Dan före sista dan, eller hur man nu räknar, om man räknar

Den 5.8 påbörjade jag ett blogginlägg. Det innehöll musik, Stockholm, fina saker och sorgliga saker. Sedan blev jag överväldigad av både det ena och det andra. Exempelvis beslutsångest, beslut, ett nytt jobb, och jag har blivit kallad undervisningsmaskinen när jag hastat iväg mellan klassrum, känt mig hålögd, kännt mig så extremt uppåt efter kursutvärderingar. Jag har sagt saker och jag har tagit tillbaka saker jag sagt mer än en gång. Jag har varit ledsen och glad, riktigt ledsen och riktigt glad. Jag märker att jag så lätt glömmer bort hur mycket som egentligen hänt den här hösten. Kanske en av de mest händelserika. Och jag har förvånat mig själv så otroligt många gånger. Men inte ska jag skriva om allt det nu i efterhand. 

Idag vaknade jag åtta av att katterna rivit ner julgranen. Det var första gången de gjorde det och de såg väldigt förvånade ut. Jag hann vakna medan jag torkade upp allt vatten och sopade upp barren.

03:05

Bäst just nu: granne som "kan svänga förbi", i ungefär åtta timmar en sen kväll. Äntligen är den påbörjade vindunken ett minne blott och inte en grej som tar utrymme i kylskåpet. Efter någon timme hälsade till och med Orvar. Så snart grannen steg in genom dörren var Knut fastklistrad. 

Tretton dagar

Textmeddelande från 2.7.2015: 

Förslag på bloggtext: "igår såg jag den här skolplanschen på loppis. För fyra veckor sedan skulle jag kanske ha köpt den."*

Textmeddelande från 4.7.2015:

Someone hasn't been blogging in a long while.**

Längre besök har avlösts av kortare besök som avlösts av längre besök som avslösts av kortare besök. Däremellan en indisk lunch, frissabesök, jobb, longboard, spontan lunch med vänner hos mig, en Ydintalvipuutarha, ett stort flyttlass med vänner, pizzeria med kebab och franskisar, en indisk middag, flertal mer eller tokiga fotosessioner, skrattatacker mitt i natten tillsammans med psalmsång, hostattack och flunsa, släktfest på landet, simtur, en annan indisk lunch, en lunch på café Aulas bakgård, ett spontanbesök efter lunch, en roadtrip till Ekenäs, vernissage på Villa Schildts och uppläsning av en text skriven på Leros, två turer till hamnen, lite kris, en födismiddag på Tamarin, ett besök till Koulu, en till Ydintalvipuutarha, en till kväll på Koulu, en lång promenad runt ån med glass i kuppisparken, föra saker till försäljning på loppis, kockande av auberginerullar. 

Och här sitter jag nu. Fattar inte riktigtvad som hänt eller händer. Tittar på teve första gången på väldigt länge.

* vilket jag mycket väl kunde ha bloggat, ackompanjerat av en bild på en elefant.

** åtföljt av förslag på vad jag kanske varit upptagen med.

en måndagig tisdag

Två kalla, halvdruckna temuggar på soffbordet plockade jag bort igår, vaknade till ett telefonpling imorse, och nu sitter jag i en nästa tom korridor och försöker komma ihåg vad jag, innan midsommar, tänkte att jag skulle skriva efter "Mapping the significant places this way, also illustrate how they are not always either close to the residential area or in the city center", samtidigt som jag bara skulle vilja fixa allt jag hittills skrivit rent språkligt.

Det blir som det blir

Jag ligger i min säng hos mina föräldrar, bara en dryg kilometer från koordinaterna i min tatuering. Två katter ligger tunga på mina ben. Det har varit fin midsommarafton i Karis-Lojo, mer mat än vad som kan ätas, bastubad och tre dopp i kall sjö, idag fick jag ett meddelande när jag tänkte att jag vill skriva nått. Sedan skrev jag tillbaka något med tillägget this is probably something I shouldn't och så tänkte jag hur galet det är att det bara gått åtta dagar. Små steg, har jag tänkt, små steg och beredd på att det inte leder nånvart.

När all is good blir det ännu bättre

Mera promenad, mera promenad där en hackspett figurerar (i lördags en som hackade i stolpe, idag en som matade sina ungar i en trädstam). Mera goda nyheter på jobbfronten.

All is good

Ett kuvert ligger på hallmattan. Jag öppnar det och visar sig vara meddelande om beviljande av forskningsfinansiering. Går från ställe till ställe hela fredagen, tills jag glad går hem. Spelar säsongens första tennis i gassande solsken, går upp och ner för Luolavuori i två timmar istället för tio minuter som sträckan skulle kräva, får fler myggbett på benen än jag kan räkna. Det blir söndag, jag går på tretimmars födisbrunch med vänner, halvvägs tittar jag på telefon, har fått ett meddelande, fortsätter äta marshmallows och hemma börjar jag en Orange is the new black maraton. 

Att cykla med hjälm

Det är tisdag klockan sex och solen lyser. Efter att jag låst upp cykeln lägger jag hjälmen, som jag börjat använda veckan innan, i cykelkorgen. Går några steg, men ångrar mig och stiger på cykeln. Ångrar mig igen, stiger av, tar hjälmen från korgen och cyklar med hjälmen på huvudet. Tänker att det går fortare att cykla än gå. Tänker att det är löjligt att cykla med en hjälm i korgen. När jag svänger från Fänriksgatan till universitetsområdet, tänker jag att jag blivit räddare för att falla med åldern. Jag ginar över Educariums gård, min väska och nycklar som ligger i cykelkorgen hoppar och skramlar, jag tänker att det hörs att jag kommer. När jag cyklar under infartsvägen kör ett tåg på bron, jag tänker att en hjälm hjälper väldigt lite mot ett tåg. Jag möter en cyklist utan hjälm, men med en mössa. Jag tänker på huvudets innehåll. Jag möter en cyklist med likadan hjälm som mig och jag tänker att hjälmen faktiskt är ganska snygg. När jag cyklar förbi Påsankan, tänker jag att jag stannar vid Siwan närmast mig för att handla bröd. Jag cyklar förbi utomhusgymmet och Q-vuorenkenttä, där det andra dagen i rad är fullt med människor. Vid Siwan bestämmer jag mig för att åka förbi, jag behöver kattsand så jag åker med bil istället. Senare, tänker jag. Jag svänger in på  den enkelriktade gatan som jag bor vid, orkar inte cykla runt. Cyklar på trottoaren. Tänker att det är i alla fall bättre än på vägen, kanske. Tänker att jag stiger av om jag ser någon annan på trottoaren. Jag funderar vad jag ska ha på mig på arbetsintervjun följande morgon. De här byxorna i alla fall, tänker jag. Jag ser en person med en hund på trottoaren. Jag är ett höghus från mitt hus. Jag hoppar av cykeln. Och ramlar. Jag ligger på trottoaren, fortfarande hållande i cykelstyret. Personen och hunden står en bit framför mig och stirrar. Jag tänker att mitt vänstra knä gör ont. Jag tänker att hjälmen inte behövdes den här gången. Jag tänker att jag inte borde ha tänkt så mycket och att inte jag borde ha lagt det på minnet. Jag tänker att det var bäddat för att något skulle hända. Jag tänker att jag inte kan ha söndriga byxor på intervjun. Jag tänker att jag borde ha gått till Siwan. Jag tänker att mitt ben antagligen blöder. Jag tänker att jag måste släppa styret för att komma upp från marken. Och så haltar jag hem de sista metrarna.

Och idag gick jag.

Böcker i maj

Månaden kunde nämnas som: lyssna på klassiker jag tänkt lyssna på i evigheter, eller: hur kan jag aldrig i mitt liv läst en Tove Jansson-bok utan bilder tidigare, eller: inkörsport till psykologiska thrillers.

Dvärgen får tre ondskor av fem möjliga.

Den andra kvinnan får tre feminismer av fem möjliga.

Trollkarlens hatt får tre förvandlingar av fem möjliga.

Farlig midsommar får fyra teatrar av fem möjliga.

Pappan och havet får fyra fyrar av fem möjliga.

Den osynlige mannen från Salem får två kungsholmsgator av fem möjliga.

Öppnas i händelse av min död får tre brev av fem möjliga.

Onda flickor får fyra hemligheter av fem möjliga.

566 dagar efter disuptation

När jag i maj två veckor i rad höll föredrag om min fyrahundratio dagar gamla (eller mycket äldre eftersom sista punkten skrevs flera månader tidigare) avhandling tänkte jag att det var sista gången. Det var det tydligen inte. Fick nyss ett mejl som undrade om jag vill hålla ett föredrag om den i oktober.

Blogginlägget som skulle handla om en premiär för mycket, men istället blev en uppräkning på krogar

För en vecka sedan, förra söndagen satt jag hemma. Precis som jag gjort på lördag. Precis som jag bestämt mig för att göra. Men det blev fel. Fick en såndär löjlig ångest som gick så långt att det inte hjälpte fast jag sa till mig själv att den var helt ologisk, som gick så långt så att jag inte klarade av att höra av mig till någon och säga att nu jäklar måste jag ut från den här lägenheten, se lite människor, vara social. Så kom måndag. Genast bättre. Så kom tisdag, ännu bättre. Skrivträff på Portti.

Och på onsdag en premiär, åkte till Pargas för poesicafé. Satt i publiken och hörde någon annan uppträda med tre av mina dikter. Blev himla, himla berörd. Väldigt maffig känsla.

På torsdag en premiär, eller sommarpremiär. Precis som förra sommaren började jag den med att gå till Varvstorget, sitta på stenplattor utomhus i en timme och titta på nationalbaletten. Konstaterade att min smak inte alls ändrat sen ifjol. Tittade på modern dans men tittade mer på telefon eller publiken vid klassisk balett. Fortsatte med traditionell visit till RantaKerttu, kom på att det var säsongspremiär av Ydintalvipuutarha som brukar höra till mina sommartorsdagskvällar. Och där hände premiären som jag kunde vara utan, tappade bort telefon. Upptäckte det först några timmar senare, men visste då inte när jag förlorat den. Tog det förvånansvärt lugnt. Tänkte mest att det ordnar sig alltid. Vilket det gjorde! För nästa dagen ringde jag från jobbet till RantaKerttu, eftersom jag redan kvällen innan kollat på Ydis. På fredag var jag så trött att jag inte gick ut. Chocken. På lördag var jag istället så pigg att jag var både till Bar Kuka, Koulu och grillkiosken. Var ljust ute när jag kom hem och sov följande dag till ett.

Och den här söndagen, ingen ångest, sett inte en levande människa, inte pratat med nån. Hemligheten är tydligen att vara social minst varannan dag. Det ordnar sig alltid.

Giv mig styrka

De senaste dagarna har jag prickat in platser som nämns i mitt forskningsmaterial. Nu vet jag var Tilhenkenttä och Wäinö Aaltosen koulu finns. Skolan finns inte alls nära museet kan jag meddela.

Idag: upptäckte att jag bara får lägga till 150 platser, behöver lägga till sammanlagt 485. Betala $39 per månad är nu frågan, eller använda massa tid till att hitta ett annat ställe och göra allt på nytt (förutsatt att ett sådant ställe finns).

Den stora besvikelsen

Det tog ungefär 20 dagar att se 48 avsnitt av Game of Thrones. Enorm besvikelse när jag insett att jag sett allt som fanns och nu blev tvungen att vänta. Har långt ifrån sett ett avsnitt per dag, så vågar inte gissa på hur många avsnitt jag sett vissa dagar. Ett och annat.

Och annat som irriterande nog hänt idag: vissa människor fattar inte efter ett ett nej, ett vi-ska-inte-heller-vara-kompisar och en tystnad. Men nångång ska väl det också gå om.

Speedy Gonzales

Jag vågar inte ens gissa på hur mycket tid jag använde idag till att försöka hitta statistik över hur många femton och sextonåriga flickor som bor i olika stadsdelar i Åbo.

Jag hittade det nästan i årsberättelser, men inte riktigt. Jag hittade det nästan på nätsidor men inte riktigt.

Sedan mejlade jag staden, och efter 13 minuter mejlade de att de skickat frågan vidare till stadens aktuarie, ytterligare 32 minuter senare fick jag svaret från akturien.

vissa människor

1. förstår inte när de ska ge upp, gäller exempelvis folk man sagt att man inte vill träffa efter en första träff, i något skede inser man att inget man säger hjälper till förståelse. Och om någon då säger att den kan ändra sig, ja då får man ännu mer bekräftelse på att man inte vill.
2. blir man väldigt ilsken på, gäller exempelvis folk som sitter i regeringen som ministrar.

Det var väl ungefär dagens lista, som också kunde ha varit gårdagens, men igår ingick dessutom bra typer som grannar man gick till informationstillfälle om inkommande rörremppa, och vänner man spelade bordsfotboll med, samt åt och drack med.

Dagens beslut

Halv sju på kvällen: ska jag försöka hållas vaken, eller ta en tupplur?

Halv åtta: ligger i sängen beredd att sova för natten, ljudlös telefon, kvällsmatat katterna och mörkläggningsgardiner.

Sen senaste blogginlägg: en lång pedagogisk utvecklingsdag, poetry slam i Kuopio på tom mage, ensam och rekordnervös, en evinnerligt lång hemresa, en läkande tatuering på underarmen, för många textmeddelanden som inte charmat mig det minsta, mensvärk, researrangemangsmissförstånd, kulturvetar-kvalitativa-metoder-jag som försöker göra tabeller över mitt forskningsprojekt, skita i #blogg100. 

Naturen i Savolax

Antal timmar jag varit på resande fot: 5

Antal timmar jag ska resa totalt: 7

Känns som: ingenting

Kan hända att jag är ganska trött ikväll. Hittills har jag pratat snabbt och nonstop från sju i morse till åtta, stannade till och med en stund i bilen när jag var vid busstationen för att vi inte på långt när hunnit avhandla allt. Min brorsa alltså, helt otrolig typ.*

Redan efter att jag åkt buss en halvtimme drack jag min medhavda kaffe och åt en smörgås. Sedan: whatsappat och facebookat till ett hel hop människor, övat och skrivit om dikter, spelat knappt alls candy crush, lyssnat klart på Kometen kommer, sett en massa raka vägsträckor, sett Mikkeli och Heinola, gått på bussvessa, varit löjligt glad över att jag får sitta i bussens andra våning och längst fram fast jag inte steg först på bussen, fått dåligt samvete för att nån annan kanske vill sitta här, tittat på en spricka i framrutan, blivit rädd för att krocka (av ingen direkt anledning), konstaterat att någon på bussen luktar gårdagens sprit, tittat på skog och kalhygge, känt lite av i baken att jag ramlade med longboarden första gången igår.

Plan de närmsta två timmarna: äta en banan och körsbärstomater, öva lite till, titta på utsikten.

* här kommer en länk till en hujsig grej min brorsa gjort. Men det är inte bara därför han är bra typ. Länken kommer när jag anlänt och bloggar på annat än en telefon.

Grönsaksbiffar, ris och ärtsås + tandorinånting som inte var särskilt indiskt

I år skulle jag varken ha ett nyårslöfte eller mål, så på nyårsdagen ändrade jag mig så klart och skrev upp ungefär fjorton. Idag kan jag stryka ett av dem, gå på dejt med någon jag inte känner. Det var helt okej. 

Jotain toista

Om man ska göra en grej ska man se den här. Det bästa jag sett.

Att avverka en gata

Började dagen med att föra min cykel till reparatören på Tavastgatan. Hann avhandla vädret, cykelns reparationsbehov, terminologi på svenska, hans närhet till pensionsåldern, hans cykelfärder i Stockholm, min erfarenhet av Uppsala, innan jag lyckades avsluta med "ses när jag hämtar cykeln". Gick några meter, sedan in till tatueraren, betalade reservationsavgiften, visade min bild och han sa ungefär fem ord. Nu sitter  jag på mycket sen lunch på sushistället på samma gata. Förutom att den intas ett sent klockslag, fick jag också vänta 45 minuter eftersom jag råkat komma precis efter flera grupper/par. Så snart jag är klar ska jag igen några meter för öl, skrivande och social samvaro. 

Inte det minsta trött

Här ligger jag och tänker på att jag på lördag ska tävla med en dikt om saker man kan tänka på eller inte tänka på när man ligger vaken på natten.

Efter några fjuttiga timmar av nattsömn

Idag var dagen då jag släppte taget om köksbänken, trodde att jag aldrig skulle kunna lyfta upp den andra foten på brädan efter att jag sparkar fart och senare åkte slalom ner för en minimal sluttning av nyasfalterad parkeringsplats gång på gång, på gång, på gång. Samt körde Jessica till tåget för att sju timmar senare köra brorsan till tåget.

Allt vad jag behöver komma ihåg från idag

Den är här nu

Och jag fattar inte alls hur jag någonsin ska våga utomhus med den. Eller hur jag ska våga släppa taget om köksbänken om jag inte har den på en matta. Eller hur jag ska undvika att slå mig fördärva. Har stått på den inomhus, lutat framåt och bakåt och är helt slut i högra benet redan.

film och ugn på en och samma dag

Såg nya Mad Max på bio idag. Så mycket action att jag knappt andades. Var helt durrig i huvudet när jag steg ut från salen. Egentligen känner jag mig nästan lite yr fortfarande. Men bra var den, på ett konstigt sätt.

Annat jag gjort idag: tvättat ugnen första gången på två och ett halvt år. Lampan har varit sönder hur länge som helst, så det har varit rätt praktiskt när andra personer har varit hemma hos mig och kockat. Det som inte syns, finns inte. Tills det börjar lukta.

tolv

Det finns bara tolv saker man ska läsa, höra, se idag. Tolv.

Och det är de här.

Se exakt varje.

Regn ute, sol inne*

*Alltså den här mängden övervarv som snurrar i min kropp just nu, tokigt mycket.

 Hade så mycket fiilis när jag höll föredraget, att det blev överdrivet långt också om jag spontan förkortade lite här och var medan jag pratade. Gissar också på mycket handviftande. Men det som inte fastnade på bild, finns inte.

och himlen är ännu ljus

Så himla ologiskt men ändå, ja tack. Väldigt mycket ja tack. För jag är så där oförklarligt lugn. Så där så att det inte bara ser ut så på ytan utan också känns i kroppen. Oberoende vad.

På jobbet skrev jag (igen) en jobbansökan, magen knorrade och jag tänkte att jag ska bara lite till, tills klockan blev så mycket att jag tänkte att jag hoppar över lunch helt enkelt, måste skriva klart, måste hinna skicka in den idag eftersom jag inte hinner imorgon. Kursutvärderingarna från tre introkurser jag hållit har varit puts veck och jag hade gett upp hoppet. Men så dök de plötsligt upp några rum från mig, jag kunde sammanställa utvärderingarna och bifoga dem till ansökan. Magen knorrade ännu mer, klockan var halv tre. Imorgon ska jag igen åka till Helsingfors för att prata om min avhandling. Ett år, en månad och fjorton dagar efter disputation, och ännu längre sedan jag skrev den sista punkten. Det fanns en tid då jag undrade om jag skulle ha något att säga, stressa över att försöka göra det intressant, fila på ett föredrag i god tid och mest av allt i evinnerliga tider. Min mage knorrade, jag tänkte att jag väl slänger ihop föredraget och åker sedan hem för att äta. Så gick F förbi rummet, frågade om jag ätit och istället för att skriva morgondagens föredrag gick jag på lunch. Magen slutade knorra, jag modifierade min lectio lite, printade den och var hur lugn som helst. Den blev kanske lite på den korta sidan, men printade också min finska slamdikt om ätstörningar och bloggar. Om jag pratar för fort på svenska, avslutar jag med dikt på finska. Och så tänker jag att det är det här det handlar om att disputera, att såna här saker inte är hela världen. Man sätter sig på morgonbussen, pratar lite, får hänga med kära kolleger från andra delar av landet mycket och sedan tar man bussen tillbaka hem.

Att blogga med text istället för ett foto och max tre meningar är väl ett tecken på lugnet. Istället för att känna åh nej, jag ska ju blogga ännu, sätter jag mig ner på soffan, skriver ett blogginlägg. Trycker publicera.

Söndagsbestyr

Varvar mellan att sitta nerhasad på soffan med en katt balanserande på axeln medan en annan ligger i famnen, sitta nerhasad på soffan med en katt i famnen och en annan bredvid, samt sova på sängen med två katter på ryggen.

 

I natt, kring halv sex, när jag gått en allt för uppiggande promenad från nattbussen och jag såg sjunde avsnittet av Game of Thrones insåg jag plötsligt att jag äntligen fattade vem som är vem. Efter det har jag slutat somna fem gånger per avsnitt av uttråkan.

Medan jag ignorerar att jag vaknade för knappt två timmar sen

Mot bussen. Mot Helsingfors. Mot den här huippu och huippu författande människans releasefest. 

Heja

Så länge man inte gått och sova har det ännu inte bytt dygn.

Idag träffade jag Ponks första gången, en av de första sakerna jag sade: jag har varit på begravning idag. Kort senare: nått om mina byxor. Det sista jag sade till doktor Lindman innan jag stapplade ut på Biskopsgatan: stig inte upp för tidigt, eller kanske du stiger upp tidigt, eller så behöver du typ ingen sömn för du går på övervarv, eller nått annat ganska osammanhängande visdomsord om sömn efter disputation.

I övrigt: tror inte att jag borde blogga exakt nu.

Så himla konstig dag.

Torsdag som onsdag

Dagsschema

Idag har jag gjort det jag borde ha gjort flera dagar sen: ingenting.

Den här kroppen alltså

Under en och en halv timmes föredrag och diskussion samlade kroppen ihop sig. Genast jag var klar: flunssakollaps igen. Tycker synd om medpassagerare. Tycker synd om mig som måste sitta i det här tåget. 

Dagens status

1. Läst fler kursporfolion än jag räknade.

2. Provat åtta svarta kavajer, köpte en. Provat tre par svarta byxor, köpte ett par. 

3. Betalat en euro och tio cent för varje pappersark jag postade för att det säkert ska hinna fram i tid. Nästa gång: börja i god tid och kom ihåg att posten är stängd första maj.

4. Ätit en lunch, druckit en kopp kaffe idag.

5. Druckit mer te än jag gjort på månader.

6. Är inne på näsduk nummer 78 för den här flunsan.

7. Gråtit från ett öga.

8. Nyst så många gånger att musklerna är sjuka.

9. Skrivit ut ett föredrag för imorgon.

10. Har ett exemplar av min avhandling i väskan.

11. Hittat en postdok/konst-grej jag vill söka.

12. Ätit tre stycken coldrex.

13. Sett en gammal bekant på stan som gick bredvid en äldre kvinna och mycket berusat och högljutt sa att hon ska acceptera alla människor.

14. Sett blommande körsbärsträd på vägen till jobbet.

15. Har tagit en buss hem.

16. Sett samma gamla bekanta på stan stå mitt i en grupp ungdomar skrikande berusat "vem fan tror ni att ni är" på finska.

17. Kommit ihåg flera gånger, flera år sedan då jag umgåtts med den gamla bekanta då hen varit betydlig mindre berusad.

18. Myst med två katter.

19. Konstaterat att det är många timmar kvar av dagen.

20. Skickat ett sms till en professor.

21. Pratat med en annan professor.

22. Konstaterat att coldrex verkligen hjälper.

23. Blivit mycket upprörd av att prata om att färglägga.

24. Haft öronen i lås och ett vänster öra som bubblar.

Bilaga Ö

Universitetsvärldens galenskap när jag äntligen bifogat den sista efterfrågade bilagan och ansökan blir 42 (förtiotvå!) sidor lång. I framtiden ska jag alltid (a-l-l-t-i-d-!) vid slutet av en kurs sammanställa kursutvärderingarna. 

På nått sätt förstår jag att de endast vill ha ansökningsbrevet som e-post och resten som utskrivna papper via posten.

Läst i april

Kan verkligen konstatera att ljudbok är något för mig. Eller ljudbok och promenad, ljudbok och candy crush, ljudbok och farm heroes, ljudbok och frukost, ljudbok och lunch, ljudbok och transportmedel, ljudbok och cykling. I april gav jag:

Den vita staden, fyra vräkningar av fem möjliga.
Just Kids, fyra år i New York av fem möjliga.
Himmelstrand, fyra husvagnar av fem möjliga
Vassa föremål, fyra scoop av fem möjliga.
Yarden, fyra hamnarbetare av fem möjliga.
Oceanen vid vägens slut, tre bondgårdar av fem möjliga

Mellan dig och dig, tre tonårsförälskelser av fem möjliga.

Tre män i en båt, fem anekdoter av fem möjliga.

Doppler, fem tält i skogen av fem möjliga.

Oscar Levertins vänner, fyra snuskiga kulturtanter av fem möjliga.

Lager på lager av en resa

Det här är omöjligt att blogga, säger jag när vi är på väg hem från Stockholm. Kanske det är det jag ska blogga och inget annat, säger jag. Men sedan bloggar Jessica, och så stämningsfullt hon bloggar. Jag ber henne mejla mig allt, med html-koder och allt. Hela radiramsan, undrar hon. Ja, skriver jag. Därför är bilder och texten i kursiv är hennes. Det okursiverade är jag som bloggar mellan raderna.

Det är måndag. Allt är under kontroll, borde jag tänka men det tänker jag inte. Jag har för mycket jobb, för mycket jag inte hinner med, för mycket borden, jag försöker göra lite till, bara lite till. Som ett virrigt monster ringer jag henne och säger att jag går från jobbet nu, står i korriodoren nu, alltså jobbets korridor, säger jag fast förtydligande inte behövs. Jag är framme vid Caribia några minuter innan bussen och jag hinner andas, lugna ner mig lite, bestämma mig för att fortsätta andas istället för att gå tillbaka för att göra bara lite till. Vi går från Caribia hem till henne och jag går ut med roskisen. Jag tänker att det är illa när jag monstervirrar så att det inte går att missa och så är jag tacksam för att hon går ut med roskisen och jag använder tiden till att andas lite till. Vi går ombord. Vi går genom långa korridorer till vår hytt som har fönster, vi går igenom kamerarullen med gapskrattande selfies. Vi går över heltäckningsmattor, fotar dem, fotar oss själva. Vi går på restaurang, till förrättsbordet, efterrättsbordet. Fotar oss vid chokladfontän. Vi går ut på däck. Fotar oss själva skrattande och grimaserande i iskall vind. Vi går till baren. Fotar oss själva med dansgolvet i bakgrunden. Fotar oss själva med barljus i bakgrunden. Vi går online och skriver till M medan vi dricker mojito.
 
Vi går avbord. Ut från terminalen, in i terminalen och ut från terminalen på rätt ställe. Jag går nedför memory lane när vi går på hotellfrukost. Hon går inte av vid Slussen. Jag åker vidare till Skärholmen, går till teatern jag ska gå på för tidigt. Tar en promenad i närliggande bostadsområde med låga höghus och tänker att här kunde jag bo, här känner jag mig hemma. Jag går till hotellet. Jag går under körsbärsträd och granna segel, jag går på Östermalm. Hon går nästan in i en spindel på en barnteater med sjuttio barn och tio vuxna, och vi vuxna får vänta med att gå in. Först ska vi hitta en handkompis som vi sedan ska vi göra hopplasteg in i salen med. Jag tittar på teatern, tänker att det handlar om normer kring flickors känslor, eller egentligen om normbrott utan att förtydliga att det är normbrott, jag tycker att det är fint, att den är bra.

Krokstävel - Trailer from Kulturhuset on Vimeo.

Vi går på lunch. Jag har tagit utgång vid parken, ser en restaurang, skickar henne menyn. Det går långsamt att äta med pinnar. Jag går Götgatan upp och ner. Hon går på toa. Vi går förbi magnolieträd, tulpaner och körsbärsblom för att komma till Fotografiska. Längst tid går vi omkring på Martin Parr-utställningen och jag är glad att det finns så mycket nytt som jag inte tidigare sett. Ungdomarna på Vee Speers bilder har genomgått förändringar sen de var barn.
 
Vi går uppför trappa efter trappa. Jag flåsar medan jag går på trappsteg jag aldrig tidigare gått på. Jag springer upp för dem eftersom det känns lättare. Hon går enligt svaga minnesbilder av en orange post it. Vi går rätt på första försöket. Det går att betala med kort i baren. Stor stark, säger jag. Rosé, säger hon. Mitt plaststop läcker. Måsen går längs bordet och fastnar på bild. Det där går ju inte, säger jag när hon läser mail. Jag får textmeddelande. Vi går på standup och står står står hela kvällen fastän fötterna bultar, det gör ont men det gör inte så mycket för den är värt det. Vi går hem via Ica medan hon går igenom olika feminismer, kanske är de fem stycken. Jag försöker definiera men nyanserar inte, är hungrig, blir gnällig. Jag somnar så snart jag lagt huvudet på dynan. Jag får ett textmeddelande, jag hör det inte, hon hör det eftersom hon ännu inte somnat. 

Vi går från hotellfrukosten när den redan stängt. Vi går till butiken som var stängd senast vi var där. Vi går förbi hyacinter för att komma till caféet. Det går inte, skriver Oraklet och hon går över skyddsmuren och det går hur bra som helst. Jag kan andas igen, och jag tänker att det borde få ett slut det här med att hålla andan. Jag går vidare och går igenom saker jag kunde ha sagt. Hon går till bussen efter att jag köpt biobiljetter på Sergel till Söder. Solen går i moln vid fontänen och vi går raskt till tunnelbanan. Det går att skilja dem åt märker jag, de har olika färgs skor och A har ett litet ärr i pannan. Jag stiger av bussen efter ambassadörerna, ser kaknästornet en bit bort och vidsträckta gräsfält. Jag går till Tekniska museet, spelar Pac man, spelar Donkey Kong, tar selfien, lägger telefonen i väskan och tittar på Super Mario i korsstygn, spelar Fez.

Det går inte att ringa till ett utländskt nummer, men ni får plats vid baren, har de lovat. Det går just och just att balansera sangriakannan, pilgrimsmusslor och rödbetsskålar på bordet med röda och gula servetter.  Hon ger paprikan till S  och chorizon till mig. Jag gick en mil om dagen i början, säger S. Det gick inte, jag var tvungen att jobba, säger hon. Och jag tänkte att jag måste sluta tänka jobb, nämna jobb, att det blir som om jag glorifierar jobb också om jag inte vill.

Vi går på bio. De Utvalda går till Folkets park under en blodröd måne. Jag älskar filmen, kanske till och med mer än boken. Jag gäspar av trötthet. Utanför bion säger jag näää till henne och hon säger att det finns människor som man träffar tolv en vardagsnatt också om man är trött och människor man inte träffar. Hon går till hotellet och jag går till tunnelbanan, jag blir mött när jag stiger ut från tåget, vi konstaterar att vi missförstått varandra. Jag frågar när sista tunnelbanan till mitt hotell går och han säger att det är bäst att vi genast tar tåget tillbaka. Vi går till en krog som bara har en timme till öppet eftersom grannkrogen redan stängt. Klockan är lite över tolv på natten, vi pratar politik, katter, postkolonial feminism, att han läst vetenskapliga artiklar av genusvetaren Young och att jag har läst en bok av henne. Jag frågar efter dåliga skämt, får två stycken om kannibaler, vi blir utslängda från krogen, jag följer honom till tunnelbanan, läser och skickar textmeddelanden medan jag går till hotellet. Råttorna går bananas vid roskisen. Jag går in på YouTube och spelar samma sång om och om igen. Det går överstyr. Han går hela vägen hem. Hon går igenom vad som hänt, jag säger nåjooooo till henne så fort jag stiger in, jag går till sängs alldeles glad i magen, jag går till sängs alldeles glad i magen, somnar närmare fyra på natten men det gör ingenting. Vi går ut från hotellfrukosten efter att den är bortplockad. 

Vi går ut genom dörren som öppnas åt fel håll för sista gången. Vi spelar låten i våra huvuden. Vi går uppför Götgatan. Hon går in i en provhytt. Låten kommer ut som nynnande. Knappen går fast, men buntarna är för långa. Kanske det går med en topp under klänningen? Klänningen hon gick nedför trapporna iklädd i och J busvisslade. Jag spelar låten i huvudet. 

Bussen går några minuter efter att vi har köpt biljett. Vi behöver inte springa. Jag är inte sån som springer. Förutom upp för trappor när det gör för ont i benmuskler och ingen ser. Det går smidigt på Arlanda, det är inga köer annat än på Pressbyrån. Hur går det? undrar hon när jag aldrig kommer tillbaka. Det går upp ett ljus för henne när han kommer gående till sin sittplats, vi skrattar och tänker att det är ett lustigt sammanträffande. Vi fotar oss själva. Det går bra att landa men sedan blir det konstigt och vi tystnar och andas i stället. Hon går till bagagebandet och jag går ut från flygplatsen med min minimala packning. Jag hittar inte plattform fem. Jag går tillbaka in, ser henne som heller inte åkt ännu.

Det går inte att komma hem på mindre än 82 minuter. Jag hittar tidtabellen och bussen har gått för tio minuter sedan, jag skulle inte ha hunnit även om jag sprungit, jag väntar på nästa buss som går om 45 minuter. Bussen avgår från plattform fem. Det går inte, säger jag och andas djupt och långsamt. Telefonerna går varma och det går bra att flytta festen. Jag stiger av bussen vid domkyrkan och det kryllar av vappfirare, jag tar en stadsbuss hem.

Hon spelar också där i augusti, säger hon, borde vi gå? Och jag har nästan redan bokat biljett.

Transportmedel, efter kort flygtur kommer för lång flygbusstur

Att gå på café

Jag sitter på Vete-katten i Stockholm. Hittills har jag fikat med hujsigt bra Jessica, lättat mitt hjärta, blivit skakig, fått ett problem löst, skrivit en jobbansökan, ätit en grillad macka, skickat ansökan. Allt på tre timmar och förtiofem minuter. Nu behöver jag en miljö som inte är skramligt café.

Transportmedel med tidig väckning i kroppen

Transportmedel i realtid med Celine Dion i bakgrunden

Att släppa och stanna, båda är lika svåra

Det är egentligen inte sant. De går inte att jämföra eftersom de handlar om så olika saker. 

Att släppa gammalt groll. Släppa allra senast då det inte går att göra något åt saken, när döden liksom kommit emot. Men jag kan inte släppa det. Jag tänker på det oproportionerligt mycket. Varje dag, flera gånger om dagen. Grollet växer i huvudet så att inga andra känslor kan finnas där, kommer ihåg saker som sagts i telefonsamtal på födelsedagar, på gången då jag gick upp till huset för att låna en konservöppnare. Det gör att jag känner mig kall och känslolös. Det skrämmer mig, jag skäms över det. Försöker tänka att det här också är känslor, och ett sätt att bearbeta. 

Sedan, att stanna när ögon möts. En gång, sedan en gång till, och sen så många gånger att jag känner att jag blir uttittad. Jag ser på de som sitter till höger, de som sitter till vänster, tittar ner i det välbekanta bruna fredagsbordet, lyfter huvudet och tittar mot väggen, upp mot de tjocka murriga fredagsgardinerna. Ute är det fortfarande ljust. Till sist känner jag att jag måste gå. Jag drar på mig rocken, halsduken, mössan, så snabbt. Innan jag egentligen förberett någon. Måste bara ut. Kan inte stanna, orkar inte med att någon jag inte känner kommer fram. Jag vet varifrån vi är bekanta. Det är stället som plötsligt gjort att det händer. Det är inget fel på det den här gången, inte alls. Jag orkar bara inte. Och det är helt okej. Egentligen hör väl de två ihop. Bara släppandet blir möjligt blir också stannandet okej.

drygt sjuttio ord om en lördag

Det här är den sjunde första meningen jag skriver i det här blogginlägget. En handlade om att jag idag varit på sångkörskonsert, en annan om hur Orvar sitter här bredvid och försöker fånga orden jag skriver fram, en tredje om boken jag läste idag, en fjärde om dansteaterloppiset jag gick till idag, en femte om hur varmt det var idag, en sjätte om att inte orka blogga och sen kom den här.

dagens fyra bästa

- nytt superkort hår

- tatueringstid bokad

- helt jättestrålande utlåtande på mina meriter och forskningsplan också om beslutet om finansiering var negativ. Känns inte så tokigt när knappa 10% av 350 stycken forskardoktoransökningar beviljades finansiering

- jag går tidigt i säng och hoppas sova riktigt länge

Sena timmen

Måste bli bättre på att gå hem från jobbet, också om jag tog en liten krogpaus mitt på ljusa dagen. Egentligen jämnar det väl ut sig. 

från och med nu ska allt printas

Grej en inte vill upptäcka:
att alla tidigare versioner av jobbansökningar och meritförteckningar raderats.

Grej jag upptäckte idag:
att alla tidigare versioner av jobbansökningar och meritförteckningar raderats.

"Kreativt lyssnande"

Klick, klick.

Kom!

Och inte för att bara höra mig läsa en färsk dikt om att ligga i sängen, utan för att höra på andra huippu typer.

en kattbild är en kattbild är en pausbild är en giltig orsak att inte blogga hundra dar i rad

Jag blir så himla arg på valet. Glad för min kandidats skull, men annars nä. Började dagen med att skriva in mig i partiet, men annars nä, fortfarande arg. Men innan allt det här: så många olika tidsplan på en och samma gång, så mycket hålligång, så mycket blast from the past.

För på fredag kom min mamma till stan, vi gick på voice of finlands final, satt längst bak, högst upp och skådade på spektaklet, gick hem och följande dag gick vi på förmiddagen från ett loppis till annat loppis till tågstationen för att vinka av mamma, in till stan för att möta nästa gästande typ, gick för att äta. Klockan var lördagseftermiddag, vi gick vidare. Mitt hår var skitigt och jag hade huppare som jag inte ville ta av för att jag hade en ful-som-stryk-t-skjorta och trodde-jag-skulle-gå-på-loppis-med-jacka-och-inte-på-krog-t-skjorta under när jag tidigare gått hemifrån. Så jag drack en öl, två öl och sedan några fler, så att hår och kläder inte var ett problem längre. Så himla praktiskt. Annan kaveri anslöt sig. Avrundade med ryynimakkara vid grillkiosk, en promenad vidare blev istället en promenad hem med gästande kaveri på grund av hektisk diskussion på grund av en blast from the past. Det hektiska pratet gjorde helt enkelt att vi glömde gå in till nästa krog. Kanske lika så bra. Antagligen lika så bra. Följande dag brunch på Kirjis, galleribesök, konstmuseumsbesök, ännu större blast from the past i form av en exsambos mamma som kände igen mig efter knappa åtta år (herregud, åtta år!) sedan vi senast sågs, avvinkning av kaveri. Ja, och sedan gick jag för att rösta, och det var det.

en kattbild är en kattbild är en kattbild

Det här är Orvar.

Nätverksmöte, föreningsstyrelsemöte och studentuppsatser

Och trots gårdagens blogginlägg, måste jag bara skriva. Så sjukt glad över alla jobbsammanhang och nätverk jag är med i. De tar tid, ibland känns det som om jag inte gör något annat, ibland gör jag inget annat. Men när jag en onsdagsmorgon går till jobbet, riggar upp skype i mitt rum, en finsk forskarkollega sätter sig på stolen bredvid mig och vi vinkar till två kollegor som befinner sig i Helsingfors och en annan som finns i Tartu, flickfnissar, tar foton när vi poserar med guldfärgad barbiedocka och teletappi och pratar om nätverksträff vi ska ordna om någon månad, om en större träff nästa år, om Nina Hemmingssons teckningar, paneler vi vill ordna och om skumpa vi ska dricka i början av maj när flera av oss är på samma ort, säger nähdään till kollegorna efter det två timmar långa mötet , skriver ett protokoll för en annan förening, äter lunch framför datorn, stiger upp och sträcker ut den värkande ryggen, bloggar och konstaterar att jag har hela tre timmar innan nästa styrelsemöte och att jag hinner läsa studentuppsatser, så är jag faktiskt himla glad.

lite-före-tolv-bloggande

Eldar brinnar, och eldar släcks. Min rygg talar. Eller egentligen skriker den till mig: skärpning! Eller egentligen: vad håller du på med? Eller, den gnyr för den har kommit till stadiet då den inte längre orkar skrika, tala eller viska. Men annars är det bra. Annars är det okej. Jag skriver små lappar till mig själv och medan jag skriver hinner jag redan glömma vad jag egentligen skulle skriva på lappen. Det här skulle vara lugnet efter en storm. Det är det kanske också. Jag går omkring i bråte och försöker reda upp bland sönderrivna halva meningar, sorterar de skadade från de oskadade, de obesvarade mejlen från de som inte behöver ett svar. De svarade är väldigt få. Jag tänker att jag väl snart ska få tillbaka mitt sociala liv, mina lediga helger. Så att det också inkluderar annat än en (på riktigt och bokstavligt en endaste) öl på tisdagkväll då jag samtidigt tänker på vad jag måste hinna med följande dag, försöker vara närvarande samtidigt som jag tänker att jag måste hem innan butiken stänger för att jag måste köpa kattmat och mjölk till mig själv.

Annagga å tammiåhåland

Jag blev accepterad som medlem i fb-gruppen "JoNej, sa Karisbon". Plötsligt hade kvällen försvunnit.

win-win-win

Jag har en iPadKatt, eller en katt som gillar att spela kattspel. Han introducerades till fenomenet hos mina föräldrar. Första gången han spelade hemma fick han 19 poäng, andra gången 56 och imorse blev det över 400. Jag har dessutom kommit på hur jag ska utnyttja hans speliver. Ibland är han pigg på morgonnatten, försöker brottas med andra katten. Det uppskattar varken andra katten som vill sova, eller jag som ligger under andra katten och också vill sova. Så sträcker jag mig efter plattan, startar spelet och han kommer springande och börjar spela. Misstänker också att katten kanske börjar utnyttja min trötthet för att få spela. Men hittills win-win. Eller win-win-win, med tanke på andra katten.

en diktfilm, min diktfilm

Vad jag lärt mig:
använd extern mikrofon när jag filmar
jag är usel på att dubba och klippa in ljudet på rätt ställe
det är roligt (ja, nu ska jag göra ungefär femtielva till)
ett första försök är alltid ett första försök

Efter fredagkvällskurs och före lördagskurs

En kattbild är aldrig fel. Så är det bara. Här är ett par som jag kattvaktat. Riktigt hyggliga typer båda två.

9.4.2015 om 8.4.2015

Vaknar tidigt till ännu tidigare meddelande om att jag ska ringa när jag vaknar. Fammo finns inte längre. Det har gått många timmar sedan jag fick veta det men fattar det inte riktigt än, eller tänker på det mer eller mindre hela tiden men med en hinna emellan.

Gårdagens blogginlägg har förmodligen aldrig känts så fel som det gör idag.

8.4.2015

Att blogga hundra dagar utan avbrott tror jag att skulle vara lättare om det hände saker. Och ändå händer det saker hela tiden. Också idag. Och om det hände ännu mer saker vet jag egentligen att jag skulle ha ännu svårare att blogga. Att blogga ska inte vara jobbigt, tänker jag. Det ska inte vara en utmaning egentligen. För mig är det delvis ett sätt att lägga på minne saker jag vill komma ihåg, att glömma och återupptäcka och delvis ett sätt att kontinuerligt skriva. Idag vill jag lägga på minne att det varit en bra och vanlig dag. Hade en lång kaffedejt med en kollega och en annan lång diskussion med en annan kollega om det faktum att jag inte erbjudits kenyanskt kaffe. Och så har det varit blåsigt. 

Tre muggar kaffe

Tisdag känns som måndag, undrar om det egentligen är onsdag, eller torsdag. Lyssnar på mig själv prata finska och transkriberar. Ser mig själv i videoklipp filmade under helgen och klipper bort skratt som skrattas på fel ställen, ser mig själv gunga på höghusgården där jag bodde tills jag var sju. Matar egna katter och andras katter. Läser ut Vassa föremål av Flynn, ger den fyra tänder av fem.

Det stora återförenandet

Imorse vaknade vi alla tre i Karis.

Nu ligger vi på soffan i Åbo. Första gången sedan 23 februari.

min arkitekturfavorit

Karis vattentorn. Linjerna, fönstren, formerna, graffiti.

Allt som behövs

Vad som gör påsk: mina två katter, en mamma, en pappa, en bror, att inte sitta med internet i handen. Har inte ens tagit ett endaste foto.

Långfredag

Man skulle kunna tro att jag arrangerat vad som ska stå var. Det har jag också. Pallen plockades till och med fram för rätt vinkel.

ett litet tips till författaren

*hallå, hallå SPOILER ALERT om du inte läst trilogin Divergent*

Ett litet tips till dig som är i beråd att skriva en trilogi. Du har kanske skrivit del ett och del två redan. Du har skrivit dem i jag-form, med en huvudperson. Du har haft en tydlig berättarröst. Du har skrivit en bladvändare. Du har hållit ett rätt högt tempo. Bra så. Fortsätt så. 

Eller, oberoende hur du gör i tredje delen ska du inte plötsligt ändra till två jag-berättare. Eller, det kan kanske fungera om det är en person som inte figurerat i tidigare två böcker, eller en som figurerat oerhört lite. Ja, det kan vara rätt intressant att skriva med två olika perspektiv. Det finns en hel del böcker där berättarrösten växlar mellan kapitlen. Jag gillar det. Men bara när det görs bra. Att komma på det först i tredje boken är inte bra. Eller, du kan kanske göra det men det ska finnas någon idé bakom det. Det ska ge berättelsen något, något som är ytterst relevant. För vet du vad, det blir så himla rörigt plötsligt. Dessutom drar det ner berättelsens tempo väldigt mycket och jag tror inte att det är det du vill.

Veronica Roth, det är främst dig jag talar till*. Varsågod för hjälpen**.

* Det är synd för jag gillade verkligen Divergent och Insurgent. Jag läste alla tre inom en och en halv vecka. Så snart jag var klar med en, fortsatte jag inom fem minuter med den andra. Tror att det var en utmärkt strategi. Den tredje var inte dåligt, men som jag önskar att perspektivväxlingarna inte gjorts.

