade stolt med min Commodore 64. Kanske lite för stolt.
"Are you that old?"
"Yeah, uhm.. apparently I am."
Och jag höll mig från att fråga hur unga är ni egentligen? Eller slänga ur mig "For your information, I'm not 30 yet. HA!"
Klockan blev ett på natten och de gick för att plugga till morgondagens tent medan jag gick för att betygsätt inlämningsuppgifter till universitetskursen jag är lärare i.
When did that happen, liksom? Jag är ju bara barnet.
13 mars 2008
Seriously, I'm too old for this
The French guys have a preparty in the living room. Vilket betyder rummet vägg i vägg med mitt. Oh joy! Inget ont i det. Egentligen. Alla inbjudna. Både alla de råkar känna i Uppsala (vilket är många) och alla i kollektivet. Efter en timme gav jag upp och gick ner till köket för att se om det är mindre oljud här. Ja. I köket sitter nu samtliga av husets övriga invånare. Läser på tent, sitter vid sina laptopar, tittar på filmer, moppar rödvin andra spillt. Just the usual, I suppose.
Tillägg: Inget ont som har något gott med sig. We ended up having our own party in the kitchen. Mera i min smak.
Tillägg: Inget ont som har något gott med sig. We ended up having our own party in the kitchen. Mera i min smak.
"Vad har du för humor?"
Vi satt vid en av Mariehamns pubbar (där trubaduren skrålade med ljudförstärkare och vithåriga farbröder raggade på unga flickor genom att säga något så raffinerande som "Du är snygg"). Det var för några dagar sedan men en fråga jag fick klistrade sig fast bättre än det superglue jag använde en dag senare för att lappa mina skor.
"Vad har du för humor?"
Jag minns inte om det var före vitsarna jag fått höra eller efteråt. Det måste ha varit efteråt. Och jag kunde inte direkt svara. För vad svarar man på sånt? Jag skrattar åt Family Guy (men inte alltid). Jag skrattar åt Sarah Silverman (egentligen alltid). Jag kan inte ge exempel på min humor genom att berätta en vits (jag har ett uselt vits- och gåtminne. Om jag i misstag minns början minns jag inte slutet).
Jag tycker om ironi, sarkasm, svart humor, rå självdistans.
Det ger väl egentligen ett svar på frågan? Vitsar fungerar sällan. Viss mån av skadeglädje fungerar. Både jag och min bror har uppfattats av nära och kära som hjärtlösa, oempatiska, självcentrerade, egoistiska och vi har väl båda lärt oss att dämpa en del av den humor vi långt delar. Jag tror att man bara får ett äkta smakprov på min humor om man hör ett samtal mellan mig och brorsan. Det är svårt att förklara det välmenta i elaka och bitska kommentarer, men jag lovar det finns där.
Efter mitt svar får jag kommentaren:
"Ja det finns bara en regel när det gäller humor, det är att det inte finns några regler"
Och jag undrar fortfarande om vi har samma gränser mellan att såra och humor. Jag tror inte det. Numera är jag för försiktig när det gäller att testa gränsen. Det blir så lätt fel och skrattet stannar i halsgropen.
"Vad har du för humor?"
Jag minns inte om det var före vitsarna jag fått höra eller efteråt. Det måste ha varit efteråt. Och jag kunde inte direkt svara. För vad svarar man på sånt? Jag skrattar åt Family Guy (men inte alltid). Jag skrattar åt Sarah Silverman (egentligen alltid). Jag kan inte ge exempel på min humor genom att berätta en vits (jag har ett uselt vits- och gåtminne. Om jag i misstag minns början minns jag inte slutet).
Jag tycker om ironi, sarkasm, svart humor, rå självdistans.
Det ger väl egentligen ett svar på frågan? Vitsar fungerar sällan. Viss mån av skadeglädje fungerar. Både jag och min bror har uppfattats av nära och kära som hjärtlösa, oempatiska, självcentrerade, egoistiska och vi har väl båda lärt oss att dämpa en del av den humor vi långt delar. Jag tror att man bara får ett äkta smakprov på min humor om man hör ett samtal mellan mig och brorsan. Det är svårt att förklara det välmenta i elaka och bitska kommentarer, men jag lovar det finns där.
Efter mitt svar får jag kommentaren:
"Ja det finns bara en regel när det gäller humor, det är att det inte finns några regler"
Och jag undrar fortfarande om vi har samma gränser mellan att såra och humor. Jag tror inte det. Numera är jag för försiktig när det gäller att testa gränsen. Det blir så lätt fel och skrattet stannar i halsgropen.
12 mars 2008
fyra år igen
Jag är väldigt dålig på att tränga mig på. Eller dålig på att nonchalant kasta ut frågan: "På väg på lunch? Ja, men då kanske jag kan hänga med?", när jag nyss hörde dem redogöra för en indisk restaurang och de frågade honom som satt bredvid om han hänger med på den allmänna efter-seminariet-lunch-vågen.
Det är som om jag blir fyra år igen och inte säker på om jag vågar gå ut och leka för att jag inte känner någon annan i sandlådan.
Det är lättare med the housemates, vilket antagligen hör ihop med att de flesta av oss är i samma sits. Nya i Uppsala. Åt morgonmål med husets turk och kom fram till att när jag år 1996 besökte Marmaris bodde han i grannbyn. Nu bor vi i samma egnahemshus i Uppsala.
Det är också lättare på konferenser, precis som det varit lättare på de internationella doktorandkurser jag deltagit i de senaste åren. Men att komma in till en arbetsmiljö där alla känner alla från många år tillbaka och där jag själv (och alla andra) vet att jag inte kommer att stanna längre än några månader är det bara svårt. Det är ju då man borde ta tillfället i akt redan första veckan.
Det är som om jag blir fyra år igen och inte säker på om jag vågar gå ut och leka för att jag inte känner någon annan i sandlådan.
Det är lättare med the housemates, vilket antagligen hör ihop med att de flesta av oss är i samma sits. Nya i Uppsala. Åt morgonmål med husets turk och kom fram till att när jag år 1996 besökte Marmaris bodde han i grannbyn. Nu bor vi i samma egnahemshus i Uppsala.
Det är också lättare på konferenser, precis som det varit lättare på de internationella doktorandkurser jag deltagit i de senaste åren. Men att komma in till en arbetsmiljö där alla känner alla från många år tillbaka och där jag själv (och alla andra) vet att jag inte kommer att stanna längre än några månader är det bara svårt. Det är ju då man borde ta tillfället i akt redan första veckan.
11 mars 2008
Dag 8
Första dagen jag inte hade huvudvärk eller magont. Första dagen jag lyssnar på musik på högsta volym. Första dagen jag tillrädde en riktig måltid i köket. Det kändes okej att imorse gå ner till köket. Kändes bra att gå till jobbet. Var inte trött vid klockan 12, inte dödstrött vid klockan 14. Möblerade om lite i mitt rum så att det känns som mitt rum.
Bokade en biljett till Jam All Stars för att fira att det känns nästan som hemma.
Bokade en biljett till Jam All Stars för att fira att det känns nästan som hemma.
Uppsala-Stockholm-Uppsala-Stockholm-Kappelskär- Mariehamn-Kappelskär-Stockholm-Uppsala på fyra dagar
"Det är en konst att åka färja. Eller egentligen en konst att åka färja och njuta. Stiga in i terminalen en torsdagsmorgon och känna alkohollukten färsk i kommande medresenärers andedräkt."
Så skrev jag ifjol när jag var på väg till Mariehamns litteraturdagar. I år åkte jag från Stockholm med Ålandsfärjan, lyssnade på finska fyllon till höger, svenska fjortisar som grälade till vänster. Och trubadurn. Den arma trubaduren.
Försökte föra ett samtal med resesällskapet men kände mig mest sliten och trött.
"Vad tänker du på?", frågade han. Och jag kunde ärligt svara att jag jag inte tänkte på nått. Jag bara satt där, stirrandes, frånkopplad. Väl framme sov jag någon timme.
Lyssnade på Plakatpoeter, bondsystrar och smågudar. Ulf Karl Olov Nilsson blev min gud.
Gick efteråt på en cider.
"Vad tänker du på?", frågade han igen. Och jag kunde igen ärligt svara att jag inte tänkte på nått, utom enstaka gånger då jag tänkte på morgondagen. Frånkopplad.*
Lördag var fullproppad. Arne Dahl, Agneta Ara, Sanna Tahvanainen, Jörn Donner, Jonna Ekman, Barbara Voors, Karin Erlandsson, Göran Greider och Katarina Gäddnäs. Lunch/middag med kompis, årsmöte, konstituerande styrelsemöte, middag som jag varken räknat med eller orkade äta.
