När det drar ihop sig

Gammal skåpmat: 2012, 2011, 2010 och 2009. 

Årets film: Vi är bäst!

Årets filmupplevelse: Det enda som på något sätt var speciellt var att jag var på bio första gången i mitt liv ensam med pappa någon dag innan jul. Vi såg Hobbit.

Årets utställning: David La Chapelle i Stockholm.

Årets seriealbum: Tror att det varit ganska klent med sådana. Eller så minns jag fel.

Årets musikupplevelse: Hur jag än försöker minnas kommer jag inte ihåg att jag varit på någon konsert i år. Mycket konstigt. Men ingen panik, kom på att jag två gånger i år läst dikter ackompanjerad av ett band.

Årets bok: Martrådar av Mia Franck.

Årets spel: Candy Crush. Fastnade i maj och kom till slutet för några dagar sedan.

Årets teve: en hel massa seriemaraton har jag avverkat. Senast en säsong av Homeland under julen.

Årets reseupplevelse: En mycket impulsiv resa till Stockholm. Någon timme efter att jag fick idén satt jag på båten.

Årets teaterupplevelse: Håpas du trifs bra i fengelset. Var jobbig att se just den dagen.

Årets dansföreställning: Nötknäpparen.

Årets konferens: har bara varit till Malmö på något som kallades un-conference.

Årets bästa beslut: att skriva en forskningsplan för ett nytt projekt.

Årets orosmoln: de tre klassikerna: sjukdomar, döden, och ekonomin.

Årets äckligaste: en kaskad av Orvar. Kan nu meddela att spår inte längre finns kvar.

Årets "Äntligen!": Lämnade in doktorsavhandlingen för förhandsgranskning och skickade iväg ett skönlitterärt manuskript till förlag.

Årets mat: under de senaste månaderna har jag ätit en massa körsbärstomater och svarta bönor i ugn med grynost.

Årets fest: hade en litenliten fest i början av året. Har främst varit en del förberedelser inför nästa års fest.

Årets heldag: firande av brorsa. Först klättring, sedan mat och slutligen en och annan pub.

Årets "Åhå, det hade jag ju glömt bort, tills jag läste det i min blogg": våren. Å andra sidan kunde den gott och väl glömmas. Den var bara tung, mörk och trög. Orkade inte alls vara social. Det enda jag klarade var att gå på tisdagar på skrivkurs + öl, och det var för att det var inrutat i kalendern och inte krävde så mycket mer.

min jul

När jag förra söndagen gick till tåget kom jag på att jag glömt att packa andra kläder än underkläder och strumpor. Det blev värre. När jag satt på tåget och öppnade jackan märkte jag att jag glömt att klä på mig nått klokt. Vilket betydde att jag satt i tåget med en åtsittande och ful jumper som var skitig och svettig eftersom jag storstädade i den. Så där så att jag inte städat de senaste två månaderna (eller antagligen längre) och nu gnidit de mesta så rent det gick. Där satt jag alltså på tåget med vinterjackan på för att jag kände mig så äckligt klädd. Men ingen panik. Min jul har varit hur bra som helst. Har en gång varit utomhus under de senaste fem dagarna. Skyller på ihärdigt regn. Mest av allt har jag legat på lilla soffan, stora soffan eller halvsuttit i en fåtölj i vardagsrummet. Inte så mycket mer. För att göra det behövs inte så mycket kläder. Flanellpyjamasen som jag alltid har här i skåpet har fungerat alldeles utmärkt. Bara några enstaka gånger har jag lånat mammas kläder.

Inte så tokigt i alla fall

Igår hälsade jag på mommo.

Hon sa: nu har Lotta och jag samma frisyr.

Jag tänkte samma sak när jag öppnade dörren och såg henne. 

saker man gör när man är ledig

Igår gick jag till frissan, sa: jag vill ha permanent men inte se ut som en mommo. Jag fick en permanent och efter lite styling såg jag ut som en mommo. När jag steg ut på gatan satte jag på mig mössan, tog bussen hem som den värsta av drama queens och väl hemma försökte jag skaka bort sprejhjälmen. Gick okej. Tog första bästa buss tillbaka till stan och satte mig på fredagsöl utan mössa.

Idag vaknade jag med det största av hår och förutom att jag ska försöka göra det lite mindre, ska jag arbeta på att bli väldigt hungrig. Ska på kamerunsk middag och den enda regel jag fått är att jag inte får säga nej till mat. Ska nog gå bra.

halleluja!

Runt ett i natt stod jag vid printern på jobbet, skrev ut avhandlingen till språkgranskningen och hälsade på väktaren som gick sin runda.

hittills idag har jag...

• öppnat en textversion
• fört in ändringar i version
• tagit kurens nästsista antibiotika
• upptäckt att det var fel version
• sökt upp rätt version
• hostat
• fört in ändringar i rätt version
• avbokat en lunch hemma hos kompis på grund av bråttom
• upptäckt att jag redan fört in samma ändringar i rätt version
• snutit mig
• sökt i rätt version hur långt jag fört in ändringar
• ätit skrivbordlunch
• hittat stället (fram till sidan 39)
• fortsatt föra in ändringar
• lagt i ögondroppar för ögoninflammation
• använt tidtagarur för att se hur mycket tid en sida tar
• räknat ut hur länge det tar att göra resten med samma takt (26 timmar)
• velat gråta en skvätt
• inte gråtit en skvätt
• fortsatt med snabbare takt

Status: orkar inte gå hem

Överväger att stänga dörren till korridoren, släcka lampan och kura ihop mig på golvet i arbetsrummet för att ta en tupplur. Vet inte om det är slutspurt på språkkorrigering i avhandling, mörkret eller det här sjukdomstillståndet som inte vill sluta.

åka bort och stanna kvar

Imorse blev jag inte väckt vid sex för att mata katter halvt i sömnen och sedan sova vidare för att några minuter senare igen bli väckt för att katt tycker att jag inte ska sova vidare. Det är först när de är borta som man märker hur lyxigt det är utan katter. Men tomt.

Igår åkte de på julferie med helpensionat. I torsdags såg jag baletten Nötknäpparen, igår såg jag pjäsen Mina vackra ögon och idag gick jag på bio för att se Vi är bäst! Rekommenderar särskilt filmen.

Livet, hur bra grej som helst.

Igår fick jag världens bästa nyhet och lämnade en nästan odrucken cider kvar på krogen på grund av hostattack och brist på röst. Idag vaknade jag med ögoninflammation och upphostning av både det ena och det andra (varsågod för info), suttit hemma på soffan i pyjamas och språkgranskat  avhandlingen, fått mitt första fanmejl av någon som gick min kurs över ett år sedan. Livet, hur bra grej som helst.

ofattbart. OFATTBART.

Jag har fått postdoc-finansiering.
JAG HAR FÅTT POSTDOC-FINANSIERING.