** Och nu ska jag surfa för att kolla vad andra tyckt om den. Om någon har någon snygg förklaring som får mig att ändra åsikt. Hoppas nästan det. Men bli inte allt för ledsen, jag gillade ju nog. 

Efter zen kommer trötthet

Då gick jag på lång thaibuffélunch, gick första gången på länge hem inom kontorstid, såg ungefär sju avsnitt av teveserien Sillicon Valley (se den!) en helt vanlig vardag och stirrade i taket.

värsta zen

Jag är zen. Jäklar vad zen jag är. Jag lyckades skicka in artikeln inom deadline. Jag är inte ens ett vrak, inte ens lite. Så jävla zen är jag. Igår när jag satt i arbetsrummet, en dag före deadline, och skrev för brinnkära livet, stannade en kollega vid min dörr. Undrade om det hänt något speciellt. Tydligen satt jag där, strålade och log mitt bredaste leende medan deadline närmade sig. Som en jädrans zen-sol, satt jag tydligen där. Och inte bara det, igår bestämde jag mig för att inte göra en jobbsak som jag borde, släppte det och tänkte att det inte är hela världen faktiskt. Så vad gjorde hjärnan medan jag sov? Drömde en mycket tydlig dröm där jag löste problemet. Kom på ett sätt jag kan göra jobbgrejen på utan att det blir oöverkomligt, och idén kändes till och med riktigt bra när jag vaknade.

Ett jäkelskap

Det är ett jäkelskap att skriva en conclusion.

För att göra det lite lättare för mig själv bestämde jag mig för att kort och uttrycksfullt spela in vad jag vill säga. Undrar om den kunde godkännas som en bilaga till texten.

yllesockor längs korridorerna

Söndag. Mera jobb i arbetsrummet, mera redigering. Och jag tänker att jag inte vill blogga om det för det känns som om jag romantiserar det. Det finns inget romantiskt med att jobba på helgen när man också jobbar alla andra dagar. Inget romantiskt och fint alls. Och sedan tänker jag att jag inte vill skriva om det för det är ynkligt och gnälligt. Ynkligt är det inte heller, inte egentligen, bara något som måste göras. 

Och jag var faktiskt ledig förra veckan. Det är jag som trots allt gjort så att jag måste jobba nu istället. Och ändå skulle jag inte byta ut det mot Stockholm och Mariehamn. Men jag blir trött av sånt här. Det är inte klokt att hasa omkring i yllesockor i jobbkorridoren när det är veckoslut. Men jag har ett system, i morse sov jag så länge som möjligt, tog en promenad före jobbet och avbröt mitt på dagen för en kort promenad till för att sedan, på kvällen gå till indiska för en middag. Roligast: medan jag satt där fick jag meddelande av en kompis som undrade om jag ville gå på lunch nästa vecka till samma indiska stället. Så klart jag vill. 

Proppmätt gick jag hem, drack min mangolassi i en take away mugg medan det regnade och livet är faktiskt helt bra.

ett år senare

Exakt ett år sedan var jag i full gång med att sitta på min egen karonka. Förmodligen lyssnade jag på någons tal och log stort. Idag skulle jag skriva ett långt och detaljerat inlägg om disputationen, om hur det kändes att stå utanför Armfelt och vänta på att gå in. Tid för ett sådant inlägg finns inte. Inte idag. För idag har jag varit på kurs från nio till tre, skrivit artikel mellan tre och nio (förutom en paus då jag gick till alko) och nu sitter jag i kafferummet på jobbet, firar med en liten skumpaflaska. Råkade sig till och med att kompiskollega (som sitter här och säger att hon vill bli kallad något annat men det tänker jag inte skriva) var på jobbet idag.

mitt minne eller en berättelse om en cykel

I tisdags cyklade jag till jobbet men när jag skulle därifrån hade jag glömt det så jag gick hem. I torsdags mindes jag cykeln och tog hem den. Idag gick jag hem halvvägs, kom på att jag glömt cykeln på jobbet, tänkte att jag kan hämta den en annan dag, men kom sedan ihåg att jag har tidig väckning imorgon på grund av kurs. Kunde vara trevligt att cykla imorgonbitti, så jag började gå tillbaka. Var nästan framme när jag kom ihåg att jag inte alls cyklat den här morgonen, så jag vände om och började igen gå hemåt.

Inom en vecka har två personer kommenterat mitt minne. Eller avsaknad av minne, och det innan cykelincidenterna. Jag har alltid haft rätt uselt minne. Men ja, kanske det faktiskt blivit sämre med tiden. Det är svårt att veta. 

version 32 av 74

Någon dag kommer jag att ha redigerat klart texten och skickat iväg den (och fortsatt i och för sig med nästa text som flåsar i bakhuvudet), men det är nog tyvärr inte idag. Men det händer saker. Jag har kommit på att det är rätt tillfredsställande att synligt track changes. Det blir konkret. Det går framåt. Det händer faktiskt saker med texten. Också om det känns som om jag bara skulle peta i den, märker jag nu att jag faktiskt skriver om det mesta. Den blir faktiskt bättre. Men nä, klar blir den inte idag.

typ som en facebookstatus, men mindre gnälligt

Av allt att dömma går den här veckan ut på att vara hemma varannan dag. Idag på grund av död dator på jobbet. Satt istället hemma och redigerade artikel iklädd pyjamasbyxor. 

från måndag till tisdag

Igår stannade jag hemma hela dagen på grund av ångest. Idag dog datorn på jobbet, men dagen var ändå helt okej.

Så nostalgiskt det kan bli

att turista och bo

Någongång flyttar jag kanske bort från Åbo av en eller annan orsak. När jag gick på Stockholmsk mark tänkte jag, som så många gånger tidigare, att det här är en stad jag kanske kunde bo i. En gång blev jag erbjuden ett rätt förmånligt förstahandskontrakt, som jag inte bett om. Jag kan inte låta bli att tänka hur det kanske blivit om jag faktiskt flyttat den där gången, om jag ens skulle ha bott kvar idag. Jag ångrar inte att jag inte flyttade. Men tanken återkommer, en tanke som jag aldrig fått när jag till exempel promenerat i Helsingfors. Min sista dag i staden, för den här gången, frågades jag om jag funderat på att flytta dit. Jag tror jag sa något om kanske och jobb. Men ja, jag har aldrig funderat på att flytta till Helsingfors.

Gårdagens båtskörd efter två och en halvtimme

1. Ett stort antal tanter som högt och ljudligt gick igenom författarlistan för litteraturdagarna och stolt förkunnade att "nej den vet jag inte heller vem är" vid varje finlandssvenskt namn tills de kom till Mårten Westö och började spekulera om det är Kjells son.

2. Konferensmän som satt vid sina datorer med en kaffe och smörgås och frågade om det blev sent av varje konferensman som anslöt sig till samlingen, tills klockan blev så mycket att det vara dags att konferensa vidare.

3. En gammal klasskamrat som jag inte tror att kände igen mig.

4. En lekrum som var proppfullt innan tio men sedan blev helt tomt.

5. Lars Sund, och personer som vändde på huvudet och sa "ser du där, det är Sund".

6. Personer som pratade om solmörmörkelse och molnen.

7. En rätt kall båt vilket inte är helt förenligt med att jag låste in all min egendom i en förvaringsbox.

8. Personer som varit på kryssning och yrvaket stigit ut från sina hytter tiotiden.

9. Båtmusik.

10. En kaffe, reissumiessmörgås och smoothie för 10 euro.

Stockholm-Mariehamn

Jag skulle blogga i början av veckan om förra helgen, om att äta årets första grillkorv, stå på bryggan, upptäcka att mina gränser inte fanns där jag trodde att de fanns, när jag gick på gågatan i Karis och blev filmad, tog om, upprepade min replik och bilarna långsamt körde förbi, svängde om för att köra förbi ännu långsammare. Eller när jag stod på det före detta stadshusets trappa, tittade in i kameran och sa att det är över nio år sedan stadens handbollslag vunnit FM, om och om igen, eller när jag satt på Masas trappa. Och det var roligt, och vi blev inte klara, och vi ska fortsätta, och hur tre och en halvtimme filmning blir två minuter film om jag har tur.

Men jag bloggade inte, och när jag nu skulle göra det tog det rätt länge tills jag kom ihåg vad som hände förra helgen. Men jag har inte bråttom någonstans. Jag sitter på en båt mellan walking-on-memory-lane-Stockholm och mina-fjärde-litteraturdagar-Mariehamn, som också är fullproppat med minnen jag antagligen glömt tills jag är där. Och hur åren blandas och jag glömmer vilket år som var vilket.

Och Stockholm, hur kallt det kan vara trots att solen lyser, hur fint det kan vara, hur lätt det är att falla in i gamla mönster. Och Stockholm, köpte en paljettjacka med fler paljetter än jag någonsin kommer att kunna räkna. Det första klädplagget jag köpt sedan september, men den var värt det. Och rummet utan fönster så att jag inte vet om det är morgon eller dag när jag vaknar, hur mörkt det är i rummet. Hur jag glömt att jag berättat något för någon för flera år sedan och hur förvånad jag blir när någon minns det. Något som var stort i mitt liv då, men jag nu glömt. Hur jag har ändrats de senaste åren, fast det inte känns så, och hur jag ändå är samma eller blir samma. Och lunch på Kulturhusets översta våning, och klänningköp. Och poetryslamet, och de höga poängen och bottennappet. Och monologen Skuggland i Dramatens Lejonkula. Och sammanlagt 34 kilometer promenad under två dygn.

att blogga 100 dagar i rad

Såhär kan vi inte ha det. Så jag styr upp det, i alla fall hundra dagar framåt.

I-Lo

Mycket ledsen dag idag. Katten som jag kattvaktat och blivit förtjust i. Så pass mycket att jag skaffade egna katter efter att jag kattvaktat honom, finns inte mer.

Att ge röst, ta plats, synliggöra

Att klockan just nu är 00:00 finländsk tid, och internationella kvinnodagen var igår, är egentligen väldigt passande. Dagen efter borde också vara kvinnodagen. Alla dagar borde vara.

Jag kunde skriva om författare som betytt speciellt mycket för mig. Om Birgitta Boucht som år 1975, tillsammans med Carita Nyström publicerade den finlandssvenska feministiska klassikern Denna värld är vår. Handbok i systerskap, och där följande dikt ingår:

När jag plötsligt reste mig upp

slog mitt huvud hårt mot din haka

din tunga klämdes mellan tänderna

och munnen fylldes av blod

så att du inte kunde tala

det skulle inte falla mig in

att be om ursäkt över kollisionen

som var oundviklig

inte därför att jag rätade på ryggen

utan därför att du stod i vägen

Jag kunde skriva hur glad jag blev när jag hittade ett exemplar av boken på ett antikvariat, hur glad försäljaren blev när hen såg att jag ville köpa den, och hur jag brukar läsa några dikter från den när jag undervisar i introduktionskursen till genusvetenskap och vi diskuterar feminism med ett historiskt perspektiv.

Jag kunde skriva om hur det kändes när jag hittade poeten Sonja Åkesson, när jag hittade serietecknaren Nina Hemmingsson, när jag i gymnasiet var livrädd för att stå framför klassen. Hur jag en gång under gymnasietiden valde en bok att läsa från lärarens lista, hur det råkade bli Glaskupan av Sylvia Plath, om känslan när jag lite senare stod framför klassen och höll ett ivrigt och långt föredrag om boken med rosiga kinder. Hur mina rosiga kinder efter en tid inte var nervositet och scenskräck utan iver, hur jag inte tittade på pappret med mina anteckningar, hur jag höll på och höll på, hur jag inte ville sluta, hur jag ville att alla skulle höra, hur jag ville står kvar, hur jag i det fönsterlösa klassrummet nere i källaren visste att jag vill fortsätta stå på en scen framför en publik och vara ivrig över något och hur jag brukar tänka på det innan jag poetry slammar. Jag kunde skriva om Märta Tikkanen, om hennes gripande, hjärtklamrandekramandekrypande böcker, om hur jag en gång uppträdde med en egen text när hon satt i publiken och hur glad och nervös jag var över att se min förebild på första raden.

Jag återkommer till otaliga författare, serietecknare och poeter, också om det här inte är en bokblogg, men eftersom så många fina förebilder tar plats med texter och bilder. Jag kunde skriva om när jag hittade låtskrivaren Annika Norlin och hennes texter, och hur jag rodnade under Göteborgs bokmässa när hon kom ihåg mig från dagen innan.

Jag kunde idag skriva om tretton bloggande flickor som min doktorsavhandling handlade om. De som tog plats och bloggade om det förbjudna. Som gjorde motstånd. Som skapade ett subversivt flickskap. Och hur jag tänker på Birgitta Bouchts ord: Att hålla inne med sin kunskap är liktydigt med att hålla uppe förtrycket, när jag nämnde avhandlingen i blogginlägget. Jag kunde skriva om forskare som Judith Butler och Fanny Ambjörnsson.

Vilka jag än skriver om återkommer jag alltid till att ge röst, ta plats, synas.

Och jag avslutar med att ge synlighet till en kolumn skriven av Pia Heikkilä. En kolumn om varför vi inte ska fira Internationella kvinnodagen med rosor.

Det här är ett långt blogginlägg.
Det får ta plats.

......................................................................................................................

Hela det senaste dygnet har bloggare som deltagit i Kulturkollos bloggstafett skrivit om kvinnor som inspirerat. Ni kan hitta en lista och länkar till de andra bloggarna här.

Fyra böcker och en film

För exakt en månad sedan skrev jag att jag hittat tillbaka till böcker, och det fortsätter. Vid årsskiftet gav jag inga nyårslöften men jag gjorde en lista på några mål. Ett av dem var att jag skulle läsa tolv skönlitterära böcker. Idag, eller egentligen några dagar sedan, avslutade jag den tolfte*. Så lätt det gick när jag började med ljudböcker.

Ett annat mål var att gå oftare på bio, Igår såg jag Birdman, som var fantastiskt bra. Skådespelarprestationerna, kameraarbetet, scenografin, allt. Bästa betyg en film kan få av mig är att jag genast efter vill se den en gång till för att se nya saker, minnas det jag nyss sett. Birdman var en sån film.


* De jag inte nämnt tidigare: Nyckeln som jag gav tre häxor av fem möjliga, Alltings början som får tre feministiska ungdomsår, Undret som får fem ansikten och Expeditionen. Min kärlekshistoria som får fem isberg. Trettonde, som jag är nästan halvvägs med är Ull.

att studera efter studietiden

Knappt ett år efter disputationen tog det tills jag som studerande började en universitetskurs. Jag hade glömt hur det kändes att sitta utanför klassrummet och vänta på att kursen börjar, att inte känna till någon annan som skulle börja kursen, att inte veta hur kursen skulle vara uppbyggd.

Det är inte alls samma som att som lärare börja en ny kurs. Och så började kursen, jag kände mig urgammal, och mitt i allt hade jag blivit en vuxenstuderande som jag under min studietid aldrig trodde att jag skulle bli. Det är svårt att helt och hållet glömma att man till vardags jobbar som lärare. Svårt att inte bli den där typen som alltid har en kommentar till varje diskussionsämne redo, som alltid har något att inflika, som hela tiden vill dela med sig av vetenskapliga litteraturtips. Som nu och då vill föreslå aktiverande undervisningsformer, vill ge förslag på hur presentationsrundor också kan göras. Om jag skulle ha vetat det här för tolv år sedan skulle jag aldrig ha trott det. Jag avskydde diskussioner, seminarier, presentationer.

När jag kom hem idag från den andra kursträffen var jag oerhört ivrig, ville börja med mitt projekt genast, var också extremt trött så jag sov i två timmar. Att en kurs börjar prick nio en lördag (eller vilken annan dag som helst) är inte klokt. Det är i alla fall en sak som inte har ändrats sedan studietiden.

Kuopio, here I come!

Idag är det första gången på väldigt många veckor (eller månader) som jag vaknar och känner mig pigg. Jag gissar på adrenalin. För igår promenerade jag med pirriga steg till Bar Kuka och till uttagningen för FM i poetry slam. Vi var tio tävlanden och jag var nervösare än på länge. Kände till två av de andra och en av dem är min absoluta favorit av alla finska estradpoeter, men vi hade aldrig varit med i samma tävling. Och han var helt sjukt bra, så bra så att jag spontan-woho-ropade när jag applåderade. 

Jag ändrade strategi, och läste nyaste dikten med mycket darrig röst i första rundan och trodde att jag skulle svimma när jag gick tillbaka till min plats, blev en av de fem som gick vidare, tog i med nya tag och tänkte att publiken inte ska tro att jag är så där darrig, knarrig och stapplande, publiken skrattade, reagerade, blev en av de två som gick till final, och medan jag uppträdde i finalen ändrade jag i dikten medan jag läste så att den skulle referera till tidigare dikt, publiken var oerhört närvarande och när jag gick till min plats ropade obekanta mitt namn som om det var en idrottstävling och jag snart skulle hoppa längdhopp (har aldrig tidigare hänt, kändes helt sjukt) och några ropade hejaramsan som jag själv ropat i andra rundan. Och sedan vann jag, i en oerhört spännande final. 

när jag inte vill åka hem

Det är så här ett veckoslut ska vara, eller helst alla dagar. Har burit ner bohaget från en lägenhet i två dagar, in i en annan, sett teater, suttit i gungstol vid en varm kamin, packat upp, gått upp och ner i en gammal trähustrappa i lånade yllesockor, sovit med katter i sängen.

