13 september 2013

att tänja gränser

Det finns några saker jag tänkt väldigt mycket på under den här dryga veckan i de två gymnasierna. Mest har jag tänkt på min egen tid i högstadiet och gymnasiet, men också på att tänja gränser. Lite har jag också tänkt på skillnader mellan poesi och estradpoesi, och hur man kan illustrera det. När jag sedan läste Linneas blogginlägg om uppläsning på modersmålstimme i högstadie, samtidigt som jag nyss avslutat sista timmen, fick jag något att relatera mina tankar till.

Jag tror inte att någon, i alla fall inte deltagarna i workshopen var beredda på vad som skulle hända. Jag tror inte att de nödvändigtvis reflekterat över det ens innan jag steg in i klassrummet. Det jag å andra sidan nu fattar är att de inte förväntade sig det som det blev. Att stå upp, öva sig på att prata högre, skrika, scenviska, säga ord som ballong, boll, gymnasium och korvsoppa (eh jo, det råkade vara korvsoppa som skollunch den dag jag åt där) på ett glatt/argt/blygt/långsamt/snabbt/osv sätt.

För jag tänker så här: estradpoesi handlar för mig om uppläsning, om att tolka text, om variation, om inlevelse, om att känna något och hoppas att åhörare ska känna igen. Visserligen skrev vi också, men väldigt mycket röst blev det.

Och till Linneas blogginlägg: jag skulle ha avskytt övningarna om jag själv gått i gymnasiet. Men samtidigt som jag skulle ha älskat dem (i smyg naturligtvis). Och jag tänker så här: om ens en i varje gymnasium går hem och testar övningarna hemma har jag lyckats. För oj, vad jag skulle ha gjort det. Och kanske jag skulle ha upptäckt snabbare då att jag tycker om att uppträda med egna texter. Kanske jag skulle ha fått uppleva adrenalinkickarna tidigare. Kanske jag vågat upp på scen tidigare. Kanske jag skulle ha försökt försvinna in i väggen lite mindre när jag började studera vid universitetet och vi skulle ha seminarium eller andra diskussioner.

Mitt bästa minne från modersmålstimmarna i gymnasiet: läraren läste upp min text några gånger för klassen utan att säga mitt namn. Och en stor besvikelse jag minns: att läraren en gång läste någon annans text. Kanske det inte skulle ha hänt om den som ville fick och vågade läsa upp sin egen för klassen. För oberoende hur försiktig jag var så tror jag att jag inte skulle ha kunnat låta bli, också om jag skulle ha läst med en röst som knappt hördes.

Inga kommentarer: