den ena värre än den andra

Galla 1:
Först läste jag Ge sig hän av Pia Tafrup. Hon beskrivs som Danmarks främsta samtida författare med en rad prisade diktsamlingar bakom sig. Ge sig hän är hennes romandebut som Uppsala Nya Tidning skrivit följande om: "Ge sig hän är en tät och stundom sugande erotisk berättelse om kärlek, svek och beroende ... en klok, insiktsfull och naken skildring av hur kärleken flyttar gränser och får oss att acceptera sådant vi aldrig skulle godta utanför förälselsernas underliga sfär." Tät? Visst, den var så tät att jag hoppade över varannan sida. Och trots det missade jag ingenting.

Boken handlar om tjugofemåriga Pascha som inleder ett förhållande med Patrick. Redan på första sidan kände jag irritation.
"Ögats salt. Som barn hejdade jag mig framför planket utan mod att forcera det. Jag vet inte varför jag vill in till det främmande huset, eller varför jag inte väljer gången från gatan. Jag skulle ha kunnat gå in som brevbärare eller vem som helst: 'Hallå, är det någon hemma?' Men jag har inget ärende dit. Det är just det som är kruxet..."
Ögats salt? Vad har det med planket att göra? Eller med Pascha? Boken är tjock av liknande utfyllningar som inte har något med resten av texten att göra. De känns som överblivna ord i dikter som Tandruf bakat in för att skriva sin första roman. Mm... jag vet att jag själv gjort misstaget. Kill your darlings liksom. Jag väntar mig mer av Danmarks främsta samtida författare. Och dessa punkter. Dessa irriterande tre punkter på rad. Skapa spänning? Skapa paus? De är för många, de fungerar sällan. Bort. Dessutom känns det inte som om Pascha är kvinnan som använder ord som forcera.

Galla 2:
Genast efteråt läste jag Fjärilen i glaskupan av Jean-Dominique Bauby. Kunde ha varit hur intressant som helst. Självbiografi skriven av den 42-årige framgångsrike chefredaktören för franska Elle. Han har drabbats av slaganfall, blir totalförlamad och kan bara kommunicera genom att blinka med ett öga. Instängd i sin kropp skriver han boken med hjälp av förlagsredaktören. Inget litterärt mästerverk. Men jag förstå varför boken säljer, varför den gjorts till film. Tror att det här är den första boken jag läst som jag tror passar bättre som film (men har inte ännu sett den).

Galla 3:
Vi som aldrig sa hora skriven av Ronnie Sandahl är ett av de värsta dravel jag läst. Dagens Nyheter skrev: "Ronnie Sandahls debutroman har ett mörkt sug som gör den svår att släppa... helt enkelt en riktigt stark debut." Marcus Birro har sagt: "Här har ni i min värld framtidens svenska litterära löfte." Kanske i Birros värld. Min tanke var: "Han har en bra berättelse men skicka honom på en skrivarkurs och skaffa fram en duktig redaktör till honom for Gods sake".

Okej, han är ung (född 1984). Okej, det är en debut. Men det måste finnas betydligt bättre debutanter som blivit refuserade av förlagen. Sedan googlade jag Sandahl och såg att han tydligen är krönikör och journalist på Aftonbladet. Ja, men då är det ju klart. Därför har boken getts ut. Boken var lättläst men jag fick läsa halva boken tills jag kunde släppa en aning på min irritation över språket, gå in i berättelsen. Sträckläste halva boken för att sedan igen ha lika svårt att komma in i andra halvan som första halvan.

Kapitel sex:
"Om svaret är:
Ensam.
Vad är då frågan?"

Ja, det var hela kapitlet. Och finns flera liknande. Inte egentligen fel, men de passar inte in. Det enda syfte de tjänar är att de höjer sidantalet. Bort. Dialogen saknar helt hänvisningar till vem som säger vad och jag fick otaliga gånger gå tillbaka till början för att klura ut vem som sa vad. Rösterna var för lika helt enkelt. Jag bara önskar att berättelsen sparats, att Sandahl skulle ha blivit bättre på att skriva och sedan skrivit.