Finns bara en dålig sak och det är att fingertopparna är svullna, fingrarna kliar så oerhört att jag bara kan skriva en kortkort stund. Återkommande dyshidrotiska eksem, som jag hatar dem. 

när katterna är borta dansar Lotta på bordet

Hur snabbt, efter att det blev klart att katterna åker på semester hos mina föräldrar, tills jag bokat tre färjor och lite boende här och var? Under 24 timmar. Och om jag inte skulle vara upptagen de närmaste dagarna skulle jag förmodligen ha åkt redan ikväll.

som alla veckoslut ska vara

... och samma sekund som jag skrev sista punkten i förra blogginlägget ringde det på min dörrklocka och jag fick finbesök av kompis och jag blev rörd, darriga på rösten  och blank i ögonen, fick födispresent, vi åt den improviserade maten och kakan jag bakat, gick till stan, fredagsölade, jag poserade med ölstop i var hand, tog buss hem, pratade länge, skrattade och tror att jag mer eller mindre somnade mitt i en diskussion, vaknade, skrattade åt dröm, improviserade en frukost som aldrig tänkte börja, klottade ner hela köket, och mitt i byte från pyjamas till annat ramlade föräldrar med brorsa in med dunder och brak,och alla pratade i mun på varandra, fick blommor och presenter och jag sprang omkring som en huvudlös höna med pyjamasbyxor, och tänkte säga hejdå till kompis men så kom vi på att vi snart skulle åka bil samma väg och vi väntade lite, jag sprang lite till omkring, vi gick till roskis, åkte iväg i den nya bilen som ser ut som en rymdskepp vid förarsätet, släppte av kompis, åkte till loppis, pappa åkte vidare till annan butik men kom snabbt tillbaka för att han glömt plånboken hemma hos mig, så min brorsa fick åka med med sin plånbok, och de kom tillbaka och vi gick klart i loppiset och jag köpte måttband och knappnålar och vi åkte hem till mig, värmde hemgjord lasagne, åt kaka, ropade och skrattade i mun på varandra, lämnade pappa på en tupplur och närmast månadshandlade mat till mig, kom tillbaka, spelade kort och hade sånt liv så att jag tänkte att grannarna säkert tror att vi har värsta festen och vid halv elva var alla så utmattade att mamma och pappa sov i min säng, jag på soffan och brorsan på gästmadrassen och jag såg sista gången på klockan elva och vaknade nu och då eftersom jag trängdes i soffan med två katter och hela bunten vaknade pigga redan sju, åt morgonmål, åkte på loppis där jag köpte en tavla och åkte hem, åt mera hemgjord lasagne, mera kaka, spelade Ticket to Ride medan pappa tog tupplur, och brorsan visade foton från sin långa resa och flera än en gång den här helgen har jag sagt att jag blivit yr på grund av syrebrist(?) för att jag pratat så mycket och så snabbt och i matbutiken hittade jag  brorsan och mamma genom att höra var några ultrasnabbt och tystpratande personer befann sig och i loppiset hörde min brorsa mig prata mycket lågmält och ultrasnabbt när han stod i andra endan av hallen och sedan packade vi in katterna i burar för det kom vi på att är en bra idé för de flesta av oss och de åkte iväg hem med bilen full och jag konstaterade att jag var oerhört glad och energisk och trött och hes av allt pratande och ropade och skrattande och sedan bakade jag en kaka till för imorgon.

hej sista fredag som 34-åring

Idag har jag, utan väckarklocka, vaknat betydligt tidigare än jag brukar. Steg glatt upp. Sen: frukost, bakade ett sandkaksbotten, gjorde en chokladganech, en jordgubbsmousse, dammsög, storstädade badrummet, tvättade golvet, gick till närbutiken, improviserade ihop lite mat med tomater, zuccini och tofu. Mycket pepp på att födelsedag närmar sig.

En sån dag

Efter att jag varit på jobbet i fem minuter hade jag redan tappat bort hur många som kommenterat hur trött jag såg ut. Det är inget som brukar sägas vanligtvis.

Bloggen anno 2007, och lite 2008

Sent på eftermiddagen upptäckte jag att jag fått ett meddelande senaste natt. Det var överraskande, en vindpust från det förflutna, det var en inbjudan, det var helt trevligt. Och ändå tog jag inte färjan ikväll. För jag har jobbmöte imorgon, jag har katter, jag vet inte, det egentligen är så överraskande.

Vill du se en stjärna, se på mig

Som bilden visar gjorde jag stjärnor med getost, honung och valnötter. Var oerhört noga med att vika dem snyggt.

Annat mystiskt: har sytt sex stycken kuddöverdrag idag, kokat pumpasoppa. Gick inatt hem efter knappa tre timmar på etablissemang med jazzigt liveband och efter att jag druckit en cider och en kaffe, halvvägs hem kom det som blixt från stjärnklar himmel: yrsel, svettning och svimfärdighet, gick rekordlångsamt hem och satt på huk emellan. Idag vaknade jag som en ny människa.

Vändag

Jag har fått ett chokladhjärta av grannen.
Jag gav honom en osthyvel.
Alla är glada.

och hobbylistan är så lång, så lång

Igår insåg jag igen att jag är väldigt mycket släkt med min brorsa, släkt med min pappa, min mamma, min farfar, min moster.

Jag går en gymkurs. Det var andra gången av fyra igår. Och målet är väl egentligen att bli mindre rädd för maskiner, känna sig bekväm att gå till ett gym och att må bra. För det är sånt jag vill göra. Men så igår tänkte jag massor på fortsättningen, som att göra ett program, att pricka av i programmet, att följa ett schema, att se utveckling, att läsa på, att fundera på vad jag äter, att dricka smoothie med rått ägg i (som jag de facto gjorde igår). Såna saker. En bråkdel sa jag högt när jag gick från kursen och då hörde jag hur det lät. Som om jag är släkt med släkten. Vilket inte alls är så konstigt. 

Hur jag snöar in mig på nått, ska göra det ena och det andra seriöst och systematiskt, alltid ha som mål att ta det till en annan nivå. Det är egentligen så jag gjort sedan barn. Det har bara varit olika saker. En tid spelade jag pingis, spelade tre gånger i veckan och åkte på tävlingar veckoslut efter veckoslut (men tävlade inte eftersom jag inte har tävlingsnerver, tills jag plötsligt tjugo år senare hittade tillbaka, men sedan lyckades släppa det). En tid var det folkdans. Det har varit ätande. En tid skulle jag hoppa av gymnasiet för att jag ville gå konstlinje på folkis (vilket avstyrdes för att jag bokade tid och gick några gånger hos en arbetsvalspsykolog). Hur jag på kvällarna i gymnasiet gick på en lång öppna-universitetet-kurs i arkeologi (teori och praktik) och jag minns hur jag kom hem och ropade att jag ska bli arkeolog. Det har varit körsång. Det har varit MMORPG. Det har till och med varit orientering ett sommarlov. Det har varit fallskärmshoppning. Det har varit saker jag säkert glömt. Och det är egentligen inte det att jag blir uttråkad och slutar, snarare det att jag råkar hitta något annat intressant, blir helt betagen och går helt in i det nya.

Igår pratade jag med brorsan. Vi diskuterade sets och reps. Vi diskuterade skillnaden mellan 5x5 och 3x12. Vi diskuterade fria vikter gentemot maskiner. Vi diskuterade muskler gentemot styrka. Vi diskuterade hur vi är släkt med släkten.

Solen, soolen, sooolen

Här sitter jag och kisar, läser uppsatser, kisar, läser, kisar.

Läsro, lyssningsro

Ifjol läste jag antagligen sju skönlitterära böcker sammanlagt. Idag, 39 dagar in på det nya året har jag läst åtta böcker* och är halvvägs in i den nionde**. Ljudböcker är tydligen min grej, kan göra andra saker medan jag lyssnar. Kan sitta stilla, men behöver inte sitta stilla.


* Nätternas gräs får ett gatunamn av fem möjliga, Allt det där jag sa till dig var sant får tre studieår av fem, Stjärnlösa nätter får två giftemål av fem möjliga, När duvorna försvann får tre hemligheter av fem möjliga, Kallocain får fyra kontrollsystem av fem möjliga, Monomani får tre oskrivna romaner av fem möjliga, Egenmäktigt förfarande får fyra sms av fem möjliga, Mörka platser får fem mord av fem möjliga. 

** Som är Nyckeln, den sista delen i Engelforstrilogin.

Från sofflocket

Innerligt glad och tacksam att jag inte fick för mig att blogga i natt när jag vinglat hem, utan whatsappade istället en roman till kompis. Innerligt glad av gårdagen också.  

Runebergaren

Idag!

04:17

Det är för varmt. Jag är för snorig. Klockan ringer om fyra timmar. Om sex timmar ska jag undervisa. Katterna sover sedan länge. Det är så tyst ute. Jag hör klockan i vardagsrummet. Jag tänker på hur många avsnitt av Top of the Lake jag kunde ha sett medan jag legat här. Jag kunde äta en smörgås. Jag vill ha en smörgås. Jag vill inte stiga upp för då vaknar minst en katt och känner sig tvungen att sömnigt följa med till köket. Jag går till köket efter en smörgås, och receptfritt sömnmedel som jag inte tror på. Jag undrar om jag någonsin undervisat efter att jag vakat en hel natt. Jag tror inte det. Jag tänker att jag väl under den senaste, knappa veckan sovit tillräckligt för en tid framåt. Jag hoppas det.

victory!

Idag är ingen vanlig dag, för idag har jag första gången sedan i torsdags duschat (efter en tid är håret så smutstigt att det nästan är rent), varit utomhus (gick hela, långa vägen till roskis) och suttit hemma (på en stol! inte halvliggandes på soffa!) och planerat morgondagens föreläsning. Känns som om jag gått på månen.

Dag 4

Att bo ensam och vara sjuk är inte alls en bra grej. Än mindre när man är magsjuk. Som nu. Och när jag äntligen känner att det faktiskt finns en liten chans att det kommer en dag då jag är frisk, börjar jag känna mig febrig. 

Och samtidigt så glad att jag har kompis i granntrappan som hör av sig varje dag för att kolla att jag lever, finns i huset om det behövs, går iväg och handlar åt mig och förutom att köpa de saker jag yrt säger i telefon också köper andra saker, tänker framåt på dagarna då jag kan äta nått annat än blåbärssoppa och vitt bröd men själv inte orkar gå längre än till köket. Så otroligt glad.

Förra natten sov jag sjutton oroliga timmar. Har nu varit vaken i rekorderliga fyra och en halv, börjar vara dags att sova igen.