Jag behöver inte oroa mig för den närmsta framtiden. Jag får påbörja ett nytt forskningsprojekt. Jag får göra fältarbete. Jag får göra gruppintervjuer med femtonåriga flickor. Jag får fundera på staden. Jag får fortsätta sitta i mitt arbetsrum. Jag kan äta annat än gröt. Jag får forska. Herregud. Någon tror på mig. Eller, jag har enorm tur i pengalotteriet. Men ändå, nån tror på mitt forskningsprojekt.

ett genusteoretiskt begrepp på väggen

Eftersom jag kände att livet återvände idag mellan hostattackerna gjorde jag en tavla. En 60 x 60 cm gurlesk sak. Har de senaste två åren köpt leksaker, creepiga dockor och plastblommor från loppisar för ändamålet.

rekord i självömkan, och dagarna sedan tisdag har bara försvunnit

Ännu igår när jag vaknade mitt på dagen var jag helt övertygad om att jag aldrig kommer att bli frisk. Det är en dunderflunssa som slagit till. Då blir man aldrig frisk. Sen piggnade jag till. På kvällen gick jag ner till källaren för att fylla på torrfoderlagret i lägenheten, gick upp för trapporna och tog nytt rekord i att vara andfådd. Nu tror jag att jag kan bli frisk i något skede. Men hostan och huvudvärken kommer aldrig att försvinna.

11 saker jag lärde mig av NaNoWriMo

30 dagar (eller mindre) tog det för mig att bli van att skriva varje dag. Så van att det i förrgår, igår och idag känts konstigt att inte vara tvungen att få ihop romanord. Eller, jag har också tidigare skrivit rätt kontinuerligt, men aldrig så mycket varje dag. Inte 1667 ord varje dag. I början trodde jag inte att det skulle vara möjligt. Det gick trögt. Jag var varje dag efter i ordmängden. Det var först mot slutet det började lösa sig. Jag lyckades skriva mer än 1667 ord per dag, vilket betydde att jag klarade det.

Vad jag lärt mig:

1. Om jag klarade det en gång kan jag göra det flera gånger.

2. Jag tycker om att redigera text. Ju fler dagar som gick destu mer ville jag gå tillbaka i texten för att redigera. Det gjorde jag inte. Jag hann inte. Är inte så säker på att jag säger att jag tycker om att redigera när det är dags att verkligen reda ut vad jag skrivit.

3. Jag skriver vanligtvis rätt långsamt, så där så att jag funderar mycket på ordval, repliker och rytm medan jag skriver. Det är inte hållbart om jag ska skriva mycket.

4. Om det är svårt att skriva utan att tänka så mycket eller lockas att redigera blir det lättare för mig om jag skriver med en avstängd skärm. Det gjorde jag ibland. Betydligt färre gånger mot slutet.

5. Ibland blev det också lättare om jag hade tangentbordet i famnen och tittade bara ner på det när jag skrev.

6. Jag måste planera bättre innan jag börjar om jag ska göra det en gång till.

7. Också sånt som jag skrev i början kändes meningslöst, visade det sig mot slutet att det fanns något där och att det kunde knytas ihop med annat så att det blev betydelsefullt.

8. En person som jag överraskade mig själv genom att skriva in i början, och en person som inte hade någon direkt funktion blev viktig för helheten.

9. November är inte den idealiska tiden att tokskriva. Eller i alla fall inte i år.

10. Det är inte alltid roligt att skriva. Men jag gjorde det i alla fall.

11. Det är roligt att skriva att när jag upptäcker att en värld och berättelse växer fram som jag inte visste att jag hade i mig.

30.11 genom historien (eller sju senaste år)

År 2013: skrev på flyg från Rovaniemi till Helsingfors, skrev på Helsingfors flygplats, skrev på buss mellan Helsingfors och Åbo, fick ihop 50446 romanord inom november (wohoo!*), gick på julfest, gick hem tidigt från julfest.

År 2012: köpte jag en lägenhet.

År 2011: gick jag på teater. Efteråt gick jag på öl.

År 2010: packade jag upp flyttlådor.

År 2009: hade jag deadline för ett bokkapitel. Boken finns nu i min bokhylla på jobbet.

År 2008: satt jag ensam i en lägenhet i Stockholm, väntade på att människan som bodde där skulle komma hem, jag undrade varför jag egentligen var där och om jag ville vara där.

År 2007: satt jag i samma lägenhet i Stockholm, eller så hade jag nyss åkt till en annan lägenhet där jag åt club sandwish och pratade om livet.

År 2006: packade jag ner min halva av ett hushåll i flyttlådor. Innan det var det nästan sju år sedan jag flyttat senast.


* kräver ett helt eget blogginlägg. Kanske imorgon.

Rovaniemi tur och retur

När jag avklarat en natt i en delad sovhytt på tåget med främling ringer hotellet och meddelar att en dubbelbokning gjorts och mitt enpersonsrum bytts ut mot ett delat rum med främling. Jag var kanske inte den trevligaste personen i telefon nyss.

min onsdagslista

stulen av catariina.

dagens låt: hittills ingen

dagens frisyr: genomborstat

dagens smink: någon rest från igår

dagens klädsel: gårdagens

dagens roliga händelse: inget roligt har hänt hittills. lite roligt att jag vaknade och steg upp rysligt tidigt också om jag kom hem och somnade rysligt sent. Eller nä, det var inte helt roligt.

dagens planer: att sitta lite till på jobbet, sedan gå hem.

dagens saknad: chips kunde vara helt okej.

dagens tråkigaste: inget tråkigt.

dagens mat: kaffe, smörgås, vindruvor

dagens mående: trött

dagens tanke: måste skriva.

dagens längtan: sova

dagens smycke: inget

dagens önskan: att någon magiskt tvättat soffa och matta hemma när jag varit borta. I natt när jag kom hem blev en av katterna så ivrig att han åt mat i rasande takt och började sedan tokspringa av lycka för att jag var hemma och han tyckte att vi skulle leka. Resultat: han kaskadspydde över soffan, på golvet och längs mattan. Han tyckte inte att det var så märkvärdigt utan ville fortsätta leka medan jag försökte städa upp. Efter det ville ha en portion mat till. Hur tvättar man en soffa på bästa sätt?

helt under kontroll!

Jag är efter i NaNoWriMo, har inte hunnit så långt som jag tänkt i språkändradet av avhandlingen, läser inte bloggar dagligen längre, inte ännu hunnit läsa (senkommen) text inför forskarseminariet imorgon. Men: idag har jag preliminärbokat en festplats, bokat tåg och flyg till och från Rovaniemi för slutet av veckan, tackat ja till att skriva artikel till dansk vetenskaplig tidskrift, sagt ja till att sitta i ett finskt redaktionsråd. Och så har jag börjat skriva ansökningar. Alltid dessa ansökningar för både det ena och det andra. Nu går jag hem.

Ett ps. till Futuraba: Ses imorgon, lunch imorgon, pratas imorgon!

på ett ungefär

Idag har jag provpromenerat till Raunistula för att förbereda mig på hur jag ska gå imorgon för att hitta dit och för att se på en gammal ladugårds fasad. Utsidan såg ut som ett ställe där jag kunde ha en fest. När jag gick därifrån började det snöa.

Att curlas genom livet

Om vi säger som såhär: Det är inte jag som är med i videon. Redan nu, samma kväll har jag blåmärke på höger knä och träningsvärk på de mest mystiska ställen.

att begrava en bloggkategori

Veckans bästa: jag har en opponent och ett disputationsdatum under våren.

