alltid en första gång

Otaliga gånger har jag hört:
- Har du varit till frissan?
- Nä, jag har tvättat det.

Idag fick jag höra:
- Har du varit till frissan?
- Nä, det är extremt smutsigt.

Varpå en lång diskussion uppstod då vi pratade om hur mitt hår (tydligen, öh) blir fint, glansigt och Hollywoodaktigt när det egentligen ligger fastklistrad mot min skalp. (Öh? igen)

filmer jag sett under hösten

Filmer jag tycker att man ska se på bio:
Twilight. Breaking Dawn, part two
The Hobbit

Filmer man nödvändigtvis inte ska se på bio, även om jag gjorde det:
Le Chef
Albert Nobbs
Argo
Untouchables

Filmer jag såg på flyg när jag åkte långt:
Another Earth
We bought a Zoo
Ice Age: Continental Drift
Extremely Loud and Incredible Close

Film jag sett på tv:
The Clown

Film jag tycker att alla ska se (oberoende var man ser den):
Call Girls

och medan jag sov har någon av katterna rivit tapeter

Innan jag flyttade funderade jag om jag skulle prova att leva utan internet i hemmet. Sedan bestämde jag mig för att inte göra det och sedan blev jag utan internet. Jag vill ha internet. Om allt går bra har jag internet i början av januari igen.

När man är utan internet läser man inte bloggar. När man inte har internet fantiserar man att man ska läsa, städa, se filmer. Inget av detta har jag gjort. Jag har haft besök. Jag har haft program. Jag har sovit. Jag har sovit på natten, vaknat, sovit två till tre timmar på eftermiddagen, varit vaken på kvällen och sedan har jag somnat igen. Om jag inte gjort annat. Jag hoppas att jag snart sovit igen alla osovda timmar. Det börjar kännas att det är dags.

bara att ta nästa steg

De senaste två veckorna har jag blivit medveten om att jag en längre tid inte kommit ihåg mina drömmar, vilket jag oftast gör. Det blev jag medveten om eftersom jag drömde en hel massa, mindes en hel massa. Drömmarna har varit mest mardrömmar av olika slag. Sådana att jag vaknat av på natten. Sedan drömde jag en del bra saker också, som att jag konret gick i medvind, och följande morgon vaknade jag och köpte lägenhet.

Och i natt. Då drömde jag att jag gifte mig. Att jag gifte mig med någon med hund. Att det inte var ett problem. Vem jag gifte mig vet jag inte, men tydligen var hund och katter inget problem. Att jag köpt lägenhet och vi beslutade oss för att flytta till Asien i en liten bil var heller inget problem. Lägenheten kunde hyras ut. I drömmen räknade jag till och med ut hyran. Sedan vaknade jag och kände att allt ordnar sig. För det ordnar sig alltid.

och så har jag matat katter och själv ätit stekta nudlar med sötsursås

Idag har jag gjort: ingenting.

Eller: sovit länge. Sett på det mesta som kommit i teven. Halvsuttit på soffan. Fått för mig att jag ska börja packa. Tömt en byrålåda. Kastat tvåtredjedelar av innehållet, resten ligger fortfarande mitt på köksbordet. Kommit fram att jag kan packa en annan dag. Återvänt till soffan.

Det är tungt att göra ingenting. Igår var det lillajulfest med fredagsgäng. Det var bra.

snabba ryck

I söndags tog jag en söndagspromenad. Gick på en lägenhetsvisning.

Idag gick jag samma promenad. Det var inte bara vädret som var annorlunda. Idag gick jag till lägenheten jag köpt någon timme tidigare. Min första egna lägenhet. Galet.

När jag för en vecka sedan kom fram till att det kanske skulle vara smart att köpa lägenhet istället för att hyra en, uppmuntrade mina föräldrar mig. Samtidigt sa de att det antagligen skulle ta tid. Att jag inte skulle bli besviken om jag inte hittar och köper en inom en månad. Nu gick det så fort att jag har svårt att förstå att det är på riktigt. Det har inte ännu sjunkit in att det är dags att börja packa. Men det är bra. Bara bra. Helt fantastiskt faktiskt. Jag har inte trott att det är något som jag kan göra, men helt plötsligt sitter jag vid en bank och pratar banksaker, vid en bostadsmäklare och pratar bostadssaker, helt på egen hand. Mycket bra för självförtroende.

och det var inte sant, för däremellan kommer fasta

Jag ljög. Eller jag var inte riktigt vid mina sinnesfulla bruk.