Och jag och mikrofon igen. Det gick bra. Men kändes tomt efteråt. Adrenalinkicken uteblev och jag kände mig likgiltig till det hela. Ska det fortsätta så här? Borde jag ha läst en annan av mina texter? Blev smånervös någon minut före det var min tur. But that's it. Inget benskak. Inget pirr. Bara minnet av mikrofonen mot underläppen. Ingen handsvett. Kändes som en felfritt uppträdande. Vågade ryta till på rätt ställe. Vågade ta långa pauser. Vågade utnyttja den tid jag hade på mig. Vågade inleda med några korta inledningsfraser som inte alls var inövade, bara något som kom.
Sedan Arken och dans och shotar jag inte alls planerat dricka. Men segheten och tröttheten fanns kvar. Blev tvungen att traska mot hotellet när kön in var som längst. Ibland går det bara inte att vara riktigt med.
Färjresan mot Stockholm ska vi inte prata om. Jag hade fullt upp med att sitta nedböjd över bordet i restaurangen, med pannan mot handryggarna, ögonen slutna och försökte röra höfterna i takt med vågorna. Svettiga händer, sedan frossa. Sjösjuk (inte krabulantisk). Det är en konst att åka färja. Tills nästa gång ska jag köpa sjösjuketabletter.
* Det började redan på torsdag. Då jag gick tidigare från jobbet för att tappa bort mig i Uppsala påväg till tågstationen. Fick veckans motion. Efter att jag anlänt, fikat och bytt böcker, blev det en andra fika. När jag stod på T-centralen och väntade på tunnelbanan slog det mig. Jag tvekade inte vilken linje jag skulle ta. Jag bara gick av gammal vana och plötsligt kändes Stockholm nästan som om jag kommit hem en aning. Men jag var trött. Hade huvudvärk, värk i mage och rygg, fullproppad av värktabletter som inte längre hjälpte. Kom hem för sent, steg upp för tidigt.
"Vad tänker du på?", frågade han. Och jag kunde ärligt svara att jag jag inte tänkte på nått. Jag bara satt där, stirrandes, frånkopplad. Väl framme sov jag någon timme.
Lyssnade på Plakatpoeter, bondsystrar och smågudar. Ulf Karl Olov Nilsson blev min gud.
Gick efteråt på en cider.
"Vad tänker du på?", frågade han igen. Och jag kunde igen ärligt svara att jag inte tänkte på nått, utom enstaka gånger då jag tänkte på morgondagen. Frånkopplad.*
Lördag var fullproppad. Arne Dahl, Agneta Ara, Sanna Tahvanainen, Jörn Donner, Jonna Ekman, Barbara Voors, Karin Erlandsson, Göran Greider och Katarina Gäddnäs. Lunch/middag med kompis, årsmöte, konstituerande styrelsemöte, middag som jag varken räknat med eller orkade äta.
Och jag och mikrofon igen. Det gick bra. Men kändes tomt efteråt. Adrenalinkicken uteblev och jag kände mig likgiltig till det hela. Ska det fortsätta så här? Borde jag ha läst en annan av mina texter? Blev smånervös någon minut före det var min tur. But that's it. Inget benskak. Inget pirr. Bara minnet av mikrofonen mot underläppen. Ingen handsvett. Kändes som en felfritt uppträdande. Vågade ryta till på rätt ställe. Vågade ta långa pauser. Vågade utnyttja den tid jag hade på mig. Vågade inleda med några korta inledningsfraser som inte alls var inövade, bara något som kom.
Sedan Arken och dans och shotar jag inte alls planerat dricka. Men segheten och tröttheten fanns kvar. Blev tvungen att traska mot hotellet när kön in var som längst. Ibland går det bara inte att vara riktigt med.
Färjresan mot Stockholm ska vi inte prata om. Jag hade fullt upp med att sitta nedböjd över bordet i restaurangen, med pannan mot handryggarna, ögonen slutna och försökte röra höfterna i takt med vågorna. Svettiga händer, sedan frossa. Sjösjuk (inte krabulantisk). Det är en konst att åka färja. Tills nästa gång ska jag köpa sjösjuketabletter.