Så mycket annat behövs egentligen inte just nu. När jag igår bandade in en podcast med Mia för en kurs som hålls nästa höst, presenterade jag mig som doktorand för att sedan flika in att jag (om inget oförutsett händer) inte är det längre när kursdeltagarna lyssnar på podcasten. Snart kan jag begrava bloggkategorin doktorandliv.

Bloggbart

Vad jag kunde blogga om: hur det var att hålla workshop i estradpoesi för en klass sjuor, hur min helg var, hur det går i NaNoWriMo, jobbfrustrationer, vädret, vilka trick jag använder för att inte sluta skriva, att det är Runoviikko i Åbo den här veckan, att det tar så länge att redigera språk, att Martina börjat blogga (hurra!), att jag planerar göra egen fil, hur bra en del saker känns, hur dåligt en del andra saker känns, hur katterna mår.

Istället: försöker jag hänga med i NaNoWriMo på kvällarna och redigera språk i avhandlingsmanus på dagarna så gott det går.

Mitt huvud i 3D

Redan i måndags fick jag (högst troligen) veckans bästa meddelande:

Alltså, hur fint som helst. Den inte helt anonyma* drömmaren har aldrig sett mig poetryslamma (ännu). På fredag skall jag åka till en högstadieklass i Kyrkslätt för att hålla en workshop i att skriva och uppträda med dikter. Tyvärr tror jag inte att de kan projicera i 3D. De har dessutom inte högtalare så kan inte heller visa exempel genom att ha Für Elise i bakgrunden. Genast jag fick meddelandet testade jag läsa en dikt med bakgrundsmusiken. Fungerade förvånande bra. Spelar kanske in någongång och bloggar en fortsättning.

* Förlåt, du får helt enkelt räkna det här som att jag ger cred till dig.

Curling, det låter för tokigt för att missas

Flickforskningskonferens, bokmässa, födelsedagsfest och releasefest är hur bra som helst. Men att jag det här veckoslutet inte varit utomhus mellan fredagkväll klockan 18 och måndagmorgon klockan 9, eller att jag  haft samma nattlinne på mig dygnet runt, eller att jag skrivit, eller att jag städat, eller att jag tittat på Walking dead, eller att jag gjort 93 små maränger, eller att jag gjort en hel massa majonäs, eller att jag gjort zucciniplättar, eller att jag ätit plättar med jordgubbssylt som lunch, eller att jag tvättat tre maskiner tvätt, eller att jag gjort lunchlåda för de närmaste dagarna, eller att jag gjort äppelmarmelad som nu står i glasburkar i kylskåpet gör allt annat så mycket bättre. Jag tror att hemligheten ligger i att dagtid gå omkring i nattsärk. Dessutom har jag anmält mig till att testa curling.

dag tre av trettio

Igår var jag helt säker på att jag ska hoppa av NaNoWriMo. Jag tänkte att jag raderar mitt konto och låtsas att jag aldrig haft ett konto, att jag aldrig började skriva.

Det fungerar inte för mig, tänkte jag. Jag är sådan som skriver avskalat och för varje omarbetning bygger jag snarare ut, än skalar av. Jag är sådan som tänker en hel del innan jag skriver. Jag är sådan som bara lyckats skriva dagligen på samma längre text om jag först promenerat och under hela promenaden försökt komma på exakt vad jag ska skriva när jag sätter mig vid datorn. Och sedan skrivit det. Det är sant. Att då plötsligt skriva 1600 ord per dag under en månads tid är evinnerligt svårt. Och svårare är det när jag började skriva och insåg att jag inte planerat tillräckligt innan. Har en början och ett slut. Har karaktärer. Har miljö. Har en utveckling. Har inte konkreta scener.

Idag klarade jag av 1600 ord. Men det enda som fungerade var att jag ställde klockan på 10 minuter och försökte skriva ett visst antal ord. Om jag lyckades fick jag se ett avsnitt av Walking dead, om jag misslyckades fick jag tömma diskmaskinen och tvättmaskinen. Så där höll jag på tills jag lyckades komma upp till mitt tiominutersmål, hade storstädat, fick se ett avsnitt och samtidigt kommit upp i 1600 ord.

Men fortfarande, under de tre dagarna är jag sådan som planerar, skriver lite, läser högt, bearbetar, skriver lite, bearbetar. Och det enda sättet jag lyckas få ihop 1600 ord per dag är att inte bearbeta, bara skriva.

Det är rutinerna som gör det

Att det blir text. Att det blir blogginlägg. Att det blir inlämnade skrivuppgifter. Att det blir städat. Att kläder blir rena. Att ytor torkas. Att podcasts blir lyssnade. Att teveserier sedda. Att filmer sedda. Att det håller ihop.

Och jag håller ihop. Jag är tillbaka till att vakna på morgonen, slamra i köket, koka kaffe, äta morgonmål framför morgonteve eller sitta vid vardagsrumsbordet och lyssna på musik eller radio. Knut är tillbaka till att vara tyst på natten, för inte längre ett horribelt oljud på nätterna som han gjort de senaste veckorna. Han är också tillbaka till rutinerna. Orvar ligger i min famn på kvällarna igen. Han är tillbaka till rutinerna. Idag städar jag. Och skriver. Men mest städar.

som ett brev på bloggen

Tokigheter

Det andra, av två utlåtande har anlänt. Jag har nu ett preliminärt disputationsdatum. Och jag har glömt telefonen hemma.

Bokmässan

Min stora upptäckt för två minuter sedan: här kan man följa med programmet på Södergransscenen som livestream.

plötsligt händer det

Igår anmälde jag mig till skrivkurs på Leros med Monika Fagerholm som lärare, igår bestämde jag mig för att i år delta i NaNoWriMO, igår började det regna. Jag är glad. Ingen av sakerna känns särskilt överraskande egentligen.

en vecka ut, en vecka in

Veckan ut: sex dagar huvudvärk som började i ett forskarseminarium om min forskningsplan, fem dagar mycket intensivt arbete med samma forskningsplan (och åh! vad jag vill få finansiering för projektet, åh! vad jag vill forska, åh! vad projektet känns viktigt, åh! vad jag känner att finansiering inte kommer att beviljas), tre dagar turné som började med releasefest för Kopparbergsvägen 20, fortsatte med fest i Alberga och avslutades med släktbesök, nödsamtal och jag som insåg att jag inte är bra på att hantera nöd. Och det var det slutet på veckan som stannade. Och allt gick bra till slut. Alla lever. Men hjälp så jag ännu tänker på det, känner yrsel och hjärtslag av minnet. Men alla lever, det är huvudsaken.

Veckan in: allt möjligt och bokmässan i Helsingfors.