Hur som helst var det inte i fredags jag på allvar började skriva avhandling igen. Det var i måndags. I fredags låg jag hemma och mådde dåligt. På kvällen, i fredags, klarade jag äntligen av att äta lite ris efter några dagars spysjuka.

Under senaste månaden, vid olika tillfällen har olika personer sagt att jag tar det så lugnt. Att det är bra att jag tar det så lugnt. Det här, till exempel efter att jag ensam satt kvar på ett lunchställe, där jag skulle betala lunch för 50 personer, men varit förberedd på annan slutsumma och saknade 1/8 del av pengarna. Alla andra hade redan satt sig i en buss och jag väntade att någon skulle komma springande med pengar att låna mig. Ingen kom springande. Någon kom gående efter att någon gjort både en och annan sak på vägen. Där satt jag ensam med lunchställets ägare, försökte småprata medan jag försökte hålla koll på bussen som snart skulle åka den 40 kilometer långa resan hem. Tydligen såg jag väldigt avslappnad ut när jag kom raskt promenerande till bussen efter att jag betalat. Jag var mest av allt lättad.

Måste ta det ännu lugnare.
Så blir jag inte sjuk genast jag blir orolig eller stressad.
Riktigt lugnt ska jag ta det.

ifall jag senare tvivlar, eller nått.

Idag har jag på allvar börjat skriva på den där doktorsavhandlingen igen. Största sjoket av undervisningen undan, tenter lästa och arbetsresor gjorda.

Skrev för hand en liten guide till mig själv för ett kapitel, en argumentation och vad jag vill med texten. Efter en stund fick jag en snilleblixt, en form av slutsats. Blev så ivrig att jag ritade en stor glad smiley på pappret. Och inte nog med det sedan skrev jag "BRA TÄNKT!".

Jag hade glömt hur roligt det kan vara.
Jag hade också glömt hur man kan förlora förståndet.

tretton dagar i elva bilder

Addis Ababa var obeskrivligt bra. När jag var där ville jag redan tillbaka dit. När jag kom hem ville jag fortfarande tillbaka dit. När jag kom hem såg jag en nyhet att Lonely Planet hade Addis Ababa på plats 9 av städer i världen som är värda ett besök år 2013. Jag tackar inte nej.

Det här åt jag. Det är injera med olika wat. Gladeligen, självmant och nöjd åt jag det som lunch och middag de flesta dagarna. Någon gång också som morgonmål. Det var obeskrivbart gott. Jag som får ont i magen av de mesta jag äter i Finland, var rädd att det skulle vara värre i Etiopien. Det var bättre. Inte en gång behövde jag ta medicin.

Det fortsatte i flera dagar, tills jag tröttnade, tog en taxi till flygplatsen och hittade min väska. Det stod Rush på den. Det här var fjärde gången det hände mig. Tyvärr hade jag glömt att packa extra kläder och nödvändigheter i mitt handbagage den här gången. Inte så smart.

Vy från hotellrum.

Också vy från hotellrum.

Hotellrum. Eller mitt kontor.

Gruppresentation på kursen. Det här var föreläsningssalen där kursen hölls.

Ibland drack jag lokalt öl.

Drack kaffe. Mycket kaffe. Starkt, gott, lent kaffe.

Kursen packade in sig i en buss och så åkte vi på utfärd.

Här hade vi stigit ut från bussen och nyligen sett guldmedaljer från olympiska spelen.

Här hade vi åkt till ett av universitetens kampus för att hålla kursen där en dag.

det är inte alltid så lätt att komma hem av flera orsaker

I måndags hade jag min sommarjacka, ingen halsduk, mössa eller vantar. Det var iskallt.

I tisdags hade jag min höstjacka och tunn halsduk, ingen mössa eller vantar. Det var kallt.