* Det började redan på torsdag. Då jag gick tidigare från jobbet för att tappa bort mig i Uppsala påväg till tågstationen. Fick veckans motion. Efter att jag anlänt, fikat och bytt böcker, blev det en andra fika. När jag stod på T-centralen och väntade på tunnelbanan slog det mig. Jag tvekade inte vilken linje jag skulle ta. Jag bara gick av gammal vana och plötsligt kändes Stockholm nästan som om jag kommit hem en aning. Men jag var trött. Hade huvudvärk, värk i mage och rygg, fullproppad av värktabletter som inte längre hjälpte. Kom hem för sent, steg upp för tidigt.
10 mars 2008
Det är inte som att komma hem
Trött steg jag av Uppsalabussen på fel hållplats igår kväll. Fick stå en god stund på en ödslig gata studerandes hållplatsens karta. Försökte hitta min lilla gränd. Jag hittade den och det tog slutligen endast femton minuter att promenera hem. För att mötas av kaos i köket, innerligt ringande på dörrklockan, spring i trappan, fransmannen och hans femtielva kompisar som tittade på fotboll i rummet bredvid. Jag var trött efter torsdagen, trött efter fredagen, trött efter lördagen, trött efter söndagen.
Såg framemot vardagen och den gemensamma lunchen klockan elva, tills jag insåg att jag ju inte är i Åbo nu. Här äter man inte gemensam lunch. Här värmer man sin mat i mikron och äter var och en ensam i sitt rum, om man alls äter. Om man alls äter annat än en macka, eller går på gratis-cappuchinon i kaffeautomaten. Och jag saknar min egna dyna, mitt matbord, min garderob, men mest av allt min egen dyna.
Det regnar ute och jag beslöt mig för att ta en ledig dag. Sitta inne i min mysbyxor. Sova. Ingen som dagtid spelar musik på högvolym, bjuder hem alla de känner, tittar på fotboll.
Såg framemot vardagen och den gemensamma lunchen klockan elva, tills jag insåg att jag ju inte är i Åbo nu. Här äter man inte gemensam lunch. Här värmer man sin mat i mikron och äter var och en ensam i sitt rum, om man alls äter. Om man alls äter annat än en macka, eller går på gratis-cappuchinon i kaffeautomaten. Och jag saknar min egna dyna, mitt matbord, min garderob, men mest av allt min egen dyna.
Det regnar ute och jag beslöt mig för att ta en ledig dag. Sitta inne i min mysbyxor. Sova. Ingen som dagtid spelar musik på högvolym, bjuder hem alla de känner, tittar på fotboll.
9 mars 2008
en tvåradare
Om jag inte var så trött nu skulle jag blogga.
Blogga mer än att meddela att jag är tillbaka från Mariehamn.
Blogga mer än att meddela att jag är tillbaka från Mariehamn.
6 mars 2008
kollektiv frukost
Jag åt rågbröd med pepparsalami och drack te. Marcus åt flingor och filmjölk. Fredrik åt wienerschnitzel. Helt plötsligt känns det inte alls konstigt om jag stiger upp mitt i natten för att koka pestoris.
I köket hänger en white board tavla där man kan skriva meddelanden på. Redan tredje dagen av fyra möjliga som det står på tavlan att man ska ta hembakade kex/kaka/bullar. Man blir bortskämd. Igår kväll satt jag i köket och drack kvällste medan tyska Steffen debuterade som kanelbullsbakare. Han är en bättre kanelbullsbakare än mig.
ps 1. Idag fick jag nät till arbetsrummet. It-avdelningen ringde och frågade varför jag inte helt enkelt stoppat nätverkskabeln i väggen, eftersom jag har en Macbook. "Jaha, hoppsan, var det så enkelt", svarade jag och skämdes lite över alla meddelanden jag lämnat till dem om mitt "problem".
ps 2. Ikväll blir det Stockholmsfika. Ska bli skönt att komma bort från huset en längre stund. Se lite andra människor. Dricka Latte och byta böcker.