Att prata om Bruno Latour en söndagkväll

Det är besök i stan. Det är som om det skulle vara klassträff, långt forskarseminarium och gästmadrassgäst i ett. Jag blir etnolog igen. Jag blir skvallertant. Jag blir forskare. Jag blir första årets studerande. Jag blir studerande i gradugrupp. Jag blir nostalgisk. Vi löser världsproblem. Vi löser frågor om etnologins framtid. Vi analyserar min heminredning genom teoretiska resonemang. Jag kommer ihåg något som någon sa för över tio år sedan och gästmadrassgästen minns något annat samma person sa över tio år sedan. Det är ganska häftigt.

man kan hoppas att det inte är övergående*

När jag trodde att det inte kunde bli värre, bakade jag första gången i mitt liv kex. Men inte bara det utan nu planerar jag att modifiera receptet, eftersom jag tyckte att smeten var lite för tjock, kexen inte tillräckligt saftiga och någon krydda/smak saknades. Den där gåbben, ladugården och halva dussinet ungar som Minna varnade om, är närmare än jag trodde.

Balanserade upp det nyhusmoderliga genom att enbart äta kex som morgonmål i morse.

* snart äter jag kanske hembakade kex stup i kvarten.

Här sitter man

Idag skriver jag hemma. Eller så sitter jag med katt i famnen. Det är lite oklart.

Hur man kunde uttrycka det

Idag har jag begärt offert från tryckerier och festlokal. Och idag blev jag uppringd av en svensk journalist, som blivit tipsad om att jag snart ska disputera. Så pass positivt var utlåtandet. Och rykten sprids fort.

DETTA HAR HÄNT

1. Jag skrev ett mejl
2. Kom in på villovägar och läste bloggar i två timmar.
3. Upptäckte att ett utlåtande från förhandsgranskare för doktorsavhandlingen kommit för en timme sedan.
4. Tänkte svimma sittande.
5. Steg upp.
6. Tänkte gå ut i korridoren.
7. Visste inte var jag skulle gå.
8. Försökte andas.
9. Satte mig ner.
10. Klickade upp mejlet.
11. Snurrade stolen. Försökte få luft.
12. Klickade upp utlåtandet.
13. Steg upp.
14. Skakade armar och ben.
15. Satte mig ner.
16. Läste första meningen.
17. Steg upp.
18. Satte mig ner.
19. Läste slutet med de mera kritiska synpunkterna.
20. Överlevde.
21. Bloggade.
22. Har ännu inte läst hela utlåtandet.

tröttheten, adrenalinet och härligheten

Jag behöver veckoslut. För det här veckoslutet var ett av de bästa veckosluten.

På fredag plockade jag upp Mia med bilen och vi begav oss mot Karis. Gjorde en grundlig runda som började med att åka förbi höghus jag bott i , flerfamiljshus jag bott i, egnahemshuset jag bott i och en hel massa andra hus och ett kaffe i Serendi. Innan kvällens poetry slam fick jag en runda i Ekenäs. Gick dels i martrådarnas spår.

Och poetry slammet, vilket poetry slam. Tog rekord i att vara nervös och rekord i att vara på ett slam med bästa publikfiilis. Och jag vann. Efter en superjämn kamp.

Jag hade enorm tur. Hade bara tänkt ta med mig tre dikter, men i sista minuten tog jag en fjärde utifall jag inte skulle känna att jag kan läsa en dikt om ett inte så smickrande Karis. Men jag läste den. På lördag mera Bokkalas. Lyssnade på intervju med Philip Teir och sedan intervju med Mia. På kvällens supé fick jag höra Philip, Mia och andra läsa ur eller prata om sina böcker. Och jag fick läsa dikten om Karis igen. På söndagmorgon åkte jag till Åbo bokmässa. Såg Philip och Mia på scenen samtidigt och jag uppträdde med två dikter under Runoviikkos programdel. En av dikterna en finsk variant av Karisdikten. Och absurdaste känslan, efter att jag uppträtt på Åbo bokmässa kom en person från ett finskspråkigt förlag fram för att prata. Jag visste inte att det händer sånt.

Och nästbäst med veckoslutet: jag lever fortfarande på adrenalinkickarna. Skrev nyss klart en ny forskningsplan.

Olivia Bergendahl, MC för kvällen.

när det mystigaste av saker händer

Jag vet inte vad det var för fel på mig igår. Eller: jag var post-konferens-trött och åka-hem-mitt-i-natten-trött. Men det var helt normalt. Att jag fick ryck någon timme på seneftermiddagen och bakade två stora bröd var konstigt. Att jag halv nio på kvällen oplanerat bytte dagens pyjamaskläder till vanliga kläder för att gå pub, det var nog också helt normalt.

Ett av bröden. Ja, det är jag som smakat lite. Det var gott.

Utanför konferenstimmar, husfasader (och ja, i konferensnödfall får man blogga från movilen så att bilderna blir suddiga)

före, på och efter konferens

Jag är fascinerad av konferenser. Eller egentligen fascinerad av mig själv på konferenser. Eller i det här fallet av mig själv på en uttalad icke-konferens.

Jag har varit förväntansfull. Ännu i morse var jag riktigt ivrig över att träffa människor, få idéer. Över att vi skulle vara väldigt få, från alla nordiska länder, prata svenska/skandinaviska och att vi både är från forskningsfältet och fältet. Sedan fick jag hotellrummet någon timme innan vi skulle börja. Blev så trött, tänkte att jag lika bra kan stanna på hotellrummet, att jag inte orkar träffa någon och att jag framför allt inte orkar träffa nya människor.

Men nej, man kan inte åka, komma fram, stanna i hotellrummet och titta på teve. Så jag gick, nervös. Råkade registrera mig samtidigt som den enda person jag kände från tidigare. Vi kom fram till att vi träffades första gången för nio eller åtta år sedan och att vi senast träffats för sex eller fem år sedan. Och så flöt det på. Det var så lätt. Plötsligt förvandlades jag till en minglare som jag egentligen inte är. Pratade om forskningen jag gjort och kastade ut trådar till forskningen jag (tydligen) vill göra. När vi skulle flytta runt från olika arbetsstationer försökte jag hela tiden byta station så att jag träffade så många människor som möjligt. Och det här är så inte jag. Men det är så lätt. Tills vi har två lediga timmar innan middag, jag går till hotellrummet och plötsligt blir det igen så motigt att gå på middag, mingla, prata. Igen vill jag egentligen helst av allt bara sitta på hotellrummet och titta på teve. Och ändå har jag en vag aning att jag kommer att inte bara gå på middag utan även på någon eventuell pubaktig spontan runda. För det är egentligen så lätt. Bara jag inte går till hotellrummet.

veckoslutstips för tre/fyra städer

På fredag ska man vara i Ekenäs. Där arrangeras poetry slam i Karelia klockan 19.30. Om man råkar vara i annan stad har jag hört pålitligt rykte att radio x3m liverapporterar genom instagram och twitter. Och om man vill vara med och tävla ska man anmäla sig på förhand till raseborg(a)ung.fi.

På lördag ska man också vara i Ekenäs. Där fortsätter Bokkalaset. Exempelvis kan man klockan 13.30 höra Mia bli intervjuad av Maria om Martrådar. Plats: Gamla Stadshuset.

På söndag ska man ta sig till Åbo, då det är sista bokmässdagen. Klockan 13.20 till 16.00 ordnas svenskt program på Fiorescenen. Klockan 15.30 till 16.15 ska jag och sju andra åbopoeter uppträda med poesi i Runohuone (auditorium 2).