Idag har jag vinterjacka på mig. Det är varmt och regnar.

tillbaka och sånt som hände medan jag var borta

Medan jag försöker mentalt återvända till Finland och en tillvaro här, tycker jag att ni ska skriva under här. Det är viktigt. Här kan man läsa en tidningsartikel om det.

saker man glömmer så lätt

Ibland behövs inte annat än att en vän kommer till en och dricker te och inspekterar katter. Allt blir bra. Det känns som om jag har all tid i världen. Det känns till och med som om jag nu ska gå på en promenad.

tack, annars är det utmärkt onsdag.

Stod nyss vid printern. Var tvungen att öppna två luckor efter varannat papper. Paper jam. En kollega öppnade dörren till sitt arbetsrum, tittar ut. Stannar i rörelsen. Skrattar. Just då såg det tydligen ut som om jag haft en skylt i pannan där det stod kypsä. Förvånade mig inte det minsta.

Gav upp printandet efter en stund. Inte värt det. Satt mig vid datorn för att söka forskningsfinansiering. Numera elektroniskt. Om man börjar fylla i måste man slutföra alla steg genast. Efter en del klippa, klistra och det stora misstaget att redigera min forskningplan i blanketten, låser sig datorn. Totallåser sig. Som den aldrig låst sig tidigare. Skärmen blir blå och den tynar bort. Om mina ändringar eller något jag skrivit i ansökningen fanns kvar när jag startat datorn?

Rätt gissat.

det värsta

Dagens värsta (förutom att jag inte har någon godis alltså): Idag är en sådan dag då saker jag sagt kommer tillbaka. Jag minns plötsligt något och inser att jag aldrig avslutade meningen. Att jag aldrig kom till poängen. Att det knappast blev klarare, fast det var exakt vad som var tänkt. Sådana dagar är inte så roliga dagar. Det är som att man vill mejla till varenda människa, närvarande i rummet, och säga "hej hördu, du vet den där grejen jag sa, det var det här jag menade, men så råkade jag tänka på något annat och sa något helt annat eller blev tyst för att jag tänkte". Å andra sidan kanske människorna inte ens minns att man sa nått från början. Nä, på allvar, jag behöver godis. (Eller så inte, för egentligen är jag lite väl överenergisk redan, behöver knappast socker)

om jag ens hade karkki i magen

Dagens insikt, eller vad jag borde ha fattat för längesen, eller något som jag borde ha haft förstånd att åtgärda redan idag:

När man på en dag har så mycket undervisning att man kunde dela ut både till fan och hans moster, köp godis!

Nä, jag har inget godis.
Nä, jag tänkte först att det var försent påkommet.
Nä, för en stund glömde jag att jag ska vara lärare på intensivkurs i Etiopien.
Nä, godis fanns inte på min packningslista tidigare.
Nu finns det med.
Men nä, har fortfarande inget godis.
Ja, det känns som om jag skulle vilja dricka en cider just nu.
Nä, jag måste vänta. Ska klämma in några timmars kursdeltagande.
Ja, jag hade (nästan) glömt att vi hade hemläxa.
Nä, fortfarande ingen godis.

24/7

Jag har varken blivit av med hals eller öra. Alla kroppsdelar intakta och på onsdag sista dagen med antibiotika.

Jag är tillbaka. Jag är alltså tillbaka till att en lördag läsa inlämnade kurstexter. Jag är tillbaka till att en måndagkväll söka sångtexter som jag tänkt att vi ska analysera i en kurs. Jag är tillbaka till att äta. Jag är tillbaka till att säga stopp, nu måste jag prioritera några saker och bli befriad från andra. Jag är tillbaka till att en kväll i veckan hänga på pub i eminent sällskap. Jag är tillbaka till att dricka kaffe. Jag är tillbaka, och gick igår en så rask, dryga sex kilometers promenad att jag idag har lite träningsvärk, även om jag har motionsförbud ännu denna vecka. Och jag är tillbaka till Big Brother 24/7, efter att jag höll ut och inte beställde det de första 40 dagarna. Mycket passligt råkade jag beställa det när jag var sjuk, någon dag innan de i programmet började med sin sjukhusvecka. Jag är alltså tillbaka, men ändå inte. Måste vänta några veckor ännu. Måste få hela mitt liv tillbaka.