I köket hänger en white board tavla där man kan skriva meddelanden på. Redan tredje dagen av fyra möjliga som det står på tavlan att man ska ta hembakade kex/kaka/bullar. Man blir bortskämd. Igår kväll satt jag i köket och drack kvällste medan tyska Steffen debuterade som kanelbullsbakare. Han är en bättre kanelbullsbakare än mig.
ps 1. Idag fick jag nät till arbetsrummet. It-avdelningen ringde och frågade varför jag inte helt enkelt stoppat nätverkskabeln i väggen, eftersom jag har en Macbook. "Jaha, hoppsan, var det så enkelt", svarade jag och skämdes lite över alla meddelanden jag lämnat till dem om mitt "problem".
ps 2. Ikväll blir det Stockholmsfika. Ska bli skönt att komma bort från huset en längre stund. Se lite andra människor. Dricka Latte och byta böcker.
landskamp
Alf lyssnar på Nanne Grönwall. Fredrik tittar på teve i sällskapsrummet, eller han försöker titta på teve. Jag lyssnar på David Bowie. Fransmannen med vänner lyssnar på hip hop.
Om det här var en landskamp skulle fransmännen vinna överlägset. Jag känner basdunket inom mig.
Om det här var en landskamp skulle fransmännen vinna överlägset. Jag känner basdunket inom mig.
5 mars 2008
till och med Alf
"Pluggar alla som bor här?"
"Ja, till och med Alf."
En halv timme senare träffar jag Alf för första gången. Jag förstår direkt. Han är en Alf. Jag stängde ytterdörren bakom mig och gick mot gatan.
"Hejsan Lotta", ropar någon bakom mig.
"Hej, du måste vara Alf", säger jag till mannen som hänger ut från ett fönster.
Och efter det vet jag bland annat att Alf bara bor här några dagar i veckan. Att det lönar sig för mig att skaffa månadskort till bussen. Att Alf hör till inventarierna. Att jag hade enorm tur som fick flytta in här.
När jag kommer hem, flera timmar senare sitter Alf i sin bil på uppfarten, röker pipa och lyssnar på Carola på hög volym.
"Ja, till och med Alf."
En halv timme senare träffar jag Alf för första gången. Jag förstår direkt. Han är en Alf. Jag stängde ytterdörren bakom mig och gick mot gatan.
"Hejsan Lotta", ropar någon bakom mig.
"Hej, du måste vara Alf", säger jag till mannen som hänger ut från ett fönster.
Och efter det vet jag bland annat att Alf bara bor här några dagar i veckan. Att det lönar sig för mig att skaffa månadskort till bussen. Att Alf hör till inventarierna. Att jag hade enorm tur som fick flytta in här.
När jag kommer hem, flera timmar senare sitter Alf i sin bil på uppfarten, röker pipa och lyssnar på Carola på hög volym.
4 mars 2008
nojor
Jag är rädd för att bli utlåst om jag går på toaletten. Speciellt på natten. Jag undrar om de andra också sover med olåst dörr. Det är något jag under inga omständigheter kan berätta för mamma. Hon föreslog att jag skulle placera stolar framför min dörr.
Jag har inte alls en hotell- eller hostellkänsla.
Gonatt!
Jag har inte alls en hotell- eller hostellkänsla.
Gonatt!
tre bananer känns ingenstans
Dag 1 på jobbet. När klockan blev lite över tre var jag så trött att jag gick hem. Det var omöjligt att träffa fler nya människor, berätta vad jag heter.
"Ja, så det är du som det mejlats om. Vad forskar du om? När ska du doktorera? Varför valde du att åka till Uppsala? Vem är din handledare? Var bor du? Hur trivs du? Studerat tidigare i Uppsala? Inte det? Så ovanligt. Hur länge stannar du?"
Nu vet jag hur kaffeautomaten fungerar. Har ett bibliotekskort, ett skrivbord, ett passerkontroll, en arbetsrumsnyckel och många nya namn i huvudet.
Glufsade nyss i mig tre bananer, trots stor lunchportion. Jag är ännu vrålhungrig. Nu iväg för att köpa busskort och gymkort. Isn't that a contradiction. Sedan hem via Folkes Livs.
"Ja, så det är du som det mejlats om. Vad forskar du om? När ska du doktorera? Varför valde du att åka till Uppsala? Vem är din handledare? Var bor du? Hur trivs du? Studerat tidigare i Uppsala? Inte det? Så ovanligt. Hur länge stannar du?"
Nu vet jag hur kaffeautomaten fungerar. Har ett bibliotekskort, ett skrivbord, ett passerkontroll, en arbetsrumsnyckel och många nya namn i huvudet.
Glufsade nyss i mig tre bananer, trots stor lunchportion. Jag är ännu vrålhungrig. Nu iväg för att köpa busskort och gymkort. Isn't that a contradiction. Sedan hem via Folkes Livs.