Idag och imorgon är jag däremot i Malmö. Vad ska jag göra under de två timmar jag har fritid? Aldrig varit i Malmö. Imorgon ska jag vara någon timme mer inne i Köpenhamn för att vänta på nattflyg. Tips? Har sett ungefär alla museum.

Söndagslistan

Listan som också Maria och Peppe bloggar idag.

Glädje: helgen. Haft föräldrabesök med riktig mat (potatis och rökt fisk på lördag och potatis, bacon och ugnskorv på söndag), tre loppisbesök, ett köpcentrum, bio med mamma (se den!) och tv-tittande.

Förväntan: jobbresa till Malmö.

Outfit: svartgråa byxor och en elektrisk stickad tröja.

Jobb: checkat in på flyget.

Hopp: att mötet i Malmö för med sig en lysande framtid.

Träning: klädbutikspromenad.

Humör: harmonisk.

Borde: gå till jobbet efter en glömd minnessticka.

Dåliga samvete: rent som en duva.

Framsteg: att inte tokköpa onödiga prylar

Vilja: somna tidigt.

Miss: att jag glömde minnesstickan kvar på jobbet.

Ord: Det är som det är. Tydligen har jag börjat säga det flera gånger i timmen. Mina föräldrar tyckte att det var rätt hysteriskt eftersom jag i somras uttryckt irritation för att min fammo säger det flera gånger i timmen.

Låt: -

Saknad: dipp, eftersom jag har en massa chips hemma.

Beslut: att jag kanske klarar mig utan minnessticka.

Skogen

Igår gick jag till forsen. När jag kommit till forsen gick jag till bondgården, och väl vid bondgården gick jag längs ån tills jag gick förbi ett ensamt egnahemshus där en man klippte gräset. Det doftade gott. Från sandvägen svängde jag in i skogen på en grusstig.

Klockan var sju på kvällen och jag tänkte att jag har en timme på mig tills det är mörkt. På skogsstigen mötte jag en kvinna som rastade sex stycken bassetthundar. Det såg lustigt ut och det var först efter att jag gått förbi henne som jag kom på att jag kunde ha sagt att de var fina. För de var fina. Och de spretade lite åt alla håll. Det hade börjat skymma, men jag visste att det skulle finnas en bergsglänta en bit in i skogen. Jag vek av vägen, in i skogen, bland spindelnät, barrskog och mjuk mossa. Nu är det som om jag inte alls är i Åbo, tänkte jag. Jag tänkte att det är ganska trevligt med kall luft.

När jag gick där i skogen och böjde mig för trädgrenar, samtidigt som jag automatspanade efter trattkantareller (noll), hörde jag barnrop och plötsligt rusade tre barn framför mig mitt i skogen. De sprang som om de hade bråttom hem, lekte indianer, missade kvällsmaten, eller som om de sprang där varje dag och visste var varje trädrot fanns. De hann knappast se mig. Jag hittade bergsgläntan, gick till ett hörn där jag för några år sedan hittade kantareller (nu noll) och sedan gick jag en omväg tillbaka till grusstigen. Det började bli riktigt mörkt märkte jag, stigen var inte upplyst utan inbäddad i höga tallar och granar. När jag nästan var ute ute vid sandvägen mötte jag en man i sjuttioårs åldern. Han påminde mig om min fafa. Om fafa levde skulle han just nu gå i skogen och plocka svamp, tänkte jag. Tänkte nästan nicka och säga hej när jag mötte mannen, men gjorde det inte. När jag gick förbi egnahemshusgården stod mannen som tidigare klippt gräset ute vid vägen och krattade. Funderade igen om jag borde hälsa. Det kändes fel att bara gå förbi.

Tillbaka på de asfalterade gatorna och trottoarerna mötte jag cyklister, joggare, hundrastare. Det kändes inte alls konstigt att inte hälsa.

Tisdagar lite bättre dagar*

Det är tur att det är tisdag, att det är den här tisdagen och inte exempelvis förra tisdagen. Det är idag skrivkursen på arbis börjar.

Jag tror det var hösten 2000 jag gick arbis skrivkurs första gången. Då hade jag inte anmält mig på förhand (som man borde ha gjort). Jag hade fått för mig att man skulle gå tidigt dit för att köa. Vad jag inte fattade var att man skulle gå tidigt dit för att köa den dag då man kunde anmäla sig. Jag rymdes med i alla fall. Jag var väldigt nervös. Kände ingen. Hade tidigare inte varit in i huset. Aldrig tidigare varit på en skrivkurs. Knappt visat mina texter till andra än modersmålsläraren.

Eller det är inte sant. För någon vecka sedan kom jag plötsligt ihåg att jag skickade in dikter till ett finlandssvenskt förlag 1998 eller 1999. Jag blev inte direkt refuserad (men det fattade jag inte då). Jag fick en person som hade fått min pappersbunt och så mejlades vi av och an för att diskutera dikterna och bearbetning. Bearbetning förstod jag inte på den tiden vad betydde. Efter en tid rann det ut i sanden, och jag glömde tydligen bort hela grejen, tills för någon vecka sedan. Men när jag nu grävde i mejlkorgen hittade jag ett mejl från förlaget. Tydligen skickade jag tillbaka en bearbetad version och den först november 2000 fick jag tydligen ett mejl innehållande texten "Så mycket har vi i alla fall tittat på dem, att det har skett mirakulösa förbättringar jämfört med situationen för ett och ett halvt år sedan! Vi är mycket intresserade av att börja samarbeta, men först ska vi läsa riktigt noggrannt för att kunna säga något vettigt om dikterna. Ge därför inte upp! Vi återkommer!". Det mejlet kom jag inte ihåg alls. Men det ligger där fortfarande, när jag grävde i inkorgen. (Och det här var ju inte alls vad jag skulle blogga om, visste inte ens om att mejlet fanns när jag började skriva blogginlägget). Antar att varken jag eller de hörde av sig. Tycker att jag skulle minnas det i så fall.

Men kvällens arbiskurs. Försöker minnas hur mångte gången jag går den. Kanske åttonde gången. Och tur är det alltså att den börjar idag. För nu har jag för n:te gången bearbetat en text (som inte är de där dikterna från millenieskiftet.). N:te gången i det här sammanhanget betyder att jag är innerligt uttråkad på texten, men samtidigt mycket säker på att det inte var sista gången jag plöjde genom den. Om den nu inte bara är skrot. Om jag inte skulle vara upptagen med att gå på skrivkurs ikväll skulle jag antagligen sitta hemma på soffan och bara tänka på hur mycket skrot den är. Hurra för tisdag, alltså.

*Rubrik lånad av skrivläraren.

Tillägg: efter än mer gräv i inkorg. Hittade flera mejl från början av 2001 då jag tydligen fortsatte bearbeta dikterna och få kommentarer av förlaget. Hur kan en människa glömma sånt här? Eller kanske det helt enkelt finns saker man inte vill minnas.

en grej som inte är okej

Jag åkte med en kompis till möbelvaruhus i stan. Fyra timmar senare var jag hemma och nu har jag värk i vaderna. Imorgon tillbaka till skrivbordet.

En lördagsmiddag

Avokado med salt och chili, ett glas hallonsaft, ett glas gräddlikör.

feministiska glädjedödare

Ni har väl inte missat att Sara Ahmed bloggar?