äta bör man, annars dör man

Eftersom jag vill blogga, eftersom jag inte vill skriva äckliga saker som folk inte ska behöva läsa och eftersom Skrifva hävdar, i en kommentar i förra inlägget, att jag kan behöva halsen:

Kan någon ta bort mitt vänstra öra?
Jag tror att trumhinnan ska spricka när jag sväljer.

det stadiet

1. Trillade snarare än kravlade ur sängen.
2. Spottar ut mitt saliv istället för att svälja.
3. Sväljer endast varannan timme då jag suger på en strepsil/bafusin och då jag äter glass.
4. Missar bokmässa men det berör mig inte överhuvudtaget.
5. Tröskverket har tagit några extra svängar över mig.
6. Bara stegring och klar i huvudet.
7. Öronvärk.
8. Fan, kan någon bara komma och skära bort halsmandlarna. Fan. Äh, ta bort hela halsen.

gå, så går det nog

Thisemptyflow bloggade nyligen om att gå. Om det är något jag saknar är att jag inte har en nämnvärd promenadväg till jobbet. Jag hinner knappt vara utomhus. Samtidigt är det något jag älskar. Men något jag tänkt på är att det på något konstigt sätt känns som om jag tänker mindre. Jag hinner inte tänka så mycket annat än nu går jag hem/nu går jag till jobbet. Och sedan är jag där. Jag har märkt att jag också blivit väldigt dålig på att promenera överhuvudtaget. Jag tänker att jag ska göra det, men så gör jag inte det. Det är synd. Det är många idéer jag fått när jag promenerat. Jag minns vilken bro jag gick över när jag tänkte en speciell sak. Jag minns vilken korsning jag gick i när jag kom på hur jag skulle avgränsa min forskning. Nu sitter jag främst vid ett skrivbord och tänker att det här inte kommer att bli klart om jag inte börjar promenera mera,

Sjukdom är inget hinder. Tvärtom gör det människan till tänkare. (Platon)

Jag har blivit överkörd av ett tröskverk. Eller så har jag blivit sjuk.

Min första tanke: Inte nu! Inte idag! Inte när det skulle vara forskningsnätverksträff och jag har använt två dagar till att göra en presentation för tillfället.

Min andra tanke: Vad konstigt. Jag har inte varit sjuk på hela hösten. Senast jag minns att jag var sjuk var i maj. Då fick jag spysjuka precis när jag blev klar med en poster som jag skulle presentera. Nu hänger den dyster i mitt rum, opresenterad.

Min tredje tanke: Första gången jag verkar ha fått biverkningar av vaccin. Gula febern. Redan dagen efter var min arm sjuk. Nu, efter några dagar, jag kan lyfta upp den också om det gör ont. Och så feber. Och tröskverket. Och så svullna halsmandlar att jag i natt drömde att jag inte kunde andas.

Min fjärde tanke: Måste ligga ner på soffan.

finsk humppa

I München gick jag och U in i en bokhandel. Jag hade kvällen innan sagt att jag hade svårt att höra vilket språk folk pratade på gatan eftersom det var så många olika språk. Allt kändes som finska. Så stannade vi båda upp i bokhandeln. Det hördes som om de spelade en skiva med finskspråkig humppa. Nä, det kan det inte vara. Jag kollade var högtalaren fanns. Gick närmare. Ställde mig under den. Stod stilla och lyssnade koncentrerat. Det var finska. Sedan såg vi att skivan fanns på en bokhylla. "Nu spelar vi:" och en skiva med finsk humppa.

Det sprider sig tydligen.

att få hälsa på fina människor

Det var München. München var bra. Men bäst var människorna jag hälsade på. Och en halv timme innan jag skulle åka hem kom treåriga S på att en teckning skulle ritas som tack för att jag läst (barnbok, efter barnbok och samma barnbok igen). Det blev en del del högläsning.

På första flygetappen fick jag den värsta av huvudvärkar. Dång, så satt den där i huvudet. En av de värsta flygresorna hem. Apoteket hade stängt på Helsingfors-Vanda flygplats där jag mellanlandade, så fick värktabletter först hemma. Tog dem, tuppade av, och så vaknade jag till en vanlig dag. Nästan som om jag inte alls rest.

världsrekord

Jag tar tillbaka alla blogginlägg där jag skrivit att jag är trött.