3 mars 2008
dag 1 & konsten att tala
Jag är här nu. Det känns konstigt. Mest är jag trött.
I något skede glömde jag att jag ska bo i kollektiv. Ett sådant där riktigt kollektiv, med delat kök som invånarna verkligen vistas i, sällskapsrum invånarna verkligen vistas i. Inte som i studentbyn där jag aldrig såg någon annan i korridorsköket.
Tre kvinnor och tio män är vi. Fick genast jag steg in genom dörren hjälp med att bära upp väskorna i mitt rum på andra våningen. Någon plockar nu ut från diskmaskinen en våning under mig. I toaletten finns boken "Konsten att tala" av Lennart Hellspong. Seriös toalettläsning. De har smak.
Jag har inte hälsat på alla än. Gissar att jag råkar på nya människor när jag går ner för att äta frukost. Mitt Russian Earl Grey står på fönsterbrädan i köket brevid fem andra teförpackningar.
Nu orkar jag inte vara social. Att avrunda all Arlanda-väntning med att sitta 3,5 på en hård bänk på Uppsala tågstation sätter sina spår. Förvaringsboxarna var entredjedel av min största väska. Jag tror jag ska somna till Gone Baby Gone. Imorgon ska jag träffa mina nya kolleger.
I något skede glömde jag att jag ska bo i kollektiv. Ett sådant där riktigt kollektiv, med delat kök som invånarna verkligen vistas i, sällskapsrum invånarna verkligen vistas i. Inte som i studentbyn där jag aldrig såg någon annan i korridorsköket.
Tre kvinnor och tio män är vi. Fick genast jag steg in genom dörren hjälp med att bära upp väskorna i mitt rum på andra våningen. Någon plockar nu ut från diskmaskinen en våning under mig. I toaletten finns boken "Konsten att tala" av Lennart Hellspong. Seriös toalettläsning. De har smak.
Jag har inte hälsat på alla än. Gissar att jag råkar på nya människor när jag går ner för att äta frukost. Mitt Russian Earl Grey står på fönsterbrädan i köket brevid fem andra teförpackningar.
Nu orkar jag inte vara social. Att avrunda all Arlanda-väntning med att sitta 3,5 på en hård bänk på Uppsala tågstation sätter sina spår. Förvaringsboxarna var entredjedel av min största väska. Jag tror jag ska somna till Gone Baby Gone. Imorgon ska jag träffa mina nya kolleger.
spending quality time
Jag har snart suttit två timmar på Arlanda. Hur roligt är det? Inte så roligt.
Utanför bjuds det visserligen på skådespel av taxichaufförer. Det viftas, ropas och bugas. Tydligen fungerar det inte så att den som står först i kön får passagerare. Här ska det charmas. Påminner mig om min taxifärd mellan Axamo flygplats och Jönköping för några månader sedan. Helt plötsligt hade en taxichaufför viftat till sig både mig och två andra. "Inga problem, alla ryms. Tre destinationer. Inga problem" Och jag som skulle av sist fick en extra guidetur i Jönköping med omnejd.
Tror jag tar tåget till Uppsala så småningom. Dryga fem timmar tills jag får nyckeln till mitt boende. Kanske. Verkade rätt oklart när jag ringde hyresvärden. Undrar om Uppsala tågstation är mera spännande än Arlanda. Eller bäst skulle det vara om jag hittade enorma förvaringsutrymme till mina enorma väskor. Då kunde jag ta en promenad. Jag vågar mig inte på en avstickare till Stockholm. Avstickare till Stockholm är aldrig billiga.
Utanför bjuds det visserligen på skådespel av taxichaufförer. Det viftas, ropas och bugas. Tydligen fungerar det inte så att den som står först i kön får passagerare. Här ska det charmas. Påminner mig om min taxifärd mellan Axamo flygplats och Jönköping för några månader sedan. Helt plötsligt hade en taxichaufför viftat till sig både mig och två andra. "Inga problem, alla ryms. Tre destinationer. Inga problem" Och jag som skulle av sist fick en extra guidetur i Jönköping med omnejd.