Futuraba, klicka om du inte redan läser den! Din nya favoritblogg, right?

att skriva, del 2

Jag räknade inte bara ut födelseår och generationer igår, när jag skrev på småstadstexten. Jag googlade också: 

hund märker revir, hundnamn, museiverket Finland, regionaltåg, Södertälje, Allingsås, 1990-tal mat, 1990-tal nostalgi, rimlexikon, delikatess 1980-tal, Yle arkiv, vad hände på 1980-talet och vad hände på 1980-talet.

Helt normalt, utgår jag ifrån.

att skriva

Idag har jag övergett grillkiosken, övergått till att utforska stationsbyggnad i text. Och jag vet inte riktigt, men sen när tyckte jag att det var en bra idé att inflika årtal och flera generationer i texten. Plötsligt använder jag en hel del tid (och penna och papper) till att räkna ut hur en person som är 48 år (år 1992) är släkt med en person som år 1866 var byggmästare för stationsbyggnaden. Men i alla fall blir jag inte (så mycket) sugen på hamburgare.

björneborgare, grynkorv, köttpirog, kebabhamburgare, franskisar, amerikanare, kebab

Jag surfar just nu på Hesburgers hemsida, alltså:

1. borde jag gå hem och äta.
2. har jag idag skrivit om grillkiosk i småstad.
3. borde jag skriva klart grillkiosktexten innan jag går hem, så att jag inte gör samma sak imorgon.

Halv tolv hos mig

Min lunch skulle ha platsat bland Ponks bilder idag. Om jag tagit ett foto.

När jag på jobbet äter den ädla maträtten pestoris brukar jag för det mesta sitta på mitt rum. Tycker inte att någon ska behöva se på. Tycker inte att jag ska behöva känna mig obekväm. Idag åt jag den i kafferummet. Med sällskap. Och idag hade jag lyxat till det. Kokt (okej det var lite vidbränt) ris, blandat i pesto och toppade det hela med ett (hopplöst löskokt) ägg. Lunchsällskapet frågade om jag förväxlat med katternas mat. Och jag tänkte att det snarare ser ut som något en av katterna spytt upp efter att den ätit gräs.

Men gott var det.

i kronologisk ordning

Jag satt i ett flygplan. Knappt hade det lyft, när vänstra vingen tog i marken och vi krashade. Det var inte en hemsk olycka. Vi satt några timmar i flyglanet medan vi väntade på att vi skulle få ett nytt plan. Medan vi väntade pratade jag med personen jag satt bredvid. Personen undrade vart jag var på väg. Det hade jag glömt. Jag visste att jag skulle på en konferens, men hade glömt var den var. Senare kom jag på att jag skulle till Spanien och jag vaknade. Hann aldrig ta mig till Spanien.

När jag steg upp blev katterna kvar i sängen. Jag hann koka kaffe, göra en smörgås och sätta mig vid köksbordet innan Knut kom långsamt vandrande. Han hoppade upp på bordet. Jag tänkte: lyfta katten på bordet. Sedan tänkte jag att jag aldrig kan använda det uttrycket eftersom katten själv hoppar upp på bordet.

Jag tittade ut genom fönstret, såg en tolvtrettonåring stå vid fotbollsmålet, på sandplanen utanför mitt köksfönster. På samma ställe som det igår låg kvar något mörkt och bortglömt. Pojken, med blond pottfrisyr, böjde sig ner, lyfte upp det mörka. Det var hans skolväska. Och jag tänkte: men det där är ju Anton, min karaktär i grejen jag skriver. Sedan tog pojken fram telefonen, la den mot sitt öra samtidigt som han ledde cykeln med en hand. Sprang några steg och hoppade upp på cykeln, fortfarande bara med en hand. Jag tänkte: det där kan jag inte göra. Han cyklade några tiotals meter, fortfarande pratande i telefon, när han tappade balansen. Jag tänkte: Anton är häftigare än folk tror. Måste skriva ner det. Och så skrev jag ner det.

Idag har jag sovit nio timmar, även om jag steg upp sju.

ingen rätt rubrik

Men det är inte sommar. Det är måndag. Jag sitter igen i arbetsrummet i Åbo. Bredvid mig har jag en matlåda där det ännu ligger några beska morötter. Jag har skickat iväg text för översättning, bläddrat i tidning, läst seminarietext, skrivit mejl, skrivit ansökan om pensionsförsäkring, bokat en resa till Malmö, skrivit reseräkning, ringt och mejlat försändelseföretag utan att få svar, öppnat förra veckans post. Solen lyser plötsligt in genom fönstret, jag bländas. Tittar ut på de gula björkbladen som ligger på marken. Det är strumpväder, rockväder. När jag cyklade till jobbet räknade jag 13 cyklister med hjälm och 32 cyklister utan. Förra veckan köpte jag ett nytt vykort jag ska tejpa upp på väggen.

Som om det var sommar ännu

att tänja gränser

Det finns några saker jag tänkt väldigt mycket på under den här dryga veckan i de två gymnasierna. Mest har jag tänkt på min egen tid i högstadiet och gymnasiet, men också på att tänja gränser. Lite har jag också tänkt på skillnader mellan poesi och estradpoesi, och hur man kan illustrera det. När jag sedan läste Linneas blogginlägg om uppläsning på modersmålstimme i högstadie, samtidigt som jag nyss avslutat sista timmen, fick jag något att relatera mina tankar till.

Jag tror inte att någon, i alla fall inte deltagarna i workshopen var beredda på vad som skulle hända. Jag tror inte att de nödvändigtvis reflekterat över det ens innan jag steg in i klassrummet. Det jag å andra sidan nu fattar är att de inte förväntade sig det som det blev. Att stå upp, öva sig på att prata högre, skrika, scenviska, säga ord som ballong, boll, gymnasium och korvsoppa (eh jo, det råkade vara korvsoppa som skollunch den dag jag åt där) på ett glatt/argt/blygt/långsamt/snabbt/osv sätt.

För jag tänker så här: estradpoesi handlar för mig om uppläsning, om att tolka text, om variation, om inlevelse, om att känna något och hoppas att åhörare ska känna igen. Visserligen skrev vi också, men väldigt mycket röst blev det.

Och till Linneas blogginlägg: jag skulle ha avskytt övningarna om jag själv gått i gymnasiet. Men samtidigt som jag skulle ha älskat dem (i smyg naturligtvis). Och jag tänker så här: om ens en i varje gymnasium går hem och testar övningarna hemma har jag lyckats. För oj, vad jag skulle ha gjort det. Och kanske jag skulle ha upptäckt snabbare då att jag tycker om att uppträda med egna texter. Kanske jag skulle ha fått uppleva adrenalinkickarna tidigare. Kanske jag vågat upp på scen tidigare. Kanske jag skulle ha försökt försvinna in i väggen lite mindre när jag började studera vid universitetet och vi skulle ha seminarium eller andra diskussioner.

Mitt bästa minne från modersmålstimmarna i gymnasiet: läraren läste upp min text några gånger för klassen utan att säga mitt namn. Och en stor besvikelse jag minns: att läraren en gång läste någon annans text. Kanske det inte skulle ha hänt om den som ville fick och vågade läsa upp sin egen för klassen. För oberoende hur försiktig jag var så tror jag att jag inte skulle ha kunnat låta bli, också om jag skulle ha läst med en röst som knappt hördes.