NU är jag trött.

Trots att jag efter föreläsa på introduktionskurs, personalmöte, femtonminuterslunch och forskningsseminarium faktisk drack den miniburk koncentrerad energidryck, som lovade fem timmar energi, inköpt på resa i USA, (och därefter höll en föreläsning till). Det enda miniflaskan gav mig var hjärtklappningar och darrningar. Bra att jag inte köpte fler flaskor (och drack dem).

Nåja, nu bara att ta en uppfriskande, hurtig promenad till arbis och förhoppningsvis hålla mig vaken på kursen i kreativt skrivande som slutar nio.

Imorgon ska jag sova länge. Eller nä, det ska jag inte.

vips, ett sammanträffande

När jag tidigare idag bloggade om Munchen och Oktoberfest visste jag inte att det idag var exakt sex år sedan jag och U var där första gången. Som en hel livstid sedan känns det som. Både med tanke på att U samma kväll råkade träffa sin nuvarande man medan vi åkte U-bahn, och att jag om några dagar  ska hälsa på dem och deras två barn. Att jag på Oktoberfest köpte ett enormt pepparkakshjärta, kom hem och blev dumpad av min dåvarande sambo. U och jag bytte på sätt och vis liv den kvällen.

Det är så många konstiga detaljer jag kommer ihåg från den resan. Jag hade gjort egna t-skjortor till U och mig där det stod våra namn och jag ritat renar på ryggen. Hur vi satt vid Bavaria statyn och drack cider, hur kaotiskt det kändes på Wiesn, hur vi först tänkte få fel hostelrum, hur vi gick hem en natt och pratade om Conan O'Brien med amerikaner, hur sängen gungade när jag vaknade och jag först trodde jag var sjösjuk men egentligen hade världens värsta baksmälla, hur vi gick till en post för att köpa frimärken, hur vi åkte tåg till Munchen från Frankfurt, hur vi drack en flaska skumpa/vin på tåget, hur korken gick sönder och U gick från vagn till vagn för att hitta någon som kunde hjälpa få upp den, hur vi bad en turist ta foto av oss när vi stod vi en fontän, jag grön i ansiktet, hur F började prata med oss på tunnelbanan, hur jag inte alls var imponerad, hur jag tyckte att U borde sluta prata med typen så att vi kunde raggla hemåt.

Det var ett bra veckoslut. Vi var nog yngre då.
Och jag misstänker att nästa veckoslut inte blir så dåligt det heller.

Och nu när jag tänker efter så minns jag mycket tydligt Oktoberfest 2007 och 2008 också.

plåster (från 2007 och 2008) på sår

nästa år. då tusan. nästa år!

Det var en gång som jag skulle åka till Göteborgs bokmässa. Jag hade bokat boende och resa. Sedan blev det galna dagar och jag blev galen. Eller främst glömsk. Plötsligt hade jag köpt en flygresa till Munchen samma helg. Det tycker jag fortfarande att är oerhört klumpigt gjort av mig. Också om Munchen är fint och de bor fina människor där, som jag dessutom känner. Och det blir min fjärde Oktoberfest, och femte besök i staden. Men Göteborg. Det är nog rätt sorgligt.

jag läser (eller så gör jag det egentligen inte)

För en tid sedan läste jag Eld med en ryslig fart, och tyckte om den. Då hade jag redan börjat med Tillbaka till henne, som jag nu haft väldigt länge i sidobalken.* Jag vill tycka om Tillbaka till henne eftersom jag tyckt om andra böcker av Sara Lövestam. Men jag kommer inte in i den. I alla fall inte just nu. Tror att jag behöver ge upp för tillfället. Efter Eld har jag börjat med Stockholm under ytan av Peo Bengtsson, Har någon sett mig någonstans av Beate Grimsrud och Flickvännen av Karolina Ramqvist. Flickvännen är den enda jag känner att jag möjligen kommer att läsa till slut. Men så långsamt det går. Hjälp, jag vill läsa något snabbt.**


* Tydligen är det böckerna jag har i sidobalken jag läser med snigelfart eller aldrig blir klar med. De andra hinner sällan till sidobalken innan jag läst klart.

** Precis som jag nu längtar efter att köra en längre sträcka och då få lyssna på Lilla Stjärna som jag har halvvägs. Innan det lyssnade jag på Den farliga leken. Första och sista boken av Mari Jungstedt jag kommer att läsa. Urk.

På riktigt

Idag vaknade jag elva av att telefonen plingade. Det var min bror som skrev "Eftersom ja int fått någå viesti av dej ännu: du vet väl att mamma fyller idag? ;)".

Sedan åt jag en smörgås och drack kaffe framför tv. Tänkte att jag nog är en 80-åring egentligen, eftersom jag lyxat till det med mitt favoritpålägg på smörgåsen. Några skivor kokt tunga. Det absolut bästa jag vet också om det kanske borde kännas makabert att äta någon annans tunga.

Medan jag åt morgonmål såg jag ungefär fyra matprogram på Liv. Tog fram stamkundskortet med fullt antal stämplar från djuraffären, för att kolla hur många förpackningar kattsand jag kunde köpa för stämplarna. Tog bilen till affären men kände mig äcklad över att använda det så jag låtsades vara förvånad över att jag redan hade alla stämplar. Jag är ingen bra skådespelare, men djuraffärsägaren var glad över fullt stämpelkort och sa glatt att det lönar sig att handla från en och samma affär. Borde inte vara något att skämmas över.

Så körde jag vidare till apoteket. Skulle köpa tandkräm men hittade inte rätt tub genast. När apotekaren kom fram för att hjälpa fick jag konstigt infall, så jag låtsades att tandkrämen inte skulle till mig. Men som sagt, jag är en uslig skådespelare. Borde inte vara en katastrof att jag inte får syn på tandkrämen jag själv använder. Borde inte vara något att skämmas över.

Sedan gick jag hem och tittade på tre matprogram till. Övervägde att höra av mig till arbetskompis, säga att jag var sjuk och inte kan komma på fest ikväll. Istället slutade med att jag skrev att jag bara inte orkade just ikväll. Sant. Men skulle också vara sant att jag inte orkar gå till en fest, prata finska en hel kväll och knappt känna någon där.

Så nu är klockan tjugo före tre. Det känns som om jag inte gjort annat än ljugit om löjliga saker idag. Heja.

jå, men nä, men jå

Fick fråga om jag vill uppträda med lite poesi i Runosmäki under Runoviikko. Jo! Men nä, då är jag i Etiopien. Så tyvärr. Men sen blir jag glad igen. Det är inte varje dag jag åker till Etiopien.

Å andra sidan har jag aldrig varit till Runosmäki heller.

gammal skåpmat

Eftersom jag inte skriver dagbok, händer det sig kanske en dag att jag vill läsa min gamla blogg och då blir besviken för att jag hade nästintill bloggpaus i augusti-september.

Det var inte bara en massa stress och knappa sovtimmar. Det var också fina saker som festivalen Stockholms Music & Arts. Dit åkte jag ensam. Det var hur bra som helst.

Jag åkte båt.

Jag åkte till skulturpark en riktigt tidig morgon.

Jag tog tunnelbanan till Sundbyberg.

Jag åkte till Liljeholmen.

Jag handlade på Beyond Retro som vanligt.

Jag bodde på nyöppnade Omena hotelli.



När jag kom dit började det störtregna när Frida Hyvönen spelade Terrible Dark. Det här fotot är taget efteråt. När hon spelade sprang alla för att försöka ta skydd från regnet. Mina skor var våta flera dagar efteråt.



Antony and the Johnsons var magisk.

Jag tittade på Pride paraden. Den var fin.

Här är ett band jag inte minns namnet på.

Här gjorde de i ordning scenen för Laleh. Hon var bäst.

Där i det vita står hon.

Till festivalpasset hörde också inträde till Moderna museet. Här tittade jag genom ett museifönster. på bakgården var festivalens scen.

Warhol. Som vanligt.

Tredje dagen var mina fötter så trötta, bortdomnade och frusna att jag ibland gick ut från området för att sitta. På området var det väldigt dåligt med platser att sitta.

Här är Anna von Hauswolff.

Här är hon som tidigare hette Jonna Lee. Nu gör hon musik under ett annat namn som jag glömt.