Tror jag tar tåget till Uppsala så småningom. Dryga fem timmar tills jag får nyckeln till mitt boende. Kanske. Verkade rätt oklart när jag ringde hyresvärden. Undrar om Uppsala tågstation är mera spännande än Arlanda. Eller bäst skulle det vara om jag hittade enorma förvaringsutrymme till mina enorma väskor. Då kunde jag ta en promenad. Jag vågar mig inte på en avstickare till Stockholm. Avstickare till Stockholm är aldrig billiga.
2 mars 2008
hjärtligt välkomna!
Middagsbjudning hos mig en söndag.
Telefonsamtal 1:
"Hej, det är Lotta."
"Hej, vi har inte starta ännu."
"Bra. Tror du att ni kan ta med kaffe. Jag ids inte köpa ett paket när jag åker till Uppsala imorgon."
"Visst, vi tar med hemifrån."
Telefonsamtal 2:
"Hej, det är jag igen"
"Hej, vi har startat"
"Jahaa, tänkte att ni gärna får ta dressing med om ni vill ha sån på er sallad. Jag klarar mig utan själv"
"Då klarar vi också oss utan dressing"
Telefonsamtal 3:
"Lasagnen är inne i ugnen och jag har glömt att köpa kaffebröd"
"Hej på dig med"
"Jag tänkte att ni kanske råkar köra förbi en öppen butik och då..."
"Vi har örfilar i bilen redan från vår frys"
"Oj, men så bra"
"Ja, vi har ju varit på middag hos dig förut"
"Mmm..."
Det är inte det att jag är likgiltig gentemot middagsgäster. Kan gå med på att jag är glömsk. Kanske lite allmänt slarvig. Jag kallar det bohemisk.
Telefonsamtal 1:
"Hej, det är Lotta."
"Hej, vi har inte starta ännu."
"Bra. Tror du att ni kan ta med kaffe. Jag ids inte köpa ett paket när jag åker till Uppsala imorgon."
"Visst, vi tar med hemifrån."
Telefonsamtal 2:
"Hej, det är jag igen"
"Hej, vi har startat"
"Jahaa, tänkte att ni gärna får ta dressing med om ni vill ha sån på er sallad. Jag klarar mig utan själv"
"Då klarar vi också oss utan dressing"
Telefonsamtal 3:
"Lasagnen är inne i ugnen och jag har glömt att köpa kaffebröd"
"Hej på dig med"
"Jag tänkte att ni kanske råkar köra förbi en öppen butik och då..."
"Vi har örfilar i bilen redan från vår frys"
"Oj, men så bra"
"Ja, vi har ju varit på middag hos dig förut"
"Mmm..."
Det är inte det att jag är likgiltig gentemot middagsgäster. Kan gå med på att jag är glömsk. Kanske lite allmänt slarvig. Jag kallar det bohemisk.
1 mars 2008
12 timmar
Ett misslyckat packningsförsök, en riktigt bra teaterpjäs, inköp av två vakuumpåsar, ett misslyckat packningsförsök till, ceasarsallad som lunch och chips som efterrätt och ett ganska lyckat packningsförsök.
Fem sms hit och fem sms dit senare hoppas jag att alla missförstånd är borta.
Jag tycker om dem jag träffar två gånger i månaden. Dem joiden kanssa syön jokiraputoastia once a month with at Kerttu och dem I'm drinking afternoon tea with kerran kuussa Siriuksessa. Någon känner sig utanför i en trespråkigröra, någon kritiserar någon annan som i sin tur tror att jag också känner mig utanför. Jag känner mig inte utanför. Jag trivs.
Och jag som nu och då tänkt att det är så roligt när personer från tre olika språk och fyra olika kulturer kan umgås obehindrat över gränser. Det var kanske inte så enkelt. Jag tror att det här kan kallas kulturkrock.
Fem sms hit och fem sms dit senare hoppas jag att alla missförstånd är borta.
Jag tycker om dem jag träffar två gånger i månaden. Dem joiden kanssa syön jokiraputoastia once a month with at Kerttu och dem I'm drinking afternoon tea with kerran kuussa Siriuksessa. Någon känner sig utanför i en trespråkigröra, någon kritiserar någon annan som i sin tur tror att jag också känner mig utanför. Jag känner mig inte utanför. Jag trivs.
Och jag som nu och då tänkt att det är så roligt när personer från tre olika språk och fyra olika kulturer kan umgås obehindrat över gränser. Det var kanske inte så enkelt. Jag tror att det här kan kallas kulturkrock.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)