Som på beställning

När jag var klar med sista (hurra!) workshopen 9:15, parkerade jag bilen på samma parkering som jag (försökte) parkera på när jag gjorde körkortsprovet (och fick kortet på första försöket, med besiktningspersonens ord "ingen har dött av att inte vara bra på att backa"), gick jag på en folktom gågatan. Såg, en bit bort, en person, som jag tyckte såg ganska rolig ut. Rak i ryggen stod han som en staty med utsträckt hand och en insamlingsbössa. På närmare håll känd jag igen brorsan. Och tyckte att det var ännu roligare.

Gick sedan på en kaffe och skrev ner allt roligt, som pensionerade gubbar diskuterade. Det blev en del. Och en hel del jag kan omarbeta till mitt småstadsmanus. Precis vad jag behövde.

Och bäst av allt: klockan är inte ens tolv.

fantasi är som något jag inte har just nu

Det är skrattretande hur trött jag blir av att hålla workshop i 75 minuter (eller 75 + 75 + 75 som i måndags) per dag, i en dryg veckas tid. Idag nästsista, imorgon sista. Och egentligen vill jag fortsätta i all evighet, eftersom det känns som om vi inte hunnit med någonting.

48 timmar

Vissa veckoslut behöver man använda mer än fyra minuter att skriva om. Men här kommer fyra minuters varianten:

Trädgårdsarbete på grund av plötsligt infall, vilket ledde till att jag fick för mig att göra en äppelpaj, för att sedan göra mat till mamma och pappa. Åka med P till Alberga. Där vi sjöng SingStar, spelade rekordlänge Catan, och körde hem mitt i natten, helt uppjagad av allt skratt, och pratade mycket ingående om konsistens och smak på hembakta kex vi fick som färdmatsäck av festvärdarna. Idag en sväng till Fiskars med mamma, och planerade klart morgondagens poetry slam.

Det samma vanliga, men ändå int

"Hej, jag heter Lotta. När jag blev student var jag säker på tre saker. Jag skulle aldrig mera stiga in här igen. Jag skulle aldrig stå framför människor och prata. Jag skulle aldrig uppträda på scen. Nu gör jag alla tre", sa jag idag morse, efter att jag parkerat bilen. Efter att jag ryckt i dörren som var låst. Efter att jag gått runt hela skolbyggnaden och tänkt att nu ser de i handarbetssalen en fjant som traskar på den smala stigen mellan husväggen och häcken. Efter att jag mött min gamla rektor på väg till lärarrummet, gått in i lärarrummet och sett modersmålsläraren jag plötsligt mindes att jag haft sista året i gymnasiet. Nu var jag här, jag som plötsligt fick dåliga vitsord i modersmålsuppsatserna eftersom jag hade idel ofullständiga meningsbyggnader.

Idag höll jag workshop. Det var extremt roligt. Jag blev väldigt trött. Efteråt försökte jag sova, men är så upprymd att jag mest låg och stirrade i taket och kom på olika övningar vi ska göra på måndag när jag ser dem igen.

Planeringsonsdag, skrivtorsdag...

ordning och reda. Workshop på fredag.

Bäst igår: jag planerade klart gymnasieworkshop i poetry slam. Fortsatte med att planera ny unikurs med  Mia. Satt på Bremer. Klappade mina axelvaddar och kändes som om nya rekord i humornivå gjordes.

Idag: vakna till dröm att jag hade extremlockigt hår. Ska skriva idag, på grund av axelvaddar, oro och deadline.

Imorgon: workshop ett och två av tio. 

Sämre grej igår: min cykel blev inlåst på innergård. Tvungen att gå hela vägen hem. Bra grej: blir tvingad till promenad efter cykel idag.

 

Det är höst nu

När jag satt utanför Fabbes café stannade en typ på cykel. Ursäktade sig och frågade om jag rekommenderar cafét. Det gjorde jag. Fick på köpet veta att han var fattig studerande från Stockholm. Men det förstod jag, eftersom jag sedan han stannade inte kunde riktigt tänka på annat än att han pratade och påminde om annan stockholmare. När jag senare gick från cafét blev jag stannad av annan studerande som undrade om jag visste var ett auditorium var. Det visste jag. Det var där introduktionskursen i kvinnovetenskap skulle börja om någon minut.

Skrivkurs i bilder (när vi inte skrev/pratade om skrivande)

Noterat

Jag är sällan så trött och uppspelt som när jag kommer hem från en skrivkurs som varat fredag, lördag och söndag.
Jag behöver skrivhelger.
Jag behövde uppmuntran. Jag fick uppmuntran.
Jag stiger upp innan pensionärer.
Jag går och sova innan pensionärer. Och därmed säger jag gonatt nu.

Sommaren 2013

Eller ett blogginlägg kallat härmapa. Eller ett blogginlägg för att hjälpa sommarnätstrejkande Nina.

Sommarens mat: grillade lammkotletter.
Sommarens musik: Ja må vara sist i världen, men nu har jag börjat lyssna på Alice b. Färmst på låten Akta, lekande barn.


Sommarens bok: Jag sa senast igår att jag inte läst i sommar, senare kom jag på att jag ljög. Jag plöjer just nu igenom en bok som innehåller Sonja Åkessons alla diktsamlingar. Mycket bra.
Sommarens dryck: Skumpa. Eller flädersaft. Eller skumpa blandad med flädersaft. Eller en limocellobål jag gjorde under sommarens grillfest.
Sommarens motion: Började sommaren med att spela tennis upp till tre gånger i veckan. Sedan kom slutspurt med avhandling och tennisspelande försvann.
Sommarens äntligen: Att jag lämnade in doktorsavhandlingen till förhandsgranskning.
Sommarens heldag: Dagen vi var ett stort gäng till Flow Park, efteråt gick en del av oss ut och äta. Jag var så trött i huvudet att jag glömde att jag skulle föra vattenglaset till läpparna. Öppnade munnen och hällde ett halvt vattenglas i famnen.
Sommarens spel: Catan. Spelet beräknas ta 45 - 60 minuter. För vår familj tar det över tre timmar för att vi förhandlar med största allvar.

Catan

Sommarens plats: En folktom arbetsplats. Där hasade jag mellan arbetsrummet och kafferummet i myskläder.
Sommarens tittande: Alla säsonger av Buffy.
Sommarens hemprojekt: Jag målar en del av tapeten i vardagsrummet med tusch. Det blir fint.
Sommarens spring: Utfördes inte av mig. Det var brorsan som sprang ett helt maraton. Jag såg hon starta, några gånger längs gatorna och när han kom i mål på stadion. Det var mäktigt. Så mäktigt att jag inte kunde ropa, bara stå där och vifta. Jag hade stått rätt länge på stadion och väntat, behövde på vessan. När han var 1,2 kilometer från mål skickade han ett meddelande och jag rusade till närmaste toalett så fort jag kunde. Rusade tillbaka in på läktaren och det visade sig att han skulle springa sin förmodligen lånsammaste 1,2 kilometer. Jag hann verkligen med god marginal och min tidigare spurt kändes ganska fånig.
Sommarens skräck: Ovädret i Karis som kom så plötsligt. Enorm hagelskur, skyfall. Jag råkade vara i en bil, mamma och pappa i en annan bil och brorsan på motorcykel. Jag stannade så många gånger längs vägen att jag tappade räkningen. Såg ingenting. Väl framme kom vi fram till en översvämmad källare. Vi stod fyra personer med ämbar och tömde källaren i okänt antal timmar.