På området fanns också konstverk och performancer. Här är en föreställning.

Här åker jag rulltrappa.

En gång när jag råkade vara vid Zinkendamm, började det regna. Jag hade inget paraply så jag passade på att äta sushi på första bästa ställe. Det visade sig vara bästa stället.

Flög hem.

på rutin

Mina höststisdagar är så fullproppade med jobb, att det bara finns tid för att luncha på 15 minuter. Det gör ingenting. Nu avrundas tisdagarna med skrivkurs, post-skrivkurs (och igår en oerhört vinglig promenad hem). Bara för att igen en gång vakna mitt i natten av att en katt petade mig i ansikte. Ett mycket envist petande.

också i år kom hösten

I år var jag helt oförberedd på hösten. Ändå kom den.

Plötsligt somnade jag tidigt, vaknade ännu tidigare och däremellan sov jag ytligt eller med mardrömmar.  Jag var så stressad så att jag inte kunde sova. Jag sov inte för att jag var så stressad. Jag glömde saker mer än vanligt. Jag hade svårt att organisera tiden.

Inget ovanligt egentligen. Det ovanliga är att jag inte varit sjuk. De flesta höstar brukar jag få feber och bli tvungen att ligga stilla. I år fick jag en seg huvudvärk som höll i sig över en vecka. Och även en så liten sak som att gå till ett nytt biblioteket efter en bok blev något jag drog mig från att göra, hade mardrömmar om. En liten bok. En enkel text att kopiera och posta, vilket jag glömt bort och borde ha gjort två veckor sedan.

Och äntligen. Jag har sovit ordentligt tre senaste nätter. Huvudvärken har lättat. Jag är en människa.

Idag lyckades jag göra en lista över allt jag måste göra på jobbet de närmaste veckorna och lyckades till och med skriva dem i prioritetsordning. Sova måste man, annars panikplanerar man plötsligt en föreläsning man ska hålla om några veckor, bara för att glömma bort den man ska hålla i morgon. Det om något har jag lärt mig. Jag är tillbaka.

en kort stund sen sist, sedan jag trillade in i träsket av jobbresa, jobbajobba och somna tidigt

Det finns saker som händer som man inte egentligen kan berätta till någon, för den skulle inte tro att det är sant. Det här är en sådan sak.

Katt-Orvar brukar några minuter efter att jag lagt mig hoppa upp i sängen och efter mycket trampande somna på min rygg. När han tycker att det är dags för morgonmål brukar han stiga upp och trampa lite igen och ibland krypa upp mot min axel.

Så långt någorlunda trovärdigt.

Men för någon natt sedan vaknade jag av att han kröp långsamt fram på min rygg, lade huvudet över min axel, där jag låg på mage, tittade mycket noga på mig och kände sedan på mitt ansikte med en tass utan att ha klorna framme. Så där låg han en stund, sedan halkade han lägre ner på min rygg och somnade igen.

Vad jag inte vet

Jag kom nyss på avslutning och sammanfattning till avhandlingen och blev så ivrig att jag måste stanna lite längre på jobbet.

Jag vet inte om det orsakades av:
1. att jag vaknade tidigt idag och redan innan 8 var på jobb. Först av alla. Innan ytterdörren låsts upp och lamporna automatiskt tänts.
2. att jag är trött i hjärnan efter att jag skrivit nonstop sedan i morse.
3. att jag hållit på med den här avhandlingen väldigt många år och att det sannerligen är på tiden.
4. att min lunchlåda fortfarande står i kylskåpet i kafferummet.


Det är kanske inte så konstigt att jag just nu har nästintill total skrivblockad när det gäller skönlitterärt skrivande.

VERSALER

För någon vecka sedan ringde min arbetstelefon. Nu har jag bokat en resa till Stockholm. Och mycket snart har jag gjort klart en 45 minuters föreläsning om bloggar och flickskap. Det är roligt. Det är lite annorlunda. Det är inte ett prat framför den vanliga publiken bestående av studerande eller forskare. Det är till sådana som jag egentligen tänker mig som publik för min forskning. De som jag hoppas att har någon nytta av min forskning.

Men det var egentligen inte det jag skulle skriva.

Det jag tänkt på medan jag skrivit föreläsningen är: jag måste bli klar med avhandlingen snart. JAG MÅSTE BLI KLAR. Det är egentligen helt omöjligt att få med allt jag vet och kan på 45 minuter. Det har gått så smidigt och enkelt att göra föreläsningen att det där som borde stå i avhandlingen, bara borde pillas dit. JAG MÅSTE BLI KLAR!

med ålderns rätt

Ett grått hårstrå hittades på mitt huvud idag av min frisör. Det var efter att vi bestämt att jag skulle få kort asfaltsfärgat hår med silverblågråa slingor.

Efter frissabesöket gick jag till apoteket. Och personen i kassan kommenterade min snygga frisyr. Jag är ganska säker på att det var första gången det hände mig.

både lite och mycket

3 sidor borde inte vara långt.
2 år är ganska kort tid.
12 dagar är länge.

Det är inte mer än 3 sidor jag ska skriva, skicka in till nästa skrivkurshelg. Jag som till och med skriver väldigt luftiga sidor just nu. Jag som har oerhört mycket fler sidor skrivna redan på samma projekt. 3 sidor är ingenting. Men det här går ju inte, tänker jag. Och sedan tänker jag att det visst ska gå. Inget märkvärdigt alls.

Igår sa jag något om hur ofattbart det är att det snart gått två år. Sedan pratade vi lite om det och hur hemskt det kan kännas att man inte åstadkommit något som känns mera konkret under de två åren (men det stämmer ju egentligen inte! Man har åstandkommit en hel massa.). När jag gick hem tänkte jag istället att två år trots allt är väldigt lite. Om man tänker på en hel livslängd, är det inte alls så hemskt att man inte skrivit en roman, blivit antagen av förlag och dessutom utgiven på mindre än två år.

Det är tolv dagar sedan jag senast bloggade. Jag vet inte vad jag gjort. Eller egentligen vet jag. Jag har gjort annat, lite av varje, lite vardag och lite fest, lite resa, lite bokläsning, lite skrivande. Sådant man gör när man inte använder tid till att blogga. ni kan få se bilder snart.

juli i bilder

lördagen den 14 juli satt jag i arbetsrummet och skrev avhandling. Klockan 14.14 råkade jag se på telefonen. Det tyckte jag var så roligt att jag tog ett foto. Bakgrundsbilden är från en roadtrip i västra Australien. 

Jag var inte på Karisnatten, trots att jag var i Karis. Jag läste om den i tidningen.

Knut tyckte om att sova på en bordstablett på köksbordet hos mina föräldrar.

Min vy från sängen i föräldrahem.

Orvar inspekterade stickning. Efter det här började han krafsa på det. Det tog jag inte foto av.

Jag turistade i Åbo två dygn. Besökte Colourscape.

Besökte också Klosterbacken. Insåg att jag glömt en hel massa saker jag borde veta från etnologistudierna.

På klosterbacken hade de pelargoner. Som sig bör på museum.

Det var styckemössans dag. Om styckemössen kom jag ihåg ett och annat från första studieåret.

I ett skåp i Karis hittade jag min gamla magväska. Den var fin (en gång i tiden). I juli använde jag den som väska i svampskogen, efter att folk sa att det såg töntigt ut när jag gick med handväska i skogen.

Här var jag på en promenad vid träsket med O. Hon poserade och jag klättrade upp på ett bord för att fota henne.

Där hade hon stått. Nu står hon inte där längre.

Ganska många morgnar vaknade jag av att Orvar låg över mina ben. Tre morgnar väckte han mig genom att gå på min rygg, lägga sig och titta på mig över min axel. Det finns ett foto på det. Jag ser trött ut. Han ser pigg ut.

Jag plcoakde en massa kantareller. Ett tag blev jag så ivrig att jag gick flera dagar i veckan i skogen. Jag fick en guidad tur i släktskogen då äldre släktingar visade mig några bra ställen. Sedan var jag fast.

Jag skrev. Knut använde min hand som dyna.

Jag åt våffla som lunch i Ekenäs. 

Jag befriade en hel massa bookcrossingböcker.

Jag var lite kattvakt.

Jag var till Borgbacken. Här var jag i pariserhjulet.