Hagel flera timmar efter hagelskuren.

Sommarens resa: Oändligt antal bilresor mellan Åbo och Karis. Vanligtvis brukar jag woop-woopa när jag gör över gränsen mellan Nyland och Egentliga Finland, men den här sommaren körde jag där så ofta att jag tröttnade.
Sommarens fest: Tror att jag varit på bara en fest. En mycket avslappnad grillfest i Snappertuna. Mest mat, krocket och kortspel.
Sommarens köp: Minns inte om det var på våren eller sommaren, minns bara att det var varmt ute då jag och brorsan köpte en bil i gemensam vårdnad.

En utmaning (inte bara att hållas vaken)

En utmaning kan inte komma mer lägligt. Imorse vaknade jag halv sex utan väckarklocka. Halv sju hade jag redan ätit morgonmål. Börjar kännas som natt. Men för att inte somna nu och vakna tolv i natt, svarar jag på en och annan fråga som Mia skickade vidare.

Vem inspirerade dej/uppmande dej att börja blogga?

Det var början av år 1998, vi hade nyligen skaffat internet hem och jag hittade något som kallades nätdagbok. Ingen direkt som inspirerade eller uppmanade.

Hur väljer man ämnen att blogga om?

Jag vet inte hur man gör. Men jag vet hur jag gör. Jag bara börjar ett blogginlägg och ser vad det blir. Oftast sker det spontant. Jag har nått att berätta. Det har hänt nått. Jag har sett nått.

Vad vet de flesta inte om dej?

Jag tror att ganska många vet ganska mycket om mig. Antagligen är det inte så. En sak som bara några få närmaste sörjande vet är att jag är mörkrädd. Riktigt mörkrädd. Tror inte att andra än mina föräldrar och brorsa vet hur mörkrädd jag är. Dessutom har jag uselt mörkerseende. 

Vilka tre ord beskriver din stil allra bäst?

Ombytlig. Lite barnslig. Eller torr. Ironisk. Upprepande. Avskalad. Beror på om man pratar om skrivande, kläder, inredning eller humor.

Vad tycker du om att göra när du inte bloggar?

Skriva, äta ute, titta på teve, hänga med katter, familj och kompisar, spela kort/dataspel/brädspel, pyssla, estradpoeta.

Om Jill, Jessica, Mymlan och Ponks vill svara på samma frågor, så svara på.

dagens hurra!

Visade sig att jag inte är underkänd i språkgranskningen. Någon hade skickat dit den i ett för tidigt skede. Ett trefalldigt hurra. Hurra! Hurra! Hurra! Nu ska jag semestra en tredje vecka.

grejer bloggar gör med folk

Igår, någon minut över tre, promenerade jag från frissan, som finns i andra änden av stan. Under de två och en halv timmarna hos frissan betade jag av en mejllista på människor jag tidigare lovat och ville på lunch/kaffe/öl med. Listan var lång och jag hade inte hunnit genom hela. Jag hade nyss diskret speglat mig i skyltfönstret, som jag gick förbi och tänkte att håret ser rätt okej ut, även om det kändes som om jag hade en mommohjälm gjord av spray på håret. Och då mötte jag en rockstjärna.

Det var inte Mike Monroe. Det var en bloggande rockstjärna. Eller egentligen inte en rockstjärna, även om jag alltid tänker henne som det. Hon är cool. Riktigt cool. Hon hade min överlägset favoritigaste blogg en gång i tiden. Hon har nyligen fortsatt blogga. Hon studerade till skådespelare i London. Hon gör helt otroliga sminkningar. Hon bloggar ärligt, häftigt och sårbart. Hon är relativt nyinflyttad i stan. Hon har ordet rock i sitt bloggnamn. Första och enda gången vi tidigare träffats var på en fest i Jakobstad sommaren 2007. Hon var på listan över personer jag skulle mejla om kaffe, men inte ännu hann med hos frissan. Hon hörde av sig i början av året. Men våra mejl om tidtabell råkade sammanfalla med att jag ibland låg på rygg på köksgolvet och försökte få luft vid andnöd (det gick om, det har inte hänt igen sedan våren) och jag bara orkade träffa människor impulsivt eller om vi hade en överenskommen tid och plats som inte ändrade sig från vecka till vecka.

Och nu kom hon gående på gatan. Jag kände igen henne på håll och hon kände igen mig. Det kändes som om vi alltid känt varandra. Bloggar är nog riktigt häftiga.

senaste instagramfavorit i repris

Loppisfyndade en robot. Har några gånger tidigare fingrat på robotar på loppisar men oftast har de varit rätt små och dyra. Den här var stor och till rätt pris. Väl hemma upptäckte jag dessutom att den hade en on/off-knapp. Den pratar! Den blinkar och lyser! Ja, jag är 33 år!

Så snart jag lagt filmsnutten på instagram gillade mamma filmen och skickade sedan ett meddelande till mig där hon undrade om jag nu köper leksaker för att jag inte fick så mycket leksaker som liten. Nej. Jag läser bara för många svenska inredningsbloggar. Ja, och så gillar jag robotar. Och actionfigurer. Och Turtles. Och Ghostbusters. Och dinosaurier, som jag målar i grälla färger.

Att gå ut och leva på riktigt, med mera.

Jag såg på Pixel idag via areena. Trodde inte att jag hörde rätt. Sedan blev det värre, och så blev det värre och till sist blev det så tokigt att jag slutade titta.

I programmet ingick en intervju med en person som gjort ett spel om Snowden. Efter intervjusnutten pratade programledarna lite om spelet. Brunow sade först rätt okej saker, men så säger Lehtola:
- Men killar som sitter nätterna igenom och spelar de här dataspelen tillsammans, jag förstår inte riktigt vad de är ute efter. De tror att de blir starka via de här spelen men ändå möter de inte världen på riktigt. Att det är själens maraton men ändå så tror jag att det finns en lathet i att inte på riktigt gå ut och leva.

Varpå Brunow: 
- Själens maraton låter bra. Jag tänker att om man gjorde ett sånt här spel om Julian Assange så skulle det hända mycket annat också än usb... stickor skulle då ragga upp svenska flickor kanske.

Och Lehtola avrundar med: 
- Kanske det skulle vara intressantare.

Alltså på riktigt. På riktigt! Om kursen Internet Culture and Gender, som jag undervisar, inte till stor del avläggs av utbytesstudenter så skulle jag ha klippet som ett diskussionunderlag. Bara killar som spelar? På nätterna? Tror de att de blir starka? Möter de inte världen? Lata? Från usb-stickor till ragga? Och som pricken på i:et eller spiken i kistan: det är intressantare om raggande av flickor